Mitt i allt valsedelsräknande så har några forskare knutna till IFAU släppt en djupt fascinerande studie. Den visar att personer födda under en lågkonjunktur får leva med sviterna av detta under resten av livet. Mer precist finner forskarna att nedsättningen av de kognitiva förmågorna efter en stroke är betydligt större för dem som föddes under en lågkonjunktur än under en högkonjunktur. Mönstret verkar även gälla för andra allvarliga sjukdomar som inträffar sent livet.

Den troliga mekanismen är att påvra förhållanden under fosterstadiet och tidig barndom skapar problem som vi aldrig riktigt hämtar oss från. Det ska här betonas att man undersökt personer födda 1908-1937 och då var konsekvenserna av en lågkonjunktur allvarligare än idag — åtminstone i absolut mening. En fråga som väcks av studien är om det är den stress och oro som lågkonjunkturer för med sig som ligger bakom resultatet eller om det beror på faktorer som näringsbrist. Om det är det senare är troligen lågkonjunkturer mindre skadliga idag men om det är det förra är frågan öppen.

Valrörelsen har hittills inte varit helt upplyftande för den som önskar en rationell och intellektuell diskussion kring viktiga samhällsekonomiska framtidssfrågor. En intressant fråga så här strax innan valet är då om det finns något valmanifest som stora delar av ekonomkåren hade kunnat skriva under på? Min något godtyckliga lista över sådana reformer ser ut som följer:

Återinför fastighetsskatten men ta bort märkliga undantag som de för bostadsrätter. Fastigheter är en utmärkt skattebas och de möjligheter till uppskov med reavinstskatten som tidigare fanns gjorde inlåsningseffekterna minimala. De som inte har råd att betala skatten då priserna stiger men ändå vill bo kvar kan alltid belåna sin fastighet. Däremot kan man naturligtvis ha åsikter om den exakta nivån på denna skatt. Vi har bland annat skrivit om fastighetsskatten här och här.

Höj matmomsen! En lägre moms på varor som är priskänsliga än på varor som vi ändå konsumerar kan motiveras av effektivitetsskäl. En enhetlig moms har däremot fördelen att undvika godtyckliga gränsdragningar och minskar utrymmet för diverse påtryckningsgrupper. Oavsett vilken effekt man tror är viktigast torde en höjd matmoms — återigen en utmärkt skattebas — stå högt på agendan. De fördelningspolitiska argumenten för en låg matmoms avfärdas effektivt i en statlig utredning av frågan.

A-kassan bör vara obligatorisk, statlig och om möjligt differentierad mellan olika avtalsområden. Dessutom bör den vara betydligt generösare än idag i början av arbetslöshetsperioden och sedan trappas ned; taket  i dagens a-kassa är så lågt att den inte fungerar som en effektiv omställningsförsäkring. Obligatoriet undanröjer de adverse selection-problem som finns med en frivillig försäkring och differentieringen gör att de som driver upp arbetslösheten genom att kräva höga löneökningar får bära en del av kostnaden själva. Statlig bör den vara då det minskar administrationskostnaderna. Slutligen bör a-kassan helst vara konjunkturberoende. Att facken skulle behöva a-kassan för att locka till sig medlemmar förefaller orimligt då medlemskap i a-kassan är frikopplat från medlemskap i facket. Ekonomistas har skrivit mer om a-kassan här, här och här.

Höj koldioxidskatten — helst i hela världen! Det självklart bästa sättet att hantera en extern effekt är att beskatta den. En skatt ger teknikneutrala incitament  att minska utsläppen vilket gör att vi slipper mer eller mindre felriktade subventioner till de senaste miljöpolitiska modetrenderna. Läs gärna Mats Persson inlägg om detta. Ett globalt system för handel med utsläppsrättigheter vore även det önskvärt.

Återinför arvsskatten! En enhetlig skatt på ca 30 procent på arvsinkomster torde ha mycket små negativa effekter på incitamentsstrukturen i samhället; arven består trots allt till stor del av fastigheter och passiva innehav av diverse värdepapper. Att en stor och växande del av inkomsterna kommer från arv gör det är fördelningspolitiskt orimligt och statsfinansiellt oansvarigt att strunta i denna skattebas. Då det i princip finns två sätt att tjäna pengar — genom att få dem eller att arbeta ihop dem själv — så kan man dessutom fundera över incitamentseffekterna av att bara beskatta det egna intjänandet.

