En kvinnofälla mindre: Låt makar dela på pensionen

På internationella kvinnodagen skrev litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström på DN:s kultursida att “Frågan om kvinnors pensioner är akut”. Ack så rätt hon har! Pensionsstatistiken visar tydligt att dagens kvinnliga pensionärer har lägst pensioner. Huvudförklaringen ligger i att de tidigare var hemmafruar eller deltidsarbetande, något som bestraffas hårt i ett pensionssystem kopplat till intjänade pensionspoäng. Men även idag väljer mammor oftare än pappor att gå ner i arbetstid för att vara med sina barn, vilket antyder att pensionsolikheterna kommer att bestå om inget görs. Men vad ska göras? Hur ska vi få till stånd ett system som bevarar föräldrars rätt att själva bestämma över sin vardag samtidigt utan att göra pensionerna alltför ojämställda? Det finns flera svar, men ett av de mest sympatiska är att makar bör dela lika på pensionen. [Read more…]

Bör förmånstaket i socialförsäkringarna slopas?

Att den svenska arbetsgivaravgiften till stor del är en ren inkomstskatt är ett välkänt faktum, vilket även visades i 2013 års Konjunkturrådsrapport. Anledningen är att avgiftens koppling till socialförsäkringsförmånernas storlek är svag; för inkomster över ersättningarnas maxbelopp, det sk förmånstaket, är den 100 procent skatt. Enligt Försäkringskassan bör försäkringsmässiga socialförsäkringsförmåner finansieras med avgifter medan bidrag bör finansieras med skatter, och En alltför hög skatteandel av socialavgifterna kan vara problematisk för trovärdigheten om man vill att socialförsäkringarna ska uppfattas som försäkringsmässiga. Men trots detta är det få som diskuterar hur avgiftens höga skatteinnehåll bör hanteras. I detta inlägg presenteras tre möjliga lösningar. [Read more…]

Vilken marginaleffekt möter en pensionär?

En av välfärdsstatens akilleshälar har alltid varit de höga marginaleffekter som möter samhällets mest utsatta. (Ibland drabbar detta även inte fullt lika utsatta medborgare — ett exempel är den s.k. Pomperipossaskatten som en gång gjorde höginkomsttagare som Astrid Lindgren rosenrasande.) Marginaleffekten visar hur mycket av en marginell inkomstökning som faller bort på grund av ökade skatter och minskade bidrag, och denna har traditionellt sett varit 100 procent för mottagare av försörjningsstöd (tidigare socialbidrag). Detta medför i praktiken att drivkrafterna för att få in en fot på arbetsmarknaden genom extraknäck eller mer varaktiga deltidsanställningar varit små för bidragstagare.

I en artikel i Ekonomisk Debatt skriver Sune Håkansson om de marginaleffekter som dagens pensionärer möter. Beroende på hur stor pensionen är, om särskilt pensionären får bostadstillägg (dvs en sorts bostadsbidrag för pensionärer), varierar marginaleffekten av en extra inkomst högst betydligt. Håkansson är kritisk mot denna horisontella olikhet och efterlyser en översyn, eller ännu hellre en höjning av garantipensionen för att minska beroendet av bostadstillägg.

Det är naturligtvis svårt att helt undvika höga marginaleffekter för pensionärer som tar emot stora bostadstillägg. Regeringen har dessutom infört dubbelt jobbskatteavdrag och rabatterat arbetsgivaravgiften för pensionärer, vilket borde räcka långt.

Nyligen föreslog regeringen en reform för att minska försörjningsstödets marginaleffekt genom att en del av arbetsinkomsten inte räknas in. Reformen är visserligen inte oproblematisk (vilket Eva Mörk kritiserat), men om den rätta formen hittas kanske en liknande reform kunde tänkas för pensionärers bostadstillägg. Därutöver är det dock svårt att se hur de problem som Håkansson nämner kan avhjälpas utan att göra en total systemöversyn.

Myt att pensionärer straffbeskattas

På dagens DN Debatt (18/8-10) skriver Helena Svaleryd och jag om beskattningen av pensionärer och löntagare. Vi lyfter fram det faktum att pensionärer faktiskt betalar mindre i skatt än löntagare, även efter jobbskatteavdrag. Orsaken är att löntagarn förutom inkomstskatten även betalar skatt via arbetsgivaravgifter. 

Det är inte så vanligt i den svenska politiska debatten att diskutera arbetsgivaravgifter. De syns inte i våra lönekuvert och de innehåller dessutom flera olika komponenter som gör dem svåra att förklara för vanligt folk. Detta vet politikerna och brukar därför aldrig diskutera dem öppet. Men det är trots detta otvetydigt att arbetsgivaravgifterna övervältras på löntagarna. Även om arbetsgivaravgifterna betalas in av arbetsgivaren är det i slutändan löntagaren som betalar eftersom lönen minskar med lika mycket. 

