Skatter och arbetsutbud: en studie av brytpunkter

Sambandet mellan inkomstskatter och arbetavilja tillhör de mest studerade inom nationalekonomin. Trots det har konsensus om hur sambandet ser ut ännu inte uppnåtts. I en nyutkommen avhandling i nationalekonomi vid Uppsala universitet av Spencer Bastani angrips frågan i ett kapitel (kapitel 5, samförfattat med Håkan Selin) utifrån en ny metodansats (se även kortversion i ED här). Resultaten är både intressanta och oväntade.

Den nya metoden går ut på att studera i vilken grad inkomsttagare påverkas av brytpunkter i inkomstskatteskalan. I Sverige finns två större brytpunkter: en där vi börjar betala statlig inkomstskatt och en där vi börjar betala värnskatt. Forskarnas hypotes är att vi borde se en onormalt stor ansamling (på engelska ”bunching”) av inkomsttagare med inkomster just under brytpunkterna eftersom man just där tjänar extra lite på att höja sin inkomst. Storleken på ansamlingen ger därmed ett mått på hur känsliga folk är för skatter i deras beslut att arbeta fler timmar.

Grundresultatet i Bastanis och Selins bunching-analys visas i figurerna nedan. Den översta figuren visar de anställdas arbetsinkomster efter skatt strax under och över brytpunkten för statlig inkomstskatt (figurens vertikala streck) på 1990- och 2000-talen. Som synes finns inget tecken på någon ansamling runt brytpunktsinkomsten, vilket indikerar att folk inte anpassar sitt arbetsutbud efter skattens nivå på kort sikt. Denna okänslighet för skatten (den s k utbudselasticiteten är precist skattad till noll) är provocerande låg, klart lägre än de nivåer kring 0,1-0,3 som påträffats i tidigare mikrodatastudier där andra metoder använts.

image

Bilden förändras dock något när man studerar egenföretagares inkomster kring brytpunkten. I figuren nedan framträder en tydlig ansamling kring brytpunkten, vilket antyder att denna inkomsttagargrupp påverkas av skatten och justerar sin inkomst genom en kombination av avdrag och arbetsmängd. Fast trots den synbara ansamlingen är effekten ändå liten; den skattade känsligheten är inte högre än 0,05.

image

De mycket låga känslighetsnivåerna antyder alltså att folk med anställning inte är vidare känsliga för inkomstskattens nivå. Men tolkningen beror på perspektiv. I den mån folk inte känner till var brytpunkterna finns eller om de är bundna av fasta lönekontrakt och arbetstider kan de inte omedelbart anpassa sin inkomst till skatten även om de ville. Deras beteendeanpassning syns i sådant fall först efter några år då de fått möjlighet att undvika en för hög skatt. Denna långsiktiga utbudseffekt är troligtvis betydligt högre än den kortsiktiga effekt som figurerna ovan visar. Utifrån beräkningsformler i en föregångsstudie av danska inkomsttagare visar Bastani och Selin att känsligheten (elasticiteten) på lång sikt rentav är så hög som 0,4, vilket är högre än tidigare studiers resultat. Fortfarande återstår osäkerhet kring skatters effekt på viljan att arbeta, men denna studie har åtminstone klarlagt ytterligare en dimension av det studerade sambandet.

Vägar till billig barnomsorg

I förra inlägget beskrev Eva den förundran generositeten i den familjepolitiken kan väcka hos utländska betraktare. Lika förundrade är vi svenskar över att människor utanför Norden överhuvudtaget kan skaffa barn — och kombinera detta med ett yrkesliv. Hur lyckas exempelvis hårt arbetande amerikaner egentligen nå upp till nästan samma födelsetal som vi?

Ett svar ges i en studie av Patricia Cortes som i morgon presenteras vid en konferens i Vaxholm. Hon visar tämligen övertygande hur den stora inflyttningen av lågutbildad arbetskraft till USA pressat kostnaderna för hushållsnära tjänster. Detta har i sin tur fått högutbildade kvinnor att arbeta mer. De riktigt stora effekterna på arbetsutbudet finner Cortes främst hos läkare, advokater och liknande grupper. Andelen kvinnor som arbetar mer än 50 timmar i veckan ökar även den markant där inflödet av billig arbetskraft varit stor.

Sättet Cortes identifierar orsakssambanden på är dock inte klockrent. Hon utgår från att nya immigranter söker sig till städer där det redan finns många invandrare. Detta är rimligt, men samtidigt har de tidigare immigranterna sökt sig till dessa städer av en anledning. En sådan anledning är antagligen att det där redan tidigare funnits en stor efterfrågan på barnpassning och trädgårdsarbete.

Vi väntar därför med spänning på en kreativ IFAU-rapport som analyserar effekterna av avdraget för hushållsnära tjänster på det svenska arbetsutbudet. Har vi nått den grad av jämställdhet att även män börjar arbeta mer när man kan leja ut dagishämtandet?

Frivilligarbete – lösningen på den demografiska utmaningen?

Att Sverige står inför en demografisk utmaning när andelen av befolkningen som är över 65 blir allt större och den s k försörjningskvoten (dvs barn, ungdomar och äldre per person i yrkesverksam ålder) därmed stiger har väl knappast undgått någon. Med dubbla jobbavdrag och diskussioner om höjd pensionsålder försöker nu Alliansen öka arbetsutbudet bland de äldre och därmed säkra såvlä personaltillgången i offentlig sektor som skatteintäkter att finansiera detta med.

Samtidiga rapporterades i gårdagens pappers-DN att hälften av pensionärerna faktiskt fortsätter jobba, men ideelt och oavlönat.  Är detta månne lösningen på Sveriges demografiska dilemma? Kan vi helt enkelt minska utbudet av offentliga tjänster för att i stället låta frivilligorganisationer sköta detta? För mig känns dock en sådan lösning som en ovälkommen tillbakagång till 1800-talets Fattigsverige, där de behövande var utlämnade till andras välvilja. Frågan är snarare om regeringen inte här kan få en ledtråd till hur man ska kunna öka arbetsutbudet bland äldre och en hint om att pengar inte är det enda argumenten i nyttofunktionen.