Hur ska vi minska vårat diktatorberoende?

Detta inlägg är ett gästinlägg av Daniel Spiro, professor i nationalekonomi vid Uppsala Universitet.

Blockaden av Hormuz-sundet och de skenande energipriserna är en kraftig påminnelse om fossilmarknadens nyckfullhet och Sveriges sårbarhet. Detta har påpekats av många. Världens olja och fossilgas kontrolleras mestadels av diktaturer och passerar geopolitiskt riskfyllda s.k. ”chocke points”. Fossil konsumtion hindrar demokratisering och berikar Ryssland så att vi måste lägga mer på försvar och på uppbyggnad av Ukraina.

Fossila bränslen används som medel och mål i geopolitisk utpressning, inte minst av vår forna bundsförvant USA. Priset på olja är extremt volatilt, med dess konsumtion importerar vi därmed makroekonomisk instabilitet och kostnadschocker vid pump, vid mataffär, vid konstgödselspridare, vid plastpåsehyllan och vid bastuaggregatsknappen. Inget av det här är nytt. Senaste halvseklet har vi haft oljeprischocker sex gånger: 2026 (Hormuz), 2022 (Rysslands invasion av Ukraina och energikrig mot Europa), 2008 (Lehmannkraschen och spekulation), 1990 (Iraks invasion av Kuwait), 1979 (Iranska revolutionen) och 1973 (OPEC:s embargo och Suez-krisen). Vid dessa tillfällen har oljepriset mångdubblats på kort tid, ibland varaktigt men ibland med påföljande kraftigt fall. Detta är oftare än vart tionde år. Går vi efter historien så är det varje givet år mer än 10% sannolikhet att Sverige och världen utsätts för en oljeprischock med potential för ransonering, inflationsspiral och politisk instabilitet.

Att priset på olja är så volatilt beror dels på dess koppling till konflikthärdar och diktaturer men också på att produktionen är väldigt oelastisk, dvs kan inte skalas upp snabbt. Detta beror på att produktionen vid ett givet ögonblick styrs av geologiska faktorer, så för att skala upp krävs nyinvesteringar med långa ledtider. Tyvärr är även konsumtionen väldigt oelastisk (dvs efterfrågan knappt faller när priset ökar), i alla fall på kort sikt. Detta beror på att olja (och gas och mer generellt energi) har dålig substituerbarhet mot andra produktionsfaktorer. För att minska användningen av olja måste man investera i nya bilar, nya fabriker, ny teknik mm, och detta tar tid.

Kombinationen av låg elasticitet och kopplingen till diktaturer och krishärdar är vad som skapar de ”perfekta stormarna” och skenande priser. Det är också det som är anledningen till att olja och gas kan användas som verktyg i geopolitisk utpressning mot Europa och Sverige.

Vi har alltså starka ekonomiska och säkerhetspolitiska skäl att göra oss oberoende av marknaden för fossila bränslen—att minska vårat diktatorberoende. Men trots att vi utsattes för en energikris för blott fyra år sen så står vi i samma läge nu igen. Frågan tycks därför vara hur detta fossila diktatorberoende kan minskas.

Jag kommer här samla ett antal tumregler och förslag som kan leda oss i rätt riktning. En viktig insikt är att man behöver jobba långsiktigt på flera fronter. En annan viktig insikt är att många klimatpolitiska verktyg liknar dem vi kan använda för att minska diktatorberoendet, men ibland skiljer de sig åt så att det uppstår en eventuell målkonflikt. Det går naturligtvis att fördjupa varje enskild punkt, poängen här att sätta dem i ett gemensamt sammanhang.

