I dagarna möttes europeiska och amerikanska arbetsmarknadsekonomer för en intensiv konferens i London. Det var sessioner från 9 till 19 och lunchen, det var trekantsmackor som man fick ta med sig till keynote-föreläsningar hållna av olika stjärnor. En av dessa var Thomas Piketty som diskuterade trender i toppinkomster och förmögenhetsfördelningen. Intressantast var dock hans dokumentation av arvens ökade betydelse under de senaste decennierna (se hans artikel här).
I Frankrike motsvarar inkomsterna av arv idag cirka 15 procent av de årliga inkomsterna (och 20 procent av de disponibla inkomsterna). Detta är nivåer som man inte sett sedan förra sekelskiftet och det är mer än en fördubbling sedan 1980. För att förklara detta bygger Piketty en modell som baserad på en enkel idé; när räntan är högre än tillväxten kommer avkastningen på förmögenheter att öka relativt andra inkomster. Hans simuleringar av utvecklingen de kommande decennierna tyder på att arvens betydelse kommer att stabliseras kring ca 20 procent av totalinkomsten.
Detta är en dramatisk samhällsförändring som bland annat betyder att vi är på väg mot ett “rentiärsamhälle” och bort från ett meritokratiskt samhälle där arbete och företagande är vägen till personlig rikedom. Medan det för personer födda mellan 1900 och 1950 i princip var omöjligt att bli riktigt rik på annat sätt än att tjäna bra så är situationen den omvända för generationerna födda 1970 och framåt.
Diagrammet nedan visar att medan de riktiga höginkomstagarna stabilt tjänat ungefär 10 gånger så mycket som medianinkomstagarna så varierar arvets betydelse desto mer. Bland personer födda 1920 var arbetsinkomsterna för toppinkomstagarna dubbelt så stora som arvsinkomsterna för topparvtagarna. Pikettys analys tyder att relationen kommer att vara den omvända för personer födda 1990. Samma förändring illustreras också av att endast några få procent av årgång 1920 hade arvsinkomster större än arbetstagarnas medianinkomst medan samma siffra för dem födda 1990 kan ligga kring ca 25 procent.
Nu är det inte säkert att denna utveckling ser likadan ut i alla länder och dessutom bygger delar av Pikettys analys på en simulering av en framtid som kan hålla något helt annat i sitt sköte. Analysen visar dock att det finnns än större anledning än tidigare att ifrågasätta den förra socialdemokratiska regeringens beslut att avskaffa arvs- och gåvoskatten. Om det finns svårstyrda ekonomiska krafter som driver upp arvens betydelse i förhålllande till arbetsinkomster så är det obegripligt att staten ytterligare ökar arvets relativa fördel genom att beskatta arbete tungt och arv inte alls.
Tyvärr går ingen av allianserna till val på en 50-procentig arvsskatt. Det är synd för man kan man ju tycka att de inkomster man får genom att gifta in sig i en förmögen familj borde beskattas (minst) lika hårt som de inkomster man får genom att — exempelvis — arbeta som personlig tränare och driva ett företag i friskvårdsbranschen. Annars finns risken att jakten efter ett gott parti på äktenskapsmarknaden ersätter jakten på en bra affärsidé och hårt arbete.
Ekonomistas 
En arvsskatt på 50% skulle skapa enorma incitament för rika personer att se till att deras pengar förs över till nästa generation på ett sätt som innebär att ingen arvsskatt kan utgå.
Jag antar att du också vill ha 50% gåvoskatt för att stänga det allra enklaste hålet, men givetvis kommer inte det räcka. En viktig anledning till att arvsskatten avskaffades var att den var så lätt att planera bort.
En hel massa samhällsekonomiskt suboptimal kapitalallokering kommer att bli resultatet med en såpass extrem arvsskatt när pengarna placeras på ett sätt som minimerar skattebördan. Skatteplanering blir det som lönar sig mest att arbeta med för de rika, och stora skillnader i skatt kommer att uppstå mellan de som haft tid att förbereda generationsskiftet och de som avlider oväntat.
Dessutom skulle en 50%-ig arv- och gåvoskatt omöjliggöra eller försvåra många generationsskiften då 40-talister som går i pension vill att något barn ska ta över deras företag. Många företag kommer likvideras alternativt dräneras på kapital (vilket innebär ytterligare beskattning då kapital i företaget tas fram till ägarna) för att arvs eller gåvoskatten ska kunna betalas. Risken är stor att skatten åter driver rika entreprenörer och deras företag ur landet, med stora förluster av skatteintäkter som följd.
Dessa problem, som var högst synliga redan med den jämförelsevis måttliga arvs och gåvoskatten vi hade innan avskaffandet, och ledde till att skatten avskaffades, berör du inte alls i ditt inlägg, så jag antar att du anser farhågorna vara såpass irrelevanta att de inte ens behöver nämnas.
Att det kan uppstå problem vid arvsskiften av företag ser jag enbart som en fördel. Det faktum att man är i positionen att ärva ett företag innebär inte att mann är särskilt lämpad att driva dem. (se tidigare inlägg kring detta). Likviditetsbehovet som skapas av arvsskiftet utsätter dessa företag för ägarkonkurrens vilket med stor sannolikhet gör att de kommer att drivas bättre.
