De senaste dagarna har ett rykte cirkulerat i forskarkretsar om att SCB tänker göra sig av med hela sin unika samling av svensk och internationell historisk statistik, inalles två hyllkilometer. Den internationella samlingen skulle troligtvis hamna utomlands, kanske i en depå i Nordnorge eller i Madrid, och därmed utom räckhåll för svenska bibliotekstjänster. Den svenska samlingen, som inte utgiven av SCB, skulle i värsta fall slängas. Biblioteket läggs troligtvis ned vilket påverkar både den interna och externa servicen. I ett mejlsvar från GD Stefan Lundgren har jag fått bekräftelse om att denna process är på gång, men även att SCB inte tänker göra någonting förhastat som exempelvis att splittra den internationella samlingen eller slänga svenskt material utan att först ha säkerställt att det finns bevarat i digital eller annan form. Men trots dessa besked återstår flera frågor. Att digitalisera allt svenskt material är ett stort projekt, och dessutom handlar det såväl om att skanna in som att överföra tryckta data till digitala databaser. Finns resurser avsatta för detta eller krävs extra anslag från staten? Och den övergripande frågan: Hur ser SCB på sin roll som myndighet med det yttersta ansvaret för både historisk och nutida statistik, en roll som man axlat ända sedan Tabellverkets dagar på 1700-talet? [Read more…]
Ökande bortfall hotar svensk välfärdsstatistik
Hur många är arbetslösa i Sverige? Hur ofta idrottar vi på fritiden? Hur många timmar per vecka ägnar vi åt obetalt hemarbete? För att kunna besvara frågor som dessa krävs att intervju- eller enkätundersökningar genomförs ute i befolkningen. Och för att statistiken ska bli meningsfull krävs att folk besvarar frågorna. Men så sker i allt mindre utsträckning.
På ett möte med SCB informerades jag nyligen om att bortfallet i SCBs olika undersökningar ökar, och det kraftigt. Lägst bortfall har flaggskeppet Arbetskraftsundersökningen (AKU) som bl a visar hur stor arbetslösheten är. Där struntar bara var åttonde svensk (ca 12%) att besvara frågor. Värre är det då för den viktiga Undersökningen om levnadsförhållandena (ULF) med ett bortfall som är nästan tre gånger större, 30-35 procent. Fast detta är ändå ingenting mot Tidsanvändningsundersökningen som i årets upplaga har ett bortfall på hela 60 procent!
Bortfallet är inte bara stort, det ökar. ULFs bortfall var ca 20 procent kring 1980. I SOFIs stora Levnadsnivåundersökning (LNU) var bortfallet ca fem procent 1968 medan det i år preliminärt ligger på ULFs nivå, ca 35%.
SCB står frågande inför denna oroande utveckling. Vad ligger bakom det ökande bortfallet? Här följer några tänkbara kandidater.
- Nummerpresentatörer, inte minst i mobiler, gör att man ser vem som ringer. Okända nummer – kanske särskilt från växlar – väljs bort. Eventuellt kan den ökande telefonförsäljningen bidragit till detta.
- Vissa grupper saknar fasta kontaktpunkter. Preliminära uppgifter från just LNU antyder att detta gäller särskilt gruppen nya i Sverige.
- Integritetsdebatter kan slå mot undersökningar av denna typ. Den s k Metropolitdebatten på 1980-talet var sannolikt orsaken till varför Folk- och Bostadsräkningarna skrotades. Kanske har FRA och IPRED gjort svenskarna ännu mindre svarsbenägna?
Problemet med bortfallet är allvarligt. Svensk ekonomisk politik bygger på statistiska uppgifter om medborgarnas välfärd, och om statistikens kvalitet brister kommer detta få allvarliga konsekvenser.
En utredning bör tillsättas – och det omgående. Även om flera myndigheter och departement har stort intresse i frågan känns det naturligast att det är SCB som tar ansvaret för att en sådan utredning. Bollen ligger hos Stefan Lundgren, SCBs generaldirektör.
Hur allvarligt är felet i SCB:s förmögenhetsstatistik?
Nyligen framkom att SCB räknat fel i sin förmögenhetsstatistik för åren 2006 och 2007. Jag fick information om felet innan det kom ut i media eftersom jag använt den felaktiga statistiken i min och Jesper Roines forskning den svenska förmögenhetskoncentrationen. Därför har jag också tvingats undersöka om SCB:s felräkning på något sätt påverkar våra resultat.
Felet består i en dubbelräkning av fastighetsägande för de hushåll som registrerat en försäljning under 2006 och 2007; både köpare och säljare har noterats som ägare av fastigheten trots att bara en av dem är det (läs mer här). År 2006 uppgår felet till 292 mdr kr, vilket är ca 6 procent av nettoförmögenheten och även av de reala (brutto-)tillgångarna.
