Ett vettigt argument för att behålla a-kassan i facklig regi är att det kan skapa en koppling mellan a-kassan och lönebildningen. Om lönerna drivs upp så att arbetslösheten ökar ska detta kosta i höjda avgifter. En självrisk i form av olika avgifter för olika avtalsområden är dock möjlig även om a-kassan drivs i statlig regi. Att facken tillåts administrera a-kassan måste alltså bero på något annat. Men vad?
Vi kan utbetalningar!
Ett skäl kan vara att man vill behålla den höga fackliga organisationsgraden vilken, troligtvis med viss rätt, ses som en garant för en stabil arbetsmarknad. Argument är emellertid märkligt. Eftersom det går utmärkt att vara med i a-kassan utan att vara med i facket och vice versa vilar argumentet på att folk — lite sådär av misstag — råkar gå med i facket när de fyller i anmälan till a-kassan. Är det verkligen rimligt att tro att den svenska modellen bygger på slarv?
Det måste alltså vara en felsyn att en statlig a-kassa skulle slå mot organisationsgraden. Någon kanske invänder att facket faktiskt tappat medlemmar sedan avgiften till a-kassan höjts, men det kan bero på faktorer som att avdragsrätten för fackavgiften försvunnit och det allmänna konjunkturläget.
Om facken verkligen oroar sig för medlemsantalet borde de i stället motarbeta en höjning av taket i a-kassan. En sådan höjning skulle göra de tilläggsförsäkringar flera förbund erbjuder sina medlemmar ointressanta vilket torde minska anslutningsviljan. Ett motstånd mot en sådan höjning är dock inte vad vi ser. Även det fackligt-politiska samarbetet borde oroa dem som eftersträvar en hög organisationsgrad. Den som inte uppskattar ett visst parti drar sig rimligen för att gå med i ett fackförbund som aktivt stödjer detta parti. Att maximera medlemsantalet verkar alltså vara en kompromissbar målsättning.
Ytterligare ett möjligt skäl för fackförbunden att vilja behålla ansvaret är att administrationen av a-kassan blivit något av en facklig födkrok. Eftersom detta knappast är syftet med a-kassan och andra argument inte visat sig hållbara går det bara att dra en slutsats: Förstatliga a-kassan!
(Sedan borde den nog göras obligatorisk också, men det är en annan fråga.)
Ekonomistas 
Om a-kassan är en facklig födkrok, kan det tyda på bristande konkurrens mellan de olika a-kassorna. Är då lösningen att förstatliga? Kan en annan lösning vara att förbättra konkurrensen mellan a-kassorna genom att underlätta för medlemmar att byta från en a-kassa till en annan? Kan man frikoppla a-kassorna från fackförbunden så att den enskilde kan välja att vara med i den effektivaste a-kassan och sen i det fackförbund som de tycker passar bäst? Eller är det omöjligt med konkurrens mellan a-kassorna? Beror det på att a-kassorna tar ut enhetlig avgift för sina medlemmar oavsett risken för arbetslöshet? Kan man förändra det?
a-kassan borde flyttas ut helt från stats-kassan, företrädesvis på parterna själva, så att avgifter och ersättningar speglar riskerna inom respektive bransch. T.ex. bygg- versus sjukvård- branscherna; där är skillnaderna mycket stora. Byggbranschen (både givare och tagare) bör ta sina egna kostnader för projekt anställningar och inte skicka räkningen till skattebetalarna.
Genom att avföra a-kassan från stats-kassan, slipper vi allt tjat om procentsatser upp eller ned, under eller mellan valen, och att människor bättre kan värdera faktorer som risk, ersättning och fondering.
a-kassan borde flyttas ut helt från stats-kassan, företrädesvis på parterna själva, så att avgifter och ersättningar speglar riskerna inom respektive bransch. T.ex. bygg- versus sjukvård- branscherna; där är skillnaderna mycket stora. Byggbranschen (både givare och tagare) bör ta sina egna kostnader för projekt anställningar och inte skicka räkningen till skattebetalarna.
Genom att avföra a-kassan från stats-kassan, slipper vi allt tjat om procentsatser upp eller ned, under eller mellan valen, och att människor bättre kan värdera faktorer som risk, ersättning och fondering.
Jag tror svaret på din (retitska?) rubrik fråga är ‘delvis, ja’. Ty även om det går utmärkt att gå med i akassan utan att gå med i facket, tror jag att många mentalt bundlat ihop dessa:
googla
“gå med i akassa utan facket”
hittar du diverse diskussionsfora där folk bl a diskuterar om detta är möjligt och hur man då ska göra, men även för och nackdelar med att vara med i det ena eller det andra
retiska – > retoriska (såklart). Plus att jag glömde skriva att jag gillade inlägget 🙂
Arvid: Att underlätta byten skulle minska den huvudsakliga poängen med förbundsvisa a-kassor då det skulle bli svårare att differentiera med avseende på arbetslösheten.
Jens: Det är ju en idé som jag delvis pekar på i min kommentar om taket i a-kassan.
Andreas: Nog verkar det finnas en del menatl bundling. Frågan är hur länge den kan upprätthållas. Kanske det borde bli ett fall för konsumentombudsmannen eller marknadsföringsdomstolen?
Ur ett historisk perspektiv är det också ganska intressant att följa vilka som varit för resp. emot en statlig a-kassa över tid. under 1920-talet var det en huvudfråga inom SAP – att få till en statlig A-kassa, medan den dåvarande högern ansåg att detta var omöjligt, eftersom arbetslöshet “inte var en försäkringsbar risk”.
MJV: Intressant. Högerns argument från 20-talet är intressant. Det faktum att risken inte är försäkringsbar är ju ett argument för obligatorisk försäkring (statlig eller ej), givet att problemet beror på adverse selection. Om man däremot anser att moral hazard är det dominerande problemet får man dock problem med ett obligatoirum. Framgår det varför de ansåg risken vara oförsäkringsbar?
Även om de inte använder begreppet “moral hazard” så lutar deras argument mot att det är vad det handlar om. Plus en princip att “vara sparsam med allmänna medel” samt att “hålla nere skatterna” (samt lönerna skulle vissa hävda…). I retoriken mot statlig försäkring sägs att den statliga byråkratin dels inte skulle kunna kontrollera vad den enskilda arbetslösheten berodde på på ett tillfredställande vis (utan att öka såväl administration och kostnader för densamma).