Massor av personal men stora klasser

Med drygt åtta heltidstjänster per 100 elever borde klasserna i den svenska skolan kunna vara Bullerby-små. För de flesta med barn i skolåldern förefaller emellertid siffrorna vara hämtade från en annan planet. En informell undersökning (tyvärr saknas statistik över klasstorlek) visar att 25 till 30 elever är kotym i lågstadiet. Diskrepensen beror på att all pedagogisk personal, även fritidspedagoger och förskollärare, räknas som ”lärare” i statistiken.

tidigare forskning visat att små klasser är bra men att extrapersonal i en stor klass är av intet värde kan man ifrågasätta den svenska modellen. Slutsatsen beror dock på exakt vari nackdelarna med stora klasser består. Några nya studier tyder på att dessa är de förväntade: sannolikheten att bli störd ökar i större klasser och det är svårare att motivera enskilda elever i dessa.

Anna Aizer utnyttjar att barn med ADHD uppvisar mindre beteendeproblem efter att de fått diagnos (och behandling). Aizer visar (gratisversion här) att det går betydligt bättre för klasskamraterna till ADHD-elever efter att dessa diagnosticerats än innan. Intressant nog verkar pojkar påverkas mer än flickor av att ha en stökig klasskamrat och dessutom är de negativa effekterna mindre i små klasser än i stora. Carell och Hoekstra finner (gratisversion) snarlikna resultat genom att följa klasskamraterna till elever vars föräldrar misstänks misshandla sina barn. Även i denna studie visar sig pojkar påverkas betydligt mer än flickor.

Det finns fler pusselbitar. Om lärare främst fungerar som förmedlare av kunskaper och färdigheter borde små klasser vara särskilt bra för akademiskt svaga elever. Om lärarens roll i stället är att motivera eleverna att arbeta och anstränga sig borde små klasser vara särskilt bra för oengagerade elever. Med hjälp av väldigt detaljerade data finner Babcock och Betts tydliga belägg för det senare.

Även om tolkningen av resultaten är inte självklar förefaller den svenska modellen vara riskfylld. Visst kan hjälplärare bidra till ordningen i klassrummet men om de misslyckas kommer varje elev som stör att störa många klasskamrater. Att dela upp eleverna i olika grupper riskerar att minska varje enskild lärarens förmåga att motivera eleverna. Frågan är då vilka fördelar den svenska modellen egentligen för med sig? Tyvärr är det svårt att ge ett svar eftersom denna typ av forskning inte kan bedrivas i Sverige. Till det saknas två centrala ingredienser: ett elevregister och mätbara utfall innan årskurs nio.

Comments

  1. McKinsey Quarterly hade en intressant jämförelse mellan några av världens bästa nationella skolsystem för ett tag sedan. Bland annat hävdas att storleken på klasser är mindre viktig än vad som populärt ofta antas i debatten.

    http://www.mckinsey.com/clientservice/socialsector/resources/pdf/Worlds_School_Systems_Final.pdf

  2. Marcus: McKinsey jämför skolresurser och inte klasstorlek. Fallet Sverige visar att dessa storheter svårligen låter sig jämföras. Dessutom håller forskningen inte med om McKinseys slutsatser på denna punkt. Slutsatserna är baserade på ganska primitiva jämförelser mellan länder eller inom ett land över tid. Sådana jämförelser bortser från att andra faktorer kan skilja sig mellan länder eller ändras över tid. McKinsey genomför därför inte en trovärdig kontrafaktiskt analys.

    Detta visar sig även när de hävdar att rekryteringen av toppstudenter är avgörande. Detta påstås då Finland och andra länder som presterar bra i internationella jämförelser lyckas styra in toppstudenterna till läraryrket. Analysen bortser från att det kan vara lätt att rekrytera duktiga studenter om skolsystemet av helt andra skäl fungerar bra. Min egen forskning visar att effekterna av att ha en toppstudent som lärare inte är självklara.

    Men naturligtvis har McKinsey rätt i att mer skolresurser inte löser alla problem. Mitt inlägg visar att samma mängd resurser kan användas på olika sätt. Detaljerna är viktiga.

  3. Att små klasser är bättre än stora känner nog de flesta till som varit med när en stor del av klassen vart borta. Undervisningen hade då en tendens bli markant mycket bättre.

    Den gymnasieskola jag gick i hade aldrig mer än 20 elever per klass som policy. Det var mycket bra.

