Vi har på Ekonomistas skrivit en hel del om hur toppinkomsterna ökat under de senaste decennierna (se här, här, här och här). En populär förklaring till att exempelvis företagsledarnas inkomster ökat så kraftigt är att ägarstyrningsproblem gjort att de kunnat belöna sig själv ymnigt. Svagheten med denna förklaring är att det mesta tyder på att ägarstyrningen är betydligt bättre idag än förr.
En artikel av Austan Goolsbee från 2000 ger en liten fingervisning om vad som — åtminstone delvis — skulle kunna förklara utvecklingen. Han visar att företagsledare via aktieoptioner har stora möjligheter att kortsiktigt manipulera sina inkomster. Mer allmänt kan man säga att individer som tjänar mycket också har relativt stora möjligheter att påverka sina egna inkomster och sin egen arbetssituation. Inte minst förefaller möjligheterna till detta vara stora i den ytterst välavlönade finansiella sektorn.
Samtidigt är det inte kostnadsfritt att försöka driva upp sin egen lön — oavsett om detta sker via förhandling, byte av arbetsplats eller manipulation. Rimligen torde därför incitamenten för detta öka när maginalskatterna är låga. Det är därför intressant att de högsta marginalskatterna sjunkit markant runt om i världen parallellt med att toppinkomsterna ökat. I USA låg denna skatt på 91 procent (!) fram till 1964 medan vi i Sverige toppade kring 85 procent i början på 1980-talet.
En möjlighet är därför att sänkta marginalskatter gett högavlönade individer starkare incimatent att lägga sin energi på att roffa åt sig en större del en given kaka, snarare än att försöka göra denna kaka större. Om så är fallet är det inte självklart att arbetsinkomster är ett vettigt mått för att studera hur arbetsutbudet påverkas av skattesänkningar, vilket är det man i allmänhet gör. Det är därför möjligt att de stora utbudseffekter av sänkta skatter man finner bland höginkomstagare till viss del inte beror på en ökning av produktivt arbete.
I extremfallet skulle faktiskt en sänkning av skatten kunna minska det effektiva arbetsutbudet då energin läggs på att försöka påverka sin inkomst snarare än att jobba. I ett mindre extremt fall så kanske en akademiker som inte orkar ta betalt för en extern förläsning när marginalskatten är 80 procent faktiskt tar betalt när skatten ligger på 50 procent. Eftersom föreläsningen går av stapeln oavsett så har skattesänkningen bara resulterat i en runtskyffling av inkomster i systemet.
Nu är detta spekulationer men de skulle kunna förklara varför toppinkomsttagarnas andel av bruttolönerna tenderar att öka när marginalskatterna sjunker (vilket halva Ekonomistas finner i en artikel). Att andelen av nettolönerna skulle gå upp av en sådan förändring är uppenbart men att inkomstandelen även före skatt skulle öka är mindre självklart. Riktigt bra svar på om denna mekanism är viktig eller ej får vi emellertid inte förrän vi kan mäta arbetsutbudet på ett vettigt sätt. Frågan är om det någonsin kommer att hända.
Ekonomistas 
Utomordentligt intressant inlägg, med plausibla mekanismer.
Det är naturligtvis extremt svårt att mäta kausala samband här, men det borde finnas data på högsta (helst effektiva) marginalskatt på landsnivå över tid, och även om inte motsvarande data finns för toppinkomster så finns det ju i alla fall ginikoeficienter baserade på bruttoinkomster över tid. Min gissning är att dessa ginikoefficienter korrelerar hyfsat väl med marginalskatterna, korrigerat för andra relevanta kovariater, vilket rimligen vore fallet om lägre marginalskatter leder till högre toppinkomster.
Och om denna data finns borde ju någon dessutom provat om det jag just föreslog är sant; vet du det Jonas (eller någon annan)?
Bör det inte också finns en effekt där höga marginalskatter ökar incitamenten att fixa med andra typer av ersättningar som inte syns på information till skattemyndigheterna. Om det är 5 – 10 ggr mer lönsamt att gömma undan en hundring än att tjäna en till så kommer väl de som har möjlighet att påverka hur ersättningar ser ut att jobba för att de ska vara osynliga.
Janne: Bra observation och detta betyder att uppmätt inkomstjämlikhet inte självklart är samma sak som faktisk jämlikhet. En del av 90-talets skattereform var beskatta olika förmåner som lön, snarare än skattebefriade förmåner. Detta medförde att de uppmätta inkomstskillnaderna ökade (högavlönade tenderade att ha mer “fringisar”) men det är inte samma sak den faktiska inkomstspridningen ökade.
Olof: Jag känner inte till sådant.
Kanske har jag missat huvudpoängen i inlägget och jag har inte läst er artikel, men att “toppinkomsttagarnas andel av bruttolönerna tenderar att öka när marginalskatterna sjunker” är väl helt i enlighet med vad standardteorierna förutspår, åtminstone om vi utgår från ett progressivt skattesystem. På vilket sätt ger detta extra stöd för hypotesen om roffarmentalitet och agencyproblem?
