Häromdagen lyssnade jag på en intressant diskussion om skattemoral i SR P1:s Filosofiska rummet (programmet sändes 20/12-09). Bland annat avhandlades den svarta sektorns storlek och här uppstod en tydlig klyfta i bedömningen. Neos Sofia Nerbrand menade att Sverige ligger högt internationellt sett med en nivå på runt 20 procent av BNP medan Dalademokratens Göran Greider ifrågasatte Nerbrands siffra och hävdade att nivån är hälften så stor, 10 procent av BNP. Jag visste inte själv svaret och ville därför kolla upp det. Detta visade sig dock vara knepigare än befarat.

Det finns flera olika metoder att beräkna ett lands svarta sektor. En metod, den monetära metoden, utgår från antagandet att kontanter används oftare i den svarta sektorn varför man kan mäta storleken genom att observera kontanthanteringens relativa betydelse. Fördelen med denna monetära ansats är att den bygger på lättillgängliga penningmängdsdata vilket underlättar internationella jämförelser. Problemet är dock att metoden är väldigt känslig för antaganden om bl a penningefterfrågan.

Tysken Friedrich Schneider har i en rad studier använt den monetära metoden och har funnit att Sverige i början av 2000-talet hade en svart sektor på omkring 18-19 procent av BNP, strax över OECD-genomsnittet kring 17 procent (där Grekland ligger högst på 28 procent och USA lägst på 9 procent). Schneiders resultat har dock kritiserats. En studie av Riksbanken från 2004 visar att när samma metod men en annan (och troligtvis rimligare) efterfrågemodell används hamnar nivån i Sverige kring 6 procent. Även Skatteverket (2006, s 219) har uttryckt skepsis gentemot Schneiders siffror då de skiljer sig från andra uppskattningar och dessutom implicerar att nationalräkenskaperna skulle ha varit grovt missvisande under 1980- och 1990-talen, vilket ter sig tämligen orimligt.

De idag vanligaste metoderna (BNP– och disponibel inkomst-metoderna) bygger istället på uppskattningar utifrån nationalräkenskaperna. En tidig studie av Ingemar Hansson (1980) fann en nivå på 4-8 procent av BNI (dvs BNP justerat för internationella faktorinkomstflöden). På 1990-talet gjorde Riksrevisionsverket enkätstudier som visade på nivåer kring 6 procent av BNP. Skatteverkets beräkningar utifrån nationalräkenskaperna från 2006 ger vid handen en nivå kring 4,5 procent av BNP (se diskussion i Skattestatistisk årsbok för 2009, kapitel 10).

I den stora Skattebasutredningen (SOU 2002:47, kapitel 8, sid 297) sammanställdes en rad studier. Figuren ovan visar uppskattningar baserade på nationalräkenskapsmetoder mellan 1970 och 2000. Som synes har nivån sjunkit över tid för att idag ligger på 3-5 procent av BNP. Internationellt sett ligger Sverige i nivå med andra västländer; kring 1980 var den svarta sektorns BNP-andel 4 procent i Österrike, Danmark och Storbritannien men hela 18 procent i Italien (SOU 2002:47, sid 306).

Sammantaget är den bästa gissningen att Sveriges svarta sektor motsvarar ca 5 procent av BNP. Med andra ord verkar både Greider och Nerbrand haft en alltför negativ bild av det svenska skattesystemets effekter, även om de båda i sak inte nödvändigtvis hade fel eftersom bådas gissningar har stöd i tidigare beräkningar (i Nerbrands fall av Schneiders och i Greiders fall av nivån i Sverige på 1970-talet).