Intressantast för mig är dock var i fördelningen felet är störst. Genom att beräkna differensen i reala tillgångar mellan den gamla, felaktiga och den nya, korrigerade statistiken framgår att tre fjärdedelar av felet återfinns i den rikaste tiondelen i fördelningen (hushåll med nettoförmögenhet >3 mkr) och en femtedel i den rikaste hundradelen (nettoförmögenhet >10 mkr).
Hur stor är då effekten på den skattade förmögenhetskoncentrationen? Bilden nedan visar förmögenhetsandelen för den den rikaste hundradelen fram till 2006, där jag inkluderat både den korrekta och felaktiga andelen för slutåret. Min tolkning är att felet är noterbart, men inte allvarligt. Topprocentens andel är 19,18% istället för 18.53%, vilket är en klar skillnad men fortfarande mindre än året innan.
Även om bilden visar att SCB:s felräkning inte är alltför allvarligt på den nationella nivån kan det fortfarande vara det på hushållsnivån. Mikrodataanalyser som baserats på de gamla serierna bör alltså göras om. För min egen forsknings del kan jag bara konstatera att felet inte påverkar våra slutsatser nämnvärt. Skönt nog.
Nya fakta om krisens fördelningseffekter
Hur påverkar en finanskris ett lands inkomstfördelning? Drabbas framför allt de fattigas inkomster av arbetslöshet och lönepress eller är det istället de rika, vars kapitaltillångar bli mindre värda?
Fram tills nu har debatten präglats mer av tro än vetande. Jesper Roine och jag spekulerade i Fokus-krönika förra året att det är troligt att finanskrisen främst drabbar de kapitalstarka inkomsttagarna i toppen då deras tillgångar minskar kraftigt i värde medan resten av befolkningen skyddas av olika socialförsäkringssystem. Mitt inlägg om förmögenhetstoppen och krisen antydde att så också varit fallet (även om de superrika återhämtat sig raskt). Andra har dock hävdat motsatsen, nämligen att “krisen ökar skillnaderna mellan fattig och rik”.
Nu har nya fakta kommit. Jag rekvirerade SCB:s senaste (ännu opublicerade) inkomststatistik för inkomståret 2008, krisens hittills djupaste år. Om något borde vi alltså kunna se vilka de kortsiktiga kriseffekterna är på inkomsterna i olika delar av fördelningen. Figuren till höger visar de reala disponibla inkomsternas utveckling i olika percentiler, från den 25:e i botten till den 99.99:e i den yttersta toppen (för individer 20-64 år, ingen helårsekvivalensjustering).
Flera intressanta saker framträder. En är att krisen 2008 drabbat toppen mer än botten (detta visar även olika inkomstandelsmått). Men kanske ännu mer intressant är att effekterna överlag är små. Trots otaliga krigsrubriker om krisens djup befinner sig (eller befann sig för knappt året sedan)samtliga grupper i fördelningen över 2005 års inkomstnivåer.
Med andra ord verkar samhällets inkomstskydd fungera relativt väl för låginkomsttagare medan toppen har det är svårare att skydda sig mot aktiernas värdeminskning.
Inkomsttoppen fortsätter öka mest
I en artikel i Ekonomisk Debatt 2006 presenterade Jesper Roine och jag tidsserier över de svenska toppinkomsternas andel av totalinkomsten i landet under perioden 1903-2004. Bland våra huvudresultat var att sedan 1980-talets början har toppinkomstandelarna ökat markant och den i särklas största ökningen har ägt rum i den yttersta toppen av fördelningen, i topprocenten (P99-100, dvs de ca 80.000 personerna med allra högst inkomster), medan resten av toppdecilens inkomster (P90-95 resp. P95-99) utvecklats i nivå med övriga befolkningens.
Men vad har hänt sedan 2004? Har utvecklingen brutits eller fortgått? SCB presenterade nyligen inkomstfördelningsstatistik t o m inkomståret 2006. Jag har jämkat samman SCBs nya siffror med Jespers och mina serier och skapat följande diagram:
Diagrammet visar att toppinkomsttagarna har fortsatt dra ifrån resten av befolkningen, men detta gäller enbart topprocenten och inte nedre delen av toppdecilen. Ökningstakten sedan 2001 är större än under 1980-talet och i nivå med det sena 1990-talet. Om det är främst kapitalavkastning eller höga löner (som i USA) som ligger bakom toppandelarnas ökning förtäljer dock inte SCBs statistik…
*** Uppdatering: På Aftonbladets debattsida ondgör sig Skattebetalarnas VD Robert Gidehag över att inkomstfördelningen är alltför sammanpressad. Han har onekligen flera poänger, även om han missar att Sverige också är ett land med förhållandevis hög inkomstmobilitet.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer