Två frågor om omfördelning

Julen är, om inte omfördelningens, så åtminstone gåvornas tid. Det kan därför vara på sin plats att fundera lite kring detta med omfördelning vilket jag härmed inbjuder våra läsare att göra via en liten enkät.

Tänk dig först och främst att nationalekonomernas ofta gjorda antagande om avtagande marginalnytta verkligen visar sig stämma även vid jämförelser mellan personer; de högt upp i inkomstfördelningen har alltså lägre marginalnytta av inkomst än de långt ner i fördelningen. Antag vidare att det inte finns några incitamentseffekter av omfördelning. Anser du då att staten (eller någon annan offentlig instans) bör verka för omfördelning från rika till fattiga?

Enkäten fortsätter på andra sidan fliken.

[Read more…]

Yes we can (mäta välfärd)!

I det här gästinlägget lämnar Per Krusell en längre kommentar till Robert Östlings ifrågasättande av makroekonomers sätt att göra välfärdsjämförelser. Per Krusell är professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Robert Östlings ifrågasättande av makroekonomers möjlighet att göra välfärdsjämförelser bygger på en missuppfattning och hans resonemang leder dessutom till en implikation man bör uppmärksamma.

Missuppfattningen: de nyttofunktioner som makroekonomen Heathcote (och andra ”moderna” makroekonomer) använder sig av är INTE valda för att predicera makrodata utan utifrån de MIKROstudier som gjorts av hur individer beter sig, både i forskningen kring valet mellan konsumtion och sparande (i säkra och osäkra tillgångar) och i forskningen kring valet mellan arbetsutbud och fritid. Mikroekonomerna observerar människors faktiska val och utgår sen ifrån att dessa val avspeglar deras välfärd, dvs deras preferenser; man antar att om de väljer något framför något annat är det för att de föredrar det. Genom denna metod kan man alltså estimera nyttofunktioner: mäta välfärd. Styrkan i modern makroanalys är just att basera analysen—grundantagandena i de makroekonomiska modellerna—inte på godtyckliga åsikter om vad som är bra och dåligt utan på slutsatserna ifrån den stora mikroekonomiska litteraturen. Om modellen bara skulle skattas utifrån historiska makrodata skulle den förmodligen heller inte vara robust. Om det skulle uppstå makroekonomiska störningar av nytt slag, om den ekonomiska politiken skulle ändras, el dyl, så skulle den troligtvis ge felaktiga prediktioner och missvisande välfärdsanalys.

Den åsyftade implikationen kommer av den alternativa syn som man kan läsa mellan raderna i Roberts inlägg: att man INTE kan dra några slutsatser av individers nytta utifrån deras beteende. Om denna syn vore riktig skulle implikationen vara att vi, ekonomer eller politiker, väljer ekonomisk politik utifrån vad vi tror folk egentligen vill, eller vad vi anser dem behöva! Marknaderna, t ex, är då förmodligen inte speciellt värdefulla, för de fungerar ju bra just då konsumenter och företag väljer utifrån vad de faktiskt tycker. Väljer människor på annat sätt är det bättre att göra sig av med marknaderna. Vad skulle i så fall fungera bättre? Det vet jag inte. Någon typ av upplyst despot, som vet vad vi egentligen vill, borde kanske fatta våra konsumtions- och arbetsbeslut? Demokrati vore säkert inte bra, för om vi inte kan lita på att folk agerar i eget intresse som konsumenter kan vi nog heller inte lita på att de klarar av att rösta i sitt eget intresse. Ett mindre skrämmande exempel är FN:s Human Development Index (HDI) som sammanfattar välfärden i ett land genom att godtyckligt väga ihop vissa indikatorer (ekonomiska såväl som andra) utan att motivera vikterna. Alternativet är just den metod som makroekonomerna Jones och Klenow använder i den studie Robert nämnde, dvs de baserar sin sammanvägning på nyttofunktioner ifrån den empiriska mikroforskningen.

