Att vi ekonomer är mer förtjusta i skatter än folk i allmänhet skulle förmodligen min man skriva under på. Det är inte utan att våra ögon ibland tåras när vi funderar över hur en Pigou-skatt kan rätta till en externalitet eller hur små snedvridningarna skulle vara om vi hade poll-taxes.

Nu visar Kai Konrad och Kjell Erik Lommerud i ett nytt Working Paper från CEPR att inkomstskatter också förbättrar matchningen på äktenskapsmarknaden, vilket gör det mer troligt att vi gifter oss med en person som vi är emotionellt matchade mot, snarare än med en person med samma inkomst som vi själva. Kort sagt – inkomstskatter kan nu även förespråkas av romantiker.

Vad bygger då detta på? Jo, antagandena är att vi alla vill gifta oss med någon som vi älskar och som dessutom är rik, och att det kommer att äga rum en viss omfördelning av inkomst inom ett äktenskap. Alltså, en rik som träffar någon som är fattig kanske avstår från äktenskap fast personerna är perfekta för varandra rent emotionellt, eftersom hon eller han har mycket att förlora ekonomiskt.

Konrad och Lommerud visar också att behovet av inkomstskatter är mindre i länder där folk oftare möter individer i sin egen inkomstklass, t ex i samhällen med inkomstsegregad skola och bostadsområden. (Jag skulle dock tro att det i denna typ av samhällen finns behov av omfördelande skatter av andra orsaker). Om det däremot är så att par oftare möts när de t ex utövar sina intressen, så ökar behovet av inkomstskatter för att känslorna ska få styra matchningen på äktenskapsmarknaden.

Vart leder då allt detta? Jo, förmodlingen så kommer Christer Sjögrens bidrag till nästa års melodifestival att vara en lovsång till inkomstskatterna, eller vad tror ni?