Nog skapade arvs- och gåvoskatten skatteplanering. Hur omfattande och framgångsrik denna planering var är dock inte uppenbart; forskning från USA visar att i genomsnitt mindre än 10 procent av arven undanhålls från beskattning. Eftersom skatteuppbörden i Sverige generellt är mer effektiv än i USA är det inte klart att siffran skulle vara högre i Sverige.
För övrigt var det inte särskilt många ekonomer som lyfte fram skatteplaneringen kring arvs- och gåvoskatten som ett stort effektivitetsproblem. Snarast blev de flesta förvånade att (S) valde att ta bort dessa skatt snarare än förmögenhetsskatten.
Jonas:
Det tidigare inlägget nämner inte någon av de invändningar jag beskrev i min kommentar. Det tidigare inlägget handlar om att det kan vara negativt att släkt tar över den operativa driften av företag, inte om att företag likvideras, delas eller får se sin kapitalbas urholkad (med ökad sårbarhet som följd). Detta är helt skilda frågor.
Skatteplanering avseende arv skiljer sig avsevärt mellan Sverige och USA, så jämförelsen är inte relevant, ifall du inte kan visa att så faktiskt är fallet trots de stora skillnaderna.
I USA är man som USA-medborgare obegränsat skatteskyldig i USA även om man flyttar från landet. I Sverige räcker det att flytta sig själv (och eventuellt företaget) från landet för att komma undan skatten, vilket praktiserats av de flesta super-rika svenskar. Även utan denna skillnad i skattelagstiftning finns det mycket större sociala och kulturella hinder för amerikaner att flytta utomlands.
*Hur* omfattande och framgångsrik skatteplaneringen kan förstås diskuteras, men inte *om* den var omfattande. Som bevis anför jag IKEA och Tetra Pak. Det förefaller viktigare att ha lagstiftning som får framtida framgångssagor att stanna i landet.
Som svar på detta säger jag att förmögenhetsskatt och arvsskatt inte är samma sak. Skulle tro att det var den förra snarare än den senare som drev dessa företag ur landet.
Hur påverkas incitamenten för att arbeta ihop en förmögenhet när man inte kan föra den vidare till nästa generation?
Kan inte en hög arvsskatt påverka dessa incitament negativt?
Det skulle gå att föra över 50% till nästa generation vilket kanske är incitament nog. Man kan till och med tänka sig att skatten på arv gör att man får incitament att jobba ännu hårdare för att nå upp till en viss storlek på arvet (dvs en inkomsteffekt som ökar arbetsutbudet). Om man ska oroa sig för dessa effekter borde man rimligen även oroa sig för vilka incitamentseffekter den löpande skatten på arbete och vinster har. Det är naturligtvis svårt att ha en helt informerad syn på hur stora dessa olika effekter är. I USA har man dock en hög arvsskatt och det verkar inte ha dödat intresset att driva företag.
Fast ekonomer brukar ju med passion oroa sig för incitamentseffekter av skatt på arbete. Tillhör inte du den skaran?
Att säga att 50% (få behålla) är “incitament nog”, låter som när Lars Ohly säger att höginkomsttagare har “nog incitmanet” av att arbeta och starta företag med en marginalskatt som är uppe på 50-60% också.
Jag oroar mig mer för att skatten på arbete och företagande gör att folk arbetar mindre än vad jag oroar mig för att en framtida arvsskatt ska göra det. Huvudanledningen är att nuvärdet av arvsskatten när företaget startas och expanderas är mycket liten i förhållande till de löpande skatterna. Dessutom består arven till mycket stor del av bostäder, passivt aktieinnehav och diverse lösöre.
Slutligen är det inte klart hur arvsskatten påverkar dem som faktiskt har företag att lämna över till sina barn; vi vet inte hur den intergenerationella nyttofunktionen ser ut och det är — som sagt — möjligt att man faktiskt jobbar än hårdare om en del av arvet går i skatt.
även om Picket’s analys är korrekt så är det väl inte uppenbart att lösningen är att straffa dem som har det bra? åtminstone inte utan att kunna bevisa att en ökad arvsskatt verkligen leder till ett mer meritokratiskt samhälle. Annars kommer vi bara in i klassisk klasskampsretorik liknande diskussioner som ibland förs om relativ fattigdom.
Att återinfora arvsskatten verkar snarare vara att angripa symptomet än att lösa roten till problemet. Snarare bör väl losningen vara att sträva efter tillväxt för att undvika ett statiskt rentiärt samhälle? I Frankrike som näms i inlägget är väl dessutom anledningen till att arv har så stor betydelse snarast komplicerade och stringenta arbetsmarknadsregler som leder till en statisk arbetsmarknad, hög ungdomsarbetsloshet, svårighet för ungdomar att få fasta jobb-kontrakt och bristande meritokrati (i privat och offentlig sektor) där löner sätts baserat på senioritet snarare än på merit?
Nu har vi avskaffat arvskatten och den ska så förbli ett minne blott. Staten tar nog med skatt i dagens läge. De små företagen gynnas av att den försvann och det är bara bra när det blir skifte.
Tycker att Emils kommentar säger det mesta.
Att ett samhälle där en stor del av inkomsterna kommer från arv skulle vara mer dynamiskt och tillväxtbefrämjande än ett samhälle där företagande och arbete är grunden för välstånd förefaller osannolikt. Man måste även fråga sig varför det är ok att “straffa” dem som har låga arbetsinkomster men fel att “straffa” dem som har höga arvsinkomster (vilket är den situation vi har idag).