Det finns numera lite s k ”lyckoforskning” också. Den frågar helt enkelt människor hur lyckliga de är, eller försöker mäta deras välbefinnande
medicinskt. Det är ett nytt område som är rätt intressant, men i bästa fall tycks det mig vara ett högst inkomplett tillägg till ekonomers befintliga analys. Den kan kanske hjälpa oss att justera den gängse synen på nyttofunktioner, t ex genom att inkorporera att människor känner vällust av att andra har det lika bra, eller dåligt, som de själva—detta är ett exempel på en aspekt som enligt Robert saknas i den makroekonomiska utvärderingen av välfärd. Visar det sig att denna lyckoforskning ger robusta uppdateringar av gängse nyttofunktioner är det definitivt ett steg framåt. Men: det finns många problem med att mäta nytta så här, och vi är långt ifrån robusta slutsatser ännu. T ex är det inte alls uppenbart att människors svar på frågor avspeglar hur de verkligen känner—kanske mår de t ex bättre om de är herre på täppan än om alla andra är lika bra som de är, något de förmodligen inte skulle avslöja i en intervju.

Dessutom är det så att även om det ligger något i att det behövs justeringar av våra nyttofunktioner bör den inte alls leda till en omprövning av den MAKROekonomiska ansatsen. Denna kan ju helt enkelt använda sig av de nya, justerade nyttofunktionerna och fortsätta som vanligt. På så sätt kan vi utvärdera ekonomisk politik aningen bättre och göra aningen bättre prognoser. Men tills vidare, innan vi vet mer, verkar det väl ändå bäst att använda de
insikter som ekonomer hittills kommit fram till i sin mikroekonomiska forskning när vi ska utvärdera ekonomisk politik! Nya rön bör inkorporeras i praktisk välfärdsanalys, men först när de är verkliga rön; det är så vår vetenskap bör framskrida, och vad alternativet skulle vara är oklart. Heathcote’s uppsats, vilken föranledde Roberts inlägg, gör såvitt jag kan se det rimligaste möjliga utifrån vad vi vet idag.

Slutligen: synen ”vi ekonomer kan inte utvärdera nytta” skulle innebära en högst cynisk inställning. Jag säger inte att detta är den syn Robert står för,
men ibland hör man den uttryckas även av nationalekonomer. Hur skulle vi i så fall se på vår forskarroll? Är vi en grupp observatörer som, betalda av staten, har samhället som studieobjekt bara för vårt eget höga nöjes skull, utan att någonsin vilja eller kunna dra en slutsats om vad som är bra eller dåligt? I så fall vet jag inte om nationalekonomer över huvud taget behövs; åtminstone bör de nog inte finansieras av staten. Jag blev själv nationalekonom för att jag hade synen att det går—fastän det är svårt, i vårt fundamentalt samhällsvetenskapliga ämne—att vetenskapligt utvärdera vad som är bra eller dåligt. Jag ser inte att det framkommit skäl att ändra den synen.

Vet ekonomer vad lycka är?

Förra veckan var makroekonomen Jonathan Heathcote på IIES och presenterade en uppsats som handlade om välfärdseffekterna av den ökade inkomstojämlikheten i USA under de senaste decennierna. Han drog slutsatsen att denna utveckling inneburit en ökning av välfärden i bemärkelsen att den genomsnittliga nyttonivån ökat. En av anledningarna till detta är att utbildningspremien ökat, vilket gjort att fler utbildat sig längre och att den totala produktionen därmed ökat.

Hur kom han då fram till detta? Något förenklat gjorde han på följande vis. Han utgår från en mycket stilig och ganska enkel makromodell, estimerar denna modell med hjälp av amerikanska data och räknar sedan ut den genomsnittliga nyttan för alla agenter i modellen före och efter ökningen i ojämlikhet. Häromdagen skrev John Hassler en kolumn i Affärsvärlden som uppmärksammade en uppsats av Chad Jones och Peter Klenow som gör en liknande kalkyl för ett stort antal länder och bland annat kommer fram till att välfärden är nästan exakt lika stor i Sverige som i USA, trots att Sveriges BNP per capita är mycket lägre än USAs.

