Nytänk för makropolicy?

I samband med Internationella valutafondens vårmöten förra veckan ordnades konferensen Rethinking Macro Policy: First Steps and Early Lessons, där en lång rad framstående ekonomer (och Anders Borg) medverkade. Och inför konferensen publicerade IMFs chefekonom Olivier Blanchard, med medförfattare, papperet Rethinking Macro Policy II: Getting Granular.

Efter att ha läst Blanchards papper och lyssnat på flera av anförandena från konferensen är mitt intryck att inslaget av nytänkande är litet. Blanchards papper tar upp många viktiga frågor om hur penningpolitiken ska bedrivas och hur makrotillsynen av finansmarknaderna ska ordnas, men listar även problem med de flesta förändringsförslag som nämnts. De konkreta förslagen är alltså få, och konferensbidragen gav samma intryck.

Undantaget från detta mönster är förslagen om striktare kapitalkrav för bankerna. Frågan nämndes mest i förbifarten, men alla verkar vara överens om att kraven i Basel III inte är tillräckliga. Det råder dock oenighet kring hur mycket högre kapitalkrav som är önskvärda, hur snabbt striktare krav bör införas, samt om vilka (om några) kostnader som är förknippade med högre kapitalkrav.

Anförandena från IMF-konferensen finns att beskåda som videocast här. Jag rekommenderar i första hand David Romers anförande (12 minuter in i denna video). Han efterlyser ett tydligare nytänkande och antyder att det är just kraftigt höjda kapitalkrav som behövs.

Jag känner mig alltmer övertygad om att det är rätt väg att gå. Med högre kapitalkrav blir den övriga makrofinansiella övervakningen mindre viktig, och därmed kan vi undvika eller mildra de problem som är förknippade med de reformförslag som diskuteras (mer makt till centralbanker, otydlig ansvarsfördelning, politisk opportunism, svårigheter att identifiera bubblor, etc).

Comments

  1. Thomas says:

    ”Tänka” ”nytt”?
    Tanken kombinerar gamla minnen med gamla erfarenheter, det kallas ”ny kunskap”?

    Varför skapas nya ”problem” när gamla löses?
    I tankens natur om välstånd finns en inbyggd konflikt, ytterst få, om en någon i ”ledande ställning” är intresserad av att förstå ”problems” ursprung.

    Mvh
    Strutsen

    • rttck says:

      Hur kommer det sig att etablissemanget kommit till denna ”heroiska” insikt först efter ett haveriet? Varför fanns det i princip inga ekonomer(en handfull) som kritiserade arbetskraftsarbitraget till Kina som skapade problemet, dvs obalanserna. Trenden blev tydligt redan efter några år efter Kina´s WTO-avtal 2001 och Most Favoured Nation-status. En anledning är förstås att centralbankerna är huvudansvariga för Basel-reglernas tillkomst och sitter de tysta(som har stabilitets-ansvaret) så sitter karriärsugna bankekonomer(t.ex C Hermansson) också tysta. Och sitter dessa tysta så sitter akademikerna tydligen också tysta. Så illa fungerar det!

  2. e.lind says:

    Bara att hålla med. Det har kommit en ny bok som i mitt tycke övertygande argumenterar för att kraftigt öka det egna kapitalet hos banker; The Bankers’ New Clothes av Anat Admati och Martin Hellwig. De menar att en andel på runt 25-30% vore det önskvärda för banker. Det skulle vara den bästa lösningen för att kunna kombinera finansiell stabilitet med affärsfinansiering.

  3. BStudent says:

    ”Jag rekommenderar i första hand David Romers anförande (12 minuter in i denna video). ” Om ni lyssnar från början så kan ni höra George Akerlof. Det låter som han är ett exempel på allt som är fel med Makroekonomi. Han verkar tycka att allt har gått perfekt och att ekonomer och politiker har gjort precis vad dem skall..

  4. Niklas B says:

    Varje gång jag läser något ”utifrån”-kritiskt om makroekonomi så är det ungefär Nationalekonomi A + lite extra osaklig retorik. Det finns inte en chans att den akademiska makroekonomin kommer se annorlunda ut om 10 år jämfört med idag.

  5. rttck says:

    Elementärt om kapitalkrav förstås. Om banken vid en (repo-)ränta av av låt säg 4% har en marknadsmässig upplåningsränta av 5% så lånar man ut på kanske 7% i snitt. Sänker man (repo-)räntan till 0% kommer bankens teoretiska nominella räntemarginal krympa till mindre än hälften. För att behålla samma avkastning på det egna kapitalet så måste banken i princip dubbla utlåningen alternativt sänka det egna kapitalet. I själva verkat har bankerna flerdubblat sin ”leverage”. Baselreglerna är skapade under inflytande av bankerna själva och förstås en katastrof utifrån stabilitets-perspektiv. Viktningen av olika tillgångsslag saknar antagligen helt empirisk verklighetsbakgrund. Att det varit tyst i Europa under uppbyggnaden av bankernas gigantiska felallokering är bara en spik i kistan över makroekonomernas blindhet. I USA blev det åtminstone offentligt rabalder när ligan Rubin/Summers/Greenspan ”tillät” en ökning av deras ”leverage” runt 2005. Detta i ett försök att som det hette ”konkurrera med Europa-bankerna” som haft en leverage som i flera extremfall motsvarat skuldsättningsgrader på mellan 95-98%(som hanterats med derivat-hedge)!

  6. Johan says:

    Kul formulerat. ”..och en lång rad framstående ekonomer (och Anders Borg) medverkade.”

  7. Inslaget av nytänkande i vilka modellbrister som existerar var kanske litet (jag har bara sett två av sessionerna), men jag tycker inte att förändringarna som de efterlyser är små.

Trackbacks

  1. […] Via Martin Flodén på ekonomistas. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s