Givet att Pikettys siffror på det stora hela är relevanta även för Sverige så är det inte heller en marginell statlig inkomstkälla vi pratar om utan det finns en reell avvägning mellan beskattning av arv och beskattning av andra inkomster.
Eftersom fenomenet att arv tenderar att ersätta arbetsinkomster som viktigaste inkomstkälla framförallt gäller i övre delen av inkomstfördelningen kan detta inte hanteras genom att göra arbetsmarknaden mer flexibel. Inte heller kommer minskad ungdomsarbetslöshet att påverka situationen.
Karl A har flera intressanta poänger om skillnader mellan Sverige och USA. Oron för hur arvsskatten skulle kunna påverka företagen negativt vid arvsskiften förefaller dock lika relevant i båda länderna. Och, som sagt, det är svårt att se att arvsskatten är en stor hemsko för det amerikanska företagandet. Vad gäller de superrikas rörlighet så kan man säga att Pikettys analys visar att arven inte längre är en angelägenhet för de superrika utan för betydligt större befolkningsgrupper. Man måste alltså ställla sig frågan hur många som i praktiken kommer att flytta utomlands för att minska skatten på det arv som en dag kommer att falla ut.
Eftersom många andra länder befinner sig i liknande situation är det dessutom möjligt att reglerna vad gäller beskattning av arv för personer bosatta utomlands kan komma att ändras.
“Att ett samhälle där en stor del av inkomsterna kommer från arv skulle vara mer dynamiskt och tillväxtbefrämjande än ett samhälle där företagande och arbete är grunden för välstånd förefaller osannolikt.”
Jag är hyfsat övertygad om att du fått kausalitetssambandet om bakfoten. Det måste väl ända vara bristen på tillväxt som leder till att arvsandelen av inkomsterna ökar? Och inte tvärtom.
Vidare så är det naturligtvis så att om man som förälder ser sia barn välmående och med mojligheter till hög lön och karriär så kan man med bättre samvete göra av med sina pengar på sig själv än om man ser sina barn kämpa for att få saker och ting att gå runt.
“Man måste även fråga sig varför det är ok att ”straffa” dem som har låga arbetsinkomster men fel att ”straffa” dem som har höga arvsinkomster (vilket är den situation vi har idag). ”
Nja, arvsinkomster är ju redan beskattade minst en gång innan de blir arv, dessutom med bra mycket mer än låginkomsttagarinkomster
I det franska och svenska fallet är detta uppenbart. Både Sverige och Frankrike är statskapitalistiska och centralstyrda system som kraftigt missgynnar ny förmögenhetsbildning och nyföretagande. Det leder som jag beskrev nedan till en försämrad tillväxt och en ökad förmögenhets snedfördelning, dvs just det Piketty beskriver. Fram till 1910 var Frankrike ett feodalt land och mellan 1910 och 1960(70) tog även Frankrike del av den industriella revolutionen, efter 1970 blev Frankrike och Sverige socialistiska. Sannolikt är detta som avspeglas i den ökad förmögenhets ojämlikheten i Frankrike, att en allt större andel är arvsinkomster och inte tjänsteinkomster. På 90 talet lämnade dock Sverige statskapitalismen vilket Frankrike ännu inte gjort. Sverige lider fortfarande av sviterna av åren 1968-1993 men pga av de ekonomiska reformer och liberaliseringar samt skattesänkningar som gjordes har Sverige en av EU:s starkaste ekonomier tillsammans med Estland. Sverige skulle bli ännu starkare om man tog efter Estland och införde platt skatt eller i vilket fall avskaffade FÅAB 3:12 reglerna. (Dessa ser bra ut i teorin men fungerar inte i praktiken.)
Som jag skrev nedan vet vi vad som händer vid en skattechock, Sverige anno 1970-80. De produktiva och entreprenörerna lämnar landet samt tillväxten och utvecklingen stannar av. Frankrike kanske skulle göra de reformer Sverige gjorde på 90 talet så slipper de den utveckling Piketty beskriver, dvs kraftig sänkning av marginalskatterna, privatiseringar, minskad statlig byråkrati.
Frankrike behöver inte en dos Sverige Anno 1968 utan en dos Sverige Anno 1993 och och Estland Anno 2008.
Emil: Du har rätt i att den grundläggande mekanismen bakom den ökade vikten av arvsinkomster är lägre tillväxt. Alltså är en viktig fråga hur tillväxten kan ökas. Vissa som skriver i denna tråd tycks vara övertygade om att en arvsskatt skulle minska tillväxten. Som du kan se i mina kommenterar anser jag detta vara en ytterst tveksam slutsats. Exempelvis finns det inget som säger att en arvsskatt skulle minska föräldrarnas drivkraft att lämmna något i arv till sina barn. Man kan lika gärna tänka sig att det faktum att staten tar 50 (eller 30 eller 42) procent får folk att jobba ännnu hårdare under sin livstid för att ha ett arv att lämna efter sig. Dessutom består arven för de allra flesta av passivt skapade värden.
Alla inkomster som uppstår via transaktioner är baserade på inkomster son redan är beskattade “minst en gång” tidigare. Jag ser inte varför den arvsinkomst man får när föräldrarna går bort skulle behandlas annorlunda än den arbetsinkomst mann får löpande under livet.
Enig med Jonas i allt väsentligt.
Rent teoretisk kan jag köpa Pikettys argumentation för av alla skatter är arvskatten i teorin den minst skadliga. Jag är även i teorin för en sådan skatt. I praktiken har den dock kommit att bli en av de mest skadliga.