Men håll nu i era hästar. Brukar vi inte säga att avvägningen mellan kakans storlek och jämlikhet är en politisk avvägning som ekonomer inte har något att säga om? Jo, som jag påpekat tidigare står det så i många läroböcker, men det är ofta inte det vi ekonomer ägnar oss åt i praktiken. Men finns det då verkligen ett vetenskapligt svar på frågan om den genomsnittliga nyttan är större i ett samhälle än ett annat? Jag tvivlar på den saken, även om jag som utilitarist förstås är frestad att svara ja.

Oavsett om man tycker att forskare ska ägna sig åt detta eller inte, så ställer jag mig tvekande till makroekonomernas sätt att försöka räkna på den totala välfärden i samhällen. De makromodeller som används har utvecklats för att på ett så enkelt sätt som möjligt och på ett teoretiskt konsistent vis predicera makroutfall så bra som möjligt. Inget fel i detta, men om uppgiften är att försöka besvara frågan vad som maximerar människors nytta, ja, då är det förstås viktigast att modellerna är realistiska i bemärkelsen att de korrekt beskriver människors upplevda nytta. Då blir enkelhet inte längre än dygd, utan det är bara en så hög grad av realistiskhet man bör sträva efter.

Ett exempel är om människor bryr sig om sin relativa position. Det skulle kunna vara så att detta inte spelar så stor roll för prediktionerna på makronivå, men däremot kommer det förmodligen påverka välfärdseffekterna av ojämlikhet. Jones och Klenow nämner just relativjämförelser i en föredömligt lång lista med invändningar i slutet av uppsatsen. Denna lista illustrerar med all tänkbar tydlighet svårigheten att göra den här typen av välfärdsjämförelser eftersom man skulle behöva ta hänsyn till alla dessa faktorer (och förmodligen många fler).

Det här problemet gäller för övrigt inte bara makroekonomi, utan det dyker alltid upp om man vill uttala sig om välfärdseffekter. Vill vi säga något om välfärd kan vi inte bara fokusera på modeller som ger rätt prediktioner av observerbara utfall, modellerna måste också ge en korrekt förklaring till dessa utfall (en poäng Martin Berlin gjorde i en kommentar till ett tidigare inlägg).

Varför bli egenföretagare?

Från en strikt ekonomisk synvinkel uppvisar egenföretagare vissa märkliga drag. Å ena sidan verkar det i snitt vara mindre lönsamt att vara egenföretagare; man jobbar mer och tjänar mindre. Å andra sidan säger sig egenföretagare vara nöjdare med sin arbetssituation jämfört med anställda med liknande karakteristika.

En vanlig förklaring är att vissa personer helt enkelt gillar egenföretagandet i sig, de gillar t ex att vara ”sin egen chef”. Baserat på detta och det faktum att personer som oväntat får mer pengar (t ex arv eller gåvor) i högre utsträckning blir entreprenörer (allt annat lika) samt att många i intervjuundersökningar säger att de skulle föredra att vara egenföretagare, har man tidigare dragit slutsatsen att skillnaden mellan anställda och egenföretagare i termer av hur nöjd man är beror på kreditmarknadsimperfektioner. Fler skulle helt enkelt välja att bli egenföretagare om de bara kunde få finansiering och ju sämre finansieringsmöjligheter desto större gap mellan de relativt sett nöjda egenföretagarna och andra.

I en ny artikel av Milo Bianchi visas på ett elegant sätt att det kan vara precis tvärtom. Han studerar relationen mellan finansiell utveckling, egenföretagande och hur nöjda entreprenörerna är jämfört med sina arbetande motsvarigheter. Under antagandet att personer faktiskt skiljer sig åt både i termer av hur lätt de kan få lån och i termer av hur mycket de skulle uppskatta att vara entreprenörer visar han först teoretiskt att när finansiella marknder funkar dåligt kommer för få (och fel) personer att bli entreprenörer av ”rätt skäl”. Det kommer därför finnas få arbetstillfällen (för att det finns för få framgångsrika entreprenörer som kan anställa andra) och många tvingas till entreprenörskap i brist på jobb (som de annars skulle föredra).