Äntligen. Ett kraftigt progressivt skattesystem (med höga skatter för höginkomsttagare, och låga skatter för alla andra) är både moraliskt och ekonomiskt klokt. Ungefär det som de rödgröna vill göra med sin återställare alltså.
Höj skatterna radikalt för personer med månadsinkomst över 40000. Avskaffa inte värnskatten. Återinför förmögenhetsskatten. Behåll skattesänkningarna för människor som faktiskt påverkar sitt beteende och ökar sin konsumtion som en konsekvens av dessa, dvs låg- och medelinkomsttagare.
Du har aldrig funderat på det rent (o)etiska i att ta ut skatt? Det du förespråkar är ren hämnd.
Ge ett moraliskt argument för varför man överhuvudtaget ska ha inkomstskatt.
Med ditt resonemang tycker jag man kan börja beskatta “månadspengar” föräldrar ger sina barn, gärna med 100%. Barnens arbetskraftsutbud/-deltagande lär ju inte påverkas (eller, de kommer snarare påverkas positivt). Du kan använda samma moraliska (vilka?) argument för en sådan skatt som för vanlig inkomstskatt.
Till Ekonomistasskribenterna: när började staten egentligen ta ut inkomstskatt? Borde inte det vara en relativt nyuppfunnen typ av skatt?
Tiondet som kyrkan tog ut av bönderna var en form av inkomstskatt. Sen har jag svårt att tänka mig att man tog ut samma skatt av de allra fattigaste bönderna som de som hade det något bättre ställt. Tullar intill köpingar och städer bör ha haft någon form av koppling till förväntad vinst (om inte annat så för att maximera tullinkomsterna). Så nä det är nog inget nytt påfund.
Martin, jo fast den vanligaste standardteorin utgår väl från att marginalproduktiviteten är ganska oförändrad av skattenivån, och att därför de höjda lönerna vore ett resultat av högre arbetstid.
Jag vet inte riktigt storleksordningarna här (inte heller jag har läst…), men om jag förstått det hela rätt så har toppinkomsterna ökat mycket mer än vad som rimligen an förklars av ett ökande arbetsutbud i termer av tid.
Man kan naturligtvis argumentera för att sämkta marginalskatter innebärt ökade incitament för toppdirektörer att kraftigt öka sin produktivitet, men jag vet inte riktigt om jag finner det så troligt.
Däremot har så klart mycket annat hänt över denna period, som teknisk utveckling och ökande internationalisering och kanske även förändrade sociala normer.
Martin och Olof: Vi hade ett par ettriga referees som inte köpte “standardargumentet” troligen då effekerna var för stora. Sedan är det självfallet så att det finns annat än sänkta marginalskatter som förklarar de ökade toppinkomsterna. Marginalskattesänkningarna innebär emellertid att det kanske har funnits “chock” som kan göra ägarstyrningsargumentet en aning mer trovärdigt.
Som sagt, detta inlägg var en ren spekulation men det vore kul om någon kom på ett smart sätt att testa det på.
Martin (igen): En studie av Dyck och Zingales visar att private benefits of control är lägre i länder med effektiv skatteuppbörd. Deras tolkning är att skattemyndigheten minskar möjligheterna till fiffel med bokföringen etc men det är åtminstone konsistent med den mekanism jag beskriver.
lg, ett vanligt moralfirosofiskt argument inom nationalekonomin för varför omfördelande skatter kan vara befogade är baserat på utilitarism kombinerat med avtagande marginalnytta av inkomst.
Det låter bekant. Det är samtidigt ett väldigt svagt resonemang. Utilitarism leder sällan till utopier och hur mäter man avtagande marginalnytta av inkomst på ett neutralt sätt? Det är inte svårt att se att vissa människor ser en stigande marginalnytta med att få disponera sin inkomst efter eget huvud.
Kommer lite från ämnet här: ville bara replikera på ett inlägg där avundsjuka och missunnsamhet lät som bra motiv för beskattning.
lg och olof j-s:
Förutom ett rent MORALFILOSOFISKT argument för omfördelande skatter kan det vara intressant – som vanligt – att läsa Knut Wicksells “Föreläsningar” (1901) eller “Våra skatter. Hvilka betala dem, och hvilka borde betala?” (1894) där han visar att sådana skatter också rent EKONOMISKT är försvarbara utifrån ett resonemang baserat på avtagande marginalnytta och icke-ordinala nyttor.
Intressant Lars, Wicksell gjorde ju intelligenta kommentarr om mycket.
Du får gärna förtydliga hur det skiljer sig från vad jag skrev. (Resonemanget jag utgick ifrån förutsätter naturligtvis kardinala och interpersonellt jämförbara nyttor.)
olof:
Ibland får jag intrycket av att nationalekonomer tenderar vifta bort argument och förklaringar som inte är disciplininterna (typ moralfilosofi). Det är bara förklaringar inifrån “samhällvetenskapernas drottning” som räknas fullt ut. Därför kan det finnas en poäng i att uppmärksamma att en av nationalekonomins giganter också gav rent disciplininterna ekonomiska argument för omfördelande skatter.