Jag arbetade på 80 och 90-talet med att reducera arvs-, gåvo-, förmögenhetskatter samt att ta bort konsekvenserna av FÅAB 3:12 regler (straffbeskattningen av entreprenörer).
Vi kallade alltid arvskatten och gåvoskatten för frivilliga skatter. Den som hade råd att planera betalade ingen arvs- eller gåvoskatt. Istället drabbades småföretagare och mindre förmögna.
Sverige hade under 70 och 80 talet, i ett OECD perspektiv, oerhört höga arvs- och gåvoskatter. Med Pikettys resonemang skulle Sverige ha en förmögenhets GINI kvot som borde tillhöra den lägsta inom OECD. I själva verket är det tvärtom. Sverige har en av de högst förmögenhets GINI kvoterna inom OECD tom. högre än USA.
Hur kommer sid detta? Det finns två skäl. När den svenska skattepolitiken lades om i början på 70 talet till konfiskatoriska nivåer på inkomst och kapitalskatter flyttade entreprenörer och förmögna ut, de som ville bygga nya företag samt skapa nytt kapital. De redan förmögna planerade bort arvs- och gåvoskatterna. Det ledde till en extremt stel förmögenhetsbildning i Sverige, i princip helt emot det som var tänkt, grundprincipen bakom Pikettys resonemang. Vidare ledde det till att Sverige som entreprenörsland stannade av , en utveckling som pågått under 100 obrutna år, förmodligen en av de största orsakerna bakom Sveriges fall från 4:e till 17:e plats på BNP tillväxt ligan.
När det gäller alla typer av konfiskatoriska skatter utlöser de “The Law of Unintended Consequnces”. Istället för att skapa jämlikhet skapar de ojämlikhet och hämmar utvecklingen.
Så Piketty kanske skulle göra en analys av det svenska 70 och 80 talen för att se vad resultatet av hans föreslagna politik skulle leda till? Han kanske skulle studera empirin?
Addendum:
När avskatten var som högst var den nära 100 % på marginalen. Den officiella skattesatsen var 70 % men eftersom reavinster inte fick dras av blev den effektiva arvskatten nära 100 %, den kunde tom. bli högre om värdet gått ner från dödsdagen tilll försäljningdagen.
.
Intressant diskussion. Jag tänker att ett bra skattesystem i största möjliga mån beskattar “en gång”, arvsskatt blir dubbelbeskattning: Arvet har redan beskattats när det tjänades in, och ska därför inte beskattas igen.
Oskar: På vilket sätt har arvtagaren betalat skatt för arvet innan detta erhålls? Att någon annan (föräldrarna) betalat skatt för (vissa av) de inkomster som ligger bakom arvet betyder ju inte att arvtagaren betalat skatt. Varje dag när jag handlar något för mina skattade inkomster så dras skatt på de inkomster som min konsumtion genererar.
Alex: Mycket intressanta aspekter. Dock visar Piketty att den period du beskriver var en period med extremt låga arvsinkomster. När arvsinkomsterna går från att vara en marginell företeelse till att vara en stor inkomstkälla för breda befolkningsgrupper så är det rimligt att skattesystemet ändras. Dessutom är det nog svårt att skilja effekterna av förmögenhetsskatten från effekterna av arvsskatten under den period du beskriver. Slutligen vill jag poängtera att Piketty inte sa något om arvsskatter; hans föredrag var en ren beskrivning av trender och ett försök att extrapolera framåt.
Arvsinkomsten kommer beskattas med moms när den används, även det en rätt hög skatt.
Jonas,
Jag vet inte vad som driver Piketty i hans forskning men jag har en mycket stark misstanke att han vill med sin forskning visa att det behövs mycket höga marginalskatter, förmögenhetskatter och arvsskatter för att skapa ett helt inkomstutjämnat samhälle. Han är i mina ögon en av de mest ideologiskt drivna forskarna idag, Paul Krugman är en annan.
Din ståndpunkt var att det var fel av den socialdemokratiska regeringen att avskaffa arvs- och gåvoskatten. Jag borde då helt riktigt istället bett dig studera den svenska empirin från 70 till 80 talet.
Extrema marginalskatter, extrema arvsskatter samt extrema förmögenhetskatter gör att det är svårt att bedöma hönan och ägget, vilken av dem som var mest skadlig. Det är det sammantagna marginella skattetrycket som avgör.
Dock är det helt klart att den svenska empirin att hårt beskatta kapital inte ledde till de önskade konsekvensen, den ledde till den motsatta. Det blev en ökad förmögenhetsstelhet och större förmögenhetsojämlikhet samt lägre skatteintäkter.
Som jag sa så är jag i teorin för en hög arvskatt men eftersom jag vet det praktiska resultatet av en sådan är jag helt emot den. Om den skulle införas så skulle jag i sådana fall samtidigt kräva en platt skatt, endast i detta fall kan en hög arvskatt motiveras. Entreprenören, företagaren får vinsterna i form av lågt beskattade löneinkomster och kan leva ett mycket rikt liv emedan hans barn får njuta frukterna under dennes livstid men sedan får de klara sig själva.
Piketty påminner mig om en anekdot jag har fått mig berättad.
“En amerikansk och fransk diplomat möttes för att diskutera ett internationellt problem. Amerikanen sa: “Om vi gör så här kommer det att fungera”. Fransmannen frågade då: ” Ja i praktiken fungerar det men fungerar det i teorin?”
