För några årtionden sen gjorde nationalekonomen Bo Södersten samhällsdebatten en otjänst genom att dela upp samhället i närande och tärande sektorer. Den förra likställdes med den offentliga (eller var det månne den offentligfinansierade?) sektorn och den senare med den privata. Enligt denna märkliga uppdelning är en operation finansierad med skattemedel “tärande” medan samma operation är “närande” om den betalas med privata medel. Jag påminns om denna debatt vid läsningen av Adair Turners uppgörelse med den intellektuella grunden för de senaste 20-30 årens liberala ekonomiska politik Economics After the Crisis.
Turner, som sedan 2008 är ordförande för brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, kritiserar både mål och medel i den dominerande synen på ekonomisk politik. Målet han kritiserar är ekonomisk tillväxt; istället borde målet för politiken vara välstånd. Avreglering av marknader ifrågasätts som medel både för att uppnå tillväxt och välstånd.
Turners kritik mot tillväxt som övergripande mål är delvis baserad på det relativt svaga samband mellan ökat ekonomiskt välstånd och subjektivt välbefinnande som lyckoforskningen påstås ha påvisat. Det finns en diskussion om hur svagt detta samband egentligen är och Turners helt rimliga slutsats är att mycket annat än tillväxt är viktigt. Han sparkar också på den ganska öppna dörren att nationalekonomisk forskning måste ta bättre hänsyn till vad som i praktiken som styr mänskligt beteende och hur preferenser verkligen ser ut, snarare än att anta dessa storheter.
Intressantare är då kritiken av synen på målet om ekonomisk tillväxt som varandes mer politiskt neutralt eller värderingsfritt än andra politiska mål. Visst är ekonomisk tilllväxt neutral i meningen att det inte på politisk väg nödvändigtvis avgörs vad som ska konsumeras, men den samhällsutformning som skapar tillväxtmöjligheterna är inte neutral; det är inget mer objektivt med den nytta som beror på ökad tillväxt än med den nytta som beror på andra faktorer. Poängen att det inte finns någon värderingsfri ekonomisk politik är knappast ny men Turner för fram den på ett effektivt sätt.
Riktigt intressant blir boken dock när den diskuterar skapande (närande) och omfördelande (tärande) aktiviteter. Till skillnad från Bo Södersten noterar Turner (egentligen baserat på Roger Bootle) att en hel del omfördelande aktiviteter pågår i privat sektor och att omfattningen av dessa sannolikt ökar när samhällsekonomin utvecklas. Påståendet är tyvärr inte empiriskt särskilt välunderbyggt men det vore onekligen intressant att undersöka om det stämmer.
Ett område där Turner troligen har en poäng är finansbranschen vars tillskott till det samhälleliga mervärdet sannolikt överskattats grovt på grund av bristande metoder för att bokföra verksamhetens risk. Turner beskriver mycket av modern finansiell verksamhet som rent omfördelande, men väldigt lukrativ för branschens aktörer. I grunden bygger Turners argumentation på att det inte går att likställa den privata avkastningen på en verksamhet med den samhälleliga. För att dessa ska vara lika krävs att marknaderna är kompletta och det är de inte: frånvaron av intertemporala marknader för flertalet tillgångar är ett exempel, ett annat är marknaden för ren luft som inte existerar utan offentliga interventioner.
Detta innebär också att det på effektivitetsgrunder går att ifrågasätta den resursallokering som uppstår i en marknadsekonomi. Det betyder inte att argumenten för marknadsekonomin kan viftas undan utan snarast ett ifrågasättande av marknadsekonomisk fundamentalism. Det är helt enkelt inte så att marknadsekonomin alltid är effektiv.
