Mats Persson: Geologi är ingen vetenskap

Mats Persson

Mats Persson

Gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Vulkanutbrottet på Island borde få alla geologer att skämmas. Ingen enda av dem lyckades förutsäga utbrottet. Det bevisar att geologin inte är någon riktig vetenskap.

Undervisningen i geologi på dagens universitet bygger helt på matematiska modeller, som visserligen är eleganta men som saknar all kontakt med verkligheten. Dessa modeller härstammar i regel från USA och saknar därför all relevans för vad som händer i berggrunden på exempelvis Island.

Vi måste därför överge de matematiska modellerna och i stället gå tilbaks till den geologiska vetenskapens stora lärofäder på 1930-talet för att försöka sätta oss in i hur de tänkte. Endast då kan vi förstå att jordskorpan inte rör sig på ett fullständigt rationellt och förutsägbart sätt. Endast då kan vi ta hänsyn till att jordskorpans rörelser i stor utsträckning är irrationella och till synes slumpmässiga. Endast om geologerna inser detta kan de lära sig att göra tillförlitliga prognoser på framtida vulkanutbrott. Därigenom kan mycken fördumning undvikas i universitetens undervisning, och vi skulle slippa onödigt mänskligt lidande.

Är nationalekonomi en vetenskap?

Dagens Nyheter har låtit översätta en text av David Brooks som tidigare publicerats i New York Times. Originaltextens avslutning, ”at the end of Act V, economics will be realistic, but it will be an art, not a science”, har i den svenska översättningen formulerats som

I slutet av akt V blir nationalekonomin realistisk, men den kommer att höra hemma i humaniora, inte bland de exakta vetenskaperna.

Nationalekonomi är förstås ingen exakt vetenskap. Men nationalekonomi är och ska vara en samhällsvetenskap, inte humaniora.

Behövs ett mål för sysselsättningen?

Socialdemokraterna vill återinföra målet att minst 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år ska vara sysselsatt. Målet sattes upp av den förra socialdemokratiska regeringen men avskaffades efter regeringsskiftet 2006. Att regeringen inte ville behålla detta mål förklarades så här (Vårpropositionen 2008, s 35):

Det finns problem med kvantitativa mål för aggregerad sysselsättning och arbetslöshet. Ett sådant problem är att de inte förmedlar vad sysselsättningspolitiken avser att åstadkomma, i synnerhet eftersom målen kan uppfyllas utan att fler människor börjar arbeta. Sådana mål förmedlar inte heller inom vilka grupper som det är mest angeläget att sysselsättningen ökar eller arbetslösheten minskar. Målen kan därför inte användas för att styra åtgärderna mot de mest prioriterade problemen på arbetsmarknaden. Kvantitativa mål för sysselsättningen kan inte heller användas för att bedöma om politiken har avsedd effekt. Det är många andra faktorer än politiken som påverkar sysselsättningen och arbetslösheten.

Men kvantitativa mål har också fördelar. Till exempel kan de bidra till ökad tydlighet och därigenom även till bättre fokus i politiken. För att målen ska fungera ändamålsenligt krävs också att de är preciserade och definierade utifrån sysselsättningspolitikens prioriterade områden. Erfarenheterna av de tidigare kvantitativa målen pekar dock snarare på risken att statistiska egenheter utnyttjas för att nå måluppfyllelse.

En invändning mot sysselsättningsmålet är alltså att det inte direkt fångar hur mycket vi arbetar. Man räknas ju som sysselsatt även om man är sjuk eller endast arbetar någon timme i veckan.  Till exempel motsvarades sysselsättningsuppgången under 1980-talets slut inte alls av en lika stor uppgång i andelen av befolkningen som verkligen arbetade (se figur nedan). En annan invändning — som regeringen verkar ha lagt stor vikt på — är att det kan finnas mer eller mindre problematiska anledningar till att vissa inte är sysselsatta.

Sysselsatta och i arbete som andel av befolkningen 20-64 år. Källa: SCB/AKU.

Sysselsatta och i arbete som andel av befolkningen 20-64 år. Källa: SCB/AKU.

Det är för övrigt värt att notera (i) att målet om 80 procents sysselsättning aldrig uppfylldes under den förra regeringen, men väl så när konjunkturen toppade under 2007 och 2008, dvs när den nya regeringen hade avskaffat målet; och (ii) att Finanspolitiska rådet (där jag är ledamot) har kritiserat regeringen för att den undviker att formulera nya kvantitativa mål för arbetsmarknaden, men att vi inte har lyckats precisera något bra förslag på hur sådana mål ska se ut.

Länkar: Expressen, E24

Är det verkligen leg lärarna vill ha?

