Efter valet 2006 hävdade Göran Persson att socialdemokraterna förlorade valet för att alliansen gick till val på att avskaffa fastighetsskatten medan de rödgröna ville behålla den. Många verkar dela Göran Perssons bild av fastighetsskatten som en väldigt impopulär skatt som väcker stort folkligt missnöje och som bidrog till maktskiftet 2006. En rapport baserad på SCB:s väljarundersökning från valet 2006 visar dock att fastighetsskatten förmodligen hade ganska lite att göra med socialdemokraternas valförlust.

I undersökningen har man intervjuat ett stort antal väljare och bland annat ställt en öppen fråga om vad som avgjorde hur de röstade i valet. Av de som röstade på socialdemokraterna i valet 2002 men bytte till något av allianspartierna i valet 2006 nämnde inte en enda väljare i undersökningen fastighetsskatten som skäl. De vanligaste skälet som angavs av socialdemokratiska partibytare var ett allmänt behov av förändring (35 procent nämnde detta). Om fastighetsskatten var en så viktig bidragande orsak till maktskiftet borde väl rimligtvis ett par personer nämnt det som orsak för varför de bytte parti? Eftersom fastighetsskatten ofta framställs som en ”omoralisk” skatt som driver folk från hus och hem är det särskilt svårt att förstå varför människor inte skulle svara fastighetsskatten om det nu var det som avgjorde hur de röstade.

I samma undersökning ställs även ett stort antal frågor om inställningen till en mängd aktuella sakpolitiska frågor. Inställningen till fastighetsskatten är förvisso starkt korrelerad med hur man röstar (se tabell 21 i rapporten), men bland dem som bytte från sossarna 2002 till alliansen 2006 kommer fastighetsskatten först på åttonde plats (efter bland annat hushållsavdrag och inställning till privat sjukvård) och det är oklart om sambandet är statistiskt signifikant.

Det här får åtminstone mig att undra om fastighetsskatten verkligen är en så viktig fråga för väljarna eller om det mest är en bild som ständigt målas upp i media? Visst finns det enstaka personer med små inkomster och hus de ägt länge och som stigit i värde, men det handlar förmodligen om väldigt få personer. Kanske finns det ändå visst hopp att det är möjligt att återinföra fastighetsskatten i en kommande skattereform?

(Tipstack till David Strömberg.)

Två utspel under veckan har retat upp fackföreningsrörelsen. I måndags presenterades en ESO-rapport av Åsa-Pia Järliden Bergström, Mårten Palme och Mats Persson som bl a förslår att beskattningen av tjänstepension ska höjas till samma nivå som för annat sparande. Som ESO-författarna skriver är det svårt att se några egentliga argument för att tjänstepensionen ska gynnas i skattesystemet, men TCOs ordförande Sture Nordh anser ändå att förslaget omedelbart bör gå till pappersåtervinning. Man kan misstänka att fackföreningarnas motstånd beror på att tjänstepensionerna anses viktiga för att upprätthålla kollektivavtalen, och kanske även mer direkt för fackens finanser.

Senare i veckan föreslog folkpartiledaren Jan Björklund att arbetslöshetsförsäkringen ska bli obligatorisk och statligt administrerad. I Studio Ett avfärdade LO-chefen Wanja Lundby-Wedin förslaget med argumentet att det skulle vara en attack mot kollektivavtalen och organisationsgraden att ta ifrån facken a-kassorna.

I bägge fallen verkar alltså fackföreningarna vilja att vi ska ignorera sunda ekonomiska argument för att med hjälp av förtäckta och ineffektiva lösningar subventionera kollektivavtalen och ”den svenska modellen”. Om de inte tror att den svenska modellen är god nog att stå på egna ben kunde man åtminstone önska att de istället argumenterade för att den fackliga organisationsgraden ska upprätthållas genom direkta och transparenta subventioner av medlemsavgifterna.

—————
På Ekonomistas har vi tidigare argumenterat för obligatorisk och statligt administrerad arbetslöshetsförsäkring här, här, och här.

Förra veckan presenterade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) en uppmärksammad rapport om utmaningar för finansieringen av framtidens välfärd. Enligt rapporten behöver kommunalskatten höjas med 13 procentenheter fram till 2035 om välfärdstjänsterna ska skattefinansieras och utvecklas enligt tidigare trender. Efter en snabb genomläsning av rapporten misstänker jag att den bygger på ett tankefel där SKL feltolkar den historiska trenden och därmed överdriver problembilden (i höstas skrev jag om en ESO-rapport som byggde på samma tankefel).