[För dem av oss med en mer vidsynt och ödmjuk inställning till nationalekonomins exklusiva “sanningsanspråk” blir skillnad i argumentationens specifika vikt så klart bara marginell …]
Lars, jag tror nog tyvärr att det stämmer att ekonomer ibland tenderar att diskontera insikter och argument från andra discipliner.
Personligen tycker jag dock att det ofta är svårt att säga om ett argument är internt ekonomiskt eller t ex moralfilosofiskt. Mycket av normativ ekonomisk teori skulle jag t ex lika gärna kunna klassificera som tillämpad moralfilosofi.
Det argumentet jag åsyftade var hur som helst att om målfunktionen är att maximera aggregerad nytta, och om olika individuer har samma preferenser som reflekterar en avtagande marginalnytta av inkomst, så ökar man den aggregarade nyttan om man omfördelar inkomst från den som har mycket till den som har mindre (om inte transaktionskostnaderna, i vid mening inkl incitamentseffekter) är för stora.
Min fråga till dig var om det i allt väsentligt är samma argument (moralfilosofiskt eller inte) som Wicksell anförde, eller om det rör sig om ett helt annat argument?
Olof,
I allt väsentligt är det samma argument som Wicksell anför, även om det hos Wicksell också därutöver finns en intressant inramning så tillvida att det hos honom också utgör en del av
en uppgörelse med vad han uppfattade som Walras och Paretos harmoniekonomiska tendens att oreserverat uppfatta marknadsjämvikter som sociala optima. [Kapitel 3 i min “Utility Theory and Structural Analysis” (1997) behandlar just denna speciella Wicksellskritik av Lausanneskolan].
För att komma lite närmre ämnet igen så kan man konstatera att det blir väldigt svårt att använda sig av rörliga prestationslöner när marginalskatten ligger på 85-90 procent. De sänkta marginalskatterna är alltså kanske det som förklarar att användningen av incitamentsprogram blivit vanligare. Detta behöver dock inte vara något negativt; kanske har företagen och deras ägare nu fått ett ytterligare ett verktyg för effektivitetshöjningar som skatterna tidigare gjorde omöjligt. Å andra sidan så kanske vissa negativa incitamentseffekter (att roffa åt sig) som också uppstått av sänkta marginalskatter gjort incitamentslöner nödvändiga.
Håller med Jonas. Men jag är mer tveksam om en sänkning av marginalskatten från, säg, 60% till 50% har någon nämnvärd inverkan på produktiviteten hos toppcheferna. (Det var ju trots allt länge sedan vi hade de extrema marginalskatterna som närmade sig 90%, och jag antar att det skapades fiffiga vägar runt dessa skatter även i USA.)
Ig
Jag undrar fortfarande om man fortfarande i ekonomiska perspektiv bortser med en handviftning frågor om avundsjuka och missunnsamhet som oväsentligt i ärendet. De är ju faktiskt verkliga företeelser i den riktiga världen, varför skulle inte de invändningarna få förekomma i en ekonomisk diskussion och framför allt vid beräkning av en framtida åtgärd.
För att de inte är rätt? Rasism förekommer också: tycker du det vore rimligt att argumentera för olika skattesatser baserat på etnicitet? Det skulle väl gå att implementera men vore ens diskussionen önskvärd?
Jonas: Om jag förstår rätt tittar ni på totala inkomster i ert papper (dvs kapitalinkomster plus arbetsinkomster). Kan inte förklaringen vara att man i högre utsträckning väljer att realisera kapitalinkomster när marginalskatten är “låg”?
Martin: Kapitalinkomster men inte reavinster är med i inkomstbegreppet. Den mekanism du beskriver torde vara viktigare för reavinster.
Olika skattesatser och olika utfall påverkar missunsamheten och avundsjukan i högre utsträckning än kronorna för arbetsviljan hos höginkomsttagare, det borde inte vara svårt att räkna ut utan kohortstudier och dubbelblinda undersökningar. Hur kommer det sig att man bara talar om arbetsincitamentet för den privilegierade??
Som enkel inkomsttagare baxnar man över den blindheten eller om vi skall kalla det skygglappen.
Varför tror Ni att intresset för ett välgjort arbete hela tiden minskar i samhället?
Varför tror Ni folk sjukskriver sig i allt högre utsträckning för allt mer bagatellartade saker?
Varför tror Ni jag slutade arbeta vid 58 års ålder?
Folk sjukskriver och du slutade arbeta för att de/du kan skicka notan till någon annan. I ditt fall handlar det väl dessutom om att det är socialt acceptabelt i glesbygden (att skicka notan till stockholmarna).
Resten av ditt inlägg förstår jag inte. Kan du omformulera det? Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta!
