Var studera nationalekonomi? HSV ger föga vägledning

Konkurrensen mellan högskolor om studenter, personal och resurser kräver att offentlig sektor tar ansvar för kvalitetskontroll. Men Högskoleverkets senaste utvärdering av svensk nationalekonomi är tyvärr ett exempel på motsatsen. Och felet ligger i den missriktade utvärderingsmodell som HSV använder.

Vad anser universitetskansler Lars Haikola om HSV:s utvärderingssystem?

När HSV:s kvalitetsutvärdering av nationalekonomiämnet vid svenska universitet och högskolor kom för en månad höjdes på många ögonbryn. Hela tio av 18 lärosäten ansågs ha program med “bristande kvalitet”, medan endast två program höll “mycket hög kvalitet”. Bakom domen stod ett drygt dussin nordiska forskare, utredare och studenter som hade rest land och rike runt för att skapa sig en bild av utbildningarnas innehåll. Granskningen innehåller såväl intervjuer med folk på alla nivåer som genomgång av kursmaterial, utbytesprogram, räkenskaper och uppsatser. 

Men när betygen slutligen skulle sättas på respektive utbildning var det i princip endast en av dessa faktorer som spelade roll: uppsatsernas kvalitet. Detta är ingen tillfällighet, utan bygger på HSV:s nya bedömningsmodell som helt utgår från att högskolornas kvalitet är lika med hur bra uppsatser deras studenter skriver. Att så också skett framgår också tydligt i rapportens “Bilaga 1: Samlat omdöme” (även om bedömarnas utlåtanden längre bak i rapporten innehåller mer nyanserad diskussion och information).

Bedömningsmodellen är uppenbart problematisk. I en debattartikel i senaste numret av SULF:s tidning Universitetsläraren kritiserar förre universitetskanslern Anders Flodström just HSV:s uppsatsbaserade bedömningsmodell och även regeringen som varit dess största tillskyndare.

Detta är inte ett utvärderingssystem som kan säga något om utbildningarnas kvalitet. Det är ett system som med välkänt icke-reliabla metoder bedömer kvalitet på utbildningarnas studenter. Ett system som med största sannolikhet skulle generera annorlunda resultat om bedömningarna upprepades med hjälp av en ny uppsättning bedömare. Ett system vars drivkraft blir att rekrytera ”bättre” studenter istället för att fortsätta den utveckling mot moderna, studentcentrerade och kompetensbaserade utbildningar som Bolognaprocessen initierat och drivit under tio års tid.

Det faktum att nationalekonomiutbildningen på Handelshögskolan i Stockholm fick högsta betyg av HSV, medan framför allt nyare lärosäten fick dåliga betyg ger vid handen att denna kritik kan vara riktig. Understrykas bör att det alltså inte handlar om att bedömargruppen gjort ett dåligt jobb; uppsatsernas bedömning förefaller grundlig och har dessutom granskats av externa bedömare. 

Istället för att kunna ge rekommendationer åt Ekonomistas läsare gällande val av nationalekonomiutbildning i Sverige blev detta inlägg beklagligt nog en kritik av hur HSV betygsätter utbildningar. Förhoppningsvis kan universitetskansler Lars Haikola se till ändring sker.

Ny nationell konferens i nationalekonomi

imageFörra året ägde den första nationella konferensen i nationalekonomi rum i Lund. Mötet var en stor succé, med över 140 deltagare, 63 vetenskapliga uppsatspresentationer, en plenarföreläsning av Torsten Persson och en spännande paneldebatt om arbetsmarknadspolitik mellan Lars Calmfors, Peter Fredriksson, John Hassler och Magnus Henrekson.

Nu är det så dags igen. Den 16-17 september 2011 äger den andra nationella konferensen i nationalekonomi rum, denna gång i Uppsala. Formen är densamma: en och en halv dag, parallella sessioner, plenarföreläsning – denna gång med vice riksbankschef Lars E O Svensson – och en paneldebatt.

Alla som vill presentera vetenskapliga uppsatser vid mötet kan skicka in förslag på uppsats senast den 15 maj. (Instruktioner finns på konferenshemsidan).

Väl mött i Uppsala i september!

Rapport från första nationella mötet i nationalekonomi

Tidigare denna månad (1-2 okt 2010) genomfördes den första nationella konferensen i nationalekonomi i Sverige. Platsen var Ekonomihögskolan vid Lunds universitet dit hela 133 anmälda deltagare hade sökt sig. 