1. Hjälp hushållen på inkomstsidan, inte på kostnadssidan. För att minska vår konsumtion av olja (svensk gaskonsumtion är liten) behöver vi upprätthålla höga bränsleskatter över tid. Det som gör detta svårt är att oljeberoendet leder till svåra kostnadschocker. Det är då frestande att sänka t.ex. bränsleskatter för att skydda hushållen. Det har ett fundamentalt problem: den tillfälliga sänkningen eldar på oljeprisuppgången och det tillfälliga tenderar bli permanent. Vi gräver oss då djupare ned i diktatorberoendet. För att avhjälpa hushållens ekonomi behöver man därför använda sig av verktyg som ökar deras inkomst (såsom transfereringar eller inkomstskattesänkningar) eller hjälper deras omställning (subventioner av fossilfri teknik eller energibesparing). Jag inser att när man skriver detta på Ekonomistas så är det som ”preaching to the choir”. Av någon anledning följer politiker inte just detta råd trots att det upprepats av ett otal ekonomer. Jag tror det beror på att de är rädda att väljarna inte skulle förstå varför skattesänkningar på en bristvara är problematiskt. Men här har politikerna (inte bara forskare) en pedagogisk uppgift att göra om de på allvar vill minska vårat diktatorberoende.
2. Hjälpen ska vara oberoende av bränslekonsumtion. För att hjälpen till hushåll (tex transferering) ska ha hög träffsäkerhet är det frestande att rikta in den mot t.ex. bilägare eller baserat på historisk elkonsumtion. Rätt utformat kan man göra det en (1) gång. Men om det upprepas, såsom nu tycks vara modus operandi, så underminerar det hushållens egna incitament att minska beroendet – man får ju ändå hjälp vid kostnadschocker. Vi bör därför inte använda samma sorts riktade verktyg i nuläget.
3. Upprätthåll EU:s klimatpolitik. Kostnaderna för Sverige beror inte bara på vad vi själva gör utan även på EU som helhet. Om varje enskilt EU-land sänker sina bränsleskatter för att skydda just sina hushåll så höjs hela EU:s efterfrågan. Vi driver då upp olje- och gaspriset för varandra, ett kollektivt misslyckande. Vidare, i och med att Sveriges utrikeshandel fullständigt domineras av Europa så importerar vi makroekonomisk instabilitet om resten av Europa är beroende av olja och gas. Både i.o.m. att deras efterfrågan på vår export och i.o.m. att priset för vår import från Europa påverkas av oljepriset. Det ligger därför i vårat egenintresse att upprätthålla EU:s primära klimatpolitiska verktyg för fossilfrihet.
4. Be inte om undantag från EU:s minimikrav på bränsleskatter. Sverige har nu åter en gång bett om undantag från EU:s minimikrav på bränsleskatter. Detta skapar precedens för andra EU-länder att undantas vilket eldar på diktatorberoendet med negativa effekter för oss själva. 
5. Använd mer utsläppshandel och mindre bränsleskatter. När priset på olja skenar så faller dess efterfrågan. Det i sin tur innebär att efterfrågan och därmed priset på utsläppsrätter faller. Denna effekt dämpar kostnadschocken från diktatorberoendet. Det är alltså ett felslut att minskade ambitioner i EU:s utsläppshandel skulle avhjälpt nuvarande kris. Tvärtom, mer konsumtion av fossila bränslen bör hamna under utsläppshandel (istället för under nationella bränsleskatter som inte har samma dämpande effekt). Vi bör alltså skärpa ETS1 och påskynda ambitionerna i ETS2.
6. Klimattullar är (också) ett stabiliseringspolitiskt verktyg. EU är på väg att införa klimattullar (CBAM), dvs, att företag utanför EU kommer behöva betala en avgift baserat på hur mycket koldioxidutsläpp varan gett upphov till vid produktion. Detta lär leda till att vår import blir mindre baserad på fossila bränslen. Ur ett stabilitetsperspektiv är detta bra, då importpriserna blir mindre påverkade av oljepriset. Dessutom, i linje med punkt (5), så kommer tullen dämpa prisfluktuationer i.o.m. att  den kommer baseras på ETS-priset.