  4. Per S says:

    Borde inte en smartare klassindelning vara en viktig del i detta? Att sätta ett tak på 20 elever per klass verkar onödigt stelbent. Kanske skulle en hel del undervisning – åtminstone på gymnasienivå – kunna ske i föreläsningsform för flera klasser tillsammans, så att lärartimmar kan användas för att öka tätheten på andra ställen. Har ofta förvånat mig över att högmotiverade naturare antogs få mest ut av traditionell klassrumsundervisning i matte.

  5. PS: Internationella studier över klasstorlek tittar ofta på lägre årgångar. Då tränas färdigheter som kräver mycket individuell feedback och övervakning. I Sverige finns dock inga studier eftersom vi varken har data över klasstorlek eller tidiga utfall. Detta sagt så är skolor mer eller mindre kreativa vad gäller användandet av all den personal de uppenbarligen har (personaltätheten bland lågstadieskolor verkar om något vara högre än för mellan- och högstadieskolor). Modellen stor klass med hjälplärare förefaller dock vara vanlig.

  6. markus says:

    23 undervisningstimmar per elev och vecka på högstadiet, och kanske tre fjärdedelar av den tiden i undervisningstid per lärare. Det ger 6 tillgängliga lärare per 100 elever vid varje tillfälle.

    Detta stämmer rätt bra med verkligheten på den skola där jag arbetar. Musik, bild, hemkunskap, slöjd och no-labb och liten del av svenskan undervisas i halvklass. Klassen delas i två grupper under vissa lektioner i matematik, svenska och engelska. Språkvalet undervisas med sex lärare, liksom elevens val. Den vanligaste undervisningsgruppen blir då helklassen om cirka 25 elever, men olika typer av mindre konstellationer upptar nästan 50% av undervisningstiden.

    Undervisning med två lärare i samma elevgrupp/klassrum förekommer aldrig, och vad jag sett av högstadieskolor är denna form mycket ovanlig.

    Alternativet med sex klasser om 16 och aldrig delning vore intressant, och förfäktas av no- och so-lärare och ogillas framförallt av svenska- och engelska-lärare. Att pröva med någon årskurs har dock inte varit möjligt då lokalerna skulle behöva anpassas.

  7. markus says:

    Det riktigt intressanta vore dock att höja antalet undervisade timmar för lärarna. Som lärare själv tror jag att det hade kunnat göras med kvalitet, förutsatt (och verkligen inte annars) att lektionerna standardiserades i mycket större utsträckning (á la kunskapsskolan) och i gengäld arbeta med 12 eleversgrupper.

    Det hade dock krävt omfattande ombyggnader och investeringar i lektionsstandardisering som inte hade kunnat räknas hem på enbart min skola.

  8. Intressant med dessa inblickar från hur saker och ting arrangeras i praktiken. Den mån forskningsresultat som dessa påverkar planeringen vore intressant att veta. Troligen ligger mer konkreta saker som lokaltillgång eic bakom denna. På lågstadiet är dock modellen med två lärare vanlig. Eller snarare en lärare och en fritidspedagog.

    En annan sak är ju att det inte självklart går en tjänst per klass. Med tillräckligt mycket utvärderingsplaner, veckobrev, arbetslagsmöten så kanske det tom krävs två tjänster per klasss.

  9. Andreas Bergström says:

    Att ha små klasser kräver ju många lärare. (Och färre fritidspedagoger, kan man tänka.) På en enskild skola kan det ju fungera – men i hela landet? Som det ser ut idag skulle jag snarare säga att ett problem är att alldeles för många barn utsätts för dåliga lärare. Om det ska vara ännu fler lärare lär skolhuvudmännen få rota ännu längre ner i lärarutbudet.

  10. Vi har ju extremt många lärare på skolorna i Sverige, enligt statistiken. Enligt den forskning som finns så finns det ingen större poäng med att ha en hjälppedagog i klassrummet. Om man ska lita på dessa resultat kan man alltså lika gärna avskaffa dessa tjänster och använda pengarna till annat.

    Sedan undrar jag om det spelar någon roll om man ”rotar längre ner” i lärarutbudet. Det förutsätter att den som ansvarar för rekryteringen kan skilja goda lärare från dåliga. Den forskning som finns på det området visar att det är väldigt svårt. Denna forskning är i och för sig från USA, men anekdotisk evidens säger att rekryteringen inte fungerar tiptop i Sverige. Hellre två små klasser med slumpvis valda lärare än en stor klass med slumpvis vald lärare, säger jag.

    Återigen givet att klasstorleken är viktig för studiemiljön så ska man nog inte underskatta de långsiktigt positiva konskvenser för lärarutbudet som mindre klasser för med sig.

    Slutligen bör man nog se över vad lärarna gör med sin tid. Hur mycket är undervisning och riktig lektionsplanering, hur mycket går åt till annat? När i princip samtliga lärare klagar på att de ägnar en stor del av sin tid åt sociala frågor, föräldrakontakter och improduktiva arbetslagsmöten så kanske det ligger något i det.

  11. Per S says:

    Angående lärarpolicy kan jag oblygt pusha för mitt kapitel i Den grå vågen (red K Kielos), där jag förespråkar att lärare efterhand som de bygger rutin och visar goda resultat ska få undervisa mer och större klasser. Bör därmed inte vara omöjligt att fördubbla sin lön under en lärarkarriär, vilket sannolikt är effektivare för att höja yrkets status än att medelst legitimationskrav slänga ut ingenjörer från matteundervisningen. Dessutom innebär det att de goda lärarnas andel av undervisningen blir större.

  12. Per: Det låter onekligen som ett intressant förslag, om än med vissa problem. Hur identifiera de goda lärarna är ett uppenbart sådant. Vi är dessutom helt eniga i det tveksamma med föreliggande legitimationskrav. Som jag skrivit tidigare är det märkligt att en lång och uppslitande debatt om lärarhögskolornas uselhet resulterat i att andra vägar in i yrket stängs.

  13. Per S says:

    Att identifiera vilka som ska befordras är ju alltid svårt, men bör i princip inte vara svårare för rektorer eller institutionschefer än för vilka andra chefer som helst.

    Som underlag kan exempelvis elevomdömen, antagningsstatistik och provresultat användas. Men mitt intryck är att man redan i dag i lärarrummet vet vilka lärare som är bra och vilka som inte är det.

  14. Visst, det är inte unikt för skolvärlden. Vi rör oss dock tankemässigt på olika skolstadier. Dessa förslag funkar kanske på högstadiet och gymnasiet men betydligt sämre i lägre årskurser. Sedan ska man nog akta sig för att göra kriterierna för tydliga (jmf kritiken mot incitamentslönesystem).

  15. Per S says:

    Visst gäller det mest ämneslärare. Angående det problematiska med incitament kan man här notera att det i så fall gäller att i utbyte mot högre lön få undervisa mer och i större klasser, vilket i förhållande till rena bonusar är rätt svaga incitament – och dessutom incitament som sannolikt är relativt starkare för de goda lärarna (som kan förväntas gilla klassrummen bättre).

Trackbacks

  1. […] Fredrik Celion 12:37 on 28 april 2009 | Permalink | Reply “Med drygt åtta heltidstjänster per 100 elever borde klasserna i den svenska skolan kunna vara Bullerby-små. För de flesta med barn i skolåldern förefaller emellertid siffrorna vara hämtade från en annan planet. En informell undersökning (tyvärr saknas statistik över klasstorlek) visar att 25 till 30 elever är kotym i lågstadiet. Diskrepensen beror på att all pedagogisk personal, även fritidspedagoger och förskollärare, räknas som “lärare” i statistiken.” “Då tidigare forskning visat att små klasser är bra men att extrapersonal i en stor klass är av intet värde kan man ifrågasätta den svenska modellen.” “Frågan är då vilka fördelar den svenska modellen egentligen för med sig? Tyvärr är det svårt att ge ett svar eftersom denna typ av forskning inte kan bedrivas i Sverige. Till det saknas två centrala ingredienser: ett elevregister och mätbara utfall innan årskurs nio.” https://ekonomistas.se/2009/04/28/massor-av-personal-men-stora-klasser/ […]

  2. […] skolan vägleds av kunskap och sunt förnuft. Någonting som med all önskvärd tydlighet visas i Ekonomistas lilla statistiska sammanställning över skolans värld och forskningen kring barns problem […]

  3. […] det lätt att bli blasé. Nog går det att hitta belägg för att lärarkvalitet, klasstorlek och stökiga klasskamrater påverkar skolresultaten, men i allmänhet är effekterna förtvivlat små. Det enda som verkligen […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s