Överbetalda finanshajar på drift

Ibland har man tur som forskare. Som till exempel när man bestämmer sig för att samla in 100 år av data över löner i den finansiella sektorn, bara för att ha resultaten klara lagom till den största finansiella krisen i mannaminne. Dessutom en kris som många anser ha sitt ursprung just i de finansanställdas löner.

Precis sådan tur hade Thomas Philippon och Ariell Reshef vars artikel pekar på flera intressanta mönster. Både under det glada 20-talet och efter 1980 var arbetsuppgifterna i finanssektorn komplexa, kunskapsintensiva och högavlönade. Under mellanperioden var finansektorn hårt reglerad och lönerna i nivå med andra sektorer. Dessutom var arbetsuppgifterna under denna period betydligt mer rutinartade och knappast lockande för kreativa begåvningar.finance_wages2

Även efter att Philippon och Reshef försöker korrigera för arbetsuppgifternas komplexitet förefaller emellertid inte mindre än 30-50 procent av skillnaden mellan lönerna i finansektorn och andra sektorer bero på att finanshajarna varit överbetalda (se figuren). De har helt enkelt kunnat lägga beslag på de räntor som skapats i sektorn. Kombinationen av utmanande arbetsuppgifter och extrema lönenivåer gör det knappast förvånande att en allt större andel av studenterna från toppuniversiteten sökt sig till finansektorn.

Av detta lär vi oss (minst) två saker. För det första lär lönerna i den finansiella sektorn knappast återhämta sig särskilt snabbt. För det andra kommer en stor mängd begåvade personer att söka sig till nya jaktmarker. Vi får bara hoppas att det finns någon kvar som kan fixa fram den finansiering som strukturomvandlingen kräver.

Comments

  1. Krolben says:

    Det har under den senaste tiden funnits en ganska livlig debatt omkring den bristande insikten i hur finansmarknaden faktiskt fungerar i praktiken hos olika myndigheter (Riksbanken har varit mest i skottlinjen här). Mats Odells presskonferens igår med anledning av bankpaketet avhjälpte inte denna kritik.

    I bankpaketets utformning ligger ett krav på att de fem högst betalda personerna i bankledningen skall få löne- och bonusstopp. När en journalist ställde den berättigade frågan om hur man skall göra ifall några av de fem högst betalda inte sitter i bankledningen. På detta svarade Odell, ganska perplex, att något sådan knappast förekommer…

    En kvalificerad gissning är att det förmodligen endast är vd och eventuell investment banking chef ifall denne ingår i ledningsgruppen som placerar sig högre än stjärntraders och mäklare.

  2. Chris Dillow redogjorde för en teori:
    ”Traders must be bribed not to plunder the firm. If you don’t pay them millions, they’ll sell the banks’ assets cheaply to rival firms for which they then go and work. They are paid fortunes not because they have skill, but because they have power.”

  3. Krolben says:

    En konspiratorisk teori utan tvivel.

    Men om man anser att incitamentsstrukturen för risktagande inom banksektorn har bidragit till finanskrisen, vilket politikerna tydligen gör, så kommer man knappast till rätta med detta genom att sätta ett lönestopp för en personalchef eller kontorsrörelsechef även om dessa ingår i ledningsgruppen, samtidigt som de personer med betydligt större bonusar som faktiskt arbetar med bankens finansiella risktagande (trading & treasury) inom investment banking inte omfattas av dylika restriktioner.

    Att politikerna inte känner till dessa förhållanden, och ännu mindre förstår hur man skall komma till rätta med dem (utifrån deras antagande om att incitamentsproblem inom risktagande är roten till det onda), är bekymmersamt.

  4. Jag antar att man i viss mån kan se på de anställda inom finanssektorn som fotbollsstjärnor som lätt rör sig mellan olika klubbar. Den stora delen av industrins vinster kommer därför att tillfalla dem, snarare än ägarna.

    Därmed inte sagt att man bör reglera lönerna i detalj, men man bör åtminstone ställa sig frågan om inte finansinspektionen eller annan kontrollmyndighet bör ha mandat att undersöka hur lönesättingen ser ut. Detta borde då gälla incitamentsstrukturen snarare än nivån.

    Att i dagsläget ta bort bonusar etc för risktagande vore minst sagt kontraproduktivt eftersom all annan politik syftar till att få bankerna att börja ta risker igen. Eftersom ägarna inte vill ta risker lär de knappast belöna sina anstälda för det. Alltså borde nog Borgs garantiprogram kräva att bankerna belönar sina anställda medelst riskhöjande bonusar.

  5. Krolben says:

    Intressant vinkel, Jonas, och det är faktiskt ett större risktagande som politikerna understödjer genom att erbjuda att skjuta till mer kapital till bankerna, vilket i sin tur möjliggör expansion av bankernas balansräkningar (=större kreditgivning till såväl hushåll och företag, men även lånefinansierade värdepappersinvesteringar för investmentbankerna själva liksom deras kunder).