Förhoppningsfull skepsis, så kan man ungefär sammanfatta kommentarerna till förslaget om lärarlegitimation. Som jag skrev för två år sedan är det onekligen märkligt att examen från landets mest kritiserade utbildning blir en förutsättning för att legitimeras. Samtidigt är det bra med en period av provtjänstgöring då denna kan ge en bra signal om lärarens framtida kapacitet; givet att det hela inte bara blir en formsak. Den stora faran är emellertid att lärarlegitimationen kommer att ge ytterligare näring åt det dokumentationsraseri som tar energi från undervisningen.

Anledningen är att legitimerade lärare ska kunna varnas och i västa fall förlora legitimationen om de missköter sig. Problemet är bara att avgöra huruvida en lärare misskött sig. Pedagogisk verksamhet kan ju omöjligtvis vara lika baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet som läkaryrket. Inte heller finns samma tydliga praxis och juridiska ramverk som för revisorer och jurister.

Frågan är alltså i vilken utsträckning en enskild lärare ska kunna lastas för att en elev inte greppar Pythagoras sats? Ska en oberoende expertpanel utvärdera om lärarens insatser givet elevens förutsättningar var korrekt avvägda? Ska elevens förutsättningar och prestationer bedömas i en serie psykometriska tester? Blir det den lärare som uppmärksammar ett problem som får bära hundhuvudet eller kan tidigare lärare straffas för sent upptäckta misslyckanden? Kan en misslyckad lärarinsats överhuvudtaget definieras? Ska elever och föräldrar kunna klaga på genomförd ”behandling”?

Vad svaret på dessa frågor än blir så inser var och en att det kommer att krävas en motsvarighet till medicinska journaler där elevernas framsteg och lärarnas insatser noggrant dokumenteras. Striden kring vad lärarnas arbetstid ska användas till lär alltså knappast ha börjat och varken läraryrkets status eller  undervisningens kvalitet lär höjas av den ökade administrativa bördan. Självklart kan men strunta i dokumentationen men då blir det omöjligt att utkräva ansvar av lärarna och legitimationen blir en förmån utan löpande krav på motprestation. Ett skråpriviliegium, helt enkelt.

Lärarfacken har länge arbetat efter den misslyckade strategin att försöka begränsa utbudet av konkurrerande obehöriga lärare genom att inte ge dem samma villkor som de behöriga. Facken har inte insett att varje gång de obehöriga lärarnas villkor försämrats så har lockelsen för arbetsgivarna att anställa dem ökat. Nu hoppas man att legitimationen slutgiltligen ska göra det omöjligt för de obehöriga att konkurrera. Kanske lyckas man men priset riskerar att bli högt.

Betydligt enklare hade det varit att försöka påverka arbetsgivarnas incitament: genom att ge obehöriga lärare samma anställningsvillkor som behöriga men samtidigt kräva vidareutbildning på betald arbetstid hade efterfrågan på de obehörigas tjänster snabbt minskat. Utom för de obehöriga som arbetsgivarna är villiga att betala extra för; det vill säga just de som vi alla vill behålla i yrket.

Andra om lärarlegitimation och lärarnas arbetstid: K Mannheimer, H von Schantz, Blossing, C Magister, LR12, Metabolism, Lotta Edholm12, Mats Gerdau, Tysta Tankar, Robert Noord.

Hälso- och sjukvårdsutgifterna: tänker SKL verkligen rätt?

Förra veckan presenterade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) en uppmärksammad rapport om utmaningar för finansieringen av framtidens välfärd. Enligt rapporten behöver kommunalskatten höjas med 13 procentenheter fram till 2035 om välfärdstjänsterna ska skattefinansieras och utvecklas enligt tidigare trender. Efter en snabb genomläsning av rapporten misstänker jag att den bygger på ett tankefel där SKL feltolkar den historiska trenden och därmed överdriver problembilden (i höstas skrev jag om en ESO-rapport som byggde på samma tankefel).

Hur har då SKL tänkt? I deras uppmärksammade scenario ”antas verksamhetens omfattning och därmed kostnaderna växa mer än vad demografin kräver. Räknat per år är ökningen 1 procent utöver de krav som demografin ställer. Kostnadsutvecklingen i detta scenario stämmer därmed bättre med hur utvecklingen har sett ut historiskt. Under perioden 1980–2005 ökade kommunsektorns kostnader årligen ungefär 1 procent utöver vad som kan förklaras med förändringar i demografin” (s 15). SKL säger vidare (s 20) att detta scenario medför att en växande andel av de sysselsatta kommer att arbeta i offentlig sektorn även om demografin hålls konstant.