Som Turner poängterar finns även moraliska argument för en liberal ekonomi men dessa argument måste då vägas mot andra intressen och värden. Det vore exempelvis på sin plats att moraliskt ifrågasätta en marknadsekonomi som gjorde större delen av befolkningen fattig, sjuk och olycklig. Inte heller går det att bortse från att vissa konsumtionsbeslut bäst fattas kollektivt; det räcker att säga “snöröjning” för att inse det.
Det är också där Turner landar. Marknadsekonomin måste regleras och det finns ingen anledning att se marknadsallokeringen som överlägsen den allokering som uppstår på annat sätt. Det innebär inte att man ska blunda för de problem och svårigheter som det innebär att reglera olika verksamheter och inte heller något hyllande av planekonomin; friheten att bedriva ekonomisk verksamhet är viktig, dock inte det enda som är viktigt.
Att kalla Economics After the Crisis för originell är svårt då argumenten som framförs är inte på något sätt är nya. Däremot lyckas Turner på knappt 100 sidor framföra dessa argument på ett ofta originellt sätt och med ofta högst relevanta exempel. Boken avslutas — och sammanfattas — med ett citat av Lionel Robbins “Det finns inget i nationalekonomin som befriar oss från plikten att välja”.
Ekonomistas 
“Det är också där Turner landar.”
Del 1-4 i Mankiws “Principles of Economics” alltså?
Ang plikten att välja: Nationalekonomer är också människor, dvs de styrs också av populism, t.ex att de följer trender där uppmärksammad forskning skapar efterföljare snarare än kritiker.
Ännu ingen efterföljare till den “stoppade SNS-rapporten” om “privatiseringens effekter” säger väl en hel del. Idag 25 år efter att högerstyrda kommuner började med att bolagisera(suboptimera) kommunal verksamhet. En ideologisk utveckling där medel kom att bli mål helt utan uppföljning.
Intressant, även om liknande saker som sagt framförts förut.
En intressant fråga är *varför* man har försvarat hypotesen om att marknadsekonomin alltid är effektiv, Homo Economicus och allt vad det är. Från vänsterhåll (särskilt från marxister) ger man ofta utomvetenskapliga/politiska förklaringar till detta – man menar att dessa idéer sprids just därför att de tjänar de härskande klassernas intressen. Något kan det säkert ligga i det men jag tror att det också finns viktiga inomvetenskapliga förklaringar – det har varit enklare att räkna på dessa modeller, man har av rent estetiska skäl dragits till de snygga kalkyleringar Homo Economicus ger upphov till, etc. (Ngt flummig men jag hoppas ni förstår vad jag menar.)
Ett skäl till att jag tror på det senare är att jag tycker mig ha sett samma tendens i ett mycket mer opolitiskt fält; nämligen mitt eget – den teoretiska delen av filosofin. Även där fanns det en tendens till att skapa “snygga och enkla teorier” som var dåligt förankrade i empiriska fakta om mänsklig psykologi: som idén att alla begrepp har nödvändiga och tillräckliga villkor, att det existerar bestämda verifikationsvillkor för varje observationssats, att det finns en skarp gräns mellan observationssatser och teoretiska satser, etc. På dessa (felaktiga) axiom bygger man sedan snygga men ganska verklighetsfrämmande teorier.
Det hela påminner ganska mycket om ekonomin, men utan den politiska aspekten. Därför känns det troligt att det inte bara är den som spelat roll för nationalekonomin. Däremot har tron på marknadens effektivitet naturligtvis fått starka politiska konsekvenser. Det kan tyckas kontraintuitivt att något så flyktigt som forskares förkärlek för enkla och snygga teorier fått omfattande politiska konsekvsenser men icke desto mindre tror jag det kan vara så. Människan har en tendens att tro att det måste finnas en sorts korrelation mellan orsak och verkans *vikt* – att endast moraliskt signifikanta orsaker kan ha moraliskt signififakta verkningar – men det är ett felslut.
