I brist på andra brännande frågor väcktes igår frågan om rösträttsåldern inte borde sänkas till 16 år. Argumentet som framförs är att dagens 16-åringar är kapabla och mogna nog att ta det ansvar rösträtten innebär. Det är också frågan om ansvar, kompetens och mognad som dominerar de överlag kritiska kommentarerna till förslaget. Ett annat perspektiv på frågan lyfts i studie av Sendhil Mullainathan och Ebonya Washington som för några år sedan fann att det faktum att man lagt sin röst på en kandidat gjorde en mer positivt inställd till denna i framtiden.
Studien jämförde de politiska åsikterna bland unga personer två år efter presidentvalen 1976 till 1996 beroende på om de varit röstberättigade eller inte vid det föregående presidentvalet. Resultaten är tydliga: den som en gång tagit ställning för en kandidat fortsatte att uppskatta denna. Detta gjorde i sin tur att den ideologiska polariseringen ökade i de grupper som röstat jämfört med de som inte röstat. Väljare verkar alltså bli mindre mindre kritiskt inställda till den de röstat på och mer kritiska till den de inte röstat på; själva röstandet förstärker därför betydelsen av förutfattade meningar.
Studien genomfördes på unga personer, men det är inte omöjligt att liknande fenomen uppträder hos äldre. Även om man ser politiska ställningstaganden baserade på förutfattade meningar och politisk polarisering som problem är det med andra ord inte självklart att en lägre rösträttsålder är av ondo: förr eller senare måste ju folk börja rösta och det kanske inte spelar någon roll om man blir okritisk vid 17 eller 21 års ålder.
Man kan dock ställa sig frågan om det vore klokt att låta väljarnas framtida politiska ställningstaganden färgas alltför starkt av vad man råkade tycka i 16-17-årsåldern. Kanske det är bra för den intellektuella utvecklingen att få tid att skaffa sig lite erfarenheter och fundera på världens tillstånd innan man avkrävs ett politiskt ställningstagande. Kanske vore det ur detta perspektiv till och med bra om rösträttsåldern höjdes några år?
Ekonomistas 
Jag har inte helt följt med i den senaste debatten kring detta ämna. Är tanken bara att ändra rösträttsåldern, eller att även ändra myndighetsåldern till 16 år?
Är tanken bara det förra är det ju fullständigt idiotiskt. Kan någon på allvar plädera för ett system där personer inte har rätt att ingå avtal men har rätt att rösta?
Är tanken det senare kan jag inte se att rösträtten är den viktigaste delen av diskussionen.Rätten att ingå avtal, varje persons krav att försörja sig själv o.s.v. är rimligen betydligt mer omvälvande för 16- och 17-åringar som blir myndiga.
Vissa menar t.o.m. att även nyfödda barn ska ha rösträtt. Denna skulle i så fall utövas av barnets vårdnadshavare fram till dess att barnet blir myndigt. Föräldrar skulle på detta sätt få en extra röst per barn.
Själv tycker jag att denna tanke inte är helt orimlig. Dels får ju många av de politiska beslut som fattas i dag (och än mer kanske de beslut som inte fattas . . . ) sina tyngsta konsekvenser för dem som är unga. Och möjligen är föräldrar mer skickade än folk i gemen att bedöma vad som är bäst för deras barn. Dels så är föräldrar generellt missgynnade i samhället (det är fortfarande en uppoffring i många avseenden att skaffa barn, även i Sverige) och det vore kanske rimligt att kompensera detta med att ge föräldrar ett något större politiskt inflytande. Rimligen skulle rösträtt för barn medföra att det politiska utrymmet för åtgärder som gynnar barn och barnfamiljer skulle öka.
Att sänka myndighets- och rösträttsåldern till 16 år tycker jag däremot är ett dåligt förslag. Även om också jag tyckte att jag visste allt när jag var 16 så har jag sedan dess insett att det var ganska mycket som jag inte visste när jag var 16 som jag vet idag.
