Två utspel under veckan har retat upp fackföreningsrörelsen. I måndags presenterades en ESO-rapport av Åsa-Pia Järliden Bergström, Mårten Palme och Mats Persson som bl a förslår att beskattningen av tjänstepension ska höjas till samma nivå som för annat sparande. Som ESO-författarna skriver är det svårt att se några egentliga argument för att tjänstepensionen ska gynnas i skattesystemet, men TCOs ordförande Sture Nordh anser ändå att förslaget omedelbart bör gå till pappersåtervinning. Man kan misstänka att fackföreningarnas motstånd beror på att tjänstepensionerna anses viktiga för att upprätthålla kollektivavtalen, och kanske även mer direkt för fackens finanser.
Senare i veckan föreslog folkpartiledaren Jan Björklund att arbetslöshetsförsäkringen ska bli obligatorisk och statligt administrerad. I Studio Ett avfärdade LO-chefen Wanja Lundby-Wedin förslaget med argumentet att det skulle vara en attack mot kollektivavtalen och organisationsgraden att ta ifrån facken a-kassorna.
I bägge fallen verkar alltså fackföreningarna vilja att vi ska ignorera sunda ekonomiska argument för att med hjälp av förtäckta och ineffektiva lösningar subventionera kollektivavtalen och “den svenska modellen”. Om de inte tror att den svenska modellen är god nog att stå på egna ben kunde man åtminstone önska att de istället argumenterade för att den fackliga organisationsgraden ska upprätthållas genom direkta och transparenta subventioner av medlemsavgifterna.
Ekonomistas 
Att det finns principiella problem med att låta facken ha hand om a-kassan håller jag med om (det tycker jag förvisson att det gör även med en obligatorisk statlig variant) men skulle det bli billigare med en statlig a-kassa?
Kanske skulle administrationen bli lite billigare om en centraliserad hantering ersatte de 32 a-kassorna. Men vem som har hand om försäkringen har knappast någon avgörande inverkan på kostnaderna, utan det är som du säger främst en principfråga.
Martin, är frågan om frivillig och fackadministrerad a-kassa en principfråga eller en av de “förtäckta och ineffektiva lösningar” du beskriver?
Per: Att försäkringen ska vara obligatorisk är inte en principfråga utan baserat på effektivitetsargument.
Att staten ska ta hand om sina egna pengar tror jag är viktigt för den övergripande effektiviteten i samhället även om administrationskostnadena inte direkt påverkas.
Jag är förvånad över att regeringen ännu inte föreslagit att en ivrig bäver ska ta hand om a-kassan.
Jag tror att en av de intressantasta aspekterna med rätt-/bakvändbeskattning är att det är ganska bra att pensionärerna betalar skatt när de är pensionärer och drar mycket vård och omsorg.
Alternativet att de skattar först och sedan 20 – 30 år senare har “skattefria” inkomster men ändå är dyra för samhället att ta hand om skulle dels försvaga pensionärernas ställning (ingen kommun vill att pensionärer flyttar till dem, låga incitament att ge bra vård och omsorg får då kommer fler), dels kräva väldigt god samhällsekonomisk planering så att samhället bygger upp buffertar för att ha råd att ta hand om de framtida pensionärerna.
Inte diskuterat i rapporten vad jag kunde se.
“Att staten ska ta hand om sina egna pengar” tycker jag verkar vara ett konstigt argument, vi låter ju både vinstdrivande och icke vinstdrivande organisationer utföra allt från vård, utbildning och ungdomsverksamhet till infrastrukturprojekt med hjälp av offentliga pengar. Skulle a-kassan vara principiellt annorlunda?
Ja, det var kanske inte så välformulerat av mig. Bättre hade varit att säga att staten bör ta hand om sina egna pengar om det inte finns något tydligt skäl att inte göra så. Gör a-kassorna något som staten inte kan göra lika bra? Bidrar konkurrens (om vad?) mellan a-kassorna till högre effektivitet? Att arbetslöshetsförsäkringen ska skötas av staten är för mig lika självklart som att sjukförsäkringen sköts av staten (vilket visserligen inte alla länder tycker är självklart…).
