Förvirrande konkurrens

Det är säkerligen många med mig som kan skriva under på att man som konsument ofta begår misstag (jag har till exempel skrivit om taxi och barnförsäkringar förut). Men i vilken utsträckning kommer konkurrens mellan företag att hjälpa oss och vad kan åstadkommas på politisk väg? Det finns en hel del teoretisk och empirisk forskning inom ”behavioral industrial organization” som försöker svara på dessa frågor.

Teoretiskt har till exempel Ran Spiegler i en artikel i Theoretical Economics visat att om konsumenter inte tar till sig all information om priserna på ett företags produkt  (till exempel i vilken utsträckning olika sjukdomar täcks av en barnförsäkring), så kommer företag svara med att göra prissättningen mer svårförståelig. Ju mer konkurrens, desto mer pressas företagen att göra prissättningen än mer komplicerad. Om politikerna försöker lösa problemet genom att tvinga företagen att erbjuda en enkel standardprodukt, kommer konkurrensen pressa företagen att kontra med än mer komplicerade produkter (vilket drabbar konsumenterna negativt).

Det här kan man förstås tro vad man vill om, men två färska empiriska uppsatser visar att det verkar gå att tjäna pengar på ”förvirring” även på starkt konkurrensutsatta marknader. I en artikel i Econometrica i fjol visades att prisjämförelsesidor på nätet verkar skärpa priskonkurrensen rejält, men samtidigt gör att företagen på olika sätt försöker försvåra kundernas prisjämförelser, till exempel genom att dölja fraktkostnader, erbjuda flera varianter av samma produkt och genom att locka kunder med en billig standardprodukt, men sedan försöka sälja en dyrare produkt när man väl har kunden på kroken. I en annan artikel som är under utgivning i Quarterly Journal of Economics redovisas ett fältexperiment där författarna sålde iPods på internetauktioner och de visar att det finns pengar att tjäna på att höja fraktavgifter så länge de inte redovisas tydligt.

I en Keynes-föreläsning för några år sedan påminde John Vickers om att ekonomer ibland tenderar att att glömma bort konkurrensens mörka sida. Konkurrens kan vara både destruktiv (såsom konkurrensen mellan MC-gäng eller på en del marknader där konsumenter är begränsat rationella)  och konstruktiv. I många fall måste vi ju till och med begränsa konkurrensen genom till exempel intellektuella äganderätter för att kunna skörda konkurrensens frukter. Frågan vi inte får glömma att ställa oss då och då är enligt John Vickers: ”Competition to do what?”

Koder i den undre världen

Snabba Cash och maffiafilmer i all ära men den som verkligen vill lära sig något om  hur den undre världen fungerar ska läsa Diego Gambettas forskning. Diego Gambetta är sociolog verksam vid universitetet i Oxford. I hans senaste bok Codes of the Underworld studerar han hur kriminella indikerar sina intentioner och hittar kumpaner i situationer där öppen kommunikation inte är ett alternativ.

Antag att man, som George Fallows, vill mörda sin fru och letar efter någon som kan utföra dådet, eller att man, som i fallet med den oheliga alliansen av kriminella från Rom och sicilianska och kalabriska mafiosi, kommit över radioaktivt material som man vill sälja, då är alternativet att sätta ut en annons inte gångbar. Istället handlar det om att hitta en lämplig partner utan att avslöja vad man har i görningen, då den man kommer i kontakt med i själva verket kan vara en lagens väktare (något både George Fallows och de italienska gangstrarna fick erfara).

I sådana situationer blir bra signaler nyckeln till framgång. Dessa signaler kan handla om kläder och språkbruk men endast dessa är, som Gambetta visar, inte mycket värda då de är lätta att imitera (förutsatt förstås att de som skapat t ex klädkoden inte lägger ner stor möda på att straffa dem som klär sig på ett sätt som bara är ok för de invigda). Då är vilka man umgås med, var man hänger på dagarna och mer permanenta ”märken” som t ex tatueringar bättre signaler. Information om vad som gäller är förstås viktig för polis och andra som önskar infiltrera kriminella organisationer. Exemplet Joseph Pistone, FBI-agenten som framgångsrikt infiltrerade två maffiafamiljer i New York under namnet Donnie Brasco, är ett bra exempel på hur man framgångsrikt kan använda förståelse för hur man bygger trovärdighet (men också på hur mycket som krävs för att göra det). Det i och för sig fiktiva, men fullt realistiska exemplet, Jerry Lundegaard (spelad av William Macy) i filmen Fargo illustrerar hur det kan gå när man inte kan koderna.