Har någon skrivit någonting konkret om hur ett system där föräldrar får “extra röster” för sina barn skulle fungera i praktiken? Det jag specifikt är nyfiken på är hur man tänker sig hantera de fall där föräldrarna har väldigt olika politiska uppfattningar och därför skulle vilja rösta på olika partier. Vem får då avge barnets röst?
Grön ungdom lär ha argumenterat för rösträtt för nyfödda. Även en grupp barnläkare föreslog något liknande i DN debatt 29 mars 2012. Hur de tänkt att detta skulle utövas i praktiken vet jag inte. Ett alternativ skulle ju kunna vara att föräldrarna fick rösta för barnet vartannat val.
Det lär ju vara ett spörsmål för lagstiftarna om ett sådant förslag någonsin kommer realiseras. Ganska ointressant i nuläget när det enbart debatteras om varför en sänkning av rösträttsåldern är lämplig/olämplig. Statsvetaren Bo Rothstein skrev om denna fråga för ett par år sedan: http://www.expressen.se/debatt/bo-rothstein-lat-foraldrarna-rosta-at-barnen/
Det kanske är värt att påminna om att förr i tiden började man arbeta tidigare, vid 13-14 års ålder efter 1882 då skolan blev obligatorisk (7 års obligatorisk skola infördes mellan 1938 och 1948). En man fick en hatt vid 15 års ålder och ansågs då som vuxen.
Sedan arbetade man tills man var 21, dvs i PRAKTISERADE ansvar, tjäna pengar, betala räkningar, göra rätt för sig rent allmänt. Så efter 7 års praktik av ansvar fick man rösta. Nu läser man i skolan och får det berättat för sig om hur man tar ansvar. Det är inte riktigt samma sak.
När stadsbarn kom ut på landet när min mamma var liten på 40-talet förvånade sig bondbarnen över vilka osjälvständiga våp de var. Dagens stadsbarn som inte ens går till hockey-träningen och som alltid bär cykelhjälm torde inte vara bättre i den bemärkelsen.
Dessutom hade vi värnpliktsstreck in på 20-talet. Den som inte är beredd att försvara sitt land är en snyltare i den allra mest ursprungliga bemärkelse. Pga att man inte vill ha en jävssituation var man också tvungen att ha betalt sin skatt och fick inte bero av det allmänna. Av samma anledning kan man argumenterar för att stats- och kommunalanställda inte ska få rösta. Det gör ju det mycket i egen sak.
Att Sverige hade ett bondestånd i riksdagen berodde på att bönderna enligt lag var beväpnade. En “vigher” man mellan 15 och 60 var tvungen att äga utrustning för krig, annars betalade man böter.
Demokratin överhuvud taget kommer från hoplitrevolutionen i Grekland.
Så, rösträtt vid 16 års ålder är en synnerligen dålig idé. Så oansvariga människor som unga är idag ska inte ha makt över samhället. Men egentligen är väl detta ett symptom över att riksdagen knappt har någon makt heller. Så “alla får rösta” för det gör ingen skillnad…
16-åringar? Den där demografiska gruppen som deltog i de sk instagramupploppen i vintras?
Jag var knappt 20 när jag fick rösta första (och enda gången) och jag skäms så här snart 20 år senare gravt över mitt val, och framförallt motiven för det.
Såväl rösträtts- som myndighetsåldern borde höjas till sådär 25. Samhället är mycket mer komplext idag än för 50 eller 100 år sedan och man behöver alltså mycket mer livserfarenhet för att kunna fatta genomtänkta beslut (har ju föreslagits att staten ska uppmuntra framför allt unga pojkar/män att vänta med körkort till de är 25 och köra bil är tveklöst mycket enklare än att navigera sig i samhället). Dessutom lever vi längre (förväntad livslängd har väl ökat med runt 8 år sedan 1974 när 18-årsgränsen infördes) vilket bland annat, tillsammans med övrig samhällsutveckling, fördröjt inträdet på arbetsmarknaden, familjebildande, fast bostad etc etc – viktiga steg i den mognadsprocess som krävs för att man ska kunna fatta genomtänkta beslut tex när man röstar.
