Hur progressiva är de svenska skatterna?

De direkta skatternas omfördelande effekt är en viktig del av skattesystemets progressivitet. En ny studie från det europeiska forskningsprojektet EUROMOD, vars främsta syfte är att skapa jämförbara analyser av skatte- och bidragssystemen i Europas länder, visar att de svenska inkomst, fastighets- och förmögenhetsskatternas och även vissa socialförsäkringsavgifters progressivitet har sjunkit förhållandevis mycket i jämförelse med andra EU-länder sedan 1990-talet. Förklaringarna är flera, men sannolikt spelar både ökade kapitalinkomster och minskad kapitalbeskattning en viktig roll. Men analysen är samtidigt partiell då den missar flera väsentliga delar av den totala omfördelningen i välfärdsstaten. [Read more…]

Hur kan skattesystemet förbättras?

Nyligen presenterade SNS Konjunkturråd sin rapport Dags för enkla skatter!. En av de bärande poängerna i årets rapport är att enklare och tydligare skatter befrämjar såväl effektivitet som legitimitet. Enklare skatter underlättar för människor att förstå hur skatterna påverkar deras egen ekonomi och därigenom förbättras möjligheten att skatterna ska fungera på det sätt som lagstiftarna har tänkt sig. På sikt stärker detta även systemets förankring hos med medborgarna (läs rapportens sammanfattning och rådets rekommendationer). [Read more…]

Hur beter du dig egentligen, skattebetalare?

Ekonomisk skatteforskning baseras på modeller där skattebetalare beskrivs reagera på ett förutsägbart sätt utifrån de skatter som läggs på dem. Men känner alla verkligen till vilken skatt de betalar? Har skatternas benämning någon betydelse för viljan att betala skatt? Vill alla alltid försöka betala så lite skatt som möjligt? Lärdomar från beteendeekonomisk forskning antyder att svaret på dessa frågor kanske inte är så givna som vi tidigare trott. [Read more…]

Skatter och arbetsutbud: en studie av brytpunkter

Sambandet mellan inkomstskatter och arbetavilja tillhör de mest studerade inom nationalekonomin. Trots det har konsensus om hur sambandet ser ut ännu inte uppnåtts. I en nyutkommen avhandling i nationalekonomi vid Uppsala universitet av Spencer Bastani angrips frågan i ett kapitel (kapitel 5, samförfattat med Håkan Selin) utifrån en ny metodansats (se även kortversion i ED här). Resultaten är både intressanta och oväntade.

Den nya metoden går ut på att studera i vilken grad inkomsttagare påverkas av brytpunkter i inkomstskatteskalan. I Sverige finns två större brytpunkter: en där vi börjar betala statlig inkomstskatt och en där vi börjar betala värnskatt. Forskarnas hypotes är att vi borde se en onormalt stor ansamling (på engelska ”bunching”) av inkomsttagare med inkomster just under brytpunkterna eftersom man just där tjänar extra lite på att höja sin inkomst. Storleken på ansamlingen ger därmed ett mått på hur känsliga folk är för skatter i deras beslut att arbeta fler timmar.

Grundresultatet i Bastanis och Selins bunching-analys visas i figurerna nedan. Den översta figuren visar de anställdas arbetsinkomster efter skatt strax under och över brytpunkten för statlig inkomstskatt (figurens vertikala streck) på 1990- och 2000-talen. Som synes finns inget tecken på någon ansamling runt brytpunktsinkomsten, vilket indikerar att folk inte anpassar sitt arbetsutbud efter skattens nivå på kort sikt. Denna okänslighet för skatten (den s k utbudselasticiteten är precist skattad till noll) är provocerande låg, klart lägre än de nivåer kring 0,1-0,3 som påträffats i tidigare mikrodatastudier där andra metoder använts.

image

Bilden förändras dock något när man studerar egenföretagares inkomster kring brytpunkten. I figuren nedan framträder en tydlig ansamling kring brytpunkten, vilket antyder att denna inkomsttagargrupp påverkas av skatten och justerar sin inkomst genom en kombination av avdrag och arbetsmängd. Fast trots den synbara ansamlingen är effekten ändå liten; den skattade känsligheten är inte högre än 0,05.

