Idag släpptes resultaten från den senaste TIMSS-studien som jämför kunskaper i matte och fysik under sista året i gymnasiet. Det visar sig att svenska gymnasisters prestationer sjunker, vilket tyvärr inte kommer som en överraskning. Däremot är det intressant att en stor del minskningen beror på att allt färre elever uppnår riktigt goda resultat. Detta står i skarp kontrast till betygsutvecklingen som ju visar att andelen elever med absoluta toppbetyg ökat våldsamt både på gymnasiet och högstadiet.
Som jag skrivit tidigare finns det troligen ett kausalt samband mellan dessa båda trender. Flera studier visar nämligen att eleverna lär sig mindre när det är lätt att få höga betyg. Dessa resultat är dessutom från USA där betygen spelar en betydligt mindre roll i antagningsprocessen till högre studier än i Sverige. Det finns därför anledning att tro att denna typ av mekanismer är betydligt starkare i Sverige. För vilken hormostinn tonåring ägnar sig åt att plugga mer när man redan uppnått MVG?
Betygsinflationen är alltså inte bara ett rättviseproblem utan kan även vara en bidragande orsak till den svenska skolans problem med att förmedla kunskap till eleverna. För att ta itu med detta krävs emellertid att den ansvariga myndigheten Skolverket tar frågan på allvar. Hittills har man ju mest ägnat sig åt problemförnekelse.
Ekonomistas 
Problemet är att ingen tar ansvar för skolan. Istället för hårdare styrning får vi lösare. Privatiseringar av ideologiska skäl och religiösa friskolor har inte hjälpt saken.
Problemet är väl att man minskat kraven i skolan, framförallt i grundskolan, i de områden som har haft en hög andel IG, detta har pågått under många år. Min son går nu andra året på gymnasiet, men när han gick i högstadiet berättade deras matematiklärare följande:
– I deras skola, och en annan skola i kommunen där vi bor, var kravet för G i matematik bl.a att man via Pythagoras sats kunde räkna ut en okänd.
– I skolan i den delen av kommunen där man hade stora problem med många icke godkända elever, var kravet för G i samma kurs att man kände till att Pythagoras var en matematiker.
Eftersom man från politiskt håll har en önskan att minska mängden icke godkända elever, och att tillsätta större och större ekonomiska resurser visat sig gång på gång inte ge något mätbart resultat, har man funnit andra vägar, som låter bra i TV och i valtal. Vem skulle inte rösta på ett parti “som ökat andelen godkända elever i skolan med 58%”.
Har du läst de här rapporterna från KTH om gymnasiets matematikundervisning?
http://www.math.kth.se/gmhf/
De är väldigt relevanta i sammanhanget. En av slutsatserna är att det finns en betygsinflation. En annan är att matematikundervisningen har förändrats på ett sätt som inte gynnar de som skall läsa matematikintensiva utbildningar på universitet och högskolor.
Jag misstänker att den senaste TIMMS-studien har mätt just de förändringar som uppmärksammas i rapporterna ovan.
Ett råd från sammanfattningen lyder:
“Differentiera gymnasiestrukturen. De som väljer program som förbereder för matematikintensiva högskoleutbildningar behöver öva betydligt mer matematiskt hantverk redan fr o m kurs A.”
Detta går igen i det skolverkets nyhetsbrev säger om TIMMS-studien:
http://www.skolverket.se/sb/d/3279/a/18384
“De gymnasieelever som deltog 1995 var maximalt förberedda vid provtillfället. Då var både matematik och fysik på gymnasielinjerna en sammanhållen treårig kurs. Hela kursen måste hållas aktuell och tidigare moment repeterades. I dag är matematikämnet uppdelat i fem kurser, A-E, och varje kurs avslutas med ett nationellt prov. De olika kurserna kan upplevas som separata delar utan sammanhang.”
Jag är övertygad om att uppdelningen av undervisningen i ett antal delkurser, där de första kurserna är lika för alla gör det svårare för gymnasiet att förbereda de elever som skall läsa mycket matematik på universitet och högskolor. Tyvärr verkar regeringen inte ha något förslag på gång som löser det problemet.
Jonas V: Jag tycker mig se en förändrad attityd hos Skolverkets ansvariga: http://www.skolverket.se/sb/d/3279/a/18384;jsessionid=936C2B25E4BEAE26205F1143ABFC621E
Jonas: Skolverket arbetar nu med att förverkliga direktiv från utbildningsdepartementet för den reform av grundskola och gymnasium som ska sjösättas 2011. Den bärande tanken i den är att det ska vara en hårdare styrning av verksamheten i skolan.
Panic: Problem med märklig betygssättning är inte något som enbart gäller skolor med många IG-betyg. Det finns på alla skolor, eller i alla fall i stort sett alla skolor. Förhoppningsvis är det ett problem som kommer att minska i och med reformen 2011.