Hjärnan har ju inte växt färdigt förrens man är 25 år så vi höjer den med 7 år istället!
Kul med inlägg på ekonomistas igen förresten! Var ett tag sen.
Ett argument som dessbättre inte framförts här är att det är diskriminerande mot 16-17-åringarna att inte bevilja dem rösträtt. Som alla inser så håller inte detta. Så fort ungdomarna blivit myndiga får de delta i allmänna val och även kandidera. Ingen vägras rösta. Diskriminering gällde till exempel mot kvinnorna innan dessa fick sin rösträtt för över 90 år sedan.
En allmän rösträtt från 16 vore helt idiotiskt. Vi har redan idag ett stort problem med att människor som är dåligt informerade, saknar förståelse för viktiga frågor och sammanhang, lätt låter sig manipuleras, osv., röstar, troligen tom. dominerar valdeltagandet, med följd att fel politiker väljs av fel grunder och att politiken riktas ut på att vinna röster (istället för att göra landet bättre). Här finns även en följdkomplikation att större samhällsgrupper med för många svaga tänkare kan föra till “egoismval”, där det som kortfristigt gynnar vissa väljare drivs igenom i en “massornas diktatur”. En sänkning till 16 skulle förvärra dessa problem ytterligare.
Jag skulle gå i den motsatta riktningen och skärpa kraven. En höjning till 25 (jmf. Andreas SO) vore troligen inte en dålig ide, men för trubbig. Istället skulle jag föreslå ett någorlunda hårt test av tex. förmågan att analysera argument och motstå manipulation. (Detaljerna måste utarbetas med stor försiktighet. Framförallt får testet absolut inte testa åsikter, inte ens åsikter som inställning till demokrati och rasism.) Den som klarar testet får rösta, de andra inte—och detta oavsett ålder.
(En ideal representativ demokrati, där alla har en röst oavsett omständigheter, är inte hållbar, vilket vi kan se redan nu i tex. Sverige eller USA—trots att idealet redan är inskränkt genom åldersgränsen vid 18.)
Det svar på detta som man hade tidigare var att man var tvungen att äga någonting, vara personligt delaktig i ekonomin så att man inte röstade till sig andras pengar. Jag tror personligen inte på “objektiva prov” för att kunna rösta, administrerade av akademiker eller makthavare. Det var så de svarta hölls kort i den amerikanska södern efter inbördeskriget.
När grundlagen skrevs i USA ville man, som någon uttryckte det, “inte göra USA säkert för demokratin, utan demokratin säker för USA”. Därför maktdelning t ex. Man ville inte ha den populism som Aten urartade till i mångas ögon.
Detta blir så känslosamt, “rösträtt ska inte heta pengar”, men å andra sidan bör inte demokrati bli att tillskansa sig andras pengar heller. I USA så blev egendomskraven synnerligen låga då alla invandrare på tre år kunde betala för den mark de brukade. I Sverige blev senare kravet fullgjord värnplikt i riksdagsvalen.
När första kammaren kom till så fick ledamöterna inget arvode, för att garantera deras oberoende från staten.
Jag har, i yngre år, gjort mig tankar även till system som baserar på tex. hur mycket skatt man har betalat. (Med den intressanta fördelen att den storinkomsttagare som nolldeklarerar inte får rösta.) Ur min sikt är dock sådana system problematiska just genom att det inte verkligen ser på hur lämpad eller olämpad någon är att rösta. Tanken bakom ett prov är just att denna lämplighet ska sätts i centrum.
Som jag antyder i min första kommentar finns det dock även vid ett prov potentiella problem, tex. att PC-åsikter skulle kunna bli en förutsättning för rösträtten, varför utformningen är extremt viktig.
