Sambandet mellan inkomstskatter och arbetavilja tillhör de mest studerade inom nationalekonomin. Trots det har konsensus om hur sambandet ser ut ännu inte uppnåtts. I en nyutkommen avhandling i nationalekonomi vid Uppsala universitet av Spencer Bastani angrips frågan i ett kapitel (kapitel 5, samförfattat med Håkan Selin) utifrån en ny metodansats (se även kortversion i ED här). Resultaten är både intressanta och oväntade.

Den nya metoden går ut på att studera i vilken grad inkomsttagare påverkas av brytpunkter i inkomstskatteskalan. I Sverige finns två större brytpunkter: en där vi börjar betala statlig inkomstskatt och en där vi börjar betala värnskatt. Forskarnas hypotes är att vi borde se en onormalt stor ansamling (på engelska “bunching”) av inkomsttagare med inkomster just under brytpunkterna eftersom man just där tjänar extra lite på att höja sin inkomst. Storleken på ansamlingen ger därmed ett mått på hur känsliga folk är för skatter i deras beslut att arbeta fler timmar.

Grundresultatet i Bastanis och Selins bunching-analys visas i figurerna nedan. Den översta figuren visar de anställdas arbetsinkomster efter skatt strax under och över brytpunkten för statlig inkomstskatt (figurens vertikala streck) på 1990- och 2000-talen. Som synes finns inget tecken på någon ansamling runt brytpunktsinkomsten, vilket indikerar att folk inte anpassar sitt arbetsutbud efter skattens nivå på kort sikt. Denna okänslighet för skatten (den s k utbudselasticiteten är precist skattad till noll) är provocerande låg, klart lägre än de nivåer kring 0,1-0,3 som påträffats i tidigare mikrodatastudier där andra metoder använts.

Bilden förändras dock något när man studerar egenföretagares inkomster kring brytpunkten. I figuren nedan framträder en tydlig ansamling kring brytpunkten, vilket antyder att denna inkomsttagargrupp påverkas av skatten och justerar sin inkomst genom en kombination av avdrag och arbetsmängd. Fast trots den synbara ansamlingen är effekten ändå liten; den skattade känsligheten är inte högre än 0,05.

De mycket låga känslighetsnivåerna antyder alltså att folk med anställning inte är vidare känsliga för inkomstskattens nivå. Men tolkningen beror på perspektiv. I den mån folk inte känner till var brytpunkterna finns eller om de är bundna av fasta lönekontrakt och arbetstider kan de inte omedelbart anpassa sin inkomst till skatten även om de ville. Deras beteendeanpassning syns i sådant fall först efter några år då de fått möjlighet att undvika en för hög skatt. Denna långsiktiga utbudseffekt är troligtvis betydligt högre än den kortsiktiga effekt som figurerna ovan visar. Utifrån beräkningsformler i en föregångsstudie av danska inkomsttagare visar Bastani och Selin att känsligheten (elasticiteten) på lång sikt rentav är så hög som 0,4, vilket är högre än tidigare studiers resultat. Fortfarande återstår osäkerhet kring skatters effekt på viljan att arbeta, men denna studie har åtminstone klarlagt ytterligare en dimension av det studerade sambandet.