Mats Persson: Oljeskatter och budgetunderskott

Mats Persson

Mats Persson

Gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

De två mest angelägna problemen för världens regeringar idag är dels de stora budgetunderskotten, dels miljöfrågan (mer specifikt: det faktum att FN:s miljömöte i Köpenhamn i december 2009 misslyckades med att hitta en metod att begränsa utsläppen av koldioxid). Just i dessa dagar finns det en möjlighet att i ett sammanhang lätta på båda dessa problem.

Låt oss börja med budgetunderskotten. Idag söker de flesta av västvärldens regeringar metoder att förbättra sina dåliga stasfinanser. Men skattehöjningar, liksom utgiftsnedskärningar, är impopulära. En svag regering (och tyvärr är alltför många av världens regeringar svaga idag) vågar knappast höja skatten på till exempel bensin, helt enkelt därför att man är rädd för att bensinpriserna då ska gå upp med motsvarande belopp. ”Det skulle bara vara bra”, säger miljövännerna. Men icke desto mindre skulle det vara en impopulär åtgärd – här finns starka konsumentintressen – och därför knappast en enkel utväg för en svag regering.

Men vad har ekonomisk teori att säga om en skattehöjning på olja och bensin? Låt oss först antaga att världens oljereserver är givna och konstanta: att det finns ett givet antal miljoner kubikmeter olja nere i jorden som bara väntar på att pumpas upp (så är det ju inte i verkligheten – men låt oss hålla fast vid detta antagande en liten stund). Om utbudet av olja på världsmarknaden är vad ekonomerna kallar ”helt oelastiskt” så skulle en oljeskatt som införs samtidigt av alla oljeimporterande länder inte leda till någon prishöjning för konsumenterna. I stället skulle det pris producenterna får för oljan falla med hela skattebeloppet. De oljeimporterande länderna skulle helt enkelt bilda en kartell, ungefär som när de oljeproducerande länderna bildade OPEC, och kan då använda sin marknadsmakt för att pressa ner oljepriset för producentländerna.

Resultatet av en sådan, samordnad aktion blir således ett oförändrat pris för konsumenterna, och en ökning i skatteinkomsterna för importländernas regeringar. En del av exportländernas budgetöverskott förs därigenom över till importländerna – och konsumenterna i dessa länder behöver inte drabbas.

Men – kan en sådan samordnad aktion fungera i verkligheten? Sanningen är att karteller – oavsett om de bildats av producenterna eller av konsumenterna – har svårt att hålla samman. Om bara några få länder höjer sina oljeskatter, medan andra importländer åker snålskjuts, kommer konsumenterna i skattehöjarländerna att drabbas av ett högre oljepris. Hur ska man då få till stånd en samordnad aktion?

Det är här som dagens budgetproblem kommer in i bilden. Just nu har tillräckligt många av de oljeimporterande länderna så allvarliga budgetproblem (inklusive USA, som faktiskt också är ett oljeimporterande land) att deras regeringar desperat letar efter möjliga skatteintäkter. Dagens internationella budgetkris kan bli en katalysator till en samordnad skattehöjning, som kan föra över inkomster från producentländerna till konsumentländerna. I dessa dagar pågår en massa internationella toppmöten om Greklandskrisen. Högst upp på dagordningen till de mötena borde man inte ha frågan ”Hur mycket pengar ska vi låna ut till Grekland, eller Spanien, eller Portugal?”. Nej, i stället borde dagordningen ha som första punkt: ”Hur ska vi – inklusive Grekland, Spanien och Portugal – åstadkomma en samodnad höjning av skatten på olja?” Och just nu skulle det kunna vara en enkel sak att komma överens om.

Men – hur blir det då med miljön? Om en skattehöjning inte leder till ett högre pris för konsumenterna, så kommer inte världens oljekonsumtion att gå ner. Även om skattehöjningen skulle lätta på de budgetproblem som många länder lider av, skulle den inte lätta på miljöproblemen. Eller skulle den?

Svaret är ja, men mekanismen är en aning mer komplicerad än vad jag skisserat ovan. Om, som vi antog, världens utbud av olja är konstant och en gång för alla givet, skulle en samordnad skattehöjning enbart flytta inkomster från producentländerna till konsumentländerna; den total förbrukningen av olja skulle dock vara oförändrad, till ingen lindring för miljön. Men verkligheten är inte så enkel. Det totala utbudet av olja är inte konstant, åtminstone inte på lång sikt. Utbudskurvan för olja är uppåtlutande, vilket speglar kostnader för prospektering och utvinning. Ju högre pris som producenterna får för sin olja, desto fler oljekällor blir lönsamma att prospektera och öppna.