Precis som i hans tidigare fantastiska studie om den sicilianska maffian visar  Gambetta på ett övertygande sätt hur rationell analys kan fördjupa vår förståelse och hitta mönster där andra endast ser mystiska ritualer och och oförklarliga beteenden. Han gör det dessutom på ett fantastiskt underhållande sätt och med ett minimum av jargong. Mycket läsvärt och varmt rekommenderat.

Inte lika illa som på 1930-talet — tack vare politikerna

Två av världens främsta ekonomhistoriker, amerikanen Barry Eichengreen och irländaren Kevin O’Rourke, har alltsedan finanskrisens utbrott gjort systematiska jämförelser mellan krisförloppen i början av 1930-talet och idag. Deras senaste uppdatering kom häromdagen och budskapet var positivt.

Bakgrunden är förstsås den senaste finanskrisens omfattning och befarade konsekvenser. Men nu tyder alltså allt mer på att krisförloppet inte är lika allvarligt som under 1930-talets stora depression, då såväl världshandel och världsproduktion sjunk under flera år.

Tack vare sin kunnighet kan Eichengreen och O’Rourke analysera jämförbara serier för några av de viktigaste makroekonomiska aggregaten för båda perioderna. Intressant nog antydde deras första jämförelser (från början av 2009) att dagens kris var ännu värre en den för 80 år sedan. Men sedan dess förefaller situationen ha förbättrats avsevärt.

Bilden nedan visar ett av de viktigaste beläggen för att det går åt rätt håll. Världens industriproduktion månaderna efter krisens utbrott uppvisar en betydligt snabbare återhämtning idag än den gjorde under 1930-talet.

Fig: Världens industriproduktion efter krisen, 1930-talet och idag.

Den viktigaste orsaken till att det går bättre idag än på 1930-talet är enligt Eichengreen och O’Rourke att västvärldens politiker agerat snabbare och korrektare denna gång. Forskarna visar t ex hur styrräntorna sjunkit betydligt snabbare nu än då, att penningmängden ökat snabbare nu än då och att budgetunderskotten ökat snabbare nu än då.

Naturligtvis råder en stor osäkerhet kring hur det hela kommer att sluta. Kommer en reaktion ifall produktionsökningen inte möts av en motsvarande konsumtionsökning? Vad händer ifall de ökande budgetunderskotten leder till långsiktiga förtroendekriser för regeringens politik och nya strukturella obalanser i ekonomin (vilket vissa varnat för)? Även om ingen har svaren är det viktigt att vi inte glömmer att diskutera sådana frågor även om det just nu ser ljusare ut än på länge.

John Hassler och Per Krusell: Staten ska inte bestämma priset på aktier och bostäder!

Det här är ett andra gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

John Hassler, IIES

Per Krusell, IIES

Allt fler menar att staten aktivt ska styra utvecklingen av olika tillgångspriser i ekonomin, t.ex. på aktier och bostäder. Riksbanken ska ingripa om bostads- eller aktiepriserna blir för höga och finansinspektionen vill begränsa bankernas utlåning till bostadsköp i syfte att att undvika prisbubblor.

Klart är att staten har ett ansvar för att minska risken för finansiell instabilitet, men vi tror att en statlig politik i syfte att styra tillgångspriser är helt fel väg att gå.

Logiken bakom förslagen är ungefär så här. Låga räntor gör det billigt att finansiera husköp och andra investeringar med lån. Detta driver upp priserna till för höga nivåer — en bubbla uppstår. Räntan är just nu nära nog så låg den någonsin kan vara, vilket innebär att den kommer att gå upp förr eller senare. Då spricker bubblan vilket leder till finanskris och lågkonjunktur. Ergo: regeringen/riksbanken/finansinspektion måste göra något åt priserna nu, t.ex. genom att göra det svårare/dyrare att låna.

