Det är manna vi ska beskatta

Sverige är ett underligt land. Medan jämlikhetspatoset är stort och den förda politiken ofta är rationell är det märkligt hur bekymmerslöst stora omfördelningar av förmögenheter behandlas.

Ta fastighetsskatten. Först utsåg en folklig opinion den som blivit (mång)miljonär utan att lyfta ett finger till offer. Sedan kom en sänkning av taxeringsvärdet på marken som husen står på. Redan på 1800-talet argumenterade emellertid Henry George för att just marken var det som borde beskattas. Hans idé om en markvärdesskatt utgår från att det människor själv skapat bör tillfalla dem själva, medan det naturen tillhandahåller tillhör alla. Alltså bör värdet på den oförbättrade marken beskattas men inte byggnader och andra av människohand skapade värden.

Henry Georges syn stämmer väl överens med vad de flesta ekonomer idag anser om effektiv beskattning. Visst, att beräkna markvärden kan vara svårt och välfärdsstaten kräver bredare skattebaser. Men ändå, en vettig princip.

De politiska avstegen från denna princip är inte begränsade till fastighetsskatten: ingen auktion ordnades när 3G-licenserna delades ut, utsläppsrätter för koldioxid ges gratis till dem som släpper ut mest och – praktexemplet – svensk jordbruksmark är helt obeskattad.

I samma anda har värdet av att bo i en attraktiv hyresrätt inte beskattas, medan husägare fram tills nyligen fick betala högre skatt när villaområdet blev populärt. Guldet som fallit över hyresgäster när ombildningarna till bostadsrätter duggat tätt har behandlats som vilka vinster som helst – trots att dessa varit helt riskfria för köparna. När nu en ändring av hyrespolitiken kanske (äntligen) står för dörren är det symptomatiskt att regeringens utredare inte ens berör den förmögenhetsöverföring från hyresgäst till hyresvärd en avreglering innebär.

Det verkar som om allt förnuft försvinner ur politiken när någon grupp får en skur manna från himlen över sig. Kan det bero på att den konflikt mellan effektivitet och fördelning som politiken vanligtvis brottas med tillfälligt upphört? Plötsligt står man där inför en ren fördelningsfråga… tydliga vinnare och förlorare… alla lösningar är effektiva… allt gungar och det svartnar för ögonen… och just då måste beslutet fattas…

Hyresregleringen – en segregationsmekanism

För den som sett andra storstäder än Stockholm har argumentet att hyresregleringen är till för att minska segregationen alltid verkat suspekt. De decennielånga köerna till trots är ju innerstan väldigt – hur ska man uttrycka det – socialt och etniskt homogen.

Detta är egentligen inget att förvånas över. I varje fall inte för den som fantiserat om Studio 54 eller varit på stan en lördagskväll. När en lång kö människor vill in på samma ställe heter entrebiljetten rätt skor, rätt frisyr, rätt kön, rätt ålder, rätt kontakter, rätt sällskap, rätt bakgrund. För några extra hundralappar kanske någon oseriös vakt tillfälligt kan tänja på begreppen, men för den utan många rätt krävs en våldsam tur för att ta sig genom pärleporten.

För så fungerar bristekonomin som skapas när utbud och efterfrågan inte får bestämma priserna. När man inte får betala för att komma in, då är det dörrvaktens – eller hyresvärdens – godtycke och fördomar som bestämmer; att bara satsa på säkra kort kostar ju inget.

Nu var detta teori, men hur ser det ut i praktiken? I en artikel i Ekonomisk Debatt undersöks vem som bor i hyres- och bostadsrätt i olika delar av Stockholm. Föga förvånande tjänar de i hyresrätt i snitt mindre än de i bostadsrätt. Mer besvärande för regleringsivrarna är att kopplingen mellan inkomst och hur attraktvt område man bor i faktiskt är starkare för hyresrätter än för bostadsrätter. Ju högre inkomst, desto attraktivare område bor hyresgästerna i – trots att hyrorna inte är högre där.

Nu är det inte bara plånboken som styr vilka som får de mest attraktiva förstahandskontrakten. Att vara infödd stockholmare är en annan stor fördel. För att inte tala om att vara helsvensk: att ha utländskt påbrå innebär ett mycket stort avbräck för möjligheten att få ett schyst kontrakt på det öppna och toleranta Södermalm.

Något liknande mönster syns inte bland bostadsrätterna. Där är det bara pengarna som styr: ett höjt bud tar man emot oavsett vem som lägger det.

Så hyresregleringen är helt enkelt ett sätt att hålla lantisarna och blattarna borta från innerstan. Nu när även moderaterna officiellt tycker att detta är en bra politik, kanske man kan hoppas att vänsterpartiet ska triangulera sig till ståndpunkten att hyresregleringen är förkastlig.

För när utredningen om allmännyttans framtid snart ska lägga fram sina förslag måste väl någon tycka att segregation på andra grunder är inkomst är värd att diskutera?

Uppdaterat 2008-03-26, 09.16
Även Nonicoclolasos skriver om hyresregleringen. Han refererar till Edward Glaesers kritik av hyresregleringen på samma grunder som jag tar upp här.

Uppdaterat 2008-03-29, 08.56
Idag skriver DN om allmännyttans framtid på ledarplats. Jag ställer mig tveksam till de “mjuka övergångregler” DN progagerar för. Som sagt ovan, en möjlighet är att göra hyressättningen fri vid överlåtelser. Detta kan kombineras med en möjlighet för den nuvarande hyresvärden att köpa ut hyresgästen ur det reglerade systemet.

Uppdaterat 2008-08-18,

Även SvD har nu hittat fram till artikeln i Ekonomisk Debatt. Givet hur viktig frågan är känns det lite jobbigt att via alla förlitar oss på en magisteruppsats när vi diskuterar frågan. Finns det inte mer forskning kring detta? Och i så fall, varför inte?