Varför ska barn klara sig själva? Frågan är seriöst ställd men handlar kanske mer om moral än nationalekonomi. De har inte valt sitt genetiska/biologiska eller sociala arv och det är för att föräldrarna tycker det är roligt de väljer att skaffa barn. Om du skulle utnyttjas av någon för att denne skulle ha roligt är jag övertygad om att du skulle vilja ha någon form av (ekonomisk) ersättning för detta.
Föräldrar äger inte sina barn, de är inte ägodelar. Därav följer för mig som anhängare av Locke, se nedan, att barn inte har några rättigheter gentemot sina föräldrar annat än att få utbildning och försörjning tills de kan försörja sig själva. De kommer pga av sin genetik och sociala miljö att få den utbildning och social kompetens som sina föräldrar, det innebär att de kommer att kunna uppnå samma standard och status som sina föräldrar. Om deras föräldrar har ärvt sina pengar och är fullständigt inkompetenta som föräldrar förändrar inte läget, de uppnår d den status de skulle haft om föräldrarna saknat pengar, sin rätta status, läge.
Enbart pengar ska inte ge dig försteg. Vi vet vad som händer i samhällen som har en besutten aristokrati där social framgång och status beror på dina föräldrar, inte på hur kompetent du är. Samhället och utvecklingen stagnerar, England under den senare delen av 1800 talet var ett lysande exempel när den tidens entreprenörer gift in sina barn i den lantägande adeln, rentier klassen. Resultatet blev att USA sprang förbi England som stormakt och att Englands BNP blev helt beroende av sitt bankväsen. Rentier klassens risk obenägenhet, de kräver endast avkastningen över inflationen, ledde på senare dar till utvecklingen av alla dessa förkättrade finansiella instrument som förment skulle ge samma avkastning som högrisk placeringar men samma risk som AAA obligationer. Vi vet hur det gick! De entreprenöriella investeringar sjönk dramatiskt.
Det är det Johan, Piketty och jag menar, om jag förstått dem rätt, att det vore teoretiskt bra med en arvskatt. Jonas menar att det vore möjligt även praktiskt, jag tittar på den svenska empirin och underkänner därför arvskatten som medel för ratt öka meritokratin och den social rörligheten. Till skillnad från Piketty är jag inte egalitär, jag tror att ett egalitärt samhälle är lika illa som ett aristokratiskt samhälle
John Locke i “A Treatise of Two Governments”
http://oll.libertyfund.org/?option=com_staticxt&staticfile=show.php%3Ftitle=222&chapter=16297&layout=html&Itemid=27
§. 65.
“Nay, this power so little belongs to the father by any peculiar right of
nature, but only as he is guardian of his children, that when he quits his
care of them[abuses them], he loses his power over them, which goes along
with their nourishment and education, to which it is inseparably annexed;
and it belongs as much to the foster-father of an exposed child, as to the
natural father of another. So little power does the bare act of begetting
give a man over his issue; if all his care ends there, and this be all the
title he hath to the name and authority of a father.”
Nej, men föräldrar har tvingat in dem i en situation där de är hjälplösa. Tvånget påminner starkt om kidnappning och hjälplösheten påminner lika starkt om en vuxen som drogas mot sin vilja. Barnen har heller inte valt att leva och kan därför inte åläggas ansvar för det beslutet och konsekvenserna av det beslutet (bla att de måste hitta en försörjning). Utveckla gärna varför Locke menar att man inte är ansvarig för sina val (tex att bli förälder) och varför det ansvaret ska åläggas någons som inte haft minsta chans att påverka det ursprungliga valet.
För övrigt: jämför hur det fungera om man får ett svårt handikappat barn. I de allra flesta fall blir det ett livslångt åtagande för föräldrarna (även om samhället i viss mån – tyvärr – avlastar dem). Vad är skillnaden mellan ett “friskt” barn och ett handikappat ur ett rent moraliskt perspektiv (dvs inte praktiska skillnader)? Eller anser du/anser du att Locke anser att det är moraliskt olämpligt av föräldrar med handikappade barn att sörja för de långt efter att “normal” vuxenhet borde ha inträffat?
Lg,
Ditt resonemang förutsätter att föräldrarna äger barnet. Lockes resonemang, och det klassiskt liberala, är att varje individ äger sin egen kropp och sin egen framtid. Varje individ får göra det bästa av sina egna förutsättningar, men ska samtidigt ges tillräckligt bra förutsättningar vilket innebär att föräldraskapet endast är temporärt så länge barnet får dessa tillräckligt bra förutsättningar.
När det gäller handikappade barn anser Locke att föräldrar har ett försörjningsansvar tills barnet kan klara sig självt, med det följer ett livslångt ansvar för de som inte kan klara sig själva.
När det gäller dagens moderna välfärdssamhälle så har ju staten tagit över ansvaret från familjen för vård, skola och omsorg samt pension så behovet av ett arv är minimalt.
Dina emotionella resonemang lämnar jag därhän. Min far var en lätting och jag har därför ingen som helst respekt för brats och goddagspiltar som tror att världen, deras föräldrar är skyldiga dem något. I de flesta fall är det tvärtom.
Jag ogillar skarpt dina försök till auktoritetsargumentation. Varför skulle Locke ha det slutgiltiga svaret på allt?