Exemplet USA är intressant, då man här verkligen gjorde sig tankar till statsskicket på ett helt annat sätt än i dem länder som “spontant” vandrat från monarki till demokrati. Dock har de resulterande åtgärderna bara haft en uppskjutande verkan: Dagens USA är ruttet när det gäller demokrati och maktfördelning. (Och det har funnits problem långt tidigare. Ta tex. Tammany Hall http://en.wikipedia.org/wiki/Tammany_hall.)
Har haft många diskussioner runt detta och min ståndpunkt brukar alltid landa i följande: Rösträtt borde man först få när man börjar inhandla sitt eget toapapper….
Som jag förstår det har dom undersökt relativa åsiktsspridningar i väljare och icke-väljare två år efter ett val. Enlig wikipedia måste man vara 18 för att rösta i USA, så de ha studerat effekter på 18-20 åringar. Vad som händer i åldern 16 -18 får man väl gå till Brazilien för att studera, eller fråga någon forskare i statsvetenskap antar jag.
Det är möjligt att det inte är klokt att sänka rösträttsåldern, men det är slående hur lika argumenten mot en sänkning är, jämfört med de som historiskt användes mot rösträtt för ofrälse, egendomslösa, kvinnor, och svarta (ansvar för samhället, kompetens, mognad, etc). Jag tycker att känslan av delaktighet och tillit till samhället ökar om en person kan rösta, och att det är det viktigaste argumentet för en sänkning. Argumentet mot en sänkning är väll främst att det finns en logik i samma ålder för myndighet och rösträtt. Språk och intelligenstester för att rösta har för övrigt en lång historia i USA…
Jonas argument ovilja att ompröva åsikter är intressant, men det vilar ju i princip på samma argument (som Jonas tar upp) att 16-åringar helt enkelt är mer omdömeslösa än 18-åringar (eftersom samma effekt annars bara återkommer 2 år senare). Om något så är väll yngre personer mer öppna med att ompröva åsikter än äldre personer.
Det är vackert att hoppas att rösträtt ska ge en känsla av ansvar, men vi är människor, inte änglar.
Vad alla de gamla sätter försöker åstadkomma, eller, rättare sagt, alla de gamla sätten som inte var konstruerade för att utesluta vissa, är att verifiera att de som röstar verkligen är ansvarstagande.
Sedan fanns det mycket resonerande om egoism och äganderätt här. En svensk bonde som ägde sin gård kunde inte acceptera att en dräng och en lösdrivare tillsammans röstade för att dela upp gården mellan sig. Vad drängen strävade efter var sin egen gård, något han ofta sedan fick.
Det som är så glädjande idag är att vi i det moderna samhället alla har möjlighet att vara delaktiga. Ett så litet test som att “köpa sitt eget toalettpapper” som anders skriver låter rimligt fast svårt att implementera. Men att 16-åringar, som bor hemma hos mamma och pappa, som inte tvättar sina egna kläder, som inte har ett arbete, som inte får köra bil, inte får dricka sprit, som enlig sossarna bör tvingas gå kvar i skolan tills de är 18, ska få rösta låter absurt.
Det är möjligt att argumenten liknar varandra. Men till skillnad från andra egenskaper är ungdom ett handikapp som är övergående.
Skulle precis skriva något liknande. Och åldersdiskriminering är fortfarande accepterat i vårt samhälle – förmodligen för att det betraktas som rationellt (dvs att yngre rent objektivt är annorlunda än äldre). Men vänd på det: varför inte sänka körkortsåldern till 16 också? Eller 14?
Denna art av inskränkning har genomgående problemet att ett gruppkriterium insätts där ett individkriterium vore mer lämpat. Att tex. utesluta svarta med hudfärgen som kriterium var fel—men att ge alla i allmännare grupp rösträtt baserande på gruppen (tex. alla äldre än 16 eller 18) är lika tokigt. Man har ersatt tankefelet att en viss individ som medlem av viss grupp ipso facto är en olämplig röstare med tankefelet att grupptillhörigheten ipso facto bevisar lämpligheten.
