Dags att SCB uppdaterar sitt historiska KPI

I början av 1930-talet publicerade Gunnar Myrdal ett index över svenska levnadskostnaders utveckling sedan 1830, vilket utgör grunden till SCB:s officiella historiska konsumentprisindex. Men nyare forskning har reviderat Myrdals siffror för tiden före 1914, och även lagt till nya konsumentpriser bakåt i tiden. Det är dags att SCB reviderar sin historiska KPI-serie.

För ett år sedan presenterade två ekonomhistoriker vid Stockholms universitet, Rodney Edvinsson och Johan Söderberg, en ny årlig KPI för Sverige mellan åren 1290 och 2010. Serien baseras på de allra senaste fynden inom historiska prisserier och drar även nytta av vad andra forskare kommit fram till under decennierna sedan Myrdal presenterade sin serie. Den nya serien och beskrivning av dess konstruktion finns fritt tillgänglig på Riksbankens hemsida här. Den har även genomgått akademisk kvalitetsgranskning och publicerats i en forskningsantologi på Riksbanken (som jag tidigare skrivit om här) och även som artikel i det senaste numret (2-2011) av Review of Income and Wealth.

För huvuddelen av perioden före 1800 baseras serien på varor som råg, havre, smör, järn, koppar, salt och öl. I figuren nedan visas den nya KPI-serien (blå linje) vid sidan av Myrdals original (röd) och en serie som lundahistorikern Lennart Jörberg konstruerade på 1970-talet (grön). Serierna är likartade, men notera att det skiljer sig inom delperioder och dessutom att Myrdals serie börjar först 1830.

image

Historiska konsumentpriser är betydelsefulla i dagens svenska ekonomi. De används för att kartlägga inflationens utveckling och därmed en rad viktiga makroekonomiska variablers reala utveckling. I takt med nya, bättre och längre tidsserier blir också den historiska dimensionen allt viktigare. Det är därför hög tid att SCB uppgraderar sin nuvarande historiska KPI-serie till den senaste och bästa som forskningen kan frambringa, nämligen den som Edvinsson-Söderberg presenterat.

Ny antologi om Sveriges monetära och finansiella historia

riksbanken_framVisste du att du för en miljard tyska mark kunde köpa en tredjedel av Sveriges BNP i september 1914 medan samma belopp september 1924 endast räckte till en halv centiliter mjölk? Undrar du över hur stor den genomsnittliga inflationstakten i Sverige under de senaste 800 åren? Vad är egentligen skillnaden mellan riksdaler och krona?

Svar på frågor som dessa finns nu att finna i en nyutkommen antologi om Sveriges monetära och finansiella statistik genom historien. Boken, som är utgiven gemensamt av Ekerlids förlag och Sveriges Riksbank, är den första volymen i ett flerårigt forskningsprojekt med syfte att samla och presentera långa tidsserier över viktiga svenska finansiella variabler. Bland projektdeltagarna finns undertecknad.

I projektets först volym (se bilden) presenteras en detaljerad översikt av svenska betalningsmedel under tusen år, växelkurser både mellan olika inhemska myntslag och mellan Sverige och andra länder, en ny historisk KPI-serie från 1290 och dessutom reala löneserier för olika arbetare och kön från medeltiden till idag. Nästa volym, som planeras utkomma under 2012, innehåller nya serier över banksektorn, aktieavkastning, räntor, statsskuld, riksbankens räkenskaper och, sist men inte minst, ett nytt fastighetsprisindex med början i sena 1800-talet.

För den som inte vill köpa boken går det att helt gratis ladda ned samtliga kapitel och samtliga tidsserier från projektets hemsida. God läsning!

Bonusar i historien

De som följt den senaste tidens diskussion om VD-bonusar har lätt kunnat få intrycket att sådana incitamentsprogram är nya påfund. Men det stämmer inte. I Sverige kom de på allvar under 1980-talets mitt, och i USA har de funnits i bred omfattning sedan 1950-talet. Men nytt idag är deras storlek, både relativt grundlönen och i absoluta termer. Aldrig har de varit större.