Mötets viktigaste programpunkt var de 65 vetenskapliga uppsatser som presenterades av forskare verksamma vid svenska universitet, högskolor och forskningsinstitut. Dessa var indelade i 17 sessioner med olika ämnesinriktning (internationell, makro, utvärdering, miljö, politik, historia, teori, genus, familj, offentlig, industriell organisation, utveckling och konsumtion, samt en särskild session för doktorandposters). Bland annat avhandlades hur huslån påverkar penningpolitikens genomslag, varför miljöhänsyn i offentlig upphandling kan kosta mer än det smakar eller att rektor påverkar elevers prestationer.  Den vetenskapliga nivån var genomgående mycket hög och även de efterföljande diskussionerna var berikande, delvis tack vare de kommentatorer som på förhand hade utsetts för att inleda med några synpunkter.

På mötet hölls även en keynote-föreläsning av Torsten Persson, IIES, på temat Pillars of Prosperity: State Capacity and Economic Development. Innehållet gav en intressant översikt av en rad centrala problem inom ramen för samspelet mellan politisk och ekonomisk utveckling, och beskrevs även nyligen i ett inlägg av Jesper här på Ekonomistas.

Avslutningsvis anordnades en paneldiskussion på temat “Arbetsmarknaden efter valet” där panelen bestod av Lars Calmfors, IIES och Finanspolitiska rådet, Peter Fredriksson, SU och fd IFAU, John Hassler, IIES, och Magnus Henrekson, IFN. Efter individuella inledningsanföranden och gemensam diskussion avslutades det hela med en omröstning bland de fyra paneldeltagarna i några specifika frågor. Utfallet blev följande:

  • “Bör lärlingsutbildning införas?” – Samtliga ja.
  • “Bör jobbskatteavdragets femte steg införas?” – 1 ja, 3 nej.
  • “Ska vi ha lägre arbetsgivaravgifter för unga?” – Samtliga nej.
  • “Bör a-kassan göras obligatorisk?” – 3 ja, 1 nej.
  • “Bör statliga minimilöner införas?” – Samtliga nej.
  • “Bör restaurangmomsen sänkas?” – 3 nej, 1 ja.

Nästa möte hålls nästa år i Uppsala. Planeringen är redan igång och Ekonomistas återkommer förstås om mer detaljer när dessa blir kända.

Nationalekonom – vad blir man?

Vill du bli finansminister? Läs nationalekonomi!

Vill du bli finansminister? Läs nationalekonomi!

En ny termin har börjat på landets högskolor och universitet och ett par tusen studenter ska studera nationalekonomi. Majoriteten av dessa ska dock inte bli nationalekonomer, utan ämnet läses endast som en del i en annan utbildning som t ex företagsekonom eller lärare.

Varför vill inte fler utbilda sig till nationalekonomer i Sverige? Jag tror att en stor del av svaret ligger i att studenterna har vaga föreställningar om vilka yrken en examinerad nationalekonom får. Hur ser karriärvägarna ut? Hur lätt är det att få jobb som nyexaminerad nationalekonom? Utan tydliga svar på dessa frågor kan man inte förvänta sig att studenter ska våga satsa på en lång och relativt sett krävande utbildning i ämnet.

Lyckligtvis har universiteten nu börjat inse den bristfälliga informationen, och ganska usla marknadsföringen av det egna ämnet, och börjar lansera resultaten från s k alumni-enkäter om vad tidigare studenter nu jobbar med, hur snabbt de fick jobb och vad de tjänar. Här är några glimtar från enkäterna från universiteten i Uppsala, Stockholm och Lund:

  • Nationalekonomer får snabbt jobb. En klar majoretet (60-70%) av de nyexaminerade hade jobb inom tre månader och närmare 85-90% inom ett halvår.
  • Nationalekonomer får oftast jobb i privat sektor (något överraskande för mig). Andelerna ligger mellan 50% (SU), 62% (UU) och 80% (LU).
  • Ingångslönen varierar mellan 25.000 och 30.000 kr (UU och LU – på SU frågar man inte ens om lönen!).

Och för den som aspirerar på en karriär inom finansmarknadsdepartementet, kanske ända fram till chefsposten, kan vi konstatera att såväl den nuvarande departementschefen som den person oppositionen hoppas ska överta posten efter valet är… nationalekonomer.

Ekonomi – vetenskap eller gissningslek?

Tore Ellingsen bemöter...

