Ny källa för inkomst och förmögenhetsfördelningsdata

Det finns otaliga organisationer som tillhandahåller data på inkomst och förmögenhetsskillnader men det är inte alltid lätt att på ett och samma ställe få en samlad översikt av långsiktiga förändringar av olika mått i olika länder. Nu finns en ny webresurs för som samlar jämförbara mått på en rad ofta diskuterade aspekter av fördelning i 25 länder. Websidan ”Chartbook of Economic Inequality” sammanställd av Tony Atkinson och Salvatore Morelli redovisar siffror över arbetsinkomster (P90 i relation till median), generell inkomstfördelning (Ginikoefficienten för disponibel inkomst, justerad för familjestorlek), fattigdom (andel av befolkningen med disponibel inkomst under 60 procent (eller ibland 50 procent) av medianen), toppinkomstandelar (andel av totalinkomst före skatt och transfereringar för topp 1 procent och topp 0.1 procent), och slutligen förmögenhetskoncentration (andel nettoförmögenhet hos topp 1 procent). [Read more…]

Har fattigdomen ökat i Sverige?

Häromdagen var jag på SCB:s Välfärdsdag. I år var temat “Fattigdom” och en av de återkommande frågorna var: hur ska fattigdomen mätas? Just denna fråga diskuterades redan i somras här på Ekonomistas, dvs om vi ska ha ett absolut mått (hur många når inte upp till en viss grundstandardnivå) eller ett relativt mått (hur många hänger inte med medianstandarden). Vi visade då amerikanska siffror av vilka det framgick att fattigdomens nivå och trender skiljer sig markant mellan dessa mått. Men hur ser det ut i Sverige?

I Socialstyrelsens Social Rapport 2010 besvaras denna fråga. Kapitel 3 handlar om fattigdomens utveckling i Sverige. Det är skrivet av tre framstående sociologforskare vid SOFI, varav en av dem, Erik Bihagen, var på Välfärdsdagen och presenterade sina resultat.

Bilden nedan visar de tre kanske viktigaste måtten på fattigdom och deras nivå i Sverige under perioden 1991-2008 (tyvärr saknas data för senare år varför effekten av krisen ännu inte kan studeras). Siffrorna kommer från Socialstyrelsen och gäller personer 20-64 år. Liksom i USA skiljer sig utvecklingen mellan å ena sidan det relativa inkomstfattigdomsmåttet och å andras sidan det absoluta måttet samt ett mått över andelen personer som får ekonomiskt bistånd.

image

Rapporten presenterar dessutom liknande serier över andelen personer med tillräcklig kontantmängd för oförutsedda händelser, hur risken att bli fattig förändrats för olika grupper samt hur stor andel som befinner sig i långvarig fattigdom. Jag kan varmt rekommendera kapitlet för alla som är intresserade av att lära sig mer om denna fråga.

Vilken är då den övergripande slutsatsen vad gäller fattigdomen i Sverige? Vilket av måtten i bilden ovan är mest användbart för att beskriva fattigdomen i vårt land? Sociologen Bihagen anser att för en så kort period som den sedan 1990-talet är det absoluta måttet mest relevant för att beskriva fattigdomen i Sverige. Under denna period har svenskarnas realinkomster har ökat mycket kraftigt (ca 45%), andelen som får socialbidrag eller saknar kontantmaringal har minskat stadigt. Det relativa måttet är i detta sammanhang mer ett mått på inkomsternas spridning, dvs den inkomstojämlikheten, än ett mått på fattigdom.

Slutsatsen är därmed att fattigdomen faktiskt har minskat i Sverige sedan slutet av 1990-talet.

Förenklat om fattigdomen

dagens DN Debatt (24/7-10) anklagar socialdemokraten Lena Sommestad den svenska regeringen för att på EU-nivå driva igenom en förändrad syn på hur fattigdom ska definieras. Det traditionella fokuset på relativ fattigdom, där alla med inkomst under en vis andel av medianinkomsten är fattiga, ska tonas ned till förmån för ett absolut fattigdomsmått, vilket klassar alla med inkomst under en konstant fattigdomsnivå som fattiga. Enligt Sommestad är det senare måttet sämre, och dessutom är initiativet är ett led i regeringens medvetna strategi att öka inkomstklyftorna.

Sommestads kritik är inte helt ogrundad. Frågan om hur fattigdom ska definieras är välkänd och omtvistad bland forskare. Det är nästan bara USA bland världens rika länder som använder det absoluta måttet som officiellt fattigdomsmått. EUs länder, däribland Sverige, använder det relativa. Att vilja skifta fokus från relativt till absolut mått kan därför med fog tolkas som en ambition att göra fattigdomsbekämpningen mer “amerikansk”.