image

De mycket låga känslighetsnivåerna antyder alltså att folk med anställning inte är vidare känsliga för inkomstskattens nivå. Men tolkningen beror på perspektiv. I den mån folk inte känner till var brytpunkterna finns eller om de är bundna av fasta lönekontrakt och arbetstider kan de inte omedelbart anpassa sin inkomst till skatten även om de ville. Deras beteendeanpassning syns i sådant fall först efter några år då de fått möjlighet att undvika en för hög skatt. Denna långsiktiga utbudseffekt är troligtvis betydligt högre än den kortsiktiga effekt som figurerna ovan visar. Utifrån beräkningsformler i en föregångsstudie av danska inkomsttagare visar Bastani och Selin att känsligheten (elasticiteten) på lång sikt rentav är så hög som 0,4, vilket är högre än tidigare studiers resultat. Fortfarande återstår osäkerhet kring skatters effekt på viljan att arbeta, men denna studie har åtminstone klarlagt ytterligare en dimension av det studerade sambandet.

Lättbegripligt om skatter

Brottas du i dessa valtider med nära och kära med vaga begrepp om vad skatter egentligen är och innebär? Det är i så fall inte så konstigt med tanke på politikernas tämligen oförsiktiga användande av begrepp som ”straffskatt på pensionärer” och ”ungdomsskatt”.

Men nu finns det en mycket enkel och pedagogisk skrift att sätta i de förvirrades händer. För ett tag sedan kom nämligen Eva-Lena Ahlqvist, chef för ledarredaktionen på Dagens Industri ut med boken ”Klarspråk om skatter” på SNS-förlag. Boken är också utmärkt för dig som snabbt vill kunna ge sken av att vara skatteexpert, men inte orkar gå tillbaka till läroboken i optimal beskattning.

Systemskifte i skattepolitiken

Systemskiftare Borg

Har alliansregeringens politik inneburit ett systemskifte eller ej? Det finns inget entydigt svar på denna viktiga fråga eftersom den förda politiken ser olika ut inom olika områden. Men i ett fall verkar ett systemskifte ändå ha ägt rum: inkomstskattepolitiken.

Om man tittar på regeringens reformer under den senaste mandatperioden är en av de i särklass viktigaste sänkningen av inkomstskatten för förvärvsarbetande, dvs jobbskatteavdraget. I fyra etapper har skatten sänkts med hela 70 miljarder kr, vilket är en mycket betydande summa. Regeringen har även sänkt några andra skatter som t ex arbetsgivaravgiften (sänkts en procentenhet och halverats för ungdomar), fastighetsskatten (reformerats) och förmögenhetsskatten (slopats).

Vad säger oppositionen om skattesänkningarna? Svaret står att finna i de rödgrönas gemensamma vårbudgetmotion där deras skattepolitik de kommande åren lades fram. Och dokumentet innehåller inga planer alls på någon återställare av alliansens inkomstskattesänkningar, vilket Andreas Bergh och Henrik Jordahl nyligen visade i en FORES-rapport. De rödgröna föreslår en mindre utfasning av avdraget i höga inkomstskift på 2 mdr (se Martins Ekonomistas-inlägg om detta). Mer betydande är att de vill avskaffa ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften.

Slutsatsen är att ett systemskifte verkar ha ägt rum i skattepolitiken. Regeringen har kraftigt sänkt inkomstskatten och oppositionen låter den stå kvar. Även i den offentliga debatten syns systemskiftet i synen på skatterna. När SACO nyligen presenterade en skatterapport som i skarpa ordalag ifrågasatte den statliga inkomstskattens existens hördes inga motargument från oppositionen eller övrigt vänsterhåll. Däremot kom positiva och skattekritiska reaktioner från ledarartiklar i SvD och Sydsvenskan.