Svante: Ja, jag känner till KTHs genomgångar. Tycker i största allmänhet att kurssystemet på gymnaiset är en styggelse. Det är ett system som bortser från kunskapens kumulativa struktur (vilket du pratar om), dessutom är det oförlåtande – en svag termin och man kan vara körd – och det ommöjliggör ett fungerande system med nationella prov. Tyvärr har regeringen bestämt sig för att ha kvar kursstrukturen.
David: Jag vet, men jag tror inte man kommer att vara framgångsrik med styrningen, främst då man valt att behålla kursstrukturen (och tillhörande problem med de nationella proven). Vad gäller SKolverkets attityd kan jag konstatera att de bara för någon månad sedan var ute och sa att betygsinflationen inte var ett problem.
Ja – höga betyg har tyvärr en tendens at leda till sämre kunskaper, därför att elever som får MVG inte kan få högre betyg och därför drar den felaktiga slutsatsen att det bästa = bra. Kausalitet är som vi vet mycket svårare att “bevisa” än korrelation, men likväl, forskning – och egna erfarenheter med fyra barn som passerat genom svensk skola med toppbetyg – pekar riktning mot att din förmodan är riktig. Att införa en modell med nationella prov (som är mer bindande och förpliktande än dagens) eller återinföra en riktig studentexamen borde vara möjliga alternativ för en regering som vill bryta en trist utbildningspolitisk trend som under flera decennier satsat på kvantitet i stället för kvalitet.
Jonas – Du verkar foresla att svenska studenter agerar som rationella agenter dar marginalvardet jamfors med marginalkostnaden. En marginell okning av studieprestationen hos en MVG-student ger noll marginalvarde men en positiv marginalkostnad.
Vad sager beteendeekonomerna?
I grund och botten så har problematiken med för höga betyg att göra med att lärare både har en roll som den som skall förmedla kunskap men också en roll som den som skall utvärdera samma personer. Det är problematiskt på grund av det “tryck” som en lärare då har på att hellre “inkludera” någon som är på gränsen än att “exkludera”. Bland dessa olika tryck på olika nivåer så finns en konkurrenssituation där det kan hota ens leverne att ge för många låga betyg samtidigt som det inte finns några klara nackdelar för läraren med att ge eleven ett lite för högt betyg än vad eleven kanske faktiskt förtjänar. Jag skyller hellre på systemet än på lärarkåren för att lärarkåren agerar rationellt och effektivt utifrån det system dom befinner sig i.
Det har diskuterats olika metoder för att komma till grepp med betygsinflationen och jag vill ge ett eget förslag.
Lösning: Det kan vara en bra idé att en lärare som har som uppgift att förmedla kunskap till en klass elever inte kan utvärdera samma grupp elevers kunskaper. Det borde finns ett visst antal (typ 3-4) prov varje termin i varje ämne som har som syfte att utvärdera kunskaperna i varje ämne. Om vi har en lärare som heter Elsa som undervisar klass 1 i skola A och en lärare som heter Kristina som undervisar klass 1 i skola B. Det kan sedan genom ett “dubbel blind” bli så att Elsa rättar klass 1 i skola A och Kristina rättar klass 1 i skola B. Dom har då inget incitament att ge ett högre betyg eftersom det påverkar inte deras skolas konkurrenssituation. En fråga som uppkommer(spelteoretiskt) är att det kan finnas incitament för “sabotage” i det att Kristina kanske konsekvent ger lägre betyg än vad som är förtjänat för att “sabotera” för skola A och vice versa. Jag är inte spelteoretiker så jag vet i vad sannolikheten för detta är men det borde med den nationalekonomiska forskning som finns inom detta område ändå också finnas en lämplig lösning på detta delproblem. En annan fråga som uppkommer är att inte är möjligt för exempelvis Elsa att ge någon student ett betyg som avviker från provresultatet även om studenten visat prov på kunskaper under terminens gång. Detta är dock inte ett riktigt problem eftersom det är 3-4 provtillfällen per termin och det är ett viktat värde av provresultaten som blir det totala betyget i kursen så kan en elev ändå ha “en dålig dag” och ändå få ett bra betyg så länge eleven inte har “en dålig dag” varje prov.
Det här är nog det mest “rättssäkra” jag kan komma på.
Nu gjorde jag bort mig, det skulle självklart vara så att Elsa rättar klass 1 i Skola B och Kristina rättar klass 1 i skola A.
Varför lägger man inte ned betygen helt och inför standardiserade, svåra och utbildningsanpassade antagningsprov (kunskapskrävande, inte som högskoleprovet) till både gymnasium och högre utbildning?
Sedan kunde pedagogerna tävla om att bli skickliga på att få elever att passera proven i stället. Jag är övertygad om att det skulle leda till en högre kunskapsnivå eftersom överinlärning skulle vara ett måste för den som vill ha goda chanser att komma in.
Finns det några brister med ett sådant system?
Ett system utan betyg inte ger den kontinuerliga morot många elever behöver.
Ett system med enbart prov vid ett tillfälle riskerar att sålla bort elever som är bättre vid kontinuerlig utvärdering.