Det är för mig fullkomligt absurt att diskutera ett skattesystems utformning utifrån 50 börs VD:a lön. (I USA diskuteras samma sak och där är de 1.500.)
Dessa 50 individer och de mest förmögna 0.1 % är när ett skattesystem konstrueras helt ointressanta.
Om som vi i Sverige gjorde på 70-80 talen inför marginalskatter på nivåerna 95-102 %(den sk.pomerispossa effekteten) så minskar sannolikt inkomstklyftorna men förmögenhetsstelheten ökar. Sverige har ju idag västvärldens högst förmögenhetsojämlikhet, mätt på GINI.
Vidare leder höga marginalskatter till att det inte skapas nya företag. Mellan 1950-2000 skapades det inte ett enda netto arbetstillfällen inom den privata sektorn.) Alla entreprenörer lämnar landat som de gjorde på 70-80 talen.
I själva verket är detta endast en fråga om tycke och smak. Hög beskattning kan inte motiveras med moraliska argument. De kan bara motiveras med makt argument, dvs får du politisk majoritet kan du införa dessa.
Saken är enkel vill du ha ett samhälle där alla har en hög levnadsstandard men där det finns inkomsts skillnader eller vill du ha ett samhälle där alla har samma standard men accepterar då en mycket, mycket lägre levnadsstandard för alla?
Winston Churchill uttrycket det mycket rakare en jag:
“The inherent vice of [a free market society] is the unequal sharing of blessings; the inherent virtue of [egalitarianism] is the equal sharing of misery.”
Ernst Wigforss uttryckte det liknande:
”Fattigdomen fördrages med jämnmod då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen jämföres med andras överflöd”.
Redan i antiken sade Seneca:
”Fattigdom är inte att äga litet utan att sakna mycket.”
Old Whig: För det första var detta en positiv, snarare än normativ analys. Det är du som gör en normativ tolkning.
För det andra har jag här på bloggen hört argumentet att det var arvsskattens existens som låg bakom det minskade företagandet i landet. Nu förs argumentet fram att det snarare var de höga marginalskatterna som gjorde entreprenörerna ovilliga. Medan marginalskatteargumentet förefaller betydligt rimligare än arvsskatteargumentet belyser detta ett fundamentalt problem med den typ av analys du gör: hur skilja mellan allt det som gjordes under en viss tidsperiod och det som fick (positiva eller negativa) effekter?
Jag undrar om det inte är sociala och kulturella faktorer som har störst betydelse. Gnosjö, Danderyd och skogslänen ligger ju faktiskt i samma land men har helt olika ekonomisk aktivitet.
Det är väl ganska okontroversiellt att politiken, kulturen och samhällsdebatten fokuserade på annat än företagsfrågor från säg slutet av 60-talet till slutet av 80-talet.
Old Whig.
Exakt min poäng. Ekonomiskt är det egalt, men inte missunnsamhetsmässigt. Att bara skylla på missunnsamhet och sedan vifta bort problemet är inte särskilt intelligent. Verkligheten kvarstår i alla fall.
Att sedan det mindre intresset för att göra ett gott arbete, som följer på den större klyftan, blir ett självspelande piano borde man kunna räkna ut med den del man sitter på.
Problemet ligger i så fall i det politiska systemet som är konstruerat så att missunnsamhet kan få genomslag.
Jonas,
När det gäller skatters höjd anser jag , vilket jag inte tydligt uttryckte, att det alltid är normativt.
Beroende på om du ahr en egalitär grundsyn som inte tillåter inkomstskillnader eller om du har en tillväxt orienterade grundsyn vilken anser att inkomstklyftor behövs för att stimuler tillväxten så kommer du att förka att finna “vetenskapliga” belägg för din ståndpunkt. Se bland annat Saez och Pikettys forskning.
När det gäller olika skatter är det ofta så att det inte är en enskild skatt somk tjälper lasset utan det är det allmänna skatttryckets höjd. Kombinationen av alla skatter som påverkar.
Sverige är under 70-80 talet ett empiriskt bevis för Laffer kurve effekten. Ju högre skatter, ju lägre skatteintäkter. Vidare sjönk tillväxten pga av skattetrycket.
Jag läste hörförliden en studie där de gick igenom Laffer kurvan och de kom fram till att av de länder som de tittade på var det bara Sverige som inte kunde höja inkomstskatterna eftersom de var på fel sida om denna kurva men att det gick att höja kapitalskatten. Jag ska se om jag kan hitta den igen.
När det sedan gäller skatter är de inte bara en teknokraktisk övning. Skatter har även mycket starka psykologiska effekter i synnerhet på de som ska investera i riskfyllda verksamheter.
Svenskar ses som extremt riskbenägna pga sina stora innehav av aktier. Det beror sannolikt på att under 70-80 talen fick du inte behålla något pga av höga skatter och hög inflation om du inte satsade på högavkastande tillgångar. Högavkastande tillgångar per definition innebär hög risk.