Vilken är då anledningen till oppositionens tystnad i denna fråga? Härom kan vi förstås endast gissa. En möjlighet är att de rödgröna helt enkelt inte vill höja inkomstskatterna och att även de anser att skatten tidigare var för hög. Eller så vill de höja skatten, men de saknar bärkraftiga argument för en sådan politik.

En konsekvens av systemskiftet i skattepolitiken är att om alliansen vinner valet är det mycket troligt att vi kommer att få se ytterligare skattesänkningar. Värnskatten avskaffas nog direkt efter valet och kanske kommer även den statliga inkomstskatten reduceras, kanske rentav elimineras  en halvering, eller kanske rentav eliminering, av den statliga inkomstskatten skulle inte förvåna. Är det systemskifte så är det.

Hur skulle Obama och McCain beskatta de rika?

Presidentkandidaten John McCain framställs ofta som mer liberal och progressiv än hans republikanska partibröder. Men stämmer verkligen det? Och är verkligen Barack Obama så höger som Hillary Clinton och andra framställt honom?

Nu vet vi besked. Båda presidentkandidaterna har nämligen presenterat sin ekonomiska politik och forskningsinstitutet Tax Policy Center har gjort en analys av deras skattepolitiska fördelningseffekter.

Det finns flera likheter mellan förslagen, som t ex att båda innehåller skattelättnader för låginkomsttagare och bevarad arvsskatt (vilket också Ekonomistas förespråkat). Men skillnaderna är stora. McCains förslag innebär en fortsättning på George W Bushs skattesänkningnar för höginkomsttagarna medan Obama prioriterar skattelättnader längre ned i fördelningen. I en beräkning av hur förändringen i arbetsinkomster efter skatt för olika inkomsttagargrupper år 2009 syns olikheterna fördelningsprofil tydligt:

image

Med andra ord står McCain för en fortsättning på Bushs höginkomsttagarvänliga skattepolitik medan Obama representerar en förändring av denna. Hur de amerikanska väljarna tycker om detta får vi se den 4 november.

Hat tip: the WSJ Wealth Report.

Fotbolls-EM gör oss (män) lyckligare

Stora idrottsevanemang engagerar men kostar samtidigt mycket pengar. Kritiker menar att samhället inte borde stå för hela notan. Men nu finns forskning som visar att om det är något som gör oss lyckligare så är det att arrangera stora mästerskap såsom fotbolls-EM och -VM.

Det är den erfarne idrottsekonomen Stefan Szymanski som tillsammans med medförfattare kopplat samman nationella lyckoforskningsdata med data över medaljer, arrangörsstatus etc från de senaste 30 årens fotbolls-EM och -VM samt OS.

Något överraskande är det inte i första hand idrottsliga framgångar som ger tydligast avtryck i befolkningens lyckonivåer. Istället är det starkaste resultatet att folk i länder som arrangerar mästerskapen påverkas mest av evanemangen.

Effekten är dock inte densamma för alla. Det är nämligen enbart män (oavsett utbildningsnivå, ålder eller arbetsmarknadsstatus) som upplever förhöjd lycka av ett mästerskap, medan kvinnor överlag är indifferenta.

Policyrekommendation: Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth borde tilldela kampanjmedel för att Sverige ska bli värd för framtida fotbollsmästerskap, och dessa medel bör finansieras med hjälp av en mansskatt!

AB1 AB2 AB3 AB4 DN DN2 DN3 SvD1 SvD2 SvD3 SydSv SydSv2

Det är manna vi ska beskatta

Sverige är ett underligt land. Medan jämlikhetspatoset är stort och den förda politiken ofta är rationell är det märkligt hur bekymmerslöst stora omfördelningar av förmögenheter behandlas.

Ta fastighetsskatten. Först utsåg en folklig opinion den som blivit (mång)miljonär utan att lyfta ett finger till offer. Sedan kom en sänkning av taxeringsvärdet på marken som husen står på. Redan på 1800-talet argumenterade emellertid Henry George för att just marken var det som borde beskattas. Hans idé om en markvärdesskatt utgår från att det människor själv skapat bör tillfalla dem själva, medan det naturen tillhandahåller tillhör alla. Alltså bör värdet på den oförbättrade marken beskattas men inte byggnader och andra av människohand skapade värden.