Resonemanget kan nog bara tolkas som att SKL menar att de offentliga välfärdsutgifterna som andel av BNP och andelen offentligt sysselsatta har ökat under perioden 1980-2005 om vi kontrollerar för den demografiska utvecklingen. Den extra årliga procenten medför att antalet sysselsatta i offentlig sektor bör ha ökat med ca 28 procent mer än i privat sektor.

Jag har dock svårt att se någon sådan utveckling i data. Under perioden 1980-2005 föll den offentliga konsumtionen som andel av BNP från 29 procent till 26 procent. Även om vi fokuserar på utgifterna för hälso- och sjukvård ser vi i figuren nedan att det inte verkar finnas någon uppåtgående trend (dock med reservation för brott i dataserierna). Nu är dessa serier inte korrigerade för den ändrade ålderssammansättning i befolkningen, men en sådan korrigering skulle knappast ändra slutsatsen eftersom försörjningskvoten var stabil under tidsperioden (minskad andel barn men ökad andel gamla).

image

Utgifter för sjuk- och hälsovård (Källor: OECD Health Data June 2009 och SCB/Eurostat ESSPROS).

Det är för mig oklart hur SKL har räknat, men om jag får spekulera misstänker jag att deras höga kostnadsutveckling drivs av det redovisningsmässiga antagandet att produktivitetstillväxten i offentlig sektor är noll (eller åtminstone mycket låg). Om produktiviteten stiger i privat sektor kommer kostnaden för varje enhet offentlig produktion då att stiga över tiden. Men därmed inte sagt att den offentliga sektorn slukar en allt större andel av ekonomins resurser över tiden. För att, t ex, upprätthålla en konstant produktionsvolym över tiden räcker det då om den offentliga sektorns andel av BNP (i löpande priser) hålls konstant.

Allt detta sagt så instämmer jag ändå i SKLs huvudbudskap, nämligen att den åldrande befolkningen kommer att medföra utmaningar för de framtida offentliga finanserna, och att det är bra om vi redan nu funderar på hur vi vill hantera dessa utmaningar (se t ex mitt tidigare inlägg om pensionsåldern).

Länkar: DN, SvD, Sydsvenskan, GP

Dator+bredband=försämrade skolresultat?

Det är naturligt att att söka förklaringen till svenska elevers försämrade skolprestationer inom ramen för skolans värld. Bristande ordning, minskade resurser, pedagogiska nymodigheter eller skolvalsorsakad segregation; alla kan hitta sin favoritförklaring till alltings förfall. En annan möjlighet är emellertid att förklaringen inte primärt finns i skolan utan i bredare samhällsförändringar. Ett par nya studier tyder på att svenskarnas tidiga anammande av hemdatorn och internet kan vara en förklaring till utvecklingen.

En forskargrupp bestående av Charles Clotfelter, Helen Ladd och Jacob Vigdor har jämfört amerikanska elevers prestationer före och efter att deras familjer införskaffat en dator samt före och efter att deras postnummerområde nåddes av bredband. Resultaten är slående: både mattekunskaper och läsförståelse försämras relativt andra elever efter det att en dator gör sin entré i hemmet.

Än värre blir det när bredband görs tillgängligt; därefter verkar datorn helt användas till underhållning med ytterligare kunskapsförsämringar som följd. Intressant nog ökar de socioekonomiska skillnaderna i skolprestationer när bredband introduceras. En rimlig tolkning av detta resultat är att välutbildade föräldrar i snitt har bättre koll på att barnen sköter skolarbetet även om nätet lockar.

Resultaten är slående lika de i en studie av Ofer Malamud och Cristian Pop-Eleches. Forskarna jämför elevresultaten i rumänska familjer precis över och under en inkomstgräns som gjorde att de kunde få en subvention till att köpa en dator. Föga förvånande ledde subventionen till förbättrade datorkunskaper men även till försämrade skolresultat i matte, engelska och rumänska. Detta trots att datorerna bidrog till en viss ökning av elevernas kognitiva förmåga.

I linje med Clotfelter mfl finner Malamud och Pop-Eleches att datoterna nästan uteslutande används till underhållning och att de minskar tiden eleverna lägger på sina läxor. Ett effektivt sätt att mildra de negativa effekterna verkar dock vara att ha regler kring läxläsning; barnen i sådana familjer fick ökade datorkunskaper och höjd kognitiv förmåga utan att skolarbetet drabbades. Däremot förefaller det ineffektivt att försöka få barnen att sköta skolan genom att reglera datoranvändandet.

