På debattplats i GP skrev nyligen ekonomhistorikerna Håkan Lindgren och Martin Kragh hur bristande kunskap i “historia och källkritisk metod” bland ekonomer förvärrat den ekonomiska krisen. Vidare anser de att mer utbildning i ekonomisk historia skulle göra framtida kriser “mindre frekventa, moderera krisförloppen och – framför allt – göra oss bättre förberedda när de väl inträffar”.

Återupprätta Heckscher?

Lindgren och Kragh har en viktig poäng. En större förståelse för institutioners betydelse och kunskap om tidigare finanskrisers erfarenheter av t ex krishantering  skulle förmodligen lett till att utvecklingen idag varit mer gynnsam.

Problemet är dock hur vi kan förbättra situationen i våra ekonomutbildningar. Det är nämligen så att, för att uttrycka sig lite tillspetsat, samtidigt som svenska ekonomer inte kan mycket om historia kan svenska ekonomhistoriker inte mycket om ekonomi.

Svensk ekonomisk historia är i praktiken ett historieämne, med ett alltför begränsat intresse av att lära sig och använda ekonomisk teori och statistisk analys. Huvudfokus har, alltsedan Eli Heckschers mer nationalekonomiska inriktning på ämnet avfärdades av hans efterträdare, legat på s k källkritisk metod. (För den som är intresserad har jag publicerat artiklar om detta, bl a i Ekonomisk Debatt).

Men det finns hopp. I andra länder, särskilt USA, är nämligen ekonomhistoriker inte sällan utbildade nationalekonomer med inriktning på historia och institutionell teori. Därför är det inte förvånande när amerikanska ekonomhistoriker är aktiva i den ekonomisk-politiska debatten, som t ex Brad De Long, Christina Romer (som blir ny ordförande i Barack Obamas CEA), eller ger historiska perspektiv på den pågående finanskrisen som t ex Michael Bordo (här och här) och Barry Eichengreen (här, här och här).

Så visst har ekonomhistoriker en viktig roll att spela, i såväl ekonomutbildningarna som i samhällsdebatten. Men det kräver att ekonomhistorikerna först tillgodogör sig det aktuella kunskapsläget inom ekonomisk forskning, vilket i sin tur skulle kräva en omläggning (dvs internationalisering) av den svenska utbildningen av ekonomhistoriker mot att innehålla mer ekonomi och statistik.