Finansiell utveckling leder till en bättre matchning mellan individuell värdering av själva egenföretagandet och valet att starta eget. Antalet ofrivilliga entreprenörer minskar också. I takt med finansiell utveckling ökar konkurrensen och vinsterna bland entreprenörerna går ner, men samtidigt ökar andelen personer som värderar entreprenörskapet i sig. Sammantaget resulterar detta i att entreprenörerna som grupp blir mer nöjda trots att vinsterna går ner.

Empiriskt verkar detta också stämma. Med data från 46 länder över perioden 1981-2001 visar Milo att ju lägre grad av finansiell utveckling desto rikare är entreprenörerna jämfört med dem som jobbar men samtidigt är de mer missnöjda med sin situation. I takt med att finansiell utveckling blir bättre sjunker den relativa payoffen av att vara entreprenör samtidigt som entreprenörerna blir allt nöjdare med att vara just entreprenörer.

Ps. För den som är extra intresserad så presenterar Milo ett relaterat papper på ett lunchseminarium på HHS i morgon torsdag.

Har fattigdomen ökat i Sverige?

Häromdagen var jag på SCB:s Välfärdsdag. I år var temat “Fattigdom” och en av de återkommande frågorna var: hur ska fattigdomen mätas? Just denna fråga diskuterades redan i somras här på Ekonomistas, dvs om vi ska ha ett absolut mått (hur många når inte upp till en viss grundstandardnivå) eller ett relativt mått (hur många hänger inte med medianstandarden). Vi visade då amerikanska siffror av vilka det framgick att fattigdomens nivå och trender skiljer sig markant mellan dessa mått. Men hur ser det ut i Sverige?

I Socialstyrelsens Social Rapport 2010 besvaras denna fråga. Kapitel 3 handlar om fattigdomens utveckling i Sverige. Det är skrivet av tre framstående sociologforskare vid SOFI, varav en av dem, Erik Bihagen, var på Välfärdsdagen och presenterade sina resultat.

Bilden nedan visar de tre kanske viktigaste måtten på fattigdom och deras nivå i Sverige under perioden 1991-2008 (tyvärr saknas data för senare år varför effekten av krisen ännu inte kan studeras). Siffrorna kommer från Socialstyrelsen och gäller personer 20-64 år. Liksom i USA skiljer sig utvecklingen mellan å ena sidan det relativa inkomstfattigdomsmåttet och å andras sidan det absoluta måttet samt ett mått över andelen personer som får ekonomiskt bistånd.

image

Rapporten presenterar dessutom liknande serier över andelen personer med tillräcklig kontantmängd för oförutsedda händelser, hur risken att bli fattig förändrats för olika grupper samt hur stor andel som befinner sig i långvarig fattigdom. Jag kan varmt rekommendera kapitlet för alla som är intresserade av att lära sig mer om denna fråga.

Vilken är då den övergripande slutsatsen vad gäller fattigdomen i Sverige? Vilket av måtten i bilden ovan är mest användbart för att beskriva fattigdomen i vårt land? Sociologen Bihagen anser att för en så kort period som den sedan 1990-talet är det absoluta måttet mest relevant för att beskriva fattigdomen i Sverige. Under denna period har svenskarnas realinkomster har ökat mycket kraftigt (ca 45%), andelen som får socialbidrag eller saknar kontantmaringal har minskat stadigt. Det relativa måttet är i detta sammanhang mer ett mått på inkomsternas spridning, dvs den inkomstojämlikheten, än ett mått på fattigdom.

Slutsatsen är därmed att fattigdomen faktiskt har minskat i Sverige sedan slutet av 1990-talet.