De två amerikanska ekonomhistorikerna Carola Frydman och Raven Saks har till en ny uppsats samlat in uppgifter om direktörslöner i börsbolag i USA från årsrapporter mellan 1937 och 2005. Kartläggningen är unik och tyvärr finns inga liknande data för Sverige. Forskarna finner två huvudresultat:

  • Tvärt emot tidigare trosuppfattningar var aktieoptioner vanliga även före 1970. Bilden nedan visar att en majoritet av direktörerna hade aktieoptioner redan på 1950-talet (heldragen linje och vänster y-axel). Lönernas känslighet för företagets utveckling var rentav något större på 60-talet än på 80-talet.

image

  • Dagens nivåer på rörliga ersättningar är historiskt höga. Aldrig tidigare har de utgjort en större andel av totallönen eller varit större absolut sett (bilden nedan visar medianlönen uppdelat på lön+olika sorters bonusar (streckade linjer) och totallön (heldragen linje).

image

Tyvärr vet vi dock inte mycket om bonusars utveckling i Sverige. Men att de funnits länge står helt klart, om än i blygsammare omfattning än idag. Ofta kallades de tantiem (eller tantième) och i Ericssons årsredovisningar från 1910- och 20-talen nämns de uttryckligen som utgiftspost (se här). Att tantiem betraktades som prestationslön för VD framgår även i andra källor, t ex i brevkorrespondens från 1932 mellan industrimannen Ernst Wehtje och hans son (se sid 137 i Tomas Mattis doktorsavhandling om svenska storföretagsledares ideal).

Lyssningstips: Idag fredag (20/3 2009) kl 12.10 handlar SR P1:s Historiska klubben om bonusar genom historien. Medverkande är professor Lars Magnusson och undertecknad (LYSSNA HÄR).

Historielösa ekonomer och ekonomilösa historiker

debattplats i GP skrev nyligen ekonomhistorikerna Håkan Lindgren och Martin Kragh hur bristande kunskap i ”historia och källkritisk metod” bland ekonomer förvärrat den ekonomiska krisen. Vidare anser de att mer utbildning i ekonomisk historia skulle göra framtida kriser ”mindre frekventa, moderera krisförloppen och – framför allt – göra oss bättre förberedda när de väl inträffar”.

Återupprätta Heckscher?

Återupprätta Heckscher?

Lindgren och Kragh har en viktig poäng. En större förståelse för institutioners betydelse och kunskap om tidigare finanskrisers erfarenheter av t ex krishantering  skulle förmodligen lett till att utvecklingen idag varit mer gynnsam.

Problemet är dock hur vi kan förbättra situationen i våra ekonomutbildningar. Det är nämligen så att, för att uttrycka sig lite tillspetsat, samtidigt som svenska ekonomer inte kan mycket om historia kan svenska ekonomhistoriker inte mycket om ekonomi.

Svensk ekonomisk historia är i praktiken ett historieämne, med ett alltför begränsat intresse av att lära sig och använda ekonomisk teori och statistisk analys. Huvudfokus har, alltsedan Eli Heckschers mer nationalekonomiska inriktning på ämnet avfärdades av hans efterträdare, legat på s k källkritisk metod. (För den som är intresserad har jag publicerat artiklar om detta, bl a i Ekonomisk Debatt).

Men det finns hopp. I andra länder, särskilt USA, är nämligen ekonomhistoriker inte sällan utbildade nationalekonomer med inriktning på historia och institutionell teori. Därför är det inte förvånande när amerikanska ekonomhistoriker är aktiva i den ekonomisk-politiska debatten, som t ex Brad De Long, Christina Romer (som blir ny ordförande i Barack Obamas CEA), eller ger historiska perspektiv på den pågående finanskrisen som t ex Michael Bordo (här och här) och Barry Eichengreen (här, här och här).

Så visst har ekonomhistoriker en viktig roll att spela, i såväl ekonomutbildningarna som i samhällsdebatten. Men det kräver att ekonomhistorikerna först tillgodogör sig det aktuella kunskapsläget inom ekonomisk forskning, vilket i sin tur skulle kräva en omläggning (dvs internationalisering) av den svenska utbildningen av ekonomhistoriker mot att innehålla mer ekonomi och statistik.