Jag tror att få skulle tycka att det vore bra om barnbidraget betalades ut via BR, Lekia och Toys R Us. Även om jag förstår att tanken låter löjlig har jag svårt att se hur ett sådant system rent principiellt skiljer sig från en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring administrerad av a-kassorna.
Martin, visst finns det en tydlig logik bakom förslagen, men de kommer naturligtvis att försvaga facken.
Anser du att det finns ett samhällsvärde i att ha starka fackföreningar, i meningen att en stor andel är medlemmar?
Om du anser att så är fallet, tycker du att det finns några lämpliga samhälleliga åtgärder för att vidmakthålla detta tillstånd om medlemsintresset sjunker till följd av förslagen?
En del av poängen med inlägget var att försöka koppla isär frågan om fackföreningarnas väl och ve från frågan om hur socialförsäkringarna och skattesystemen bäst utformas.
Håller med om att förslaget om att a-kassan ska vara offentligt och allomfattande låter logiskt och tilltalande. Jag tror dock att om man flyttar över a-kassorna till statlig regi så försvagar man facken och jag tror att det kan vara problematiskt då jag tror att vi vill ha stora, ansvarstagande och jämnstarka parter på arbetsmarkanden. Vill vi ha jämnstarka parter på arbetsmarkanden kommer man från offentligt håll behöva understödja facken på grund av de högre transaktionskostanderna som finns i deras organisering. Det är dock mycket möjligt att det finns effektivare sätt att understödja facken än att låta dem handha a-kassorna. Tycker dock att Björklund borde föreslå sådana i sånt fall och inte hänvisa till att tradition kommer upprätthålla fackens organisationsgrad. Att så inte är fallet och att folk reagerar på ekonomiska incitament såg vi ju tydligt när avgifterna till a-kassorna höjdes.
Det är i mina ögon obegripligt hur en reform som denna skulle försvaga facket. Det skulle göra att ett antal fackliga tjänstemän som sysslar med a-kassehantering skulle bytas ut mot statliga dito. Eftersom det i dagsläget är fullt möjligt att vara med i a-kassan utan att vara med i facket och att vara med i facket utan att vara med i a-kassan så finns det ingen anledning att tro att ett förstatligande skulle påverka fackets organisationsgrad.
Om jag får tillåta mig att spekulera tror jag att LAS, eller snarare det faktum att facken kan förhandla om turordningsreglerna utan den enskildes godkännande, är en betydligt viktigare orsak till den höga svenska organisationsgraden än a-kasseadministrationen. Vem vågar stå utanför en organisation som har makten över ens anställningstrygghet?
Om det är fackets organisationsgrad man oroar sig för så finns det viktigare saker än att administrera a-kassan man borde inrikta sig på: i) att avbryta samarbetet mellan fackförbund och politiska partier (dagens samarbete torde skrämma bort potentiella medlemmar som sympatiserar med andra partier än de som facket stödjer). ii) motarbeta ett höjt tak i a-kassan (ett lågt tak ger facket möjligheten att erbjuda attraktiva tilläggsförsäkringar till sina medlemmar).
Jag trodde att det empiriska sambandet mellan organisationsgrad och facklig administration av a-kassorna var ganska väl belagt, trots teoretiskt svårgenomskådliga mekanismer. Stämmer inte det?
Jag känner inte till några studier som undersöker frågan på ett trovärdigt sätt.
Facket brukar ju vara rätt noga med att inte upplysa potentiella nya medlemmar om möjligheten at vara med i a-kassan utan att vara med i facket… det är väl de “mekanismen” som hotas av en a-kassa med staten som huvudman.
Tilläggsförsäkringar kan vilken aktör som helst erbjuda, facken däremot kan politiskt verka för ett höjt tak i a-kassan genom sin samverkan med politiska partier.
Dany, du vet att adverse selection-problemen gör att en privat aktör har svårt att erbjuda en sådan lösning. Om däremot facken kräver att alla medlemmar tecknar en sådan kan dessa problem delvis hanteras.
Dessutom går det utmärkt för facken att arbeta för ett högre tak i a-kassan utan att betala många miljoner till ett specifikt parti (den nuvarande strategin verkar inte ha varit så framgångsrik oavsett om det varit vänster- eller högerregeringar vid makten). Det verkar dock som att ett upprätthållande av organisationsgraden till varje pris inte gäller utan argumentet förlorar sin giltighet just vid stödet till politiska partier.