Samtidigt är Sommestads kritik kraftigt förenklad. Det finns en omfattande akademisk forskning om hur fattigdom ska definieras och än har inga definitiva svar getts. Trots detta hävdar Sommestad att det absoluta måttet ett uttryck för “politiskt godtycke” medan det relativa måttet är “vetenskapligt” och baserat på “oberoende forskning”.

I en ny studie analyserar den världsledande fattigdomsforskaren Bruce Meyer vid Chicagouniversitet hur fattigdomen i USA utvecklats när olika mått på fattigdom används. Men Meyer skiljer inte enbart mellan relativt och absolut mått, utan frågar även om man bör använda inkomst eller konsumtion som underliggande välfärdsmått. Figuren nedan visar resultatet för fyra olika varianter över perioden 1962-2008.

image

Bilden visar att vi får olika svar på hur fattigdomen i USA utvecklats när vi använder olika mått. I absoluta termer har fattigdomen minskat sedan 1960-talet oavsett om man mäter välförd i termer av inkomst eller konsumtion. I relativa termer är bilden dock mer sammansatt. När man använder inkomster har fattigdomen ökat medan i konsumtionstermer har den varit närmast konstant.

Forskningen ger inga entydiga besked om hur fattigdom ska mätas. Val av mått måste bero på vilken aspekt av fattigdom och fördelning som ska studeras. Att politiker framställer fattigdomsanalyser som enklare än de i själva verket är, och än värre snedvrider deras budskap finns stor risk att det övergripande målet, minskad fattigdom, helt missas.

Ska jordbruket avregleras?

Att avreglera västvärldens jordbruk har länge framhållits som en central del av en handelspolitik som gynnar utvecklingsländer genom att göra deras export mer lönsam. Som tidigare nämnts härEkonomistas finns en motsättning mellan denna syn och debatten om hur världens fattiga drabbas av dagens höga matpriser.

Sanningen är att ”världens foodprice_WBfattiga” är en disparat samling som påverkas på olika sätt av höjda matpriser. Men det är ändå intressant att veta hur matpriserna skulle påverkas om jordbruket avregleras. Via Dani Rodrik hittar jag grafen här bredvid som talar sitt tydliga språk: en avreglering skulle leda till höjda matpriser globalt sett, vilket är precis vad man förväntar sig (uppgifterna är från denna rapport).

Är då EUs och USAs protektionistiska jordsbrukspolitik exempel på lyckad fattigdomsbekämpning? Knappast — som bäst kan den ses som ett sanslöst ineffektivt sätt att hålla nere matbudgeten för vissa fattiga. Baserat några studier från Världsbanken nyanserar The Economist bilden ytterligare och pekar på att avskaffade importhinder för livsmedel sannolikt gynnar fattiga länder medan avskaffandet av produktionssubventioner på stapelvaror sannolikt gör det motsatta.

Komplext, men en sak är värd att påminna om: Att frihandel och avreglering leder till effektivare produktion innebär inte att allt blir billigare överallt. Enligt standardteorin kommer tvärtom priserna att stiga där förutsättningarna för produktionen en vara är goda och sjunka på andra ställen.

Vilket för övrigt även är den ständigt bortglömda förklaringen till de stigande svenska elpriserna, men det är en annan fråga.

En Roland till, tack!

I fredags besökte Harvardprofessorn Roland Fryer Handelshögskolan och jag hade förmånen att träffa honom under ett par timmar. Det var längesen jag träffade en så inspirerande person. Roland Fryer är en amerikansk ekonom som växt upp under väldigt fattiga förhållanden (läs mer om Rolands bakgrund i Freakonomics eller New York Times artikel). Tack vare hårt arbete och begåvning lyckades han disputera i nationalekonomi i Chicago och få ett jobb på Harvard vid 25 års ålder. Nu ska han snart fylla 31, men fick redan förra året en professur på Harvard. Hans forskning drivs i första hand av en vilja att komma till rätta med fattigdom och diskriminering i USA. Men han ger sig an dessa problem förutsättningslöst och har inte några förutbestämda svar. Det är sådana forskare vi skulle behöva ha fler av i Sverige.

En av hans kanske mest intressanta uppsatser handlar om social kategorisering. Tillsammans med Matthew O. Jackson argumenterar han för att det finns en övre gräns för hur många kategorier vi kan hantera och att vi därför måste hushålla med de kategoriseringar vi gör. Ju mer vi har att göra med en viss företeelse, desto mer finfördelade kategorier har vi för den företeelsen — en smålänning kanske skiljer på skåningar och västgötar men drar perser och araber över samma kam, medan uppretade demonstranter i Syrien inte skiljer på danskar och svenskar.