– Men är inte pensionen att betrakta som uppskjuten lön? Nej, det är den inte. Pensionssystemet har egentligen aldrig behandlat pensioner som uppskjuten lön, vilket beskrives tydligt i den här statliga informationsfoldern (s 19). Istället får man pensionsrätter vilka ger rätt till en andel av den framtida pensionskakan. Så här skriver de: 

 

Begreppet uppskjuten lön har kommit att användas för att man inte skall kunna sänka skatten enbart på förvärvsarbete. Man menar att pensionsutbetalningarna i själva verket är arbetsinkomster fast de utbetalas långt senare i livet. I samband med folkomröstningen 1957 genomfördes avsteget från att fondera avsatta lönemedel. Man valde då på socialdemokratiskt initiativ att beräkna förmåner istället för att återspegla de faktiska lönebeloppen. Även dagens pensionssystem är till största delen ett fördelningssystem. Sverige har i formell mening aldrig behandlat pension som uppskjuten lön.

Det har alltså aldrig handlat om att en löntagare skjuter upp sin lön i kronor och ören och får tillbaka dessa pengar i form av pensioner, varför pensioner inte kan betraktas som uppskjuten lön. Skulle man till äverntys ändå vilja göra det, trots att det i princip är fel, innebär ju det att man borde höja skatten på pensioner eftersom den idag är lägre än skatten på arbetsinkomster. 

Vår förhoppning är att debatten efter vår artikel blir mer sansad och befriad från felaktiga påståenden om att pensionärer ”straffbeskattas”. Återstår dock att se om någon av Sveriges politiker vågar gå emot de mäktiga pensionärsorganisationerna i denna fråga. 

Media: DN1 2 3 4, GP,SydSv,

Tveksamt pris för ekonomijournalistik

Igår tilldelades DNs Maria Crofts Sjunde AP-fondens Journalistpris för 2009. Hon får priset för ”sina många privatekonomiskt inriktade artiklar med speciell inriktning på frågor som berör de väldigt mångas sparande”.

Att skapa intresse för till exempel pensionssparande är förstås viktigt men just på detta område tycker jag också att det finns en del problem i sådant som Maria Crofts skrivit. För några veckor sedan publicerade hon en artikel där vi alla uppmanades att vara mer aktiva i våra pensionsval. I ljuset av den forskning som finns på området så var argumenten minst sagt tveksamma. Bland annat påstods att ”möjligheten att få ett rejält tillskott i kassan är mycket större för den som engagerar sig” och att det för att få högre avkastning än i ickevalsalternativet ”krävs ett visst mått av intresse”.

Vad jag vet så finns inga studier som visar att de som ”engagerat sig” får en högre avkastning. Det finns däremot flera exempel på motsatsen (till exempel figurerar just det svenska PPM valet som problematiskt exempel i boken Nudge som Robert skrivit om här). Vad gäller frågan om vad som krävs för att få en bättre avkastning än ett väl konstruerat ickevalsalternativ så är det nog ingen överdrift att påstå att forskningen skulle svara ”mycket mer än ‘ett visst mått av engagemang'” (och väldigt många skulle svara ”det går inte överhuvudtaget”). Några referenser till denna forskning finns i ett inlägg jag skrev för några veckor sedan som du hittar här.

Jag kan bara hoppas att mer av denna forskning kommer figurera i Maria Crofts fortsatta skrivande och jag kan inte tänka mig annat än att detta också är vad Sjunde AP-fonden skulle vilja präglade ekonomijournalistiken.

Bör pensionärerna vara upprörda?

Landets pensionärer är upprörda då pensionsinkomster inte omfattas av jobbskatteavdraget (även om pensionärer som arbetar får dubbelt jobbavdrag, vilket Nonicoclolasos skriver om). Orsaken till upprördheten är att principen att beskatta pensioner och lön på samma sätt har frångåtts.

Principen har troligen frångåtts då regeringen velat få maximal utdelning i termer av ökat arbetsutbud av jobbavdraget. Sannolikt hade ett jobbavdrag för pensionsinkomster fått pensionärerna att jobba än mindre än idag, så ur denna synvinkel är det naturligtvis rätt att inte låta avdraget gälla pensionerna.

Men ändå. Med samma typ av argumentation skulle vilka skattehöjningar som helst på just pensionsinkomster kunna motiveras. Varför inte höja skatten till 80 procent? Det skulle ju öka både pensionärernas arbetsutbud och skatteintäkterna. En sådan åtgärd hade nog fått fler än PRO att tala om konfiskation. Den mekanism som motverkar denna typ av konfiskation är just principen om lika beskattning av löne- och pensionsinkomster.

Daniel har rätt i att inget talar för att dagens pensionärer som grupp är särskilt missgynnad; tvärtom tyder det mesta på motsatsen. Trots detta finns det alltså skäl att vara emot jobbavdragets utformning. För även om konfiskation kan vara en effektiv form av beskattning är det knappast en sund princip, vilket även Martin skriver om i Ekonomisk Debatt.