    Dvs samtidigt som man kräver mindre risktagande (implicit) i sina missriktade krav på bonusstopp, stimulerar man just större risktagande med kapitalinjektioner, och det med rätta.

    Men, men, bonus och lönedebatten är knappast relaterad till dessa spörsmål i praktiken. Det hela handlar naturligtvis om att föra kvälltidningspolitik där man tillgodoser en upprörd opinion med populistiska utspel.

    Men poängen med aningslöshet om verkliga förhållanden i finansbranschen bland våra politiker håller jag fast i.

  6. Christoffer Rydland says:

    Intressant tanke detta att staten borde gynna bonusar i detta läge.

    Risktagandet man i första hand vill öka är på internbanksmarknaden, dvs bankernas lån till varandra. I nästa fas kreditgivning till företag och privatkunder. Anställda som sysslar med detta har sällan så mycket bonus.

    Vissa banker skall definitivt inte öka sin risk – de som sitter med dåliga krediter. Vilka de bankerna är vet man inte – det är just kärnan i problemet. Det är svårt för bankerna själva att veta det i det här läget.

  7. Christoffer: Idagsläget verkar internbanksmarknaden fungera rätt bra medan det är stora problem med den kreditgivningen till främst företag (vet inte hur det ser ut för privatpersoner). Att de som sysslar med företagsfinansiering inte skulle ha incitamentslöner är en bild jag inte känner igen från den allmänna diskussionen.

    Dessutom håller jag inte med om att de med dåliga krediter inte ska öka sin risk. Det värsta som kan hända är att de inte kan betala vilket medför en möjlighet att skriva ner värdet på deras skulder. Vilket skulle öka utrymmer för ny kreditgivning. Att bankerna tyngs av gamla skulder är ett av de stora problemen i dagsläget. Att dessa kreditgivare runtom i världen hålls helt skadeslösa lägger dessutom grunden för nästa stora finanskris. Kredirgivare – även till banker – måste lära sig ta betalt för risk. Bästa sättet att lära dem denna läxa är att faktiskt utsätta dem för risker…

  8. anders says:

    i dagens diskussioner sker lätt en sammanblandning mellan det som bidragit till att orsaka den nuvarande krisen och hur det kunnat avhjälpas, och vilka åtgärder man bör vidta för att ta sig ur den nuvarande krisen.

    problemet med förnyade incitament för stort risktagande blir väl att vågen någon gång tippar vågen över igen och det som varit produktivt blir återigen kontraproduktivt. om man som som politiker anser att det är ett systemskifte som krävs kanske man måste avstå från fördelar på kort sikt för att skapa ett system som fungerar bättre på lång sikt. kanske också med vetskapen om att finansbranschen, hur fantastiskt intelligent den än är, verkar lida av teflonminne.

    det innebär naturligtvis inte att de åtgärder man vidtar kan bygga på dålig insikt i incitamentsstrukturerna, tvärtom.

  9. Martin K. says:

    Jag undrar ibland om en orsak till problemen är att universiteten utbildar för många ekonomer. När man väl har dem, så måste man stoppa undan dem någonstans, och de allra mest driftiga och påhittiga, de uppfinner nya sätt att tjäna pengar. Samtidigt så har KTH tomt på platser till ingenjörer och tekniker.

    Givetvis hänger detta samman med den goda löneutvecklingen i finanssektorn de sista två årtiondena.

    Ett annat sätt att läsa grafen ovan är att vår nuvarande kris, och den stora depressionen, båda föregicks av kraftigt ökade inkomster i finanssektorn. Detta, i kombination med manliga doser av testoron, som Economist skrev om nyligen, kan vara en förklaring till det överdrivna (eller kanske felriktade?) risktagande vi sett.

    Är det ett argument för reglerade löner? Nej, antagligen inte. Men däremot borde de fallerade finansbolagen kollapsa, och förlusterna bäras av ägarna, och inte skattebetalarna. Nu har vi ett system där vinster privatiseras och förluster socialiseras, inte konstigt att en sådan affärsmodell attraherar folk som vill tjäna pengar…

  10. Martin K: En sak bara, när finansbolagen kollapsar får i allmänhet ägarna (dvs aktieägarna) bära sina förluster. Dvs deras aktier blir värdelösa eller åtminstone ordentligt utspädda (aktieägarna kan dock inte förlora mer än de satsat). De som oftast hålls skadeslösa är däremot kreditgivarna, vilka är de som räddas av skattebetalarna. Som vi skrivit om tidigare har exempelvis Luigi Zingales argumenterat starkt för att bankernas skulder bör omförhandlas (konverteras till aktiekapital för att vara precis).

Trackbacks

  1. […] vilket sedan tilltagit i takt med att den finansiella sektorn blivit allt rikare (jag har tidigare skrivit om inkomstutecklingen i […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s