Skatter och arbetsutbud: en studie av brytpunkter

Sambandet mellan inkomstskatter och arbetavilja tillhör de mest studerade inom nationalekonomin. Trots det har konsensus om hur sambandet ser ut ännu inte uppnåtts. I en nyutkommen avhandling i nationalekonomi vid Uppsala universitet av Spencer Bastani angrips frågan i ett kapitel (kapitel 5, samförfattat med Håkan Selin) utifrån en ny metodansats (se även kortversion i ED här). Resultaten är både intressanta och oväntade.

Den nya metoden går ut på att studera i vilken grad inkomsttagare påverkas av brytpunkter i inkomstskatteskalan. I Sverige finns två större brytpunkter: en där vi börjar betala statlig inkomstskatt och en där vi börjar betala värnskatt. Forskarnas hypotes är att vi borde se en onormalt stor ansamling (på engelska ”bunching”) av inkomsttagare med inkomster just under brytpunkterna eftersom man just där tjänar extra lite på att höja sin inkomst. Storleken på ansamlingen ger därmed ett mått på hur känsliga folk är för skatter i deras beslut att arbeta fler timmar.

Grundresultatet i Bastanis och Selins bunching-analys visas i figurerna nedan. Den översta figuren visar de anställdas arbetsinkomster efter skatt strax under och över brytpunkten för statlig inkomstskatt (figurens vertikala streck) på 1990- och 2000-talen. Som synes finns inget tecken på någon ansamling runt brytpunktsinkomsten, vilket indikerar att folk inte anpassar sitt arbetsutbud efter skattens nivå på kort sikt. Denna okänslighet för skatten (den s k utbudselasticiteten är precist skattad till noll) är provocerande låg, klart lägre än de nivåer kring 0,1-0,3 som påträffats i tidigare mikrodatastudier där andra metoder använts.

image

Bilden förändras dock något när man studerar egenföretagares inkomster kring brytpunkten. I figuren nedan framträder en tydlig ansamling kring brytpunkten, vilket antyder att denna inkomsttagargrupp påverkas av skatten och justerar sin inkomst genom en kombination av avdrag och arbetsmängd. Fast trots den synbara ansamlingen är effekten ändå liten; den skattade känsligheten är inte högre än 0,05.

image

De mycket låga känslighetsnivåerna antyder alltså att folk med anställning inte är vidare känsliga för inkomstskattens nivå. Men tolkningen beror på perspektiv. I den mån folk inte känner till var brytpunkterna finns eller om de är bundna av fasta lönekontrakt och arbetstider kan de inte omedelbart anpassa sin inkomst till skatten även om de ville. Deras beteendeanpassning syns i sådant fall först efter några år då de fått möjlighet att undvika en för hög skatt. Denna långsiktiga utbudseffekt är troligtvis betydligt högre än den kortsiktiga effekt som figurerna ovan visar. Utifrån beräkningsformler i en föregångsstudie av danska inkomsttagare visar Bastani och Selin att känsligheten (elasticiteten) på lång sikt rentav är så hög som 0,4, vilket är högre än tidigare studiers resultat. Fortfarande återstår osäkerhet kring skatters effekt på viljan att arbeta, men denna studie har åtminstone klarlagt ytterligare en dimension av det studerade sambandet.

Comments

  1. Camilo von Greiff says:

    Intressant! Men hur skiljer författarna beslut på kort och lång sikt? Om man tittar på inkomstfördelningen runt brytpunkterna borde man väl få med alla individer, både sådana som haft tid nog att ha hunnit genomskåda systemet och därmed haft tid att påverkas, och sådana som hamnat där mer ad hoc och därmed kan förväntas justera sin arbete-inkomst-trade off längre fram?

  2. Andreas says:

    Instämmer i Camilos fråga! Varför skulle inte de långsiktiga vara inkluderade även i dessa två bilder?

  3. Det är för komplicerat! Tar massa tid och är för osäkert att optimera detta (hur mycket ska man tex avsätta till IPS? Vad är väntvärdet för skattetrycket om några årtionden?), tid man kan ägna åt att arbeta.

    Jag avskyr att betala skatt (och smugglar mer än gärna sprit, gör tveksamma momsavdrag osv) men just denna aspekt känns urtråkig och totalt oengagerande!

  4. Jag tycker det är helt naturligt att egenföretagare inkomster kring brytpunkten är annorlounda. Men jag tror definitivit inte det har att göra med att man anpassar hur mycket man jobbar. Jag är övertygad om att det till största delen beror på att man kan anpassa hur man tar ut sina pengar ur företaget.

    Tex kan man ta ut pengar genom aktieutdelning. Eller så kan man spara pengar i företaget för att ta ut vid behov. Detta gäller iallafall mig.