All ekonomisk logik talar för att a-kassan ska vara obligatorisk. Om detta mot all förmodan innebär att facket förlorar några medlemmar så får de väl kompensera detta på annat sätt. Tex genom att sluta skrämma bort medlemmar genom att stödja ett visst parti.
Martin.
Din blogg är inte särskilt övertygande. Inget av det du skriver (eller tidigare har skrivit i ämnet) visar att det skulle var mer ekonomiskt rationellt att ha en obligatorisk a-kassa eller kraftigt försämra villkoren för pensionssparande. Argumentationen ter sig mer politisk än vetenskapligt, analytiskt underbyggd.
Det finns till att börja med många skäl till att inte göra försäkringen obligatorisk och skild från de fackliga organisationerna, låt mig nämna några:
• Det blir dyrare och sämre för väldigt många individer. I ett obligatoriskt system måste alla betala men inte alla ha rätt till ersättning.
• Det ger den försäkrade sämre service. Dagens a-kassor har i de flesta fall en koppling till den bransch som dess medlemmar jobbar i. Handläggningstiderna i dagens kassor är också korta om man jämför med myndigheter som har liknande uppgifter.
• Det blir en sämre försäkring som inte i sig bidrar till att lösa de problem som a-kassan har – svag ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och höga kostnader för att vara försäkrad.
En obligatorisk a-kassa bara för dem som inte valt att frivilligt ansluta sig till de etablerade kassorna har nyligen utretts och avvisats av de flesta remissinstanser – inte heller regeringen vill gå vidare med detta. Ett obligatorium ska ju inte bara vara skyldighet att betala utan en rätt att få ut ersättning.
En ny obligatorisk försäkring är helt enkelt ingen bra idé. Den blir mindre kostnadseffektiv för samhället, dyrare och sämre för den enskilde och ett ineffektivt stöd för att driva på omvandlingen av arbetslivet. Det bästa är om regeringen istället gör a-kassan så attraktiv att det blir naturligt att vilja vara med. Då måste fler få rätt till ersättning, avgifternas sänkas kraftigt, differentieringen avskaffas och taket höjas. Som försäkringen nu är uppbyggd har regeringen istället skapat ekonomiska incitament för fler att lämna a-kassan.
När det gäller pensionssparandet är dina resonemang lika grumliga. På vilket sätt skulle det vara mer ekonomiskt rationellt att beskatta pensionsavsättningar direkt och högre, istället för när sparandet har genererat en större avkastning att beskatta? På vilket sätt skulle det vara ekonomiskt rationellt att kraftigt försämra medelklassens framtida pensioner till förmån för t.ex. direkt konsumtion? De försämringar som föreslås skulle leda till kraftigt sämre pension för dem som sparar (både individuellt och kollektivt) , färre som sparar och att man sparar mindre summor till sin pension. Var i forskningslitteraturen hittar du stöd för att detta skulle vara ekonomiskt rationellt?
Nej, trovärdigare och mer seriösa resonemang än så förväntar jag mig av er.
Som jag kan se det är det enda riktigt tunga argumentet för att låta facken behålla kontrollen av A-kassorna att detta innebär att ökad arbetslöshet ökar deras kostnader och därmed kan verka som en återhållande faktor i löneförhandlingarna.
Eva: Det är ett argument för en differentierad a-kassa vilket går alldeles utmärkt oavsett om den är statlig eller inte. Dessutom är det svårt att koppla arbetslösheten till a-kassan (oavsett vem som ansvarar för utbetalningarna) då avtalsområden och a-kassor inte överlappar helt och hållet. Dessutom är det svårt att hindra folk från att välja a-kassor med låga avgifter. Frågan är om det inte vore enklare för staten att koppla en differentierad avgift till den enskildes arbetslöshetsrisk än vad det är för en facklig a-kassa.
@Roger Mörtvik: Visst är det oundvikligt att det smyger in en del politik i diskussioner om dessa frågor. Min politiska utgångspunkt är att det bör finnas en arbetslöshetsförsäkring och att denna bör utformas så effektivt som möjligt.