Detta betyder att en samordnad skattehöjning just nu kan leda till ett något högre oljepris för konsumenterna på sikt; exakt hur mycket priset då stiger beror på hur ”elastisk” utbudskurvan är. Det betyder att för varje kronas skattehöjning skulle de inhemska konsumenterna på sikt betala kanske hälften, medan den andra hälften skulle betalas av producentländerna. Men det viktiga är att skatten driver en ”kil” mellan vad konsumenterna betalar och vad producenterna får; detta gör det mindre lönsamt för producenterna att öppna nya oljekällor. Så även om en höjd oljeskatt skulle lämna konsumentpriset oförändrat på kort sikt, skulle världens sammanlagda oljeproduktion bli lägre på lång sikt än den annars skulle ha varit. Och där ligger den långsiktiga miljövinsten.

Men det är bråttom. Dagens budgetkris ger oss ett gyllene tillfälle för en samordnad aktion, med en ovanligt liten risk att något viktigt land skulle försöka åka snålskjuts på de andra. En sådan samordnad aktion borde stå högst upp på dagordningen när våra politiska ledare samlas till nästa toppmöte om Greklandskrisen.

Comments

  1. Olof Johansson-Stenman says:

    Jag håller helt med om det förträffliga med en sådan samordnad aktion! (Jag skulle f ö misstänka att en icke-samordnad skattehöjning från USAs sida även det skulle leda till ganska substantiella utbudseffekter.)

    En liten (förhoppningsvis) förtydligande randanmärkning bara, du skriver:

    ”Men det viktiga är att skatten driver en ”kil” mellan vad konsumenterna betalar och vad producenterna får; detta gör det mindre lönsamt för producenterna att öppna nya oljekällor. Så även om en höjd oljeskatt skulle lämna konsumentpriset oförändrat på kort sikt, skulle världens sammanlagda oljeproduktion bli lägre på lång sikt än den annars skulle ha varit. Och där ligger den långsiktiga miljövinsten.”

    Jag håller med, men implicit i resonemanget är att även konsumentpriset på lång sikt kommer att bli högre än vad det annars skulle blivit till följd av den högre oljeskatten.

  2. Håller med, även om resonemanget hade kunnat göras starkare. I en situation där oljeproducenter får 70 USD/fat är tjärsanden i Canada lönsam. Men det räcker att producenternas ersättning faller till 60 USD/fat för att det ska bli olönsamt. Reserverna i tjärsanden är så pass betydande att de har globala återverkningar på hur priset utvecklas.

    Ur ett klimatperspektiv är det mycket bra om tjärsanden stannar under jord. Men det finns en risk att kolförbränning kan öka om skatten sätts enbart på oljeprodukter. Därför bör skatten vara på vadhelst släpper ut koldioxid, inklusive kol.

  3. Jonas Frycklund says:

    Intressant analys som slår mot oppositionens förslag att ensidigt höja koldioxidskatten ytterligare i Sverige. En åtgärd som bara sänker världspriset så att motsvarande mängd olja används i något annat land.

    Hans Werner Sinn har skrivit om detta dilemma: http://www.nber.org/papers/w13454.pdf

  4. Olof Johansson-Stenman says:

    Bra poäng Karim!

  5. Cilla h says:

    Det måste ju vara kol som det är allra viktigast att beskatta. Om oljan är begränsad men inte kolen påverkas väl kolkonsumtionen allra mest av en skatt?

  6. Mats Persson says:

    Ja, så är det. Men egentligen tror jag att varken kolen eller oljan är så särskilt begränsade. Det finns nog väldigt mycket av vardera (vilket i sig är ett potentiellt hot mot miljön) men de kan bara utvinnas till högre och högre kostnader. Tjärsanden i Kanada är ett sådant exempel, och det finns många andra fyndigheter där man nog kan få fram lite olja – men kostnaderna för utvinning är så höga att det bara lönar sig om producenterna får väldigt bra betalt.
    Och själva syftet med en oljekatt är att se till att producenterna inte får så bra betalt, även om konsumenterna är beredda att betala ett högt pris.

  7. Erik L says:

    En idé kunde vara att International Energy Agency (IEA) kunde spela rollen som en internationell organisation för energikonsumenter där USA, EU, Kina mfl. kunde samarbeta för utveckla denna typ av politik.

    http://www.iea.org/

Trackbacks

  1. […] växer (han delade också Mats Perssons syn på hur detta bör lösas som presenterades här på Ekonomistas härom veckan). Han pratade också mycket om problemen kring hur dessa ska fördelas mellan […]

  2. […] än mer intressant är Mats Perssons tänkvärda inlägg på samma blogg om Oljeskatter och budgetunderskott (19/5). Han ställer frågan om vad ekonomisk teori har att säga om en skattehöjning på olja och […]

  3. […] bara tipsa om Mats Perssons (professor i nationalekonomi från IIES) gästinlägg om bensinskatter på bloggen ekonomistas . Riktigt spännande läsning. Missa […]

  4. […] att åtstadkomma detta är att införa en en enhetlig och global skatt på koldioxidskatt, vilket Mats Persson respektive John Hassler och Per Krusell argumenterat för i gästinlägg här på Ekonomistas. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s