Inomvetenskaplig debatterande om metod- och teorianvändning är centralt för ett ämnes långsiktiga utveckling. Här på Ekonomistas har vi i ett flertal inlägg belyst ämnet nationalekonomi ur olika synvinklar  (se här för en samling).

Ibland uppmärksammas även ämnet av personer utanför disciplinen. Detta är mycket välkommet eftersom det bidrar till att minska ekonomernas hemmablindhet och okunnighet om andra discipliners framsteg. Mot bakgrund av nationalekonomins snabba utveckling på senare tid har dessa instick haft stor effekt, oftast positiv sådan. 

... kritik från Lars Pålsson Syll

... kritik från Lars Pålsson Syll.

Men vissa gånger är kritiken inte lika meningsfull. En kritiker som blandat och gett är ekonomhistorikern Lars Pålsson Syll. Hans kritk har bemötts ett flertal gånger, särskilt läsvärt av Henrik Jordahl, Andreas Bergh och Johan Norberg.

Nu har turen att bemöta Pålsson Syll kommit till Tore Ellingsen, professor vid Handelshögskolan. Idag (12/5-09), kl 12.10, sänder nämligen Sveriges Radios vetenskapsredaktion i P1 programmet Ekonomi – vetenskap eller gissningslek?. I programmet kritiserar Lars Pålsson Syll än en gång ämnet nationalekonomi, och Ellingsen bemöter kritiken. För alla som är intresserade av inomvetenskaplig debatt torde detta vara en självklar begivenhet.

Som en liten ”bonus” innehåller programmet även en fallstudie i ekonomisk vetenskap, nämligen vad vi egentligen vet om rörliga ersättningars effekt på prestationer i näringslivet. Syftet är att få konkreta exempel på hur ekonomer försökt mäta detta och vilka utmaningar detta innebär. Intervjuad i det inslaget är yours truly. God lyssning!

UPPDATERAT (12/5-09): Programmet kan avlyssnas här.

Fotbolls-EM gör oss (män) lyckligare

Stora idrottsevanemang engagerar men kostar samtidigt mycket pengar. Kritiker menar att samhället inte borde stå för hela notan. Men nu finns forskning som visar att om det är något som gör oss lyckligare så är det att arrangera stora mästerskap såsom fotbolls-EM och -VM.

Det är den erfarne idrottsekonomen Stefan Szymanski som tillsammans med medförfattare kopplat samman nationella lyckoforskningsdata med data över medaljer, arrangörsstatus etc från de senaste 30 årens fotbolls-EM och -VM samt OS.

Något överraskande är det inte i första hand idrottsliga framgångar som ger tydligast avtryck i befolkningens lyckonivåer. Istället är det starkaste resultatet att folk i länder som arrangerar mästerskapen påverkas mest av evanemangen.

Effekten är dock inte densamma för alla. Det är nämligen enbart män (oavsett utbildningsnivå, ålder eller arbetsmarknadsstatus) som upplever förhöjd lycka av ett mästerskap, medan kvinnor överlag är indifferenta.

Policyrekommendation: Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth borde tilldela kampanjmedel för att Sverige ska bli värd för framtida fotbollsmästerskap, och dessa medel bör finansieras med hjälp av en mansskatt!

AB1 AB2 AB3 AB4 DN DN2 DN3 SvD1 SvD2 SvD3 SydSv SydSv2

Liberal doktorshatt?

Det är snart dags (nåja, kvart över tre den 5/9) för mig att att få en doktorshatt i nationalekonomi. Innebär detta att jag också får en politisk stämpel? Visst händer det att enskilda nationalekonomer använder nationalekonomi för ideologiska syften, men har nationalekonomisk metod och teori i sig en ideologisk slagsida? Jag skulle vilja hävda att svaret på den frågan är ja, vilket även före detta riksbankschefen Villy Bergström gjorde en gång:

Den ekonomiska människan är identisk med liberalismens människouppfattning. Man kan tillspetsat säga att en nationalekonom är en person med doktorsgrad i liberalism. Är han (eller hon) riktigt duktig blir han (eller hon) till och med professor i liberalism.

En del av ”liberalismens människouppfattning” är att människors (fria?) val tillmäts stor betydelse. Nationalekonomisk teori utgår vanligtvis från att det människor väljer också är det som de vill. Detta är ofta en naturlig utgångspunkt, men det är viktigt att komma ihåg att det är just ett antagande. Den ofta nobelpristippade amerikanska nationalekonomen Peter Diamond påminner oss om detta i en kommande artikel:

Mistake probably can not be “proved” in many interesting settings. But then the absence of mistake can not be proved either. […] Analysts need to conclude what interpretation is most likely, while recognizing the possibility of an erroneous interpretation.