Utan att ge mig i en diskussion om var på Laffer-kurvan Sverige befinner sig och har befunnit sig så måste jag säga att det är mycket märkligt att hävda att all skattediskussion är normativ. Hållningen förefaller mig tämligen anti-intellektuell. Sant eller falskt är inte samma sak som rätt eller fel.
Jonas,
Fakta är inte detsamma som tro. Men när det gäller skatter blandas ofta fakta och tro beroende på utgångspunkt.
Vi kan titta på det du tog upp i ditt inlägg.
50 individers löner av 9 miljoner. Vad är skälet till att titta på 50 individer? Deras påverkan på lönebildning samt deras inverkan på statsfinanserna försumbara.
Att sedan diskutera som Piketty/Saez/Krugman att det är fel på skattesystemet och att “problemet” med deras löner och förmåner rättas till genom att de 10 % i toppen betalar högre skatter är absurt.
Jag menar inte att allting kring skatter är normativt men det mesta kring skatter handlar om uppfattningar om vad som förstås med “rättvisa” samt den mycket egendomliga filosofiska konstruktionen av att marginalnyttan av en inkomstökning går emot noll och det med andra ord är helt sin ordning att konfiskera denna. I Sverig anses denna marginalnytta satt till ca SEK 400.000, gränsen för marginal skatten. I USA går samma gräns vid SEK 1.500.000. Allt annat lika varför är inte is så fall marginalnyttan lika i båda länderna? Det jag säger är att valet av marginalnytta är satt pga av tycke och smak, normativt inte empiriskt.
__________________________________________
Jag skulle återkomma med studien om Laffer och här är den nedan.
“How Far Are We From The Slippery Slope? The Laffer Curve Revisited” av ECB ekonom Mathias Trabandt and University of Chicago economist Harald Uhlig
Click to access ecbwp1174.pdf
Abstract
“We characterize the Laffer curves for labor taxation and capital income taxation quantitatively
for the US, the EU-14 and individual European countries by comparing the balanced growth paths of a neoclassical growth model featuring ”constant Frisch elasticity” (CFE) preferences. We derive properties of CFE preferences. We provide new tax rate data. For benchmark parameters, we find that the US can increase tax revenues by 30% by raising labor taxes and 6% by raising capital income taxes. For the EU-14 we obtain 8% and 1%. Denmark and Sweden are on the wrong side of the Laffer curve for capital income taxation.”
Conclusion
“This paper examines the following question: how does the behavior of households and firms in the US compared to the EU-14 adjust if fiscal policy changes taxes? The Laffer curve provides us with a framework to think about the incentive effects of tax cuts. Therefore, the goal of this paper is to examine the shape of the Laffer curve quantitatively in a simple neoclassical growth model calibrated to the US as well as to the EU-14 economy. We show that there exist robust steady state Laffer curves for labor taxes as well as capital taxes.
According to the model the US and the EU-14 area are located on the left side of their Laffer curves. However the EU-14 countries are much closer to the slippery slopes than the US. More precisely, we find that the US can increase tax revenues by 30% by raising labor taxes but only 6% by raising capital income taxes, while the same numbers for EU-14 are 8% and 1% respectively. An overview of the sensitivity of these results to alternative values for the Frisch elasticity of labor supply and the intertemporal elasticity of substitition has been provided in table 12.
In addition, our results indicate that tax cuts in the EU-14 area are self-financing to a much higher degree compared to the US. We find that for the US model 32% of a labor tax cut and 51% of a capital tax cut are self-financing in the steady state. In the EU-14 economy 54% of a labor tax cut and 79% of a capital tax cut are self-financing.
We therefore conclude that there rarely is a free lunch due to tax cuts. However, a substantial fraction of the lunch will be paid for by the efficiency gains in the economy due to tax cuts.”
Jonas,
Fakta är inte detsamma som tro. Men när det gäller skatter blandas ofta fakta och tro beroende på utgångspunkt.
Vi kan titta på det du tog upp i ditt inlägg.
50 individers löner av 9 miljoner. Vad är skälet till att titta på 50 individer? Deras påverkan på lönebildning samt deras inverkan på statsfinanserna försumbara.
Att sedan diskutera som Piketty/Saez/Krugman att det är fel på skattesystemet och att “problemet” med deras löner och förmåner rättas till genom att de 10 % i toppen betalar högre skatter är absurt.
Jag menar inte att allting kring skatter är normativt men det mesta kring skatter handlar om uppfattningar om vad som förstås med “rättvisa” samt den mycket egendomliga filosofiska konstruktionen av att marginalnyttan av en inkomstökning går emot noll och det med andra ord är helt sin ordning att konfiskera denna. I Sverig anses denna marginalnytta satt till ca SEK 400.000, gränsen för marginal skatten. I USA går samma gräns vid SEK 1.500.000. Allt annat lika varför är inte is så fall marginalnyttan lika i båda länderna? Det jag säger är att valet av marginalnytta är satt pga av tycke och smak, normativt inte empiriskt.
