Spelarnas val: Obama

Marknader är suveräna på att omsätta information i priser. Nyheter översätts omedelbart i prisförändringar och priser studeras ofta av just den anledningen att de återspeglar flödet av information i samhället.

I samband med det amerikanska presidentvalet är det därför särskilt intressant att studera de s k prognosmarknader som specialiserat sig i kontrakt som ger pengar utifall att antingen Barack Obama eller John McCain skulle vinna valet (se annat Ekonomistas-inlägg om dessa marknader). Nedan visas två grafer över de aktuella priserna i Obama- och McCainkontrakt. Den första grafen är hämtad från Iowa Electronic Markets (IEM). Den visar hur Obama dragit ifrån på sistone och att Obama-kontraktet idag handlas i ca 85 dollar. Priset ska tolkas som en sannolikhet, dvs att marknaden bedömer att det idag är 85 procents chans att Obama vinner valet.

iowa

Den andra grafen visar samma Obama-kontrakt men från en annan känd prognosmarknad, Intrade. Dagspriset på Obama-aktien är också ca 85 dollar, dvs samma pris — och sannolikhet för Obama-seger — som hos IEM. Om handeln är tillräcklig antyder detta m a o att prognosmarknaderna är mycket effektiva och informativa.

intrade

Intressant nog kommer SU-ekonomen David Strömberg fram till samma sannolikhet för en Obama-seger, ca 85 procent, utifrån sin upphöjda politisk-ekonomiska modell över amerikansk politik (läs mer om modellen i Ekonomistas här och här). Med andra ord är spelare och forskare överens: Obama vinner valet.

Lästips: DN123456, SvD12345678, AB1234, SydSv123, Erixon123, Gudmundson, Det Progressiva USA.

Tiden rinner ut för John McCain

Finanskrisen dominerar just nu all nyhetsrapportering, men samtidigt utspelar sig slutspurten i det amerikanska presidentvalet. I går rapporterade jag om David Strömbergs förutsägelser om presidentvalet. Strömberg har idag reviderat sin förutsägelse baserat på den senaste opinionsundersökningen. Sannolikheten för att Barack Obama vinner har ökat med 6 procentenheter till hela 85 procent. Ökningen beror till hälften på att Obama haft opinionen i ryggen och till hälften på att det helt enkelt finns mindre tid för att något drastiskt skall inträffa som ger John McCain en tillräckligt stor skjuts i ryggen. Tiden håller bokstavligen talat på att rinna ut för McCain. Detaljerna hittar ni på Strömbergs uppdaterade hemsida.

Obama vinner!

Nationalekonomiska forskare är ofta ovilliga att försöka förutsäga framtiden. Det finns dock undantag. Den svenske professorn i nationalekonomi David Strömberg har utvecklat en ledande modell för att förutsäga det amerikanska presidentvalet (i alla fall enligt Freakonomics). Av alla presidentval sedan 1948 har modellen bara haft fel i 2000 års val. Inför höstens val säger modellen att Barack Obama kommer att vinna presidentvalet med 79 procents sannolikhet. Strömberg konstaterar att det är mycket som ska till för att John McCain ska vinna:

Intuitively, to counter the pro-Obama effects of the current banking crises, an offsetting shock must be something comparable in size, but working in McCains favor. Although I can think of such shocks — a terrorist attack on American soil, or a devastating debating performance by Obama — they don’t seem very likely.

Styrkan i Strömbergs förutsägelse är att den bygger på en detaljerad modell för amerikansk politik. Modellen förutsäger vad utfallet kommer att bli i varje delstat (se här för hela listan), men också hur många besök presidentkandidaterna kommer att avlägga i respektive delstat. Diagrammet nedan visar modellens förutsägelse och det faktiska utfallet (till och med den 10:e september) för hur presidentkandidaterna fördelat sin tid mellan olika delstater. Korrelationen mellan utfall och prediktion är 0.8 för McCain och 0.9 för Obama.

Idén bakom Strömbergs modell är på sätt och vis ganska enkel. Han bygger på en röstningsmodell som Assar Lindbeck och Jörgen Weibull lade grunden till på 1980-talet, så kallad probabilistic voting. Grundinsikten i denna typ av modeller är att det är “swing voters” som är mest väsentliga, det vill säga väljare som inte är helt övertygade om vilket parti de ska rösta på.

I Strömbergs modell handlar det i stället om “swing states”. Presidentkandidaterna kommer att fokusera på delstater som har stor chans att påverka valet. Detta handlar förstås dels om stora delstater där det väger jämt mellan demokrater och republikaner, men livet som presidentvalskandidat i modellen är lite mer komplicerat än så.

Följande tankeexperiment klargör en del av hur modellen fungerar. Enligt modellen kan McCain bara vinna om något stort och oväntat inträffar som gör att väljarvinden vänder. Men om detta skulle inträffa kan McCain vara ganska säker på att vinna delstater där det nu väger jämnt mellan republikaner och demokrater. McCain bör därför i stället satsa på delstater där det skulle kunna komma att väga jämt om vinden vänder. Som synes i tabellen ovan säger modellen att McCain borde lägga väldigt mycket krut på Michigan (där demokraterna just nu har stort försprång). Tabellen ovan visar också att kandidaterna har spenderat mycket tid där (även om McCain drog sig ur Michigan häromdagen).