Huruvida man har som utgångspunkt att människors val är misstag eller inte spelar naturligtvis en stor politisk roll. Nationalekonomin har i och med den ”beteendeekonomiska revolutionen” allt mer kommit att fokusera på att människor inte alltid gör det som de vill — det kan handla om allt från att de är begränsat rationella, är tidsinkonsistenta eller inte har den information som krävs. Likväl fortsätter nationalekonomers utgångspunkt att vara att vi gör det vi vill. Detta riskerar att leda till ”liberala” politiska slutsatser, vilket på den svenska politiska kartan innebär ”höger”.

En relaterad utgångspunkt i nationalekonomi är att människors preferenser är givna. Detta skiljer nationalekonomer från exempelvis många sociologer och statsvetare som ofta studerar förändringar i preferenser och åsikter. Denna skillnad kan illustreras med Jonas inlägg igår om integration. Ekonomer fokuserar på hur människors beteende förändras för givna preferenser, men lite på vilka dessa är och hur de eventuellt kan förändras. Detta kallade Roger Svensson i en kommentar till Jonas träffande för en ”monofaktoriell förklaringsmodell”. Nationalekonomers fokus på givna prefenser kan slå åt både ”höger” och ”vänster”. En marxist vill väcka massorna ur deras falska medvetande och en högerkonservativ kanske tycker att dagens människor är alldeles för lössläppta.

En väldigt vanlig avslutande fråga på nationalekonomiska forskarseminarier är: ”Vilka är policyrekommendationerna av din forskning?” När denna fråga ställs förväntas ett svar om vilka politiska åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med problemet som har behandlats. Den välmenande staten som genom ingrepp i ekonomin ska öka människors välfärd är fortfarande väldigt vanligt förekommande i nationalekonomin. Detta kan man förstås hävda ger nationalekonomin en slagsida åt ”vänster”.

Nationalekonomi kan alltså reta upp människor både på höger- och vänsterkanten. Att samhällsforskning är helt politisk neutral är förmodligen ouppnåeligt — och inte heller eftersträvansvärt. Däremot bör vi vara medvetna om vilka politiska minor som kan ligga gömda långt in i akademiska tidskrifter, men som ibland tränger sig ut därifrån och briserar i den politiska vardagen.

Lästips: I en artikel i Ekonomisk Debatt för ett par år sedan diskuterade jag ingående i vilken bemärkelse nationalekonomin kan sägas vara ideologisk. I denna artikel finns även referensen till citatet av Villy Bergström.

Tips på böcker

Roberts förra inlägg gör en sugen på att läsa fler populärvetenskapliga böcker i nationalekonomi. Men vilka är bäst? Själv tycker jag ”The armchair economist” av Steven Landsburg är mycket bra liksom ”The undercover economist” av Tim Harford. Finns det fler bra böcker i denna genre som någon kan rekommendera?

Skatteplanering på liv och död

Att skatter kan få oss att ändra beteende med syfte att betala mindre skatt är det nog få som betvivlar i dessa deklarationstider. Men att människan skulle vara i stånd att påverka tidpunkten för sin egen död för att minimera skatten är nog mindre känt.

death_tax Nu är detta dock bevisat (i alla fall nästan). I en mycket uppmärksammad artikel för några år sedan visade skatteforskarna Wojciech Kopczuk och Joel Slemrod att amerikaner även på dödsbädden var i stånd att finjustera tidpunkten för sitt dödsfall på ett sådant sätt att de minimerade sin inbetalade arvsskatt. Artikeln hette rätt och slätt ”Dying to save taxes”.

Men fenoment har observerats även i Sverige! I en ny studie av ekonomerna Henry Ohlsson och Marcus Eliason närstuderas dödsfallstidpunkter i samband med tre olika förändringar i den svenska arvsskattelagen (som Ekonomistas-kollegan Jonas f ö vill återinföra). De finner bl a att dödsfallen sjönk 16% i förhållande till förväntan dagen före nya regler med lägre arvsskatt började gälla. Uppsatsen heter följaktligen ”Living to save taxes”.

Vilka är då policyimplikationerna? Tja, de uppmätta effekterna är för små för att vara av finanspolitiskt intresse. Men i ett större sammanhang visar resultaten vilka långtgående beteendeeffekter skatter kan ha och att vi därför aldrig helt bör bortse från den ekonomiska politikens dynamiska effekter.