Jag skulle återkomma med studien om Laffer och här är den nedan.
“How Far Are We From The Slippery Slope? The Laffer Curve Revisited” av ECB ekonom Mathias Trabandt and University of Chicago economist Harald Uhlig
Click to access ecbwp1174.pdf
Old whig. Jag har inte pratat om några 50 personer utan försökt ge ett försök till förklaring till varför toppinkomsterna dragit iväg. Jag har även påpekat att de traditionella argumenten för marginalskattesänkningar utgår från en modellvärld utan ägarstyrningsproblem och “räntor” för de anställda. I dessa modeller är enda sättet att påverka sin inkomst att jobba mer och bättre. I en mer realistisk modell påverkas även incitamenten att berika sig på andra sätt än att arbeta mer och bättre. Detta innebär också att det vanliga sättet att studera utbudsförändringar på mikronivå i någon grad blir missvisande. Hur viktiga dessa effekter är i förhållande till mer gynnsamma effekter av skattesänkningar vet jag inte. Jag tror inte heller att någon annan vet heller men jag anser ändå att frågan är intressant.
Jonas,
Ni har skrivit 4 inlägg i frågan och det betyder att ni måste anse att det är extremt viktigt. Varför? Varför är det intressant när det är en så extrem obskyr företeelse med 50 individers löner, i synnerhet som dessa individer mer eller mindre bestämmer dessa själva och hur de ska tas ut.
När det sedan gäller att skapa modeller för hur incitament fungerar verkar det även mindre bra att studera extrema outliers som dessa, de är ca 0,001 % av den arbetande befolkningen. Om jag inte missminner mig bör man vid studier ta bort extrema outliers i båda ändarna.
Det intressanta, om man nu vill studera inkomstojämlikhet, är att studera inkomstskillnader men att ta bort outliers. Min spontana reflektion är att inkomstklyftor i USA och Sverige ter sig mycket lägre samt ökningen är inte lika dramatisk.
När det gäller skattesänkningar och skattehöjningars påverkan på incitamenten är de svensk 70-80 talen samt svenska läkare idag ett ypperligt exempel om hur skatter snedvrider incitamenten att arbeta.
Under 70-80 talen var en släkting till mig facklig förtroendeman för statsanställda tandläkare. När hon frågade sina medlemmar om de ville ha ökad lön sparkade de bakut, de ville inte betala 80-95 % i marginalskatt. De ville ha mer semester och 3 timmar ledigt per arbetad övertidstimme. Min släkting och hennes kolleger hade 12 veckor semester och arbetade ca 7 månader om året. Idag när det gäller läkare är det i princip samma sak, många har 200 extra högskolepoäng eller flyglicenser.
När det gäller marginalskatter och incitament bör man inte studera de 50 högst betalda individerna! Deras beteenden säger nästan ingenting om hur vi andra beter oss kring incitament.
Addendum,
De tog även en pensionsålders sänkning istället för löneökning.
OW: Jag är mycket väl medveten om dessa problem med höga marginalskatter men skriver om det som av någon anledning intresserar mig för tillfället. Och vad man finner är intressant varierar naturligtvis från individ till individ. Mekanismena som gör att så stor del av de totala inkomsterna tillfaller den mest högavlönde procenten anser jag vara intressanta. Dessutom är det knappast så att det är 50 personer i landet som har diskretion att påverka sin egen inkomst.
Jonas,
Det kan mycket väl finnas ett intresse av att studera topp VD men det är i princip en bagatell, en anomali. Du kan väl inte mena på allvar att topp VD:s löner märks i den totala lönestatistiken? Beroende på hur du räknar är de mellan 90-332 st. LO räknade i sin rapport med 200.
Svenskt Näringsliv publicerade denna rapport nedan som jag fann när jag googlade VD lön i Sverige. Den översta 10 percentilerna är 332 VD poch de har en exponentiellt högre lön än de andra 90 percentilerna, median månads lönen för en svensk VD är SEK 77.100 per och för en vanlig industriarbetare SEK 23.333. En median VD lön är 3.3 gånger en median industriarbetarlön. Inget speciellt anmärkningsvärt och inte heller något som kan påstås vara en enorm inkomstskillnad.
…………………………………………..
3. VD löners spridning
Click to access VD-l_ner_2009_21764a.pdf
“Mycket av den offentliga uppmärksamheten kring VD-lönerna gäller ersättningarna i de större börsnoterade företagen, och framför allt i de allra största företagen. Av bilden nedan framgår att spridningen av VD-lönerna är stor inom Svenskt Näringslivs medlemsföretag – och att detta är särskilt påtagligt bland de allra högst avlönade VD:arna.
Huvuddelen av VD:arna, eller 80 procent, har en månadslön mellan 40 000 och 163 500 kronor.
Det mittersta värdet – medianlönen – är 77 100 kronor per månad. De tio procent högst avlönade VD:arna, 332 personer, har som framgår löner som är markant högre än övriga. Men också inom denna grupp är spridningen extremt stor.