Det nuvarande systemet ger ju ett betyg per kurs – hur kontinuerlig är den utvärderingen?
Om någon har dåliga betyg på Matematik A och B och sedan medelbetyg på Matematik C och toppbetyg på D och E så har denne lägre chans att komma in på en utbildning än den som har toppbetyg på A, B, C följt av medelbetyg på D och E. Är det rimligt? Är det inte lite samma sak som att inte få jobb efter undiversitetsutbildning på grund av låga betyg i grundskolan?
Kontinuerliga morötter är säkert bra, men varför ska man komma in på nästa utbildningsnivå genom att visa upp sina gamla fina morötter? Jag begriper inte det.
Jag tänker aldrig försvara dagens system för gymnasiebetygen, bland annat av de skäl du anger.
Mattias Woldu:
Låter fint.
Hur menar du med det borde finnas? Borde det finnas centralt tillverkade prov för varje ämne eller borde det tillverkas prov på varje skola? Borde de i så fall tillverkas av den undervisande läraren eller av någon annan?
Som lärare skulle det varje jäkligt intressant att få möjlighet att bedöma andra elever än mina egna, och tvärtom, det skulle tvinga fram mycket mer av samstämmighet i bedömning och (skulle jag tippa) en mycket nyttig och levande diskussion kring vad som är centralt i undervisningen.
Det här är något skolchefer över hela landet försöker skapa ute i sina förvaltningar, själv har jag erfarenheter från tre olika försök i tre olika kommuner. Tråkigt nog är det rejält resurskrävande, inte något av de tre försök jag sett har direkt lyckats, och min åsikt är att det handlar om alldeles för lite resurser i form av lärartid, prioritering hos ledningen och kunskaper hos lärarna.
Centrala prov skulle kräva mycket mindre resurser (men inte i skolverkets värld, eftersom de tror att lärartid är gratis) men skulle sätta ordentligt mycket av dagordningen för undervisningen ute i skolorna. Vad som ska undervisas om vilken termin, i vilken ordning, och en del annat organisatoriskt.
Jag kan tänka mig det som ett frivilligt system, men jag tror att i många fall skulle kostnaden i form av missade möjligheter till lokalt experimenterande vara för stor för att det ska genomdrivas konsekvent.
Som frivilligt system skulle det å andra sidan kunna bli mycket intressant, att tänka sig skolor som väljer försöka att allt bättre utveckla just skicklighet att klara dessa återkommande centrala tester hos sina elever.
Roger: Finns det någon anledning att tror att standardiserade, svåra och utbildningsanpassade prov i antagningen till gymnasiet skulle vara sammantaget bättre som urvalsmetod än vad vi har i dag?
Mindre godtyckligt i bemärkelsen att lika behandlas lika, visst, det köper jag, men i övrigt?
Niorna jag undervisar just nu möter i princip bara betygskonkurrens om de väljer att gå bygg eller givetvis om de vill bli frisörer.
Jag skulle inte börja tävla i att lära mina elever klara de här proven, för det är inte det grundskolan syftar till. Det gäller ju inte för den hälft som vill gå samhälls, natur eller teknisk, men å andra sidan är de programmen så billiga i i förhållande till de yrkesförberedande att kommunen håller sig med extraplatser i rent hopp om att några extra i slutändan ska hamna där.
Nej, om alla får läsa vidare oavsett kunskaper så behövs ju inget urvalssystem. Men då kan man kanske inte heller förvånas över att det saknas motivation till att inhämta kunskaper hos en stor andel av de som ändå kommer in på gymnasiet?
Det trista är ju att en skola där kunskaper inte är viktiga är ett mycket effektivt utslagningsinstrument för de elever som inte har krav på sig hemifrån att presetera. Dels är det tragiskt för de elever som drabbas, dels är det skadligt för samhället att inte alla får en chans att utvecklas till sin fulla potential.
Jonas: Bra insats på ESO-seminariet idag! Lite tråkigt att debatten sen kom att handla om de ganska diffusa budskapen från Noord och Ekholm istället för de ytterst konkreta från dig och Enkvist. Men, men… mycket intressant på hela taget 🙂
Tack Fredrik. Det var rätt kul att sitta i panelen även om jag nog behöver lära mig hur man tar mer plats i dylika sammanhang.
Roger: Jag tänker bara att det är lätt att planera för en gymnasieantagning som liknar högskoleantagningen men i verkligheten skiljer sig förutsättningarna för de båda sakerna rejält.
En tydlig skillnad är till exempel att gymnasieundervisningen på de studieförberedande programmen just syftar till att så gott som möjligt förbereda eleven på högskolestudier, medan grundskoleundervisningen i betydligt mindre grad syftar till att förbereda eleverna på yrkesdelen av gymnasiet.
Jag tror att min kemiundervisning är ett totalt slöseri med resurser om den ska bedömas efter hur väl den förbereder den hälft av mina elever som kommer att gå yrkesförberedande program på sin yrkesutbildning och sitt yrkesutövande.