Med det sagt: Det förutsättar inte alls att föräldrarna äger barnet, det förutsätter att föräldrarna är ansvariga för barnets situation.
Jämför med om du anlitar en bergsguide för en alpin tur. Då är det bergsguiden som är ansvarig för dig under turen (naturligtvis med vissa förbehåll som ni kommit överens om på förhand): om ni tex går vilse är det guidens uppgift att hitta rätt igen, eller om det finns mer eller mindre svåra vägar framåt är det guidens ansvar för att välja en rutt som är anpassad efter din skicklighet, väder osv.
Guiden har alltså ansvar för dig trots att du är självägande. En väsentlig skillnad mot barn/föräldrar är att du är vuxen och kan välja vilken guide du förlitar dig på, men denna skillnad gör bara föräldrars ansvar än större och odiskutabelt.
Ett barn kan aldrig vara ansvarigt för sitt arv, varken genetiskt eller socialt. Det är inte klassiskt liberalt att smita undan sitt ansvar. Klassiskt liberalt är istället (tex) att avtal ska hållas. Finns det inget avtal utan någon är intvingad i en situation som snarast påminner om människorov kombinerat med ofrivillig drogning kan knappast förövarna förvänta sig något alls medan offret i stort sett har oändliga rättigheter att bli omhändertagen etc av förövarna.
Vad gäller “tillräckligt bra förutsättningar” – för vad? Ett liv med tillräckligt bra förutsättningar för mig kanske innebär att jag aldrig behöver arbeta för att försörja mig. Bra, då är tillräckligt bra förutsättningar att föräldrarna betalar för mig resten av *mitt* liv.
Definiera handikappad.
Behovet av arv hänger ju ihop med tillräckligt bra förutsättningar. Staten försörjer ju inte mig på annat än miniminivå. Det är verkligen inte tillräckligt bra förutsättningar för mig. För övrigt borde du som klassisk liberal motsätta dig ändamålsglidningen staten ägnat sig åt.
Det är du som ägnar dig åt kontradiktoriska emotionella resonemang där du i efterhand ägnar dig åt självrättfärdigande för att slippa ta ansvar. Mänskligt visst, men inte rationellt eller moraliskt riktigt. Jag har roat mina föräldrar under min uppväxt – det var åtminstone deras uppsåt – och det var något jag tvingades till, på en mängd plan. Detta ska jag ha ersättning för. Det är inte det minsta emotionellt utan exakt så det fungerar vuxna emellan.
lg, jag håller med dig till fullo och har lite svårt att förstå att så få gör det. Men det är väl ngt djupt biologiskt och egoistiskt även hos de med välutvecklade kognitiva funktioner, att barn är helt enkelt något man skaffar, det bara är så. Och barnen har inte rätt att fullt ut ställa sina föräldrar till svars senare i livet, sjukt!
lg,
För de av oss dom anser att det finns vissa av naturen givna rättigheter och/eller kallar sig liberal är Locke grunden. Utan Locke ingen liberalism.
Tills någon kommer med en bättre teori varför det är kollektivet som är samhällets minsta bestånds del och inte individen så står sig Lockes resonemang varför individen är den minsta beståndsdelen i samhället.
Av det följer att varje individ är fullt ansvarig för sig själv och sina handlingar. Ingen annan vare sig samhället och/eller dennes föräldrar har ett ansvar så fort individen är självförsörjande. Enligt Locke och där håller jag med honom har föräldrarna ett ansvar så länge de föder och uppfostrar individen men endast till den punkt individen kan försörja sug själv. Med det menar jag att kontraktet mellan barn och förädrar är villkorat åt båda hållen. Missköter föräldrarna sitt ansvar upphör deras kontrakt. När barnet är självförsörjande upphör även kontraktet. Var och när och på vilka grunder kontrakten upphör beror på den underliggande genetiska och sociala miljön inom respektive familj.
Men en sak är helt säker, det finns inget finansiellt ansvar, det finns möjligen ett emotionellt. Detta berättigar dock inte till arvsrätt såsom någon form av skadestånd.
Sedan förstår jag inte hur arvsordningen som finns idag kan berättigas. Du får gärna förklara för mig hur du skulle fördela ett arv:
1. Ett barn är förståndshandikappat men har vunnit 10 MSEK på Lotto
2. Ett barn är VD på ett storföretag och är ekonomiskt oberoende.
3. Ett barn är en vanlig statstjänsteman med villa, bil, barn och självförsörjande fru.
4. Ett barn är som 3 men uppfattar att denne har under hela sin uppväxt blivit kränkt och förnedrad av sina föräldrar.
Arvet som efterlämnas är 5 MSEK, föräldrarna anser att alla barnen är själförsörjande. De uppfattade att de behandlade alla 4 lika och anser därför att de ska testamentera allt till Amnesty. (Vi bortser här från laglottsreglerna.)
Vem är berättigad till arv och varför lg?
Alex tycker att Pikketty och Krugman är “ideologiskt drivna”. Detta påminner mycket om Krugmans argumentation; han anser också att meningsmotståndare är förblindade av ideologi, medan hans egen analys är baserad på fakta enbart; titta exempelvis på hans blogg 12 och 13 juni.
Själv misstänker jag att ungefär hälften av alla meningsskiljaktigheter är rent biologiskt bestämda – liksom, enligt tvillingstudier, väldigt många andra skillnader mellan människor. Det vill säga: Alex och Paul har förmodligen båda rätt i att den andra sidans avvikande synpunkter till stor del har en “ideologisk” (biologisk) förklaring.