Ökande bortfall hotar svensk välfärdsstatistik

Hur många är arbetslösa i Sverige? Hur ofta idrottar vi på fritiden? Hur många timmar per vecka ägnar vi åt obetalt hemarbete? För att kunna besvara frågor som dessa krävs att intervju- eller enkätundersökningar genomförs ute i befolkningen. Och för att statistiken ska bli meningsfull krävs att folk besvarar frågorna. Men så sker i allt mindre utsträckning.

På ett möte med SCB informerades jag nyligen om att bortfallet i SCBs olika undersökningar ökar, och det kraftigt. Lägst bortfall har flaggskeppet Arbetskraftsundersökningen (AKU) som bl a visar hur stor arbetslösheten är. Där struntar bara var åttonde svensk (ca 12%) att besvara frågor. Värre är det då för den viktiga Undersökningen om levnadsförhållandena (ULF) med ett bortfall som är nästan tre gånger större, 30-35 procent. Fast detta är ändå ingenting mot Tidsanvändningsundersökningen som i årets upplaga har ett bortfall på hela 60 procent!

Bortfallet är inte bara stort, det ökar. ULFs bortfall var ca 20 procent kring 1980. I SOFIs stora Levnadsnivåundersökning (LNU) var bortfallet ca fem procent 1968 medan det i år preliminärt ligger på ULFs nivå, ca 35%.

SCB står frågande inför denna oroande utveckling. Vad ligger bakom det ökande bortfallet? Här följer några tänkbara kandidater.

  • Nummerpresentatörer, inte minst i mobiler, gör att man ser vem som ringer. Okända nummer – kanske särskilt från växlar – väljs bort. Eventuellt kan den ökande telefonförsäljningen bidragit till detta.
  • Vissa grupper saknar fasta kontaktpunkter. Preliminära uppgifter från just LNU antyder att detta gäller särskilt gruppen nya i Sverige.
  • Integritetsdebatter kan slå mot undersökningar av denna typ. Den s k Metropolitdebatten på 1980-talet var sannolikt orsaken till varför Folk- och Bostadsräkningarna skrotades. Kanske har FRA och IPRED gjort svenskarna ännu mindre svarsbenägna?

Problemet med bortfallet är allvarligt. Svensk ekonomisk politik bygger på statistiska uppgifter om medborgarnas välfärd, och om statistikens kvalitet brister kommer detta få allvarliga konsekvenser.

En utredning bör tillsättas – och det omgående. Även om flera myndigheter och departement har stort intresse i frågan känns det naturligast att det är SCB som tar ansvaret för att en sådan utredning. Bollen ligger hos Stefan Lundgren, SCBs generaldirektör.

Fler vägar kan ge längre restid

Något av det bästa med att vara forskare är att man hela tiden lär sig nya saker — och gamla saker som man inte kände till sen tidigare. Häromveckan läste jag om varför restiden kan öka för alla när man bygger en ny väg (även om trafikmängden inte ökar). Detta har varit känt sedan 1968 och kallas Braess-paradoxen.

Tänk dig följande situation. Två bilister ska ta sig från hemmet till jobbet via ett kafé på vägarna med heldragna linjer i figuren nedan. En av sträckorna tar 25 minuter och den andra tar 10 minuter om bara en bilist väljer den och 20 minuter om båda tar den. I Nash-jämvikt kommer en av bilisterna att ta den övre vägen och den andra den nedre och restiden för dem båda blir 35 minuter var.

Vad händer om man bygger den snabba streckade förbindelselänken mellan de båda kaféerna som inte tar någon tid alls att köra? Det paradoxala är att detta kommer leda till att det tar längre tid för båda bilister att ta sig till jobbet! Det kommer nu ta 40 minuter i stället för 35 minuter.

