I regeringens nya vårbudget prioriteras skattelättnader för förvärvsarbetande (t ex jobbskatteavdrag) framför lägre skatt på pensioner. Detta gillar inte pensionärerna och oppositionen hakar på: socialdemokraterna bjuder 2000 kronor i sänkt skatt (stödda av bl a v och mp). Men är det verkligen så synd om pensionärerna? Nej, åtminstone inte i de flesta fallen. Kritikerna bortser nämligen från några viktiga punkter:
1. Jobbavdraget gynnar pensionärerna i förlängningen. Att folk har arbete och betalar skatt är en förutsättning för att det ska finnas pengar till pensionsutbetalningar. Om jobbskatteavdraget skapar jobb gynnar det därför i slutändan även pensionärerna.
2. Pensionärerna har också fått jobbskatteavdrag som dessutom är större. Sedan årsskiftet får pensionärerna också ett jobbskatteavdrag för förvärvsarbete som är betydligt större än för det för förvärvsarbetare. Pensionärers arbetsgivare behöver heller betala sociala avgifter.
3. Dagens pensionärer är pensionssystemets vinnare. Särskilt de födda före 1930 tillhör vinnarna i efterkrigstidens stora pensionsreformer enligt en ESS-rapport. Anledningen är att de inte hann betala in särskilt mycket till systemet före pensionen med full ersättning. Fyrtiotalisterna, däremot, tillhör förlorarna eftersom de betalat in hela livet men får lite tillbaka (i det nya systemet).
4. Många pensionärer är miljonärer! Enligt den senaste förmögenhetsstatistiken från SCB är genomsnittspensionären miljonär (men spridningen är förstås stor). Lustigt nog polemiserade Thomas Östros mot vårbudgeten just i termer av “Hellre sänkt skatt för pensionärer än för miljonärer”!
Så inte är det särskilt synd om de flesta pensionärer. Tyvärr kommer nog ändå huggsexan om pensionärsrösterna fortsätta in i valrörelsen 2010 (ett par allianspartier har redan bjudit över oppositionen). Om inget görs kan vi få det som i Tyskland där de talrika pensionärerna nyligen pressat igenom stora höjningar av pensionerna, trots att det saknas pengar och den demografiska chocken kommer göra situationen ohållbar. Men det rör ju inte dagens pensionärer i ryggen, för på så lång sikt kommer alla de att vara döda.
Ekonomistas 
Pensionären måste slutas betraktas som en “parasit”. Sänkt skatt även för pensionärer gynnar rimligen konsumtionen, vilket också är en del i svensk tillväxtekonomi då en ökad konsumtion borde ge fler arbeten inom handeln , inom turismen, hotell- restauranger, hushållsnära tjänster för att nämna några områden. Det är inte så att pensionärer längre sitter hemma och “håller i pengarna”. Nej, de konsumerar. Dessutom borde en större behållning av pensionen minska behovet av bostadsbidrag och ge kommunen större intäkter från äldre som måste bo i särskilda boende, eller behöver hemsjukvård. För tyvärr är det så att någon arbetsmarknad inte finns för dessa äldre och att jobbskatteavdrag då är en utopi. Det borde vara så att en inkomst beskattas på lika sätt oavsett om den är en lön eller en pension
Carl-Axel, du har många viktiga poänger. Men på ett område håller jag inte med dig: jag tror inte en arbetsmarknad för pensionärer är en utopi. Sverige har under lång tid präntat in i alla över 65 att de inte ska fortsätta jobba utan ta det lugnt, mata fåglar, resa utomlands eller påta i jorden. Hindren har m a o först och främst funnits i deras egna hjärnor.
Med det nya jobbskatteavdraget och dessutom subventionerade hushållsnära tjänster finns ett gyllene tillfälle för friska pensionärer att dryga ut sin pension rejält. Kan vi uppmuntra dem, via jobbskatteavdrag och verbal peppning, att ta initiativ och bjuda ut sina tjänster till företag eller hushåll kan vi få se en explosion av äldre på arbetsmarkanden.
Hej igen Daniel, jag menar inte att arbetsmarknaden för pensionärer är en utopi, men det finns ett antal som av hälsoskäl inte kan arbeta efter 65 år, men visst är det många som skulle kunna, och detta ska naturligtvis vara möjligt, men hindret sitter nog mer hos olika arbetsgivare och fack än i pensionärernas egna hjärnor.
Inte minst våra politiska partier, som borde vara föregångare, satsar på yngre. Undersökningar görs om riksdagmännens ålder, eller kommunfullmäktiges ålder, där det förefaller som ju yngre ledamöter man har desto bättre. Kan vi i Sverige tänka oss en statsminister som är över 70 år? Vi borde kunna göra det, men ungdomens fägring står högre i kurs.
Men vi borde ha en beskattning av inkomsten som är lika i skatteskalan oavsett arbetsinkomst eller pensionsinkomst. Vad sägs om en platt skatt på 30-32%??
Carl-Axel: Vi verkar eniga om att Sverige skulle kunna bli mycket bättre på att förmå folk äldre än 65 att delta aktivt i arbetslivet. Det handlar om att både ändra folks inställningar till att anlita äldre och att ändra de äldres inställningar om värdet av att fortsätta arbeta efter 65. Att det går har vi många exempel på, inte minst om man tittar på alltifrån Åke Ortmark (78 år), Ingvar Kamprad (80) och för den delen den republikanske presidentkandidaten i USA som snart fyller 72.
Skulle en platt skatt bidra till en sådan utveckling? Kanske det. De flesta ekonomer är eniga om att ett bra skattesystem är enhetligt och enkelt, och vi vill därför undvika alltför mycket av speciella bidrag och avdrag för att få pensionärer att börja jobba. Kanske ett förslag som lockar de äldre i den kommande valrörelsen?