Tore E,
Jag uttryckte mig slarvigt om både Piketty och Krugman. Deras forskning är med största sannolikhet så fri från ideologisk påverkan som möjligt. Resultaten är inte manipulerade för att visa ett specifikt resultat.
Det jag inte gillar forskare som försöker använda sin akademiska pondus för att slå in ideologiska poänger.
Krugman kan inte i samma ögonblick vara den mest polemiske partiideologen och samtidigt hävda forskarens absoluta oberoende och neutralitet. Han får välja, antingen är han de amerikanska left-liberals* främste ideolog eller så är han forskare.
När det gäller Piketty kan jag inte vara lika tvärsäker.
Det som jag dock inte förstår mig på är varför den den amerikanska nationalekonomin s¨anses den nuetral positionen vara “liberal*” dvs den position Krugman och Delong har. Ca 80 % av amerikanska forskare är “liberals” i Sverige är det helt annorlunda, här väger blocken lika utom i humaniora. Men paradigmet för svenska forskare är ändå den samma social utjämning och medlet är statlig intervention, dvs behovet av höga skatter och en stor välfärdsstat. Det är knappast en neutral position.
*Med liberal i USA förstås inte det vad i Europa menas med liberal utan är närmast att jämföra med socialdemokrat i Sverige med left-liberal förstås med svensk vänstersocialdemokrat, vänsterpartist eller miljöpartist
Har inte läst alla kommentarer här, men skulle man vara konsekvent som liberal (i europeisk mening) borde man rimligtvis förorda totalt konfiskatorisk arvsskatt, vilket är det enda rimliga om alla ska ha samma förutsättningar och sedan ska framgång och rikedom bero på den enskilda individens egna insatser.
Att ärva 100 miljoner är ju inte precis någon prestation. Att tjäna ihop en sådan förmögenhet från noll kan däremot sägas vara en sådan, förutsatt att den tjänats ihop lagligt och bortsett från det faktum att ingen kan tjäna ihop en sådan förmögenhet enbart på eget arbete.
Precis, och det är här som den praktiska liberalismen blandas ihop med högervindar. Även när det kommer till frågor som invandring, övervakning, straff etc så gömmer sig sk liberaler bakom den politiska högerns argument.
Man kan teoretisera och samhällsingejöra sig hur mycket som helst och argumentera att vissa skatter ger positiva effekter. Men i praktiken:
1. Du förespråkar arvsskatt och, förmodar jag sänkt inkomstskatt för de skattepengar den sparar. Bra i teorin, den politiska realiteten är att höjer man en skatt så blir sällan en annan sänkt. Se “den gröna skatteväxlingen” som exempel.
2. Äganderätten är en central institution i en marknadsekonomi, och i ett rimligt samhället. Att en person inte skulle ha rätt att ge bort sin egendom till vem den behagar, inklusive sina barn, implicerar att personen inte äger tingen helt. Majoriteten har inte rätt att få tillgång till 50 % av detta, oavsett hur goda utfall i fördelning det genererar. Sverige behöver ökad respekt för äganderätt, detta är ett steg åt fel håll.
@2: Äganderätten är någonting som mången välutbildad människa betraktar på ungefär samma sätt som de gjorde på dagis. Det är typ leksaksbilsinnehav som står modell för det vuxna tänkandet.
Oavsett politisk uppfattning så borde det väl står klart för alla att äganderätt varken är gudagiven eller självklar och all praktisk samhällsförvaltning visar detta (oavsett politiskt system). Utan möjlighet till expropriering skulle infrastrukturutbyggnaden av samhället gått (och gå) kräftgång. Markinnehav ger inte oinskränkt nyttjanderätt på något sätt, varken vad avser jakt, fiske, byggnation, skogs- eller jordbruk, etc. De praktiskt/tekniska möjligheterna att förstöra ägandet/nyttjandet för andra är för stora för att oinskränkt nyttjanderätt skall kunna råda (utfiskning, skövling, miljöförstöring, o.s.v.). Även ägandet av artefakter kan vara omskuret och begränsat, t.ex. vapeninnehav. Senaste deceniet har den tekniska utvecklingen satt immaterialrätten i gungning som alla vet. Det som förr var en självklarhet – rätten till ett verk – är idag en praktisk omöjlighet i flera avseenden då kopieringen och distributionen har blivit så enkel att utföra i masskala.
För den delen, hur många människor i världen äger rätten till frukten av deras arbete? Äganderätten är nog fan central i agrara delen av Sydamerika, på Filippinerna, m.fl. platser, samtidigt som de flesta människor som lever och verkar där nog kan fråga sig “what have it done for me lately”?
@Ebberöd,
Frågan om äganderättens vara eller inte vara är en av de grundläggande skillnaderna inom de senaste 250 årens politiska diskurs. Det är knappast på dagis nivå. Denna debatt pågår ständigt mellan de som anser att äganderätten är den mest fundamentala mänskliga rättigheten , Locke och hans sentida efterföljare, samt de som å andra sidan de som anser talet om alla rättigheter är som en “papegojas pladder” för att citera värdenihilisten och socialisten Wilhelm Lundstedt. Socialister var nämligen tvugna att komma runt naturrätten för att kunna förstatliga egendom. Värdenihilismen och rättspostivismen kom att bli deras filosofiska och juridiska verktyg.