Detta resonemang fallerar i flera led. Det är förstås riktigt att låga räntor leder till höga tillgångspriser. Men när räntorna är låga SKA priserna vara höga. Den rimliga definitionen på en ”bubbla” är att priset är högre än det ”fundamentala” värdet på tillgången, d.v.s. högre än nuvärdet av den avkastning tillgången förväntas ge. Om myndigheterna vet att ett pris är ”fel” så borde man förmodligen agera. Frågan är alltså om bostadspriserna är högre än de borde vara, givet den låga räntan. Vi har inte sett någon analys som tyder på detta och tror inte heller att någon statlig myndighet är skickad att avgöra detta. Argumentet att priserna i många andra länder fallit och att framtida räntehöjningar kan leda till prisfall är inte övertygande.

Riksbanksräntor och låneregleringar är trubbiga och rätt ineffektiva instrument sätt att påverka tillgångspriser. De som menar att staten vet när vissa tillgångspriser överstiger fundamentalvärdet borde därför rimligen förespråka att staten agerar direkt på marknaden. Kommer vi att få se ett förslag om införande av Myndigheten för Statlig Prisövervakning med uppdrag att blanka de tillgångar vars pris börjar bubbla?

Det andra felet i resonemanget är påståendet att prisfall på bostäder och aktier i sig är skadliga för ekonomin. Att priser går upp och ner är en naturlig följd av fluktuationer i utbud och efterfrågan, drivna av t.ex. förändringar i räntor och framtidsförväntningar. Hela tanken med marknader är att sådana prisförändringar är nödvändiga för en effektiv resursallokering. Regleringar på finansmarknaderna måste syfta till att marknadsaktörerna ska kunna hantera dessa naturliga prisförändringar – inte till att neutralisera dem.

Utgångspunken för dagens debatt är finanskrisen i USA som påstås ha orsakats av en sprucken bostadsbubbla. Detta är en alldeles för enkel analys av finanskrisen. Denna orsakades av flera, samverkande faktorer, bland annat de regleringar av utlåning som den amerikanska regeringen infört, de regler som gör det enkelt och fördelaktigt för låntagarna i USA att faktiskt gå i personlig konkurs och låta banken ta över huset, och svårigheterna med att värdera de nya finansiella instrument som skapats för att, i omvandlat skick, sälja bostadsobligationer till marknaden. Vi ser inga sådana samverkande faktorer i Sverige. Risken för att ett prisfall på bostäder skulle leda till en finansiell kris i Sverige förefaller därför vara liten. Givetvis kan framtida räntehöjningar göra det svårt för vissa hushåll att klara räntor och amorteringar på högt belånade hus. Vi har dock svårt att se att detta skulle motivera ett förbud för banker att låna ut pengar till personer som de anser ha alla möjligheter att klara av sina åtaganden även om räntorna går upp. Vi tror med andra ord att de flesta banker och konsumenter inte är så naiva som debatten antyder: man förstår att räntorna kan gå upp och tar hänsyn till detta. Vi säger därför nej till en statlig tillgångsprispolitik!

Nationell konferens i nationalekonomi

Idag skickades kallelse till den första svenska nationella konferensen i nationalekonomi! Den äger rum i Lund den 1-2 oktober 2010.

Konferensen syftar till att skapa ett rum för nationalekonomer, och andra intresserade av ämnet, att regelbundet mötas och därigenom bidra till att:

  • öka de yrkesmässiga och sociala kontaktytorna mellan svenska forskare
  • förbättra förutsättningarna för ökad rörlighet mellan institutionerna i Sverige
  • ge verksamma inom departement, statliga verk, etc möjlighet att ta del av de senaste forskningsrönen från svenska forskare
  • ge doktorander och nydisputerade tillfälle att presentera sig för potentiella arbetsgivare
  • etablera ett naturligt forum för diskussioner kring utbildnings- och forskningspolitiska frågor inom nationalekonomin

Utöver sessioner med presentation av forskningsresultat kommer konferensen att erbjuda plenardiskussioner kring undervisningsfrågor, utbildnings- och forskningspolitik samt praktisk ekonomisk politik. En postersession kommer att organiseras, med framför allt doktorander och nydisputerade som målgrupp; syftet är att underlätta kommunikation med möjliga framtida arbetsgivare.

För den intresserade finns mer information på konferensens hemsida: http://www.nek.lu.se/ryde/NatMeeting10/default.htm.