(Konceptuellt kan man naturligtvis se 18årsgränsen som en uteslutning. Ur min sikt är det bättre att se den som en inkludierung, framförallt då, som andra redan har skrivit, man inte slutar åldras vid 16 utan är 18 två år senare. Att man går från svart till vit är extremt sällsynt. Om man nu vill ha en grupptillhörighet vore kanske ett kriterium som “har börjat ett eget vuxenliv” lämpligare (vilket man dock måste formalisera och precisera betydligt bättre än jag gör här.))
Här måste vi även betänka att många politiker gärna ser att rösträtten utvidgas till så många lättpåverkade idioter som möjligt—dessa kan de nämligen utnyttja bättre. Detta har säkert bidragit till att vi nu är för inklusiva. (Starkt bidragit har nog även ett rättvise- och medbestämmandetänkande i riktningen att all som är beträffade ska ha en röst. Detta är inte principiellt falskt, men ser bara en sida av myntet. Jmf. även min första kommentar.)
Det slår mig är att en hemsk sidoeffekt skulle kunna vara att vi får MUF:are och SSU:are som riksdagsmän redan vid 16 års ålder…
Politikernas kompetens är också ett problem. Här skulle jag förorda ännu strängare gränser, tex. att en minister måste kunna bevisa en hög akademisk (tex. post-bachelor-avslut) och praktisk kompetens (x års relevant erfarenhet) på sitt underområde.
(Naturligtvis finns det ingen grund för att sätta gränsen för att få välja och för att få bli vald/utsedd på samma nivå.
Av landets hittillsvarande statsministrar sedan 30-talet skulle alltså endast Erlander, Palme och Carlsson (kanske Ullsten?) duga?
Det vore bättre ifall våra partiledare hade arbetslivserfarenhet och hade visat prov på ledarskapsförmåga. Fem år i icke-statlig sektor minst, kanske i en frivilligorganisation, men då en som inte tar emot offentliga pengar.
Under Frihetstiden fick man inte rösträtt till bondeståndet ifall man hade haft statlig anställning, för att inte vara jävig antar jag.
I datorbranschen har man gjort en hel del studier och det visar sig att det i stort sett inte finns någon korrelation mellan universtitetsbetyg och prestation som mjukvaruutvecklare. En av de bästa utvecklare jag känner började som städare på det företag vi arbetade på, efter natur och programmerande på fritiden.
Erik Gustaf Boström, Arvid Lindman, Carl Gustaf Ekman, Erlander, Fälldin och Hjalmar Branting arbetade utanför staten.
@Per S
Vilka som har dugit till posten kan jag inte bedömma i detalj, då de flesta var verksamma innan jag blev gammal nog för att kunna observera deras agerande på ett tillräckligt sätt (eller ens var född i många fall).
Därutöver finns komplikationen att en bedömmares inställning till individuella politiker kan påverkas av likheter och skillnader i politisk och ideologisk sikt, som dock inte har något med kompetens i sig att göra.
Dock: En hårdare regel syftar till att minska antalet “false positives” (här människor som uppfyller regeln, men ändå inte har något att söka i en viss position), men medför som en sidoeffekt att även antalet “false negatives” (här kompetenta som utesluts) ökar. Detta pris är vore dock värt den ökande säkerheten att vi tex. aldrig skulle få någon som Mona Sahlin som statsminister.
Sedan får vi inte glömma att tidigare politiker hade sämre möjligheter att utbilda sig, varför kriterier som kunde fungera idag inte nödvändigtvis vore rättvisande för dem.
Å andra sidan: Även om några av dem dög utan att uppfylla kriteriena är det inte sagt att vi inte hade fått någon bättre om de hade blivit utfiltrade.
@Undertallen
“I datorbranschen har man gjort en hel del studier och det visar sig att det i stort sett inte finns någon korrelation mellan universtitetsbetyg och prestation som mjukvaruutvecklare. En av de bästa utvecklare jag
känner började som städare på det företag vi arbetade på, efter natur och programmerande på fritiden.”