Socialister och flertalet värdenihilister* menar att det inte finns några oförytterliga mänskliga rättigheter utan att alla rättigheter är politiska rättigheter. Det innebär att om den politiska majoriteten vill summarisk avrätta all rödhåriga eller att tillåta könsstympning är det i sin ordning, inget att anföra att det finns vissa övergripande mänskliga rättigheter.
Eftersom jag själv är värdenihilist och icke troende har jag haft svårt för de naturrättsliga resonemangen efterkoms de är till viss del metafysiska men jag har samtidigt ansett att den amerikanska konstitutionen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna är de mest högstående formerna av uttolkning av rättigheter och politisk system. Dessa båda bygger på Lockes tolkning av äganderätten och naturrätten, dvs att det finns oförytterliga mänskliga rättigheter som inte kan lagstiftas, den viktigaste är äganderätten. Av den anledningen har jag kommit att mer och mer ansluta mig till den sekulära naturrätten.
Det innebär tex. för svensk vidkommande att sedan Sverige gick med i EU samt skrev under Europa konventionen har äganderätten kraftigt förstärkts, inskränkningar har beskurits. I princip finns det en implicerad gräns för hur höga skatter får bli.
Så för att svar på din fråga så är dag i Sverige talet om äganderätt högst adekvat, inte en dagis fråga utan en svensk konstitutionell fråga som svenska politiker och domstolar måste ta hänsyn till när de stiftar och tolkar lagar eller höjer skatter och dömer.
Äganderättsdoktrinen hindrar inte expropriation eller inskränkningar i densamma men sätter gränser för samt ser till att den som får sin egendom exproprierad, inskränkt får full ersättning. EU och EG domstolarnas beslut har kraftigt höjd ersättningen i Sverige för expropriation samt radikalt lagt om de svensk skadestånden.
Sverige har återförts till den västerländska mittfåran med respekt för “Rule of Law” och äganderätten bort från att den politisk majoriteten kan göra vad den vill med den politiska minoriteten, den senare är inte längre beroende av majoritetens välvilja. Den välvilja kommer vi ihåg hur den såg ut under 70 talet då Sverige var mer eller mindre en bananrepublik när det gällde rättssäkerhet och skydd för äganderätten.
++++++++++++++++++++
* Axel Hägerström och Ingmar Hedenius förde dock resonemang om att vissa rättigheter var högre moraliskt stående och därför kunde anse ha försteg. Varken Hägerström eller Hedenius var värderelativister som de flesta nutida värdenihilister är, dvs att varje kultur yttring har lika värde och att vi inte har rätt att döma den. Märk dock att alla socialister inte är värderelativister eller kultur relativister även om flertalet är det.
Som sagt så är denna “dagisdiskussion” själv hjärtat i den politiska konflikten de senaste 200 åren.
Äganderätt är inte gudagiven, men någon äger saker och ting, har/tar sig rätt att nyttja dem. Du menar inte att saker ska vara ägarlösa, bara att det är majoriteten/statsmakten som ska ha (mer) av äganderätten.
Jag håller inte med om att “all praktiskt samhällsförvaltning visar” att äganderätt inte är självklar, det visar snarare att det alltid finns giriga människor som vill använda statsmakten för att bemäktiga sig mer resurser i samhället än de är berättigade till.
Att man inte kan bygga infrastruktur utan expropriation är trams, exempelvis byggdes det amerikanska järvägsnätet under 1800-talet upp helt utan expropriationsrätt. Däremot är det ett faktum att expropriationsrätten kraftigt missbrukas i Sverige, exemplevis har kommuner exproprierat enskildas hem för att utöka golfbanor och låta privata företag expandera.
Helt korrekt så är äganderätten bristfälligt upprätthållen i många fattiga länder, vilket bland annat ekonomen Hernando de Soto menar är en bidragande orsak till att fattigdomen kvarstår.
Ägande till icke-fysiska ting och idéer är ett knepigt kapitel och lämnas bäst till en annan diskussion.
Att äganderätten är kringskuren på olika sätt är inte ett argument mot denna, utan snarare ett symptom på brist på äganderätt. Visst finns det knepiga fall, men de försvinner inte fast den kringskärs? Utfiskning exempelvis är snarare ett symptom på brist på äganderätt. De länder som infört äganderätt till fiskerättigheter, tex Island, har varit bland de mest framgångsrika att bekämpa utfiskningen och bestånden har markant ökat.
Respekten för äganderätte korrelerar starkt med respekten för övriga mänskliga rättigheter och med välstånd. Det kan man kalla dagisnivå om man vill.
Noterar med förvåning att så många värnar äganderätten för sådant som dimper ner huvudet på en av tämligen slumpartade skäl samtidigt som frukterna av ens arbete gärna får beskattas hur hårt som helst.
Jag anser att ditt resonemang kring skatternas politiska ekonomi motsägs av ett enkelt faktum: arvs- och gåvoskattens avskaffande 2005.
Jag avviker gärna: givetvis borde det inte vara någon skatt varken på inkomster eller arv. En viss stämpelskatt och/eller miljöavgifter är väl de enda som egentligen är försvarbara, båda av pragmatiska såväl som moraliska skäl.
Naturligtvis borde skatterna på arbete sänkas kraftigt. Om det verkligen kan växlas in mot sänkning av skatt på arbete kanske det är ok. Men det är synd att man måste införa gåvoskatt.