Mördande radio

Att propaganda kan påverka människors beteende är säkert de flesta överens om. Däremot är kunskapen om mera exakt hur viktig propagandan är inte alltid den bästa. I en fascinerande artikel skriven av David YanagizawaIIES vid Stockholm Universitet studeras just detta i kontexten av folkmordet i Rwanda 1994.

Mera specifikt studerar David vilken effekt den hatpropaganda som spreds av den ökända radiostationen Radio Télévision Libre des Milles Collins (RTML) hade på omfattningen av våldet. Studien utnyttjar på ett genialt sätt det faktum att Rwanda är väldigt kuperat. Detta gör att det inom enskilda ”kommuner” finns allt ifrån byar som har full radiotäckning till byar som ligger i total radioskugga. Då denna variation är ”slumpmässig” kan man studera den kausala effekten av radiopropagandan på dödandets omfattning. (Kausala i bemärkelsen att svara på den kontrafaktiska frågan: ”Vad skulle, i snitt, ha hänt i byar som de facto inte hade radiotäckning, om de istället hade haft radiotäckning, allt annat lika?” Jämför också med den studie av Melissa Dell som jag skrev om förra veckan som använder en liknande strategi).

Resultaten är häpnadsväckande. David finner att våldet i byar med full radiotäckning ökade med runt 70 procent jämfört med byar som inte hade radiotäckning alls. I ett försök att översätta vilken effekt radiopropagandan hade på folkmordet totalt sätt kommer han fram till att den kan sägas vara ansvarig för cirka 45 000 döda (vilket motsvarar ungefär 9 procent av dess totala omfattning).

Läs hela studien här.

Ps. Denna studie var Davids ”job-market paper” och resulterade (tillsammans med hans övriga meriter) i ett jobb på Harvard Kennedy School of Government. Han är därmed förmodligen den första nationalekonom med doktorstitel från Stockholm som fått jobb på Harvard. Bra gjort och stort grattis!

Feltänkt om RUT

Idag meddelade oppositionspartierna att de tänker avskaffa skatteavdraget för hushållsnära tjänster, RUT. Beslutet har motiverats av bl a Lars Ohly med att avdraget ”är dåligt använda skattepengar”. Detta är en egendomlig motivering.

Jag instämmer visserligen i att RUT inte är problemfitt. Det är aldrig idealiskt att införa undantag för vissa delar av ett skattesystem; detta skapar obalanser och oönskade beteendeförändringar. Dessutom har RUT inte varit den injektion i svensk tjänstesektor som vissa hoppats. Inte minst på utbudssidan har uppkomsten av nya tjänsteföretag gått trögt.

Men ändå är oppositionens beslut olyckligt. Till att börja med undrar jag varför den vill avskaffa RUT men inte hennes storasyster ROT? Är trädgårdsskötsel och andra hushållstjänster mindre viktiga eller fina än t ex snickeritjänster?

Det främsta problemet är dock att att politikerna verkar tro att en fördubblad skattesats också innebär fördubblade skatteintäkter. Detta stämmer inte enligt forskningen. Tino Sanandaji och jag har i en debattartikel visat att även en blygsam uppskattning av köparnas priskänslighet innebär att om arbetskostnaden fördubblas kan hälften och kanske ännu mer av alla tjänster försvinna. Vart då?, undrar någon. Svaret är svartarbete eller i tomma intet. Ett ökat svartarbete vore djupt olyckligt för ekonomin eftersom det på sikt eroderar människors förtroende för såväl varandra som skattesystemet i stort.

Men även om tjänsterna bara försvinner i tomma intet vore inte det bättre, särskilt inte för de hushåll som inte anser sig ha råd med de dubbelt så dyra tjänsterna. För dem är följden en återgång till helger som ägnas åt städning, plockning eller käbbel om städning och plockning och mindre tid åt samvaro med barn, vänner eller varandra. Mest utsatta i detta avseende är förmodligen småbarnsfamiljerna.

Dagens beslutet är förstås mycket politik och positionering inför höstens riksdagsval. Att oppositionen tror att väljarresponsen blir positiv har de redan avslöjat i och med dagens besked. Men de bör nog inte känna sig alltför säkra. För om man ska tro på Henrik Jordahls forskning om att väljarna ibland låter plånboken styra sin röstning kan effekten bli den motsatta. På kvällen den 19 september kanske vi får svaret.

Länkar: DN,KvP,SvD