Jag arbetar själv sedan nästan femton år i mjukvarubranschen: Vad jag ständigt ser är att de som är intelligentare nästan genomgående är bättre utvecklare. Detta framförallt när man tittar på kodekvalität (tex. läsbarhet, felprocent, “bad smells”), vilket är det viktigaste området, men även vid tex. bugsökande. Det är tom. så att de intelligentaste med ett eller två års erfarenhet är bättre än många med 10 eller 20 års erfarenhet. Intelligensen verkar även mycket starkt när det handlar om både studieinrikting och studieresultat, naturligtvis med förbehållet att de “mjukare” ämnena innehåller mer flitarbete än tankearbete och därför inte har en större utsagokraft. En studie som visar ett svagt samband skulle jag antingen se med mycket stor skepsis (kanske genom grov okunskap genom att använda “lines of code” som kriterium för utvecklare) eller förklara med att sambandet intelligens–betyg har försvagats för mycket (antingen beroende på undersökningsmetodiken eller på högskolan som bekannt har ett växande problem med “dumbing down”).
Att en städare kan bli en god utvecklare är egentligen inte så intressant, då en examen (i det här sammanhanget) i första hand är ett bevis på att man har klarat ett filter—inte ett bevis att man har lärt sig något.
(Av samma grund är nutida försök att höja kompetensnivån på samhället eller enskilda individer genom att slänga mer utbildning på dem i bästa fall en dellösning; i värsta fall bortslängd tid och pengar, och med mer dumbing down av utbildningarna som följd. Utbildning ger bara ett betydande mervärde när studenten har ett gott huvud från början.) Alla med ett gott huvud går inte till högskolan och blir inte filtrade. Som kontrast: Om du hade skrivit att städaren hade en IQ under genomsnittet hade detta varit intressant; troligen ligger han dock ett gott stycke _över_ genomsnittet.
Jag tror att det kan vara värt att beakta historiska erfarenheter innan man försöker förbjuda väljarna att rösta fram de ledare de finner mest lämpade.
@Per S
Till exempel?
Förstå mig inte fel: Jag är medveten om faran av konstlade ingränsningar, men bortsett från fall där det har handlat om extrema förvridningar av valen, inklusive val med grovt valfusk och rena skenval, är det inte uppenbart för mig vilka fall du tänker på. (Dessa extremfall är inte jämförbara, då det finns en skillnad i både kvalitet och kvantitet.) Å andra sidan valdes ursprungligen Hitler i ett fritt system…
Det jag direkt tänkte på är just listan av accepterade statministrar sedan 30-talet, eller att trion Reinfeldt-Borg-Bildt (liksom Björklund) förstås vore totaldiskvalificerad 2006.
Mer allmänt kan man förstås göra reflektionen att en sådan gräns står vidöppen för missbruk och allehanda tolkningsfrågor, vilket historiskt sett förstås är en reell risk, samt att den skulle minska väljarnas urval av kandidater med lämpliga egenskaper och åsikter till en snäv krets av broilers.
Ok, jag tydde din kommentar som att det fanns betydande fall där sådana regler redan hade fört till att goda kandidater med katastrofala effekter hade uteslutits.
Dock skulle jag entydigt hävda att svenska politiker som grupp idag har ett massivt kompetensproblem. Att det under dessa fortfarande finns individer som håller måttet är ett annat tema. (Bortsett från Sahlin ovan kommer jag inte här att värdera enskilda namn—varken positivt eller negativt.)
Sverige förefaller av allt att döma (korruption, tillväxt osv) tämligen välstyrt, även (kanske i synnerhet) i förhållande till länder där politiker har i snitt högre utbildning (inklusive låtsasdoktorer) och långa näringslivskarriärer (inklusive tevebolagsdirektörer).
Per S: Men är inte det ett stickspår? Problemet är väl inte de direkta effekterna på styrningen av landet som kompetensproblemet hos våra politiker skapar. Som du skriver är det väl högst oklart om det ens finns sådana effekter.