Men hur i all sin dar kan detta komma sig? Jo, en bilist som befinner sig vid Starbucks kommer nu att föredra att köra via Majsans kafé till jobbet oavsett om den andra bilisten tar den vägen eller ej (det tar 10 eller 20 minuter jämfört med 25 minuter annars). Men detta innebär i sin tur att båda bilisterna föredrar att välja vägen till Majsans via Starbucks, som tar maximalt 20 minuter jämfört med 25 minuter. Med den nya förbindelselänken kommer alltså båda bilisterna att köra samma väg (hemmet-Starbucks-Majsans-jobbet) och det kommer ta 40 minuter var.

Det här är alltså ett exempel då en Nash-jämvikt inte är effektiv, det vill säga en slags fångarnas dilemma-situation där båda bilister skulle få det bättre om de kunde komma överens om att inte använda sig av den nya förbindelselänken. Har detta någon praktiskt relevans? Det vågar jag inte sia om, men det finns de som påstår att liknande saker har skett i verkligheten (se referenser i den här Wikipedia-artikeln). I Stockholm byggs för närvarande Norra länken för fullt och jag hoppas innerligt att det inte är bortkastade pengar.

Vänsterradikal nationalekonomi

En sak som jag tror står att läsa i varje grundbok i nationalekonomi är att nationalekonomer fokuserar på Pareto-effektivitet när de uttalar sig om vad som är politiskt önskvärt. Om två personer delar 50-50 på en hundralapp är det enligt detta kriterium lika bra som om de delar 1-99, däremot är det inte effektivt om de delar till exempel 40-40 på hundralappen (dvs 20 kronor går till spillo). Det gängse motivet till att fokusera på effektivitet är det inte anses finnas något vetenskapligt sätt att jämföra nyttonivåer mellan olika individer. Kanske gör 10 kronor mig mycket gladare än du blir av 90 kronor, men hur skulle vi kunna veta det?

Häromdagen påpekade dock min kollega John Hassler att nationalekonomer — och särskilt makroekonomer —  i praktiken ofta gör något helt annat. I många fall bedömer vi vad som är optimalt utifrån i vilken utsträckning den totala nyttan för alla maximeras. Med de nyttofunktioner ekonomer brukar använda betyder det att det är bra att omfördela från rika till fattiga (eftersom fattiga värderar pengar högre) och att se till att utjämna inkomster över tid. Många nationalekonomer tar alltså en nästintill vänsterradikal normativ utgångspunkt — det bästa vore fullständig jämlikhet och perfekta socialförsäkringssystem. Naturligtvis är dock detta ofta en ouppnåelig utopi i ekonomiska modeller bland annat på grund av att skatter är snedvridande och att det finns incitamentsproblem med alltför generösa socialförsäkringar (dvs den totala kakan blir mindre om vi försöker dela den helt lika).

Det jag tycker är mest slående är att det är sådan skillnad på vad vi lär ut att vi gör och vad många nationalekonomer gör i praktiken. Det förefaller så märkligt att jag är orolig att jag missat något, men det är jag säker på att någon av er läsare i så fall kommer upplysa mig om i kommentarstråden.

Några tidigare inlägg om välfärdsteori hittar du här: Eva om politikmisslyckanden, Jesper om att vi bör återupptäcka välfärdsteorin och jag själv om huruvida nationalekonomin är liberalt vinklad och dess historiska politiska kompromiss (som antagligen brutits om mitt resonemang ovan stämmer).

Skatter och utveckling

I tisdags ordnade SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) en konferens om Georgien. I den del som behandlade den ekonomiska utvecklingen diskuterades bland annat skattenivåerna och vilken betydelse dessa har för ekonomisk utveckling. I ett inlägg från Björn Tarras-Wahlberg hyllades Georgien för att ha sänkt ett antal skatter från låga till ännu lägre nivåer. Nu är det förstås inte förvånande att just han väljer att lägga tonvikten vid skatters negativa sidor (han är trots allt ordförande i World Taxpayers Association, ett sorts globalt Skattebetalarnas förening). Det är dock trist att det ska vara så svårt att erkänna att skatteintäkter faktiskt kan användas till bra saker, och att de sannolikt utgör en mycket viktig komponent av ett lands utveckling, speciellt då en stat står inför att bygga upp sina institutioner.