Det återspeglar att vi i Sverige har ett litet antal mycket
stora och globalt verksamma koncerner, vars ersättning till VD inte enbart bestäms av svenska förhållanden. En rättvisande bild av VD-löner i Sverige måste därför innefatta fler än de högst avlönade VD:arna.”
Vi pratar uppenbarligen inte om samma sak.
Jag avslutar diskussionen om detta här eftersom vi talar förbi varandra.
Jag finner det intressant att ni fokuserar så stor del av er energi på topp 1 %. Det som förvirrar mig är att ni i mina ögon byter mellan inkomst och förmögenhet. VD lön är fråga om inkomstojämlikhet och de topp 1 % förmögenhet är förmögenhets ojämlikhet. Sverige har världens lägsta inkomst GINI men en av världens högsta förmögenhets GINI. För mig visar det att höga skatter leder till att de blivande entreprenörer hålles bort, konserverar förmögenhet och inkomststrukturer samt förhindrar duktiga tekniker att utveckla sina idéer, det är bättre och tryggare att stanna i ett storbolag.
Min irritation ligger i det faktum att för tillväxten i landet är den blivande entreprenörerna är av yttersta vikt för tillväxt och allmän välstånd, dvs de som kan tänka sig att ta risken att gå från en anställning och utveckla sina idéer. Detta drivkraften bakom mina resonemang och varför jag är så kraftigt emot diskussioner om marginalinkomstskatter som diskuterar topp 0,001 %, ibland topp 1 % som leder till slutsatsen att marginalskatten måste höjas för topp 10 %. I debatten är “rik”och “höginkomsttagare” lika med topp 10 %, inte topp 1 %. Det är ju nämligen så att de blivande entreprenörerna oftast kommer ur den översta decilen men inte från den översta procenten eller de 9 lägre decilerna.
För mig är att diskuterar marginalskatters höjd och behovet av dessa för att minska topp 1 % inkomster dödsstöten för blivande entreprenörer. Sverige 1950-2000 är typexemplet och 70-80 talen var kulmen.
Det är därför jag med stor glädje fann att ni visar min tes mycket tydligt i ert arbete. “The long-run determinants of inequality: What can we learn from top income data?”
Ni visar att de översta decilen drabbas mycket negativt av stora offentliga utgifter som kräver höga skatter men inte påverkar de redan besuttna, topp inkomsttagarna och redan förmögna. Ni visar också att höga marginalskatter håller ner inkomstojämlikheten på lång sikt.
Min hypotes, som jag haft länge, är att priset för hög inkomstjämlikhet är brist på entreprenörer och en stel förmögenhetsbildning med påföljande förmögenhets ojämlikhet. Ert arbete verkar visa att min hypotes kan komma att vara korrekt.
Addendeum:
Jag glömde bort att lägga till det viktigaste priset, låg tillväxt vilket leder till låg och försvinnande finansiering av välfärden.
Bertil Ohlin uttrycket detta enkelt:
– Beskattningen får inte bli så hård ”att de välståndsbildande” krafterna skadas.
(Se Olof Wennås. Ohlin folkpartiet och socialliberalismen, Sthlm 1970).
Austan Goolsbe blir ny chef för Council of Economic advisers efter Christina Romer. Så då blir det sannolikt änne mer fokus på inkomstutjämning, högre skatter och VD löner samt keynesiansk stimulans i Obama administrationens ekonomiska politik.
“Austan Goolsbee Tapped As Top Economic Adviser”
http://www.cbsnews.com/8301-503544_162-20016071-503544.html
“At a press conference today, President Obama announced the appointment of Austan Goolsbee as chair of the Council of Economic Advisers, saying he has “complete confidence” in Goolsbee’s ability to take on the position.
President said during his remarks this morning. “He’s not just a brilliant economist. He’s someone who has a deep appreciation of how the economy affects everyday people and he talks about it in a way that’s easily understood… I have complete confidence he’s going to do an outstanding job.””
Jag anser inte att vi på något sätt måste rättfärdiga våra val av ämnen; vi skriver om det som intresserar oss för tillfället. Men för sakens skulle vill jag nämna att ca 0,7 procent av våra inlägg behandlat toppinkomster (5 av 720). Många skulle nog hävda att det är alldeles för få med tanke på att den ökade inkomstspridningen (framförallt med ökade inkomster i toppen) är ett ytterst viktigt samhällsfenomen. Att medianinkomsterna i USA realt sett legat still under några decennier samtidigt som tillväxten varit god är något jag tycker jag bör analyseras.
Dessutom blandar åtminstone inte jag ihop inkomster med förmögenheter. Att vi som kollektiv ibland skriver om det ena och ibland om det andra innebär inte att vi inte kan skilja flöden från stockar.
