De statliga räddningspaketen i finanskrisens spår har väckt ont blod. Många upprörs med rätta över att staten går in och täcker upp förlusterna som bankerna dragit på sig. Inte bara är det orättfärdigt att vinsterna av den oansvariga verksamheten hamnat i privata händer medan förlusterna hamnar hos skattebetalarna — stöden ökar även riskerna för framtida oansvarig utlåning. Det är emellertid på sin plats att påminna om att inte bara banker kan bete sig oansvarigt. Det gör även kommuner: när de vågar.
Någon räddar alltid den sjunkande skutan
Per Pettersson-Lidbom visar i en uppsats att kommuner som på goda grunder tror att staten ska rädda dem ur ekonomiska knipor ökar sin skuldsättning markant. Under perioden 1979-1992 delade staten ut över 1400 tillfälliga stöd till kommuner med ekonomiska problem. Vad han finner är att de kommuner som gränsar till kommuner som fick del av del av dessa stöd ökade sin skuld per invånare med mer än 20 procent.
Per tar hänsyn till en uppsjö av faktorer som skulle kunna förklara skuldsättningen, bland annat den historiska skuldsättningen hos kommun och grannkommuner, arbetslöshet, inkomst och befolkningsstruktur, men inget påverkar den skattade effekten nämnvärt. Kommunerna börjar helt enkelt glatt spendera resurser de inte har när de får anledning att tro att staten ska komma till deras undsättning.
Moral hazard påverkar alltså giriga bankmän och strävsamma kommunpolitiker på samma sätt. Detsamma gäller säkert även vanliga småsparare som drar nytta av insättningsgarantin för att tjäna en extra slant på sitt sparande. Eller för den delen alla som fattar ansvarslösa beslut då de vet att stat och kommun täcker upp (för att inte tala om småmyglet med sjukförsäkringen). Att ondgöra sig över den ena eller andra gruppens bristande moral låter sig göras men kommer knappast att lösa de grundläggande mekanismerna bakom problemen.
Ett sätt att komma åt dessa problem är att låta var och en bli fullt ansvarig för sina misstag och aldrig gripa in för att rädda någon. Ett annat är att via detaljerad styrning minska manöverutrymmet för att hindra att olika aktörer hamnar i trångmål. Den första strategin är knappast alltid önskvärd och dessutom politiskt omöjlig. Den andra är bara omöjlig. Vi hamnar som vanligt i en balansgång mellan olika mål och får nog leva med en hel del moral hazard även framöver.
Ekonomistas 
Redan på 1800-talet var makthavarna medvetna om moral hazard-problematiken. Man kände då till vikten av hårda budgetrestriktioner för att undvika finansiella kriser. Vid 1840/1841 års riksdag diskuterades nyttan av bankinrättningar. En talare ansåg att de voro nyttiga,
”Såvida man stiftar dem enligt sunda principer och aldrig inrymmer den tanken att understödja den bank eller de banker, som försatt sig i obestånd.Ty om man en enda gång understödjer en sådan bank, som kommit på obestånd, så har man utkastat ett frö till hela privatbanksidéns utrotande för flera decennier, kanske för ett helt sekel, ty i den fullkomliga vissheten en bank har, att den aldrig kan vänta sig någon hjälp, något handtag i händelse av obestånd, just däri ligger säkerheten, att en bank ej går överända. Om staten följer den grundsats, att en enda gång komma till hjälp och icke har mod att låta den stupa, som stupa bör, så gör staten ett stort misstag i finansiellt hänseende och kväver för all framtid möjligheten för en privatbank att komma upp, därför att de icke kunna stå upp, sedan detta frö är nedlagt till deras tillintetgörande genom den klemiga åsikten att hjälpa upp den som fallit.”
Per: Skönt med lite bildning på bloggen. Det hela kan väl jämföras med gisslantagningar: det enklaste vore att betala lösensumman. Visst, det resulterar i att incitamenten för framtida kidnappningar ökar, men förhoppningsvis är jag inte längre vid makten då. Eller för den delen miljöproblem. Eller för den delen kommunernas pensionsskulder. Listan kan göras lång, men principen är densamma: det är varmt och skönt på kort sikt men det blir kallt och obehagligt framöver.
Vad gäller bankerna, ledde debatterna under 1800-talet till att bankerna för att få oktroj var tvungna att skriva in i sina bolagsordningar att banken inte kunde förvänta sig någon hjälp från staten i händelse av obestånd. Kan detta vara något att ta efter idag? Kan det hjälpa till att härda budgetrestriktionerna?
Enligt upgift hävdar finansdepartementet nu att problemet med slapphet gentemot kommunerna tillhör gårdagen. Nuförtiden skulle de vara mycket tuffare. Trovärdigheten i detta visas först framöver, när en allvarlig kris drabbar en kommun, och det är svårt fr staten att trovärdigt garantera att deinte kommer att göra ngt. För bankers del är det ännu svårare. De kan knappast hindra staten från att ta över deras dåliga lån och att rädda kreditgivare. Visst, de kan skriva in klausuler i bolagsordningen men inget hindrar att bolaget delas upp och att olika verksamheter hamnar i nya bolag (med nya bolagsordningar). SÅ jag är tveksam. Det är svårt att binda sig själv vid masten.
Ettt klokt påpekande att även kommuner kan vara vanskötta. Men
1. Finns exempel på kommuner med lika extrema ersättningar som i finansvärlden? och
2. Är USA lika med 52 vanskötta moral hazard-kommuner?
Deras skuldsättning är monstruös.
Dr dengroth