I de tidigare inlägg som jag hänvisade till förklaras tydligt varför försäkringen bör vara obligatorisk. Detta beror på det s k adverse selection-problemet. Om inte försäkringsgivaren kan identifiera de enskilda individernas arbetslöshetsrisk, och sätta försäkringspremien baserat på denna risk, kommer individer med låg risk att välja att stå utanför systemet. Detta resulterar i en ond cirkel där allt fler lämnar försäkringen trots att de egentligen skulle vilja försäkras. Du skriver att ”Det blir dyrare och sämre för väldigt många individer.” Visst blir det dyrare för dem som nu står utanför systemet. Men det blir billigare för dem som nu är försäkrade, eftersom den genomsnittliga arbetslöshetsrisken bland de försäkrade sjunker. Dessutom är det, pga adverse selection-problematiken, inte uppenbart att de som tvingas in i försäkringen förlorar på detta. Personligen har jag valt att inte vara försäkrad, men jag tycker att det vore rimligt om jag tvingades in i systemet och därmed i högre grad bidrog till dess finansiering.
Du skriver vidare att ”i ett obligatoriskt system måste alla betala men inte alla ha rätt till ersättning”. Redan idag är alla skattebetalare med och betalar för systemet trots att många inte omfattas av försäkringen. Det finns förstås olika tänkbara lösningar för hur en obligatorisk försäkring ska finansieras, t ex via skatterna eller (differentierade?) avgifter från dem som arbetar.
Ett viktigare argument som du tar upp är påståendet att: ”Det ger den försäkrade sämre service. […] Handläggningstiderna i dagens kassor är också korta om man jämför med myndigheter som har liknande uppgifter.” Det är möjligt att staten generellt är dålig på att hantera socialförsäkringarna. Om det stämmer finns det skäl att överväga olika konkurrensutsatta alternativ. Inom arbetsförmedlingen har man ju börjat experimentera med ”kompletterande aktörer”. Kanske ska administrationen av arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, skatteinsamlandet, etc ske efter en upphandling där a-kassorna kan vara med och konkurrera om uppdragen.
Angående beskattningen av tjänstepensioner finns en hel del skrivet i ESO-rapporten om varför denna ska beskattas på samma sätt som annat sparande. Poängen är inte att den ska beskattas högre än i nuläget utan just att sparande ska beskattas likvärdigt. Det finns naturligtvis ingen forskning som visar hur stor offentlig sektor som är önskvärd. Om du, vilket skulle förvåna mig, vill se en mindre välfärdsstat och därför tycker att skatten på alla former av sparande ska vara låg så är det en helt rimlig ståndpunkt. Jag har för övrigt inte skrivit att pensionen ska beskattas vid intjänandet, och min tolkning var inte heller att detta är en viktig slutsats i ESO-rapporten. Jag tycker att Per tidigare i tråden nämner ett bra argument för varför detta kan tänkas vara en dålig idé.
Om man tittar på försäkringsbiten, så kan man se att skattesubventioneringen av vissa sparformer i praktiken gör att väldigt stor del av våra sparpengar administreras av några få stora organisationer, typ SPP. Det kan då vara svårt att slita sig från misstanken att dessa organisationer, om de får tillfälle, puffar för att vi ska ha och behålla dessa skatteförmåner. Sverige är trots allt ett litet land med ganska stora inslag av korporativistiskt styre. Det finns också andra lite sneda konsekvenser av det skattesubventionerade pensionssparandet. Det gör ju att barnfamiljer som har stora bostadslån att betala av på samtidigt sparar väldigt stora belopp. Det blir i praktiken som om de lånade pengar för att placera dem i pensionsförsäkringar. En del löntagare hade kanske föredragit att betala av på sina bostadslån istället om detta hade varit möjligt.
PS. Varför är det ingen som kommenterar min blogg?:-).
Martin,
Utrymmet medger inte något längre kommentar. Koncentrerar mig därför på a-kassan.