Sänk bolagsskatten! Vem som i praktiken betalar denna skatt är svårt att avgöra och det är en öppen fråga om den egentligen ger några faktiska skatteinkomster. Den snedvrider dessutom företagens investeringar och skapar stort utrymme för resursslukande skatteplanering. Läs gärna vad Niclas Virin skriver om denna skatt.

Reformera betygssystemet! Det målstyrda betygssystemet har lett till betygsinflation, social utslagning och troligen till försämrade skolresultat. Trots att betygen är överlägsna som antagningssinstrument riskerar de därför att förlora sin legitimitet. Ett betygssystem förankrat med centralt rättade nationella prov, med ett lågt lägsta steg och ett svårnåbart högsta steg vore en billig och välmotiverad utbildningsreform.

Avskaffa hyresregleringen! Hyresregleringen skapar enorma inlåsningar på bostadsmarknaden och ger möjligheter till en helt godtycklig förmögenhetsomfördelning via bostadsrättsombildningar och svarthandel. Mycket tyder dessutom på att regleringen bidrar till den segregation den sägs motverka. En avreglering av hyrorna med ett system som kompenserar de nyvarande hyresgästerna vore en mycket välkommen bostadspolitisk reform. Läs även vad Robert skrivit om detta (här och här).

Privatisera till marknadspriser! Slutligen så borde det vara en självklarhet att privatiseringar av offentlig verksamhet ska ske till marknadspriser. Detta oavsett om man talar om spritproducenter, skolor eller statskyrkor.

Ingen håller kanske med om allt men många om mycket? Det vore kul att höra vilka viktiga reformer jag missat!

Uppdatering (2010-10-06)

Dagens industri har uppmärksammat detta manifest och har på min inrådan lagt till ett viktigt klargörande. Det är flera skattehöjningar på listan. Skatteintäkterna kan antingen användas för att sänka övriga skatter (förslagvis på arbete) eller till att öka utgifterna. Att finna konsensus kring hur pengarna ska användas är dock svårt.

Trots att det är goda tider för landets pensionärer föreslår regeringen en skattesänkning som syftar till att kompensera pensionärerna för den ”broms” som ska garantera pensionssystemets långsiktiga stabilitet. Som Konjunkturinstitutet skriver är det dock ”svårt att motivera en permanent skattesänkning med en temporär nedskrivning av pensionerna”. Regeringen är dock inte ensam i sin hållning — oppositionen är än mer frikostig med löften om skattesänkningarna till pensionärerna.

Eftersom det är allvarligt att pensionsystemets stabilitet ignoreras vid första bästa politiska prövning är det intressant att spekulera lite kring pensionärernas ställning som intressegrupp. Casey Mulligan och Xavier Sala-i-Martin gör just detta inom ramen för en modell där lobbyarbete tar tid. Då tid är en knapp resurs konkurrerar vanligt arbete med arbete för intressegruppens bästa.

Liksom att extrema religiösa sekter kan stärka den inre sammanhållningen genom att sänka avkastningen på arbete utanför den egna gruppen, så har intresseorganisationer i modellen incitament att driva upp skatten på arbete för den egna gruppens medlemmar; skatten på arbete sänker ju alternativkostnaden för lobbyverksamhet. Incitamenten för att på detta sätt stärka intressegruppen är särskilt starka för äldre då deras arbetsproduktivitet är förhållandevis låg.

Enligt modellen är det med andra ord naturligt att pensionärsorganisationernas inte låtit sig blidkas av att pensionärerna har ett dubbelt jobbavdrag. Tvärtom är det kanske just detta som anses vara problemet: konstruktionen riskerar ju att dränera intresseorganisationerna på de mest energiska av potentiella medarbetare.

Så länge jobbskatteavdraget även gäller pensionärer lär med andra ord myter om ”straffskatt på pensionärer” fortsätta att spridas. Om modellen har rätt lär emellertid slagorden skalla allt mindre intensivt i takt med att vanligt arbete lockar mer än lobbyarbete.

Så vem vet, kanske pensionärernas dubbla jobbavdrag blir det som på lång sikt räddar pensionssystemets stabilitet, fast då via helt andra kanaler än de man brukar tänka sig. Eftersom det löftesregn som den senaste tiden fallit över pensionärskollektivet knappast är långsiktigt hållbart får man hoppas att så är fallet.

Media: DN1234, GP, SDS