Vad gäller förmögenhetsspridning så är det ytterst besvärligt att göra den jämförelse mellan länder du gör. Då staten har större ansvar för exempelvis pensioner och utbildning så är det naturligt att medelklassen inte privat sätter av så stora medel till dessa utgifter i Sverige som exempelvis i USA. Detta påverkar den uppmätta förmögenhetsfördelningen eftersom denna normalt inte tar hänsyn till de anspråk individerna har på det offentliga. Detta innebär inte nödvändigtvis att analysen kring skatter, entreprenörskap och förmögenheter är fel men det innebär att förmögenhetsstatistiken jämför äpplen med päron.
Slutligen så tycker jag att det är önskvärt att man är tydlig med vad man menar i en diskussion. En skribent som tvärsäkert utmålar arvsskatten som Orsaken till minskat företagande får problem om han eller hon senare försöker utmåla höga marginalskatter på inkomster som Orsaken till samma fenomen. Skatt på arv och skatt på inkomst har trots allt knappast samma konsekvenser. Och att alla skatter har vissa negativa effekter innebär inte nödvändigtvis att det optimala skattetrycket är noll.
Jonas,
Jag kritiserar INTE ert val av forskning. INTE heller behöver ni rättfärdiga varför ni gör en viss forskning. Forskningsstyrning är fullständigt av ondo. Även om försök görs ständigt från politiskt håll.
Vi kommer nu tillbaka till mitt ursprungliga argument. Synen på vad skatter ska användas till blir till syvende och sist ett ideologiskt val, inte ett rationellt val.
Det utgår ifrån två motstående premisser. (Det finns givetvis fler synsätt men grovt förenklat)
1. Att ta skatt från någon med ett tvång beslutat av en majoritet i grunden omoraliskt.
2. Inkomst skillnader i grunden omoraliskt.
När det gäller förmögenhetsflöden och hur du mäter dessa så kan du argumentera från båda hållen. På detta forum har detta diskuterats utförligt tidigare, Sverige har bl.a. mest förmögenheter per capita offshore mm. som inte syns i statistiken vilket mer än sannolikt uppväger de offentliga transfereringssystemen tillskott. Jag använder mig av statistiken i Luxemburg Wealth Study eftersom den är det bästa måttet hittills och globalt gångbart, all länder har säkert som du invändningar)
Jag har aldrig på dessa sidor argumenterat för att arvskatter är skadliga! Jag har alltid argumentera för det totala skattetryckets höjd men anser att de minst legitima skatterna är marginalskatter. Dessa måste motiveras på rationella grunder inte emotionella.( T.ex.att 200 direktörer tjänar 100-200 ggr en vanlig industri arbetare).
Tvärtom har jag argumenterat att de är en av de få skatter jag har sympati för eftersom jag är meritokrat, men jag underkänner dem i sin praktik därför att de är de mest lätt manipulerade, de är i princip frivilliga.
Ett skattetryck som är noll existerar per definition inte eftersom alla moderna simhällen har institutioner som måste betalas via skatt, rättsväsendet, de civila domstolar, militären, utbildning och möjligen idag hälsovård. Skatter som är mer eller mindre en form av tvångsavgifter över en individs liv såsom sjuk -och ålderspension, sjukvård, långvård kan istället skötas via försäkringar med kontraheringsplikt. 80 % av det en normal individ idag betalar i skatt över sitt liv får denne tillbaka i form av olika förmåner, för mig finns det inget legitimt skäl att ta in dessa via skatt. Att på det sättet omyndigförklara och konfiskera en individs pengar.
Om skattesystemet gjordes om så att vi betalade skatt för statens grundläggande skyldigheter (i princip nattväktarstaten) hade försäkringar på toppen så kunde vi föra vettig diskussion över hur mycket vi sedan sak transferera mellan “fattig” och “rik”. Idag går det inte att föra en rationell diskussion om nivån av omfördelning samt dess moraliska legitimitet eftersom alla system är ett enda sammelsurium.
Jag accepterar personligen en relativt stor omfördelning, när jag var ung var jag socialliberal så lite sitter kvar, men jag accepterar inte att den sker i det fördolda utan politiskt inflytande av den befolkning som ska bekosta dessa. Inte heller accepterar jag att den används för att trycka ner och bestraffa en viss klass av människor.
Social demokratin/socialliberalerna smartaste uppfinning att dölja omfördelningen var den “generella välfärdspolitiken” samt att dölja skatter och kalla dem avgifter. För detta beundrar jag dem mycket eftersom det i princip gör en politisk debatt om grundläggande principer omöjlig. Smart men inte vidare bra för demokratin och medborgarinflytandet.
En anslutande kommentar av en amerikansk ekonom om behovet av låga skatter på de produktiva krafterna i samhället. Han förklarar det mycket bättre än jag.
—————————————————-
Länken försvann:
“How the Bush Tax Cuts Worked”
http://www.nytimes.com/roomfordebate/2010/09/08/mixing-economics-with-politics/how-the-bush-tax-cuts-worked?scp=1&sq=miron&st=cse