Han har också studerat fenomenet ”acting white” både teoretiskt och empiriskt. ”Acting white” brukar användas som benämning för nedlåtande attityder bland vissa minoritetsgrupper mot dem i gruppen som är framgångsrika. Till exempel har han visat att vita högstadieelever blir mer populära ju högre betyg de får, medan svarta elever blir mindre populära om de får alltför bra betyg. Tillsammans med Stephen Levitt har han försökt visa att intelligensskillnader mellan afroamerikaner och vita inte har genetiska orsaker, men tyvärr har de inte riktigt lyckas leda saken helt i bevis (vilket sista meningen i abstract antyder). I fredags presenterade han en annan uppsats med Stephen Levitt som handlar om Ku Klux Klan och försöker visa att den andra vågen av Ku Klux Klan snarare ska betraktas som ett relativt harmlöst pyramidspel än en terrororganisation. Just nu håller han på att genomföra ett experiment i fattiga områden i New York där skolbarn får en liten summa pengar om de presterar bra i skolan.

Sverige skull må bra av att ha någon som Roland Fryer som förutsättningslöst skulle kunna analysera våra problem med diskriminering och integration. Masoud Kamalis integrationsutredning härom året var ett lågvattenmärke för hur dålig svensk integrationsforskning kan vara (se min kommentar till mitt inlägg om diskriminering för en av dess brister). Det är exempelvis oerhört svårt att få tillstånd för att forska om förhållanden bland olika minoritetsgrupper i Sverige. Till exempel skulle det förmodligen inte gå att få tillstånd att göra en studie om sambandet mellan konflikter i ursprungslandet och våldsbrottslighet i Sverige (liksom den om fotbollsvåld som jag tidigare tagit upp här på Ekonomistas). Ett undantag är BRÅ:s rapport om svenskars och invandrargruppers brottslighet, men det vara bara en kortfattad rapport — något seriös forskning om detta pågår så vitt jag vet inte. 

Tendentiös forskning och beslutsfattande utan ordentligt faktaunderlag kan ofta vara farligt. Däremot är seriös forskning väldigt sällan det. Såsom David Hume en gång påpekade går det inte att härleda ett bör från ett är.

Matkris för vem?

När priset på en vara stiger är det naturligt att konsumenterna inte uppskattar detta. Samtidigt brukar producenterna bli glada. När nu matpriserna stiger verkar det emellertid som om alla ser sig som förlorare. Inte minst verkar många vilja peka ut världens fattiga som förlorare.

Ett sätt att reda ut vem som är vinnare och förlorare på stigande priser är att undersöka vilka som är nettoexportörer och nettoimportörer av en vara. När priserna stiger gynnas exportören på importörens bekostnad. I nedanstående diagram plottas nettoexporten av livsmedel mot BNP per capita (data från World Development Indicators avser år 2006). Även om spridningen är stor finns ett tydligt samband som visar att fattiga länder tenderar att vara de som tjänar på stigande priser. Samma mönster finns om man bara undersöker länder med inkomster under medianen.

clip_image002[4]

Slutsatsen är ganska tydlig: i snitt tjänar fattiga länder på de stigande livsmedelspriserna. Därmed besvaras även den fråga som tidigare ställts här på bloggen. EUs jordbrukspolitik har antagligen bidragit till att hålla kvar utvecklingsländerna i fattigdom genom att hålla nere världsmarknadspriserna på mat. När nu priserna stiger gynnas samma utvecklingsländer.

Nu är det naturligtvis inte så att alla fattiga tjänar på stigande livsmedelspriser. Den hungersnöd stigande matpriser för med sig är reell, men samtidigt finns det rimligen en stor mängd människor som slipper hungersnöd nu när priserna stiger. Men det är inte enkelt; i många fall står fattiga stadsinvånares intressen mot välbeställda storbönders. I andra fall är det tvärtom – fattiga bönder står mot en högljudd urban medelklass.

Bilden är med andra ord komplex men det finns en riktigt tydlig grupp av förlorare: Den rika världens matkonsumenter. Om nu någon skulle undra varför matpriser plötsligt står så högt på den politiska agendan.

EUs jordbrukspolitik – hur ska vi ha det?

Under årtionden har ett återkommande argument mot EUs jordbrukspolitik (även ofta framfört av mig) varit att den håller tredje världen kvar i fattigdom. Genom att stänga gränserna för import och med ett ymnighetshorn av exportsubventioner har världsmarknadspriserna på mat hållits nere. Detta har missgynnat fattiga länder som annars kunnat specialisera sig på livmedelsproduktion.

Nu stiger matpriserna och detta beskrivs som en katastrof för – surprise! – utvecklingsländerna. IMF, Världsbanken och vår största morgontidning är eniga om att vad som händer skapat en kritisk situtation för världens fattiga.

Frågorna infinner sig: Hade vi fel tidigare? Har vi rätt nu? Eller har det aldrig varit så enkelt som att EUs jordbrukspolitik varit otvetydigt dålig för utvecklingsländernas invånare?