I dagarna diskuteras (åter igen) ersättningsnivåerna för personer med ledande befattningar i företag. Nyheterna om höjda löner för chefer – nu senast i SEB – gör många irriterade och man kan onekligen diskutera hur dessa förändringar går ihop med slopade utdelningar till aktieägare, uppsägningar av personal, kraftiga behov av kapitaltillskott och ingen direkt ljusning i sikte i realekonomin.
Samtidigt lider denna diskussion av att det verkar vara så svårt att skilja på fast och rörlig ersättning, och mer allmänt på löner och inkomster (se tidigare Ekonomistas inlägg om detta). För att ta det mest aktuella fallet: De totala inkomster som Annika Falkengren kommer få efter lönehöjningen (och som är knutna till hennes jobb som vd för SEB) är lägre än vad de skulle varit om hon inte fått någon lönehöjning men behållit sin bonus. I den bemärkelsen har den totala ersättning för hennes jobb gått ner. Samtidigt känns det konstigt att resonera som Marcus Wallenberg gör när han förklarar agerandet med att “vi tar bort den rörliga ersättningen men för att något kompensera det höjer vi den fasta delen lite”. Hela poängen med rörliga ersättningar och bonusar är (eller ska vara) att de bara ska utfalla när det går speciellt bra, eller i någon sorts relation till resultat. Agerandet här ger snarast intryck av att det som kallats bonus till största del betraktats som en del av den fasta ersättningen.
I en artikel av Robert Gordon och Ian Dew-Becker diskuteras toppinkomsttagares inkomster och hur vi ska förstå dess utveckling. De gör en distinktion mellan tre grupper i toppen: 1) superstars i branscher där teknologisk utveckling gjort att de kan nå en global publik (idrottsstjärnor, artister etc.), 2) toppinkomsttagare inom branscher där löner är relativt direkt kopplade till marknadsutfall (de nämner till exempel partners i företag som i princip delar på vinsterna från sin verksamhet), och 3) chefer vars löner inte nödvändigtvis speglar hur verksamheten går utan sätts av andra personer i liknande ställning. I deras termer “CEO pay [that] is set by gifts from peer CEOs who sit on compensation committees”. De citerar bl a studier av Bebchuk och Fried (2004) och Bebchuk och Grinstein (2005) som visar att ersättningen till ledningen i 1500 amerikanska företag över perioden 1993-2003 ökat med nästan dubbelt så mycket som vad som kan förklaras av olika mått på hur det gått för företagen.
Jag antar att de flesta styrelser vill se sin kompensationspolicy som incitamentsriktig och relaterad till hur det går för företaget. Alternativt kan man välja att inte ha incitamentslöner. Men att ha bonusar när det går bra och sedan byta till fasta (höjda) löner i dåliga tider är inte så lite ha-kakan-och-äta-den-mässigt.
Ekonomistas 
En del av upprördheten kring Falkengrens ersättning kommer sig nog av Wallenbergs definition av “lite”. De flesta uppfattar nog inte 2 miljoner kronor som “lite”. En mediastrateg kanske skulle vara på plats att anlita innan nästa ersättningsändring ska beslutas.
Vad händer om man definierar “kakan” som företagets kassa och att de höga chefernas inkomster i stället för “lön” eller “bonus” kallas “profit”, med andra ord att cheferna ses som kapitalister som plockar åt sig så mycket det går medan tid är, innan de sticker iväg till något annat? Formellt är ju de här personerna lika mycket anställda tjänstemän som vaktmästaren längst ner i företagshierarkin, men i praktiken fungerar de som kapitalister. Och när karta och terräng inte verkar se likadana ut är det faktiskt terrängen som gäller.
Hög lön motiveras ofta med att man har stort ansvar. Frågan är när man har misslyckats leva upp till det ansvaret. Jag kan tycka det vore rimligt att dessa chefer avgick i det här läget. Det skulle öka min vilja som skattebetalare att skjuta till pengar.
Är jag helt ute och cyklar när jag tycker att bonusar (eller rörliga ersättningar) borde vara relaterade till någon slags mått på hur företaget skulle kunna förväntas gå och att ersättningen är hög när man överträffar det måttet? Och dessutom att ersättningen inte blir noll när man underpresterar (för att inte ge incitament till överdrivet risktagande när det gått dåligt)?
Sen vet jag inte riktigt om bonussystem i praktiken är så snillrikt (?) utformade…
Fredrik p
Bonusarna är inte till för företagens bästa bonusarna skapades av giriga direktörer för att stjäla företagens kapital.
bus: Ja, det är ju onekligen ett sätt att se på saken 🙂
Fast är inte bonuschansen värd någonting? Jag kan tycka det är rimligt att säga att en borttagen bonus kan ersättas med väntevärdet på bonusen typ. I alla fall som en utgångspunkt i förhandlingar om det var min bonus som skulle ryka.
caismillak: Jag vet inte riktigt om det framgick, men jag är alltså inte kritisk till bonusar. Håller helt med om att det du skriver.
“(särskilt) kritisk”, skulle det vara…