Problemet är väl snarare den obehagskänsla som den bristande kompetensen hos politikerna skapar hos delar av de mer kompetenta medborgarna? Är det trots allt inte ganska rimligt att de övriga medborgarna tar ansvar för att mildra den obehagskänslan genom att avstå från att välja (eller möjligen genom att avstå från att kunna välja) inkompetenta företrädare, oavsett om de utför sitt värv någorlunda väl eller ej?
😀
@Per S
“Sverige förefaller av allt att döma (korruption, tillväxt osv) tämligen välstyrt, även (kanske i synnerhet) i förhållande till länder där politiker har i snitt högre utbildning (inklusive låtsasdoktorer) och långa näringslivskarriärer (inklusive tevebolagsdirektörer).”
Korruption ligger på en annan dimension än kompetens och verkar ha mer med historiska traditioner och den allmänna mentalitetet i landet att göra.
Mer parentetiskt:
o Vad angår tillväxten kan Sverige inte klaga i jämförelse med omvärlden, dock är det inte givet att huvudorsaken är politikernas in- och medverkan.
o En låtsasdoktortitel är ett inte ett tecken på högre/bättre utbildning. Tvärtom kan man kanske tom. misstänka att tidigare examina (tex. en Master eller Magister) också har vunnits på ett oskönt sett och därför inte fullt ut motsvarar det de skulle. (Däremot kan man argumentera att formella krav på politikerna skulle öka risken för fusk på området.)
Jag tycker att argumentationen av Patrik Lindenfors för en sänkt ålder för rösträtt är tämligen övertygande. Jag har visserligen inte läst de studier han hänvisar till som sägs visa att yngre inte rösta mer populistiskt, men jag är inte överraskad. Och, som han påpekar, eftersom vi har riksdagsval vart fjärde år innebär rösträtt från 16 års ålder att den faktiska genomsnittsåldern då man har rätt att rösta i riksdagsval blir 18 år.
Hans bärande argument är väl att de är mer kunniga än tidigare generationer? Jag ser inga evidens för det.
Nja, vi har ju bl a haft en kraftigt ökande genomsnittlig utbildningslängd jämfört med ett antal decennier tillbaka.
För sextonåringar torde skillnaden vara marginell, och förefaller överkompenseras av sämre skolkunskaper, exempelvis läsförståelse.
Mäster Palm fick avgå från Socialdemokraten pga sin dåliga grammatik och dåliga stilistiska förmåga. Dåtidens arberare, 1885, ofta utan någon som helst skolgång, var redan synnerligen kritiska tidningsläsare. Med samma krav skull Aftonbladet idag gå i konkurs.
Nils Ericson (som byggde stambanan) och hans ett år yngre bror John (ånglok och Monitor) gick aldrig i skolan. Det tar 6 veckor att lära sig läsa, sedan kan man utbilda sig själv. 1850 var 90% av svenska folket läs- och skrivkunnigt. Folkskolan tillkom 1842 men blev inte obligatorisk förrän 1882. Och även då var det många som struntade i den.
Man ska inte förväxla skolgång och utbildning.
Jag vill bara påpeka att det är oklart hur långt man kan dra slutsatserna av Mullainathan och Washingtons studie. Jag undersökte i en studie för ett par år sedan om effekten fanns kvar vid tidpunkten för nästa val (då man rimligen skulle tänka sig att det har någon betydelse) och fann att det inte var fallet, varken i USA eller i Sverige.
Abstract från Elinder, M (2012) Public Choice, 153(1-2): 235-249:
Cognitive dissonance theory predicts that the act of voting makes people more
positive toward the party or candidate they have voted for. Following Mullainathan and
Washington (Am. Econ. J. Appl. Econ. 1:86–111, 2009), I test this prediction by using
exogenous variation in turnout provided by the voting age restriction. I improve on previous
studies by investigating political attitudes, measured just before elections, when they are
highly predictive of voting. In contrast to earlier studies I find no effect of voting on political
attitudes. This result holds for both Sweden and the United States.