Särintressen i allmänintressets tjänst?

Vi nationalekonomer är ofta kritiska till särintresseorganisationer, men de kanske vi inte borde vara. De fyller en viktig samhällsfunktion.

För en vecka sedan hade jag förmånen att delta i Kungliga Vetenskapsakademins (KVA) högtidssammankomst. Preses Bo Sundqvist höll ett anförande som bland annat innehöll en känga till politikerna att inte styra forskningen med riktade satsningar, att forskningen behöver mer resurser och att forskare inte ska ställas inför kortsiktiga produktionskrav. Jag håller visserligen huvudsakligen med honom om dessa åsikter, men samtidigt slogs jag av att KVA representerar ett särintresse, nämligen sådana som jag själv, forskare.

Nationalekonomer är ofta kritiska till särintressen. Här på Ekonomistas har vi kritiserat bondeorganisationer för jordbruksstödet, fiskarna för överfisket och Hyresgästföreningen för kaoset på bostadsmarknaden. Nationalekonomer kritiserar också ofta fackliga organisationer för att försöka gynna ett särintresse (de som har jobb) på bekostnad av ett annat (de som inte har jobb). Alla välorganiserade särintressen är förstås noga med att hävda att de inte bara representerar ett särintresse utan att deras sak gynnar hela samhället. Det gör både LRF och KVA, men eftersom jag är forskare tycker jag att KVA representerar allmänintresset betydligt bättre.

De flesta av dessa organisationer fyller nog dock en viktig funktion. De hjälper politikerna att fatta bättre beslut. Politiskt beslutfattande är väldigt komplext. Varje beslut påverkar en mängd olika grupper på oanade sätt. Särintresseorganisationer kan bidra med värdefull information om hur en grupp påverkas av ett visst politiskt beslut som skulle vara svårt eller kostsamt att annars ta reda på. Detta betyder förstås inte att man skall lita på särintressen eller göra precis som de säger, men däremot kan man dra nytta av den information om politikens konsekvenser som de sitter inne med. Det är förstås en hypotes som är omöjlig att testa, men på det hela taget misstänker jag att samhället ändå mår bättre av alla dessa särintresseorganisationer än helt utan dem.

Båda synsätten finns naturligtvis representerade i nationalekonomisk teori. Det negativa synsättet att särintressens påverkan kan stå det övriga samhället dyrt har sitt ursprung i public choice-skolan och bland annat Mancur Olsons The Rise and Decline of Nations. Som påpekas av bland andra Torsten Persson och Guido Tabellini i avsnittet om lobbying i deras lärobok Political Economics kommer dock särintressena att spelas ut mot varandra och inte göra någon skada om det inte finns några oorganiserade intressen. Det mer positiva synsättet att särintresseorganisationer kan sitta inne med värdefull, men föga trovärdig, information diskuteras bland annat i Gene Grossman and Elhanan Helpmans Special Interest Politics.

Comments

  1. Ja det är ju inte särintressenas fel om politikerna tar för stort hänsyn till dem jämfört med allmänintresset.

    Ansvaret för att låta särintressena styra ligger på politikerna.

    Särintressena kan tydliggöra vad en regelförändring kommer att innebära för just dem.

    Sedan, utifrån alla sådana motstridiga konsekvensbeskrivningar, är det upp till allmänintressets valda företrädare att göra avvägningen och prioriteringen.

  2. Daniel West says:

    Att kalla valda politiker för ”företrädare för allmänintresset” är kanske inte helt rättvisande. Att olika partier i mångt och mycket företräder olika gruppintressen är ju tämligen väl etablerat. Moderaterna har alltid stått SAF och nu Svenskt Näringsliv nära, medan socialdemokratin har nära band till LO. Sedan vill naturligtvis båda sidor hävda att just deras politik mest gynnar ”allmänintresset”.

  3. Robert: Även om särintressen balanserar varandra, och om politikens innehåll är detsamma som om inga särintressen funnes, förekommer väl fortfarande ”dissipation of rents”, vilket är en välfärdsförlust?

  4. Richard says:

    Kan man inte betrakta särintressens organisationer som något som introducerar (ännu) en winner-takes-all-funktion? De särintressen som har många företrädare är redan starka just för att de har så många företrädare för sin åsikt (hörs och syns proportionerligt). Eftersom varje särintresse inte har råd att ha en egen organisation som bedriver lobby i sitt namn, ger detta ytterligare makt till de största intressena på bekostnad av de små intressena (om vi antar att politikers uppmärksamhet är ett nollsummespel).