Arbetslöshetsförsäkringen är idag uppdelad i två delar – en allmän grundförsäkring och en frivillig inkomstförsäkring. Om du tänker dig att en obligatorisk a-kassa ska byggas ut och förbättras så att merparten av löntagarna får ut 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet och att arbetsvillkoren är så pass generösa att merparten av de arbetslösa får rätt till en ersättning enligt inkomstbortfallsprincipen, ja då är ett obligatorium något mindre problematiskt. Om du dessutom tänker dig att även den obligatoriska a-kassan även fortsättningsvis i huvudsak ska administreras av de fackliga organisationerna, ja då kan den fortsätta vara kostnadseffektiv. Men sällan vill de som förespråkar ett obligatorium överhuvudtaget tänka sig att denna obligatoriska försäkring också ska fungera som en försäkring, alltså ge ersättning för förlorad inkomst. En obligatorisk a-kassa som inte ger inkomsttrygghet vid arbetslöshet är den sämsta lösning man kan tänka sig om man vill att försäkringen ska uppfattas som legitim bland medborgarna.
Om man dessutom, till dessa rationella argument, lägger till de effekter som ett obligatorium riskerar att få när det gäller facklig organisationsgrad blir det än mer problematiskt. I länder där man inte har en modell med fackligt administrerade och statsunderstödda a-kassor är den fackliga organisationsgraden avsevärt lägre. Länder som har gått över från frivilliga till obligatoriska system har sett en märkbar nedgång i facklig organisationsgrad. Om man föredrar en rationell och flexibel arbetsmarknad där villkoren i hög grad bestäms via kollektivavtalade parter och inte i stelbent lagstiftning, är alltså den nuvarande modellen att föredra.
Men även detta kan kompenseras på andra sätt. Man kan ju tänka sig att ett obligatorium följs av ett modernt jobbskatteavdrag där fackföreningsavgiften och a-kasseavgiften ger en rejäl skattereduktion. Men uppenbarligen gillar du inte heller den typen av skattestimulanser.
Ett obligatorium kan genomföras utan att det slår sönder systemet – men då krävs kompletterande åtgärder som obligatorieförespråkarna inte tycks gilla.
Du skriver att “Man kan ju tänka sig att ett obligatorium följs av ett modernt jobbskatteavdrag där fackföreningsavgiften och a-kasseavgiften ger en rejäl skattereduktion. Men uppenbarligen gillar du inte heller den typen av skattestimulanser.”
Jag vet inte var du har hittat mina åsikter om detta. I mitt inlägg antydde jag att det skulle vara bättre om den fackliga organisationsgraden skulle upprätthållas genom direkta och transparenta subventioner av medlemsavgifterna än genom dagens förtäckta subventioner.
Och jag kan, som jag också skrev tidigare, tänka mig olika lösningar för hur arbetslöshetsförsäkringen ska finansieras. Kanske ska hela avgiften finansieras via skatterna, vilket ju skulle kunna ses som en extrem form av det “moderna jobbskatteavdrag” som du efterlyser. Då förlorar man ju som Eva påpekade differentieringen, men jag tror liksom hon att den i praktiken kan vara svår att behålla i ett obligatoriskt system.
Varför är det bra med hög organisationsgrad? Jag är medlem men det beror enbart på att rättsskyddsdelen i hemförsäkringen inte täcker arbetsrättstvister. Om den lilla detaljen kunde fixas ser jag ingen poäng med medlemskap. Jag vill inte vara medlem i en organisation som lobbar _mot_ mina intressen, vilket jag tycker Jusek gör.
Det korta svaret på lgs fråga är att länder med hög organisationsgrad verkar ha högre sysselsättningsgrad (i synnerhet bland kvinnor), större jämlikhet och större öppenhet mot teknisk utveckling och globalisering än länder med lägre organisationsgrad och kollektivavtalstäckning.
Per S, vad grundar du dessa påståenden på? Och varför är något av detta ett självändamål?
Empiriskt: enkla statistiska observationer om sysselsättning, gini-koefficienter, mått på ekonomisk öppenhet, organisationsgrad och kollektivavtalstäckning.
Teoretiskt: Jonas Agell i ED 3/2001 som en bra ingång. Vidare resonemang finns exempelvis i OECD Employment Outlook (2006?) och ETLA-boken av Andersen et al (2007?).