Hur har då SKL tänkt? I deras uppmärksammade scenario ”antas verksamhetens omfattning och därmed kostnaderna växa mer än vad demografin kräver. Räknat per år är ökningen 1 procent utöver de krav som demografin ställer. Kostnadsutvecklingen i detta scenario stämmer därmed bättre med hur utvecklingen har sett ut historiskt. Under perioden 1980–2005 ökade kommunsektorns kostnader årligen ungefär 1 procent utöver vad som kan förklaras med förändringar i demografin” (s 15). SKL säger vidare (s 20) att detta scenario medför att en växande andel av de sysselsatta kommer att arbeta i offentlig sektorn även om demografin hålls konstant.

Resonemanget kan nog bara tolkas som att SKL menar att de offentliga välfärdsutgifterna som andel av BNP och andelen offentligt sysselsatta har ökat under perioden 1980-2005 om vi kontrollerar för den demografiska utvecklingen. Den extra årliga procenten medför att antalet sysselsatta i offentlig sektor bör ha ökat med ca 28 procent mer än i privat sektor.

Jag har dock svårt att se någon sådan utveckling i data. Under perioden 1980-2005 föll den offentliga konsumtionen som andel av BNP från 29 procent till 26 procent. Även om vi fokuserar på utgifterna för hälso- och sjukvård ser vi i figuren nedan att det inte verkar finnas någon uppåtgående trend (dock med reservation för brott i dataserierna). Nu är dessa serier inte korrigerade för den ändrade ålderssammansättning i befolkningen, men en sådan korrigering skulle knappast ändra slutsatsen eftersom försörjningskvoten var stabil under tidsperioden (minskad andel barn men ökad andel gamla).

Utgifter för sjuk- och hälsovård (Källor: OECD Health Data June 2009 och SCB/Eurostat ESSPROS).

Det är för mig oklart hur SKL har räknat, men om jag får spekulera misstänker jag att deras höga kostnadsutveckling drivs av det redovisningsmässiga antagandet att produktivitetstillväxten i offentlig sektor är noll (eller åtminstone mycket låg). Om produktiviteten stiger i privat sektor kommer kostnaden för varje enhet offentlig produktion då att stiga över tiden. Men därmed inte sagt att den offentliga sektorn slukar en allt större andel av ekonomins resurser över tiden. För att, t ex, upprätthålla en konstant produktionsvolym över tiden räcker det då om den offentliga sektorns andel av BNP (i löpande priser) hålls konstant.

Allt detta sagt så instämmer jag ändå i SKLs huvudbudskap, nämligen att den åldrande befolkningen kommer att medföra utmaningar för de framtida offentliga finanserna, och att det är bra om vi redan nu funderar på hur vi vill hantera dessa utmaningar (se t ex mitt tidigare inlägg om pensionsåldern).

Länkar: DN, SvD, Sydsvenskan, GP

Avdraget för hushållsnära tjänster verkar bli frågan som ska väcka väljarnas känslor inför valet i höst. Avdrag står mot skatteintäkter, skattesystemets enkelhet och neturalitet står mot svartarbete och teorin om optimal beskattning (se gärna Daniel Ws, Andreas Bs I, II, III och Champagnevästerns inlägg). Innan tonläget blir alltför högt kan det emellertid vara läge att påminna om att både vänstern och kvinnorörelsen traditionellt varit för offentligt subventionerade hushållsnära tjänster. För vad är dagis, annat än just en sådan?

Argumenten för dagis är ungefär de samma som för RUT-avdraget. Genom att låta en kunnig person passa flera barn kan barnpassningen rationaliseras och föräldrars (i praktiken kvinnors) arbetskraft frigöras. Eftersom skattekilarna är så stora måste dock effektivitetsvinsterna vara enorma för att tjänsten ska erbjudas på marknaden — framförallt om lönestrukturen är sammanpressad och kvinnor har relativt låga löner.

Lösningen var uppenbar för 1960 och 70-talens progressiva rörelser: om barnpassning skulle finnas tillgänglig för andra än höginkomsttagare behövdes kraftiga offentliga subventioner. Liksom idag var emellertid välutbildade kvinnor med karriärsmöjligheter först ut med att använda sig av dessa subventionerade tjänster (vilket för övrigt komplicerar empiriska utvärderingar av förskolans effekter).

Visst, parallellen är inte perfekt för dagis är mer än bara ren barnpassning och på senare tid har förskolans pedagogiska förtjänster alltmer hamnat i fokus (se Evas inlägg I, II, III). Dessa pedagogiska skäl var emellertid knappast det som låg bakom förskolans snabba expansion i Sverige. Snarare orsakades denna av en explosiv blandning av social ingenjörskonst och kvinnlig frigörelse.

Så vem vet, om 20 år kanske Socialdemokraterna kommer att gå till val på en maxtaxa för hushållsnära tjänster. Det har ju varit en valvinnare förut.