    • Instämmer till fullo i Anon Anons argument. Min kännedom om egenföretagare antyder att revisorer och skattemyndigheter tolererar att lönen tas ut i andra former, tex resor, inventarier etc.

  5. Intresserad av MMT says:

    # Anon Anon

    Tror du har en poäng. Som skattereglerna är konstruerade i vart fall för egenföretagare med egna AB(3:12-reglerna) så är det värdelöst att ta ut lön över ca 7,5 basbelopp på grund av att brytpunkten för statlig skatt ligger där någonstans och man även har fått fullt försäkringsskydd så arbetsgivaravgifterna blir ren skatt.
    Inkomst utöver denna gräns är det som jag förstått det i princip alltid förmånligare att ta ut ur bolaget som kapitalinkomst.

  6. @ Camilo/Andreas, ang. långsiktig effekt: Den långsiktiga elasticiteten beräknas utifrån en teoretisk idé som Raj Chetty presenterat. Den går alltså ut på att inkomsttagare inte alltid kan bete sig på ett sätt som de vill givet inkomst och skatt. Chetty pratar om ”optimeringskostnader” som handlar om att man antar en viss kostnad i termer av inkomst som personer kan tolerera vad gäller att betala en högre skatt. Utifrån denna teoretiska modell och antaganden om storleken på optimeringskostnaden beräknas den långsiktia effekten.

    Att vi studerar befolkningen i ett tvärsnitt som bakar in tidigare utbildningsval och därigenom borde fånga in effekten är en bra poäng, tycker jag. Det rör ju sig inte om en reform utan om en brytpunkt som funnits på plats en längre tid. Dessutom används fleråriga genomsnitt. Det skulle i sådant fall dämpa den långsiktiga elasticiteten.

    @ Anon Anon: Helt sant att det för egenföretagare inte enbart handlar om arbetsutbud, utan även om användnade av avdrag eller hantering av inkomstflöden som t ex utdelningar. Detta är något som författarna är väl medvetna om och diskuterar utförligt. Skatteforskningen använder ofta efter-skattinkomster för att studera skatters effekter, och i vissa fall blir tolkningen av utbudseffekter vidare än i andra fall. Här är ett sådant.

    Men notera att även anställda kan påverka sin inkomst på andra vis än att ändra antal arbetade timmar, t ex genom avdrag för pensionsavsättningar. Detta diskuteras också av Selin och Bastani.

  7. Leif G says:

    Man kan ju också dra slutsatsen att om arbetsmarknaden är tillräckligt trögrörlig och arbetstagare är tillräckligt inlåsta i 40-timmars arbetsveckor pga. fack och arbetsmarknadslagar så har inte brytpunkter för skatt någon större påverkan på vanligt folks arbetsutbud.

  8. Håkan Selin says:

    Daniels sammanfattning av min och Spencers studie är mycket bra. Det enda som eventuellt skulle behöva förtydligas är att 0.4 är en övre gräns för den långsiktiga elasticititeten givet de antaganden som Chetty (forthcoming Econometrica) gör.

  9. Skattejurist says:

    Som insyltad i skattebranschen vill jag starkt hålla med föregående talare i åsikten att det är enorm skillnad på egenföretagares och löntagares möjligheter att periodisera sina inkomster. De 12 000 kr som en normal löntagare får göra i pensionssparavdrag är knappt någonting jämfört med periodiseringsfonder, överavskrivningar på inventarier etc etc.

    Sen kan man också fundera på var i inkomstskalan gränsen ligger. Enligt min anekdotiska erfarenhet är det ganska många som inte på ett enkelt sätt kan påverka sitt arbetsutbud. Man har sin anställning, sin månadslön och så är det bra med det. Erbjuds det övertid är den ofta antingen obetald eller beordrad. De grupper som har större möjligheter att påverka är dels de med svag förankring på arbetsmarknaden (timvikarier, bemanningsanställda etc) som i vilket fall ligger under marginalgränserna, dels ”experterna”, styrelseproffs, advokater etc, som i vilket fall ligger över gränserna (eller har eget företag). Runt, i alla fall den nedre gränsen (ca 34 000 kr i månaden) ligger framförallt hyfsat avlönade ”Svenssons”

  10. Mattias Carlsson says:

    Det har ju från flera håll hävdats att ett avskaffande av värnskatten skulle vara självfinansierande för statskassan därför att arbetsutbudet skulle öka. Men den här studiens resultat tyder ju på att utbudselasticiteten är närmare noll än vad man tidigare trott. Vilka implikationer får de här resultaten för diskussionen om avskaffandet av värnskatten?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s