Ideologiskt: Egen uppfattning, dock med bred uppslutning i mitten av den politiska skalan. Uppfattningarna att ekonomisk öppenhet, jämlikhet och sysselsättning inte skulle vara önskvärda utfall verkar mest omhuldas av röda (eller bruna), blå respektive gröna (eller, i fråga om kvinnor, lila/bruna) extremister.
Per S: Inte riktigt samma krav på en kausal analys från din sida vad gäller detta samband som när det, exempelvis, gäller friskolor märker jag…
Ja, även om jag inte minns vilka empiriska krav jag ställt på friskoleanalysen är problemet att man vid jämförande av ekonomisk-politiska system rimligtvis lider mer av mikronumerositet, vilket om jag minns rätt bland annat Persson och Tabellini visat. Utan experiment är vi ekonomer ganska dåliga (men knappast sämre än några andra) på jämförelse av större system.
Inte desto mindre är jag såklart öppen för empiriska test också i denna fråga. Det vore såklart fantastiskt att kunna etablera kausalitet. Jag har dock en klar uppfattning om hur nollhypotesen ska formuleras. Det förefaller intellektuellt och etiskt rimligt att bevisbördan ligger hos dem som menar att det eventuella priset för en frivillig och fackadministrerad a-kassa är för högt för den nordiska framgångssagan, alternativt att sambanden mellan den typen av a-kassa, organisationsgrad och den nordiska modellens utfall inte existerar.
Nu ska vi se om jag lyckats klicka på rätt “Svara”-knapp så att mitt inlägg kommer under Jonas 🙂
Organisationsgradens påverkan på sysselsättningsgraden måste väl till stor del avgöras av hur kollektivavtalen förhandlas fram? Om facken har som främsta mål att höja lönerna och inte prioriterar syssylsättningen så lär ju inte heller sysselsättningen öka.
Per S: Eftersom det inte finns några som helst teoretiska skäl att tro att det ska finnas en koppling mellan organisationsgrad och ett a-kasseobligatorium (vilket du själv medgett) så torde väl det intellektuellt hederliga vara att förlägga bevisbördan på den som hävdar att ett sådant samband finns.
Utan empirisk evidens föreslår jag att vi kör på teoretiska insikter och gör a-kassan obligatorisk.
Vi har ju redan obligatorisk a-kassa i form av grundtrygghet via Alfakassan. Vore inte en rimligare reform att avskaffa subventionen av tilläggsdelen av a-kassan, dvs de reguljära fackligt administrerade a-kassorna?
Jonas,
det jag skrev var att mekanismerna är teoretiskt svårgenomskådliga (åtminstone för oss som inte satt oss in i dem) – inte att det skulle saknas skäl att tro att de existerar. Utan att vara behaviour skulle jag gissa att nudging spelar en roll här.
I min avhandling hittar jag en empirisk referens i frågan till Lismoen & Stokke (2003 eller 2004). Hittar den inte papperet på Scholar nu. Den som har tid får gärna kolla vidare.
Jag tolkar i alla fall ditt inlägg som att vi är ense om vikten av en hög organisationsgrad. Det glädjer mig.
Det största problemt med A-kassan idag är att den till den stötsta delen subventioneras via statskassan men administreras via en privat organisation.
Jag anser att det vore bättre att antingen överlåta allt ansvar på den privata organisationen, raka rör mellan avgifter och förmåner, dvs avgiften til fackföreningen ska spegla den verkliga A-kasse avgiften vilket den en gång i tiden gjorde innan fackföreingsrörelksen lyckades via lobbying, rentseeking, statlig finasiering. Eller så ska hela hanteringen tas över av statskassan eftersom den ändå betalar nästan hela kalaset.
lg:
“Varför är det bra med hög organisationsgrad?”
En hög organisationsgrad ökar väl förmodligen fackets förhandlingsmakt vilket enligt empiriska studier har en positiv inverkan på fackmedlemmarnas löner samtidigt som det minskar lönespridningen. Kollektivavtalsförhandlingar har förmodligen en positiv effekt på arbetsproduktiviteten.
Ööh ja? Vad är det för bra med det?
Du sa att du inte såg nån poäng med medlemskap i facket. Om medlemskap i facket leder till högre lön så är väl det positivt? Högre arbetsproduktivitet är väl positivt?