Henry Georges syn stämmer väl överens med vad de flesta ekonomer idag anser om effektiv beskattning. Visst, att beräkna markvärden kan vara svårt och välfärdsstaten kräver bredare skattebaser. Men ändå, en vettig princip.

De politiska avstegen från denna princip är inte begränsade till fastighetsskatten: ingen auktion ordnades när 3G-licenserna delades ut, utsläppsrätter för koldioxid ges gratis till dem som släpper ut mest och – praktexemplet – svensk jordbruksmark är helt obeskattad.

I samma anda har värdet av att bo i en attraktiv hyresrätt inte beskattas, medan husägare fram tills nyligen fick betala högre skatt när villaområdet blev populärt. Guldet som fallit över hyresgäster när ombildningarna till bostadsrätter duggat tätt har behandlats som vilka vinster som helst – trots att dessa varit helt riskfria för köparna. När nu en ändring av hyrespolitiken kanske (äntligen) står för dörren är det symptomatiskt att regeringens utredare inte ens berör den förmögenhetsöverföring från hyresgäst till hyresvärd en avreglering innebär.

Det verkar som om allt förnuft försvinner ur politiken när någon grupp får en skur manna från himlen över sig. Kan det bero på att den konflikt mellan effektivitet och fördelning som politiken vanligtvis brottas med tillfälligt upphört? Plötsligt står man där inför en ren fördelningsfråga… tydliga vinnare och förlorare… alla lösningar är effektiva… allt gungar och det svartnar för ögonen… och just då måste beslutet fattas…

Är det verkligen synd om pensionärerna?

I regeringens nya vårbudget prioriteras skattelättnader för förvärvsarbetande (t ex jobbskatteavdrag) framför lägre skatt på pensioner. Detta gillar inte pensionärerna och oppositionen hakar på: socialdemokraterna bjuder 2000 kronor i sänkt skatt (stödda av bl a v och mp). Men är det verkligen så synd om pensionärerna? Nej, åtminstone inte i de flesta fallen. Kritikerna bortser nämligen från några viktiga punkter:

1. Jobbavdraget gynnar pensionärerna i förlängningen. Att folk har arbete och betalar skatt är en förutsättning för att det ska finnas pengar till pensionsutbetalningar. Om jobbskatteavdraget skapar jobb gynnar det därför i slutändan även pensionärerna.

2. Pensionärerna har också fått jobbskatteavdrag som dessutom är större. Sedan årsskiftet får pensionärerna också ett jobbskatteavdrag för förvärvsarbete som är betydligt större än för det för förvärvsarbetare. Pensionärers arbetsgivare behöver heller betala sociala avgifter.

3. Dagens pensionärer är pensionssystemets vinnare. Särskilt de födda före 1930 tillhör vinnarna i efterkrigstidens stora pensionsreformer enligt en ESS-rapport. Anledningen är att de inte hann betala in särskilt mycket till systemet före pensionen med full ersättning. Fyrtiotalisterna, däremot, tillhör förlorarna eftersom de betalat in hela livet men får lite tillbaka (i det nya systemet).

4. Många pensionärer är miljonärer! Enligt den senaste förmögenhetsstatistiken från SCB är genomsnittspensionären miljonär (men spridningen är förstås stor). Lustigt nog polemiserade Thomas Östros mot vårbudgeten just i termer av ”Hellre sänkt skatt för pensionärer än för miljonärer”!

Så inte är det särskilt synd om de flesta pensionärer. Tyvärr kommer nog ändå huggsexan om pensionärsrösterna fortsätta in i valrörelsen 2010 (ett par allianspartier har redan bjudit över oppositionen). Om inget görs kan vi få det som i Tyskland där de talrika pensionärerna nyligen pressat igenom stora höjningar av pensionerna, trots att det saknas pengar och den demografiska chocken kommer göra situationen ohållbar. Men det rör ju inte dagens pensionärer i ryggen, för på så lång sikt kommer alla de att vara döda.