7. Koalitionen för fossilfrihet är mindre och enklare än den för klimatöverenskommelser. Sverige och EU har i många år varit del av svåra klimatförhandlingar i regi av FN (UNFCCC). Dessa har förhalats och underminerats av att UNFCCC också har stora oljexportörer bland dess medlemmar och att beslut och överenskommelser antas i enighet. Men om man fokuserar på frihet från fossila bränslen av ekonomiska och säkerhetspolitiska skäl, så kan man samla en mindre och mer enhetlig grupp länder: oljeimportörerna. Dessa torde lättare kunna komma överens om att fasa ut fossila bränslen (just utfasningen av fossila bränslen var en svår punkt under klimatförhandlingarna under COP28 i Dubai). Det torde nu alltså finnas ett fönster att omfokusera, inte genom att avstå UNFCCC:s möten, utan genom att en delmängd av länderna har egna möten och överenskommelser. Ett sådant möte ägde nyligen rum i Colombia.
8. EU:s egen utvinning av olja och gas är en lagringsreserv. Man kan frestas att tro att diktatorberoendet löser sig om Europa utvinner mer egen olja och gas. Problemet är att dessa marknader är globala, så när globala oljepriset skenar så skenar även våra egna bränslepriser. Det är först om vår egen marknad frikopplas från den globala som vi kan slippa detta. Denna frikoppling sker väldigt sällan; i princip först om Europa börjar ransonera olja från egna lager och förbjuda dess export. Det finns fördelar med att ha egen fossil produktion, t.ex. får man (i förekommande fall staten) en inkomst och inte bara en kostnad när oljepriset skenar. Det sänker även oljediktatorernas inkomster om fler producerar fossila bränslen. Men från ett perspektiv av diktatorberoende bör egen fossil produktion även ses som en strategisk reserv som om möjligt kan skalas upp för att undvika utpressning.
9. Fokusera på att utvidga andra energikällor istället för egen olja och gas. Det är ju inte bara egen produktion av olja och gas som ersätter import av dessa. Även annan energi minskar beroendet av sådan import. Priset på dessa energikällor kommer i mindre utsträckning korrelera med priset på olja och gas i diktaturerna. Det är därför bättre att fokusera på utbyggnad av annan energiproduktion än egen olja och gas.
10. Mer fokus på transport, mindre på inlagring i skog. Att bli diktatoroberoende från fossila bränslen kan innebära vissa målkonflikter med minskade klimatutsläpp. I sådana fall kommer det krävas politiska prioriteringar om vilket som är viktigast: oberoendet eller utsläppen. Detta gäller dels kol som finns inom Europa och som genom el- och värmeproduktion kan ersätta olja och gas. Det gäller även inbindning av koldioxid i skog (s.k. LULUCF). När skogsråvara används till biobränslen så ersätter det olja men det skapar också utsläpp (och biodiversitetsproblem) eftersom det skapar press på att skogen ska brukas mer frekvent. Fokus på oberoende från diktatorer innebär också att transportsektorns utsläppsminskningar blir viktigare än andra sektorers utsläpp, detta eftersom transport är mer baserad på olja.
11. Egen försörjning av mineral och teknik för icke-fossil energi. Om vi gör oss oberoende av fossila diktatorer så finns risken att vi istället gör oss beroende av mineral och teknik som kontrolleras av andra diktaturer, primärt Kina. Detta beroende är inte riktigt lika illa som det fossila, eftersom det enbart ger diktatorer möjlighet att bromsa vår energiutbyggnad, inte stoppa vår energiproduktion. Men det är naturligtvis ändå viktigt att Sverige och EU utvecklar vår egen produktion av sällsynta jordartsmetaller, andra mineraler samt teknologi och utbyggnad av icke-fossila energikällor. Detta i sig innebär en målkonflikt med andra värden: såsom samiska rättigheter och risker med gruvdrift mm.

Det går att skriva mycket mer om varje underpunkt, men till att börja med är det bra att samla policy-implikationerna av diktatorberoendet. Gissningsvis kommer Europa och världen skifta från klimatmotiven kring fossila bränslen till de ekonomiska och säkerhetspolitiska.