Lästips: Alla detaljerna finns i Strömbergs artikel som publicerades i juninumret av American Economic Review. De senaste förutsägelserna baserat på hans modell finns på hans hemsida om presidentvalet.

SvD1 SvD2 SvD3 DN1 DN2 DN3 AfB1 AfB2 AfB3 Exp

Hur skulle Obama och McCain beskatta de rika?

Presidentkandidaten John McCain framställs ofta som mer liberal och progressiv än hans republikanska partibröder. Men stämmer verkligen det? Och är verkligen Barack Obama så höger som Hillary Clinton och andra framställt honom?

Nu vet vi besked. Båda presidentkandidaterna har nämligen presenterat sin ekonomiska politik och forskningsinstitutet Tax Policy Center har gjort en analys av deras skattepolitiska fördelningseffekter.

Det finns flera likheter mellan förslagen, som t ex att båda innehåller skattelättnader för låginkomsttagare och bevarad arvsskatt (vilket också Ekonomistas förespråkat). Men skillnaderna är stora. McCains förslag innebär en fortsättning på George W Bushs skattesänkningnar för höginkomsttagarna medan Obama prioriterar skattelättnader längre ned i fördelningen. I en beräkning av hur förändringen i arbetsinkomster efter skatt för olika inkomsttagargrupper år 2009 syns olikheterna fördelningsprofil tydligt:

image

Med andra ord står McCain för en fortsättning på Bushs höginkomsttagarvänliga skattepolitik medan Obama representerar en förändring av denna. Hur de amerikanska väljarna tycker om detta får vi se den 4 november.

Hat tip: the WSJ Wealth Report.

Fel "chicagopojkar" i Kleins attack på Obama

Nationalekonomen Paul Krugman och globaliseringskritikern Naomi Klein har en sak gemensamt: de ogillar den marknadsliberala ekonomism som Milton Friedman (och hans efterföljare) förespråkar. Krugman beskriver, nedgörande, Friedmans nyliberala idéer och monetaristiska program i en artikel i the New York Review of Books.

Men medan Krugman sakligt diskuterar såväl problem som förtjänster med Friedmans tankegods verkar Naomi Klein fixerad vid Friedman som person och det negativa han står för. Hon stannar dock inte där. Alla som på något sätt kan förknippas med Friedman är suspekta: nationalekonomer i allmänhet eftersom de tilhör samma disciplin som Friedman, och nationalekonomer verksamma i Chicago i synnerhet, eftersom det Friedman också bodde och verkade i den staden.

Och det är här hon ibland träffar fel. Nu senast i ett utfall i The Nation (översatt i förrgår i AB:s kulturdel) mot att demokraternas presidentkandidat Barack Obama har ekonomiska rådgivare som är nationalekonomer och vissa från Chicago vilket, enligt Klein, kopplar dem till just Milton Friedman. Men vid en närmare granskning visar det sig att dessa “chicagopojkar” varken är mer nyliberala än den genomsnittlige amerikanen eller förespråkar en Friedmantgrogen politik. I vissa fall har de inte ens varit verksamma i Chicago!

Kleins “huvudmisstänkte” är Jason Furman (som utbildats i progressiva Cambridge, MA, och som aldrig varit verksam i Chicago). Kleins huvudsakliga (och enda) kritk mot Furman är att han tidigare uttalat sig positivt om lågpriskedjan Wal-Mart. Men i ett svar på en kritisk artikel om detta i Slate från 2006 redogör Furman tydligt hur hans ståndpunkt ligger helt i linje med en progressiv, arbetarklassvänlig ståndpunkt. En mängd forskning visar nämligen att Wal-Marts låga priser stärkt köpkraften allra mest för just amerikanska låginkomsttagare.

Men borde ändå inte de av Obamas rådgivare som kan kopplas till Chicago ändå vara riktiga “Chicagopojkar”? Nej, inte heller det förefaller vara fallet. Till exempel är Chicago-ekonomen Austan Goldsbee (som utbildats i progressiva Cambdridge, MA) knappast vidare höger. Detta medger också Klein själv när hon säger att han “befinner sig på den vänstra sidan av ett spektrum vars vänstra ände ligger strax höger om mitten”. En titt på Goldsbees akademiska verk ger samma bild, t ex översikten av inkomstskatters påverkan på höginkomsttagares arbetsbeteende där Goldsbee finner effekten vara blygsam. Knappast någon Friedmansk slutsats.

Men chicagoforskaren Cass Sunstein som också ger råd till Obama? Förutom att Sunstein inte är ekonom (han är jurist) är han dessutom författare till den nyligen utkomna boken “Nudge” (som Ekonomistas-Robert omskrivit) vars hela grundidé är att just kritisera den traditionella chicagoskolans teorier om marknadens självreglerande funktion (detta har även Ekonomistas-Jesper påpekat).

Med andra ord är Naomi Klein ganska fel ute när hon vill svartmåla de ekonomiska rådgivare Barack Obama har som varandes Friedmantrogna nyliberaler. Detta felsteg må vara hänt. Värre då att vissa svenska bloggare okritiskt tar till sig hennes budskap. För fakta om dessa påstådda liberaler är väl kända, något som svenska skribenter också påpekat. Kanske kan denna historia bidra till att Kleins svenska supportrar nyanserar sin bild av Klein och faktiskt tar henne för den hon är, nämligen en intelligent och nytänkande journalist som ibland har rätt och ibland fel.