Då Sverige var tidigt ute med både hemdatorer och bredband är det inte orimligt att försämringen i skolprestationer relativt andra länder kan bero på detta. Resultaten skulle också kunna förklara den sociala bakgrundens ökade betydelse i den svenska skolan. I takt med att datoranvändandet ökar även i andra länder torde det i så fall innebära att svenska elevers prestationer kommer att förbättras framöver. Relativt sett, alltså.

Som vanligt är det emellertid svårt att förklara de finländska skolframgångarna; liksom Sverige var ju Finland tidigt ute som IT-nation. Men kanske är finska föräldrar bättre än svenska på att få sina barn att göra läxorna — trots alla spännande uppdateringar och flöden det finns att följa?

Snygga politiker och kompetenta direktörer?

Det är sedan länge känt att snygga personer tjänar mer.  Niclas Bergren, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara visar i en artikel som just publicerats i Journal of Public Economics att skönhet verkar vara viktigt även för politiker. Ju snyggare finska politiker är, desto större är chansen att de blir valda. En ny studie av några amerikanska forskare visar dock att skönhet inte verkar vara lika viktigt för direktörer — för dem är det viktigare att se kompetenta ut. Direktörer tenderar att se mer kompetenta ut än icke-direktörer och direktörer som ser mer kompetenta ut har högre lön och basar över större företag.

Om att identifiera svåridentifierad diskriminering

Konstaterandet att individer i en grupp (kvinnor, invandrare, smålänningar, extremt smala personer, etc.)  i något sammanhang behandlas olika än en annan grupp betyder inte i sig att gruppen diskrimineras. Det kan mycket väl vara så att individer i gruppen faktiskt har egenskaper som på något sätt förklarar skillnaden. Att personer i en grupp till exempel i snitt har lägre lön än en annan kan bero på att de inte har samma kvalifikationer eller att de inte är lika ”produktiva” som personer i den andra gruppen. Seriösa studier av diskriminering försöker kontrollera för hur mycket av olikheterna i utfall som kan hänföras till sådana förklaringsfaktorer.

Nu finns det dock åtminstone två problem som de flesta av dessa studier lider av. För det första är det mycket sällan som en egenskap som ”produktivitet” kan bedömas helt objektivt. I till exempel en anställningssituation eller vid utvärderingar och försök att mäta hur bra någon gör sitt jobb så har bedömaren ofta ganska stora frihetsgrader. En klassisk studie i sammanhanget är Claudia Goldins och Cecilia Rouses studie av provspelningar för amerikanska symfoniorkestrar. Deras huvudresultat är att övergången från ”öppna” provspelningar, där bedömarna kan se den som uppträder, till ”blind auditions” där den spelade döljs bakom en skärm, ökar sannolikheten att en kvinna blir anställd. För det andra, så kan förväntningen om att bli diskriminerad leda till att man ändrar beteende. I orkesterexemplet skulle det till exempel kunna vara så att kvinnliga musiker väljer lättare stycken för att de förväntar sig (helt riktigt, som studien visar) att de kommer att bedömas hårdare och att dessa hänsynstaganden i slutändan påverkar deras prestation negativt (jämfört med om de inte behövde tänka på detta utan bara valde utifrån vad som faktiskt skulle passa bäst för dem).

I en ny studie, som precis accepterats för publicering i AER, har Daniel Hammermesh och några av hans medförfattare lyckats hitta en situation där båda dessa effekter kan adresseras. Genom att studera 3,524,624 kast (pitches) i den amerikanska baseball-ligan (Major League Baseball, MBL) och hålla koll på den etniska kompositionen av kastare-domare, typen av kast (straight over the plate, curve ball, etc), utfallet (strike eller ball), och en rad andra detaljer som kan vara av vikt för situationen finner de intressanta resultat kring båda aspekterna av diskriminering.

Dels visar de att när domare och kastare är av olika etnicitet så är sannolikheten att domaren bedömer kast som ogiltiga (snarare än ”strikes”) högre än om de är av samma etnicitet. Detta mönster är tydligast vid mindre välbesökta matcher och när domarnas bedömning inte övervakas av kameror (vid vissa matcher finns tydligen möjligheten att spela upp ett kast där någon part tycker att bedömningen varit felaktig). Men nästan ännu intressantare är att de också lyckas visa att spelare tycks agera som om de är medvetna om detta fenomen. De ändrar helt enkelt sitt spel i situationer där de förväntar sig att bli mer kritiskt bedömda. Kastare skiftar till att satsa mer på raka hårda kast som inte lämnar lika mycket utrymme för godtycke från domarens sida. Detta är dock ett drag som gör att de tycks prestera sämre än om de varierar sitt spel ”som vanligt”. Lärdomarna för studier av diskriminering borde vara uppenbara.