Följande figurer illustrerar detta på ett tydligt sätt. Båda visar relationen mellan det totala skatteuttaget som andel av ett lands BNP och landets privata äganderättsskydd (båda som snitt över några decennier). Dessa är uppenbarligen starkt korrelerade. I den översta av bilderna indikerar observationernas färg hur rikt landet är (rika länder är röda, fattiga länder är blå, och de ofärgade ringarna markerar mellaninkomstländer). I den undre bilden indikerar färgen i vilken utsträckning landet haft inbördeskrig under perioden (röda markeringar för ingen konflikt medan länder med blå markeringar indikerar konflikt).

Sammantaget illustrerar figurerna ett starkt samband mellan staters skattekapacitet, deras förmåga att skydda privata äganderätter och upprätthålla kontrakt, deras ekonomiska utvecklingsnivå, och avsaknaden av inre konflikter. Figurerna är hämtade från en presentation av Torsten Persson (IIES), och presentationen är i sin tur en översikt av ett pågående forskningsprojekt tillsammans med Tim Besley (LSE). Projektet spänner över fälten ekonomi, statsvetenskap och historia och dess omfång är svindlande. Ambitionen är att förklara vad som driver uppbyggnaden av staters fiskala och legala kapacitet, hur detta hänger ihop med den ekonomiska utvecklingen och hur dessa förstärker varandra i positiv riktning, för att sedan koppla dessa samband till benägenheten att lösa konflikter genom politiska processer snarare än krig. Inte ens ett mycket långt inlägg skulle kunna göra insikterna från projektet rättvisa men som tur är finns ett antal publicerade artiklar (t.ex. här, här, här, och här) som den intresserade kan läsa.

För att knyta an till Georgien har jag ingen aning om vilken skattenivå som är rätt för landet, men en sak verkar tydlig: i ett globalt perspektiv är de stater som inte har kapacitet att ta in skatt också de stater som inte lyckas klara av en stats viktigaste funktioner. Dessa stater är också de som utvecklas sämst och där risken för väpnade konflikter är störst. Att diskutera skatter i länder där grundläggande institutioner måste byggas upp utifrån ett ensidigt skatter-är-lika-med-undanträngningseffekter-perspektiv är inte bara fel utan direkt kontraproduktivt.

Enade vi stå, söndrade vi falla

I det senaste numret av American Political Science Review dyker nedanstående figur upp. Figuren visar att det finns en stark korrelation mellan den offentliga sektorns storlek och i vilken utsträckning människor tenderar att hålla med varandra i ekonomisk-politiska frågor. De nordiska länderna och Nederländerna (längst upp till vänster i figuren) är exempel på länder med stor offentlig sektor och liten spridning i ekonomisk-politiska åsikter, medan Uruguay (längst ned till höger) är ett exempel på motsatsen.

En tolkning av den här korrelationen är att det är lättare att utvidga den offentliga sektorn om människor är överens om ekonomisk-politiska prioriteringar. Sambandet är också i linje med en del tidigare studier som finner att större etnisk mångfald samvarierar med mindre offentliga utgifter (se till exempel den här studien av Alberto Alesina och medförfattare).

Sambandet mellan polarisering och offentlig sektors storlek är starkt bland demokratier och kvarstår när man kontrollerar för en mängd olika faktorer (bland annat etnisk mångfald). Artikeln utgår dock från tvärsnittsdata vid en tidpunkt och att det därför är svårt att säga med säkerhet att det är polarisering som påverkar storleken på den offentliga sektorn. Ett tecken på att det är på detta vis är dock att sambandet åtfinns bland demokratier, men inte bland icke-demokratier.

På sätt och vis är detta en artikel som väcker fler frågor än som besvaras. Artikelförfattare är hursomhelst undertecknad och Erik Lindqvist (som nu är tillbaka på Handels efter två år på IFN). En gratisversion av artikeln hittar ni här.