Sverige har vi sedan slutet av 1990-talet ett överskottsmål för de offentliga finanserna. Målet har förmodligen varit en mycket viktigt del i det finanspolitiska ramverk som bidrog till att sanera de offentliga finanserna efter 1990-talskrisen och till att bibehålla starka finanser under det senaste decenniet. Men överskottsmålet har kritiserats för att ha svagt formellt stöd i ramverket, otydliga motiv och otydliga kriterier för uppföljning.
Till exempel listade vi i Finanspolitiska rådets rapport 2008 (s 82-83) de 17 (!) olika motiveringar till överskottsmålets existens som angetts i budgetpropositioner sedan 1996. De viktigaste och vanligast förekommande motiveringarna handlar om långsiktigt hållbara offentliga finanser i kombination med åldrande begolkningar, jämn fördelning mellan generationer, effektiv tidsfördelning av skatter och att ge handlingsutrymme vid konjunktursvackor. Dessa mål är inte nödvändigtvis förenliga, och flera debattörer (t ex Assar Lindbeck på DN Debatt 2008 och Urban Bäckström i DN idag) menar att ett överskott i de offentliga finanserna medför en överbeskattning och orättvis omfördelning av resurser från nuvarande till framtida generationer.
För att råda bot på dessa problem har en arbetsgrupp på Finansdepartementet i en departementspromemoria gjort en systematisk genomgång av hur den offentliga sektorns sparande påverkas av olika ekonomisk-politiska syften. De diskuterar också hur ett mål för de offentliga finanserna bör utformas och följas upp. Gruppens viktigaste rekommendationerna är att (i) målet bör skrivas in i budgetlagen för att ges en starkare formell ställning i det finanspolitiska ramverket; (ii) målet bör även fortsättningsvis kallas överskottsmål; (iii) målets nivå bör regelbundet (kanske vart tionde år) omprövas; och (iv) målet om ett överskott på 1 procent av BNP i genomsnitt över konkjunkturcykeln bör behållas under det kommande decenniet.
Förslaget om att överskottsmålet ska skrivas in i budgetlagen anammades omedelbart av utredningen om översyn av budgetlagen, och är innarbetat i det förslag på ny budgetlag som presenterades för några dagar sedan. Där skrivs (2 kap 1 §) att “regeringen ska till riksdagen lämna förslag till mål för den offentliga sektorns finansiella sparande på medellång sikt (överskottsmål)”.
Finanspolitiska rådet har idag lämnat remissyttranden över dessa förslag (se också rådets pressmeddelande). Vi håller med om det mesta. Särskilt tycker vi att det är mycket bra att målet skrivs in i budgetlagen. Men majoriteten i rådet menar att det skulle vara bättre att kalla målet saldomål. Detta eftersom målets nivå regelbundet ska omprövas och det inte är uppenbart att målet på längre sikt ska vara att de offentliga finanserna ska ha ett överskott. Kanske är detta en liten obetydlig detalj, men den var ändå tillräckligt viktig för att Rådet inte skulle kunna enas i sitt ställningstagande (Laura Hartman och Erik Åsbrink reserverade sig och menar att en ändrad terminologi skulle kunna ge den felaktiga uppfattningen att överskottsmålet har övergivits) …
Ekonomistas 
Håller med Erik Åsbrink – och det kommer du inte höra mig säga många gånger i livet…
“Saldo” har säkert någon korrekt definition som gör att det är en bättre term, men för majoriteten av människor skulle jag tippa att det tolkas som “behållning på kontot”. Och då blir det ganska oklart vad ett “saldomål” är. Ett mål vars syfte är att undvika likviditetskriser?
Nej, “överskottsmålet” får min röst.
(Och, som avstickare, Urban Bäckströms idé om att nuvarande generation betalar för mycket rimmar inte helt väl med min uppfattning om framtida kostnader för våra pensioner och vår sjukvård.)
och det vore kanske bra om de kommande generationerna har lite pengar till att betala för allt elände vi ställt till med.