    En individ måste ju vara det minsta särintresset. Vem står upp för det?

  5. Det knepiga blir att definiera vad som är ”allmänintresse” om alla grupper i samhället är särintressen. Eller finns det inget sådant kanske?

    I så fall måste man ju anse att särintressen är ordentligt legitima, såvida man inte ska inta positionen att intressen överhuvudtaget är skumma och inte borde förekomma :-).

  6. Givet att det finns någon tendens till ”den som skriker högst får sin vilja fram” borde det här väl leda till en form av babbling jämvikt där alla pratar nonsens och ingen lyssnar. Värdet av infomationen borde därför vara noll.

  7. Nils Lindholm says:

    Du har ju också vad Reinfeldt sade:
    Jag pratar INTE MED eller om det var TILL arbetslösa o bidragstagare.
    Detta ’särintresse’ fick inte ens en möjlighet att jämna ut mot dom andra.

  8. Gother says:

    Grattis till Arnbergska priset!
    Presens Bo Sundqvist drar samma vals varje år. Inget att haka upp sig på.

  9. Vad gäller Persson och Tabellinis argument att särintressena kan neutralisera varandra, så kan det vara värt att notera att det avgörande antagandet – att de har lika lätt att organisera sig – väldigt ofta inte är uppfyllt.

    Det gäller, till exempel, i stort sett alltid när ett fåtal producenters starka intressen står mot ett flertal konsumenters svaga intressen. Även om konsumenternas samlade nytta överstiger producenternas samlade nytta, så kan producenterna vara mycket effektivare med att driva igenom sin vilja, eftersom de oftast har mycket lättare att organisera sig.

  10. Jag försvann in i påskfirandet och har inte haft möjligt att kommentera mitt eget inlägg. Jag håller med en del av kommentarerna ovan om att begreppen ”särintresse” och ”allmänintresse” är ganska luddiga. Det finns goda skäl att ifrågasätta om det överhuvudtaget finns något sådant som ”allmänintresse” eller om alla intressen är särintressen, se till exempel Niclas diskussion om Arrows omöjlighetsteorem.

    Niclas: Du har förstås rätt att detta är en kostnad som man inte kommer undan, men å andra sidan ägnar sig särintresseorganisationer åt att samla in information o dyl som staten annars kanske skulle behövt göra. Detta är förstås bra för alla eftersom skattepengar inte behöver läggas på detta utan att de sker genom särintressens frivilliga bidrag.

    Marcus: Jag håller helt med dig. Det är ett problem att inte alla särintressen har lika lätt att organisera sig. Den enda lösningen på detta är väl förmodligen att hjälpa dåligt organiserade särintressen, vilket t.ex. sker i Sverige vad gäller många organisationer. Dessutom finns gott om privata initativ där folk engagerar sig å andras vägnar, se t.ex. Rädda Barnen och BRIS som är välorganiserade trots att de företräder en grupp som har ytterst svårt att organisera sig. 😉

Trackbacks

  1. […] är och har länge varit aktiva forskningsområden (Robert skrev till exempel häromveckan om hur man kan se på lobbyism med referenser som går långt tillbaka i tiden). Och som sagt, Bo Rothsteins egna referenser till […]

  2. […] bilindustrin vill ha statens hjälp till att konkurrera ut sina egna gamla modeller lär oss att särintressen uppvisar stor kreativitet för att nå sina syften. Regeringen har hittills inte fallit till föga […]

  3. […] stipendiefinansierad i fem år). Men som jag skrev för någon vecka sedan kan det vara bra att särintressen kommer till tals eftersom de kan sitta inne med information som kan hjälpa beslutsfattare att fatta bättre […]

  4. […] utsträckning råder det en sund balans mellan olika särintressen i det svenska samhället? Som jag tidigare uttryckt tycker jag att det egentligen är ganska positivt att många olika särintressen gör sig hörda i […]

  5. […] givet tillgängliga resurser. En anledning till att detta inte sker i dagsläget kan vara att forskarna är ett röststarkt särintresse som fokuserar på forskarnas hjärtefrågor om akademisk frihet och oberoende och mer resurser till […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s