Arbetsproduktiviteten minskar när förhållandet mellan arbetare och arbetsplats är otillfredsställande. Fackföreningarna ger arbetarna en röst genom att framföra klagomål, klaga på missförhållanden, och genom att framföra andra krav, med målet att korrigera och förbättra detta förhållande.
I samma andetag sa du minskad lönespridning så högre lön för vem?
Om arbetsplatsen är otillfredsställande byter man arbete. För att detta ska vara enkelt krävs en arbetsmarknad i balans. Högre löner leder inte till balans utan till arbetslöshet. Jag arbetar mycket hellre med något som känns meningsfullt på en arbetsplats jag trivs med 10-20% lägre lön än vice versa. Jag tror inte detta är unikt för mig, särskilt inte i Sverige.
För övrigt måste det väl vara ägarnas rättighet att förvalta sin egendom så som de själva vill, inkl ineffektivt.
Själv ser jag tydligt positiva samhällsvinster av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Eftersom det är ytterst tveksamt att facket skulle förlora några medlemmar på detta så är konflikten skenbar. Och även om organisationsgraden skulle sjunka något är det än mer tveksamt om detta skulle ha större negativa effekter än en frivillig a-kassa.
Mörtvik argumenterar för en a-kassa som är så generös (läs: så kraftigt statligt subventionerad) att alla vill vara med. Visst, men med en sådan ordning måste man ifrågasätta varför facken skulle ta hand om utbetalningarna och varför man inte helt enkelt gör den obligatorisk. Argumentet att 26 kassor (alla med sina fasta kostnader) skulle vara mer kostnadseffektiva än en statlig förefaller gripet ur luften.
Enda sättet som 26 kassor skulle kunna skapa sådan effektivitet är om de konkurrerar med varandra (ska en a-kassa kunna gå i konkurs?). Om de konkurrerar med varandra så betyder det att medlemmarna ser sig som helt fria att hoppa mellan olika kassor. Nå, om nu medlemmarna ser kassorna på detta sätt så torde de även inse att det inte finns någon egentlig koppling mellan medlemskap i fack och a-kassa. Detta borde i sin tur leda till att konkurrensen underminerar organisationsgraden på samma sätt som ett förstatligande skulle göra.
Och jag måste återkomma till en punkt. Hur ser Mörtvik (och andra som oroar sig för den fackliga organisationsgraden) på det fackligt-politiska samarbetet? Borde inte det skrämma bort många potentiella medlemmar?
Slutligen: finns det fler socialförsäkringar som facken borde sköta utbetalningarna för? Sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen, kanske? Vill man även ha hand om socialbidragen, förtidspensioner och folkpensioner? Det skulle kanske öka organisationsgraden ytterligare och enligt Mörtvik skulle det öka kostnadseffektiviteten i transfereringsystemet väsentligt.
De två mest effektiva förslagen när det gäller att öka organisationsgraden är nog att låta facket ta hand om bostads och livsmedelsförsörjningen. Då skulle vi kanske till och med kunna nå över 100%…
lg:
Det här är alltså vad empiriska studier visar. Jag har svårt för att regogöra exakt varför dem kommer fram till de resultat de gör. Jag kan i alla fall säga att arbetsplatser som täcks av kollektivavtal har mindre lönespridning än andra arbetsplatser.
Det finns givetvis negativa effekter av en hög organisationsgrad också.
källa för mitt påstående om lönespridningen: “The effect of unions on wage inequality in the U.S. labor market” av David Card
“varför de” ska det väl stå förresten. inte “varför dem”
“I samma andetag sa du minskad lönespridning så högre lön för vem?”
För dem som omfattas av kollektivavtalen.
Varför är det så svårt för dem som vill ha ett obligatorium att samtidigt säga att det då också måste bli en riktig försäkring – dvs. en a-kassa som ger den arbetslöse sin inkomst tryggad vid arbetslöshet?
http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2010/06/02/obligatorisk-a-kassa-som-ar-lika-dalig-som-dagens-skadar-svenska-modellen/
Vad är det för skillnad på en statligt administrerad obligatorisk a-kassa och en fackligt administrerad valfri a-kassa i när det gäller att få sin inkomst tryggad vid arbetslöshet?