Homo Economicus är ett sent påhitt, kommer ungefär från JS Mill efter att han övergivit (den klassiska) liberalismen och gick mot socialistiskt tänkande. Hos Adam Smith, Edmund Burke, David Hume, Hayek och andra riktiga liberaler finns det inga sådana fantasier.
Vad liberaler säger är att just därför att människan brister i omdöme, ofta är egoistisk så är marknadsekonomin, med “the Rule of Law” det bästa sättet att organisera samhället. Eller, rättare sagt, det blir bäst om folk får organisera sig själva, “if they are ruled by laws and not by men”. Konkurrens är att pröva sig fram och lära sig sager, ta till vara det som fungerar och låta bli det som erfarenheten visar inte fungerar.
Vad som inte går in mellan öronen på paternalister är att stater styrs av vanliga dödliga och att alla sk experter begår lika många misstag som alla andra. Men ger man staten mycket makt så kan man inte korrigera för alla dessa misstag. På marknaden upptäcker man ett misstag på 2-3 dagar, eller en vecka (tänk ifall Apple lanserar en dålig telefon). När statliga experter blandas in tar det 20-100 år. Tänk den svenska skolan.
Men måste det ta 30 år innan man “tvingas” ompröva saker och ting. Tycker nog att beslutsfattare utgår från en slags axiom-styrande värld grundad på ideologiskt rätt eller fel istället för om något fungerar bra eller mindre bra. Politiskt sanktionerade övergripande val(t.ex Moderaternas långsiktiga mål att till slut få makten att kunna förändra) styr vilka inte får kritiseras internt eftersom “reformer” alltid kopplas till partiprogrammens nyckelord som t.ex konkurrens, frihet och minskad statsmakt.
Inget regeringsparti har i modern tid ökat sin egen regeringsbudget(kansli och departement)som M.
Trots att mer makt flyttat till Bryssel.
Jag har inte hunnit läsa “knapptryckarkompaniet” ännu, men efter vad jag förstår har alla partier sett till att partistödet går till partierna och inte till de enskilda riksdagsmännen.
Men både Moderaternas och tidigare Socialdemokraternas (tänk Göran Persson) handlande visar att politiker är människor som inte bör ha för stor makt. Och då blir slutsatsen att staten ska låta bli stora områden av samhället.
Jag vill gå ännu längre genom att påpeka att båda partisidorna(men främst M) gått så långt att man kräver att de “sakunniga” för att anställas inom kansliet skall dela partiets ideologiska doktriner. Förr var de sakkunniga verkligen sakkunniga, dvs experter utan “partibok”. Den svenska förvaltningsmodellen började urluckras på 80-talet när S´ “kanslihushöger” gick en ny väg. Inte fel i sig men början på en ny tid där modellen till slut dödades. M stod för den officilla begravningen.
Utnämningspolitiken är bara en del av den nya politiska klassens manövrerande.
Ekonomi är en socialvetenskap, underställd ideologiska och politiska influenser, givet att den utövas av människor. Jaha.
Frågan är när marknadsfundamentalisterna skall våga säga att Hypotesen om den Effektiva Marknaden är död? Alternativt att korruptionen är för stor! Inget lätt val.
Att hävda att det beror på regleringar vore inte trovärdigt eftersom det är lobbyn för särintressena i t.ex USA som skriver långa detaljerade regelverk. Glass-Steagall Act var t.ex på 14 sidor medan Dodd-Frank från början var 2000 sidor(Prop.= lobby-verk) innan den krymptes till ett antal hundra. Men nu under försöken att implementera är lobbyisterna där igen och lägger till sida efter sida i detaljföreskrifter.
Tesen om den effektiva marknaden togs fram av universitetsekonomer av mer eller mindre socialdemokratiskt snitt. Paul Samuelson t ex, en hård motståndare till marknadsekonomiskt tänkande à la Smith, Menger eller Hayek.
The Black Swan är väl värd att läsa på detta område. Eftersom det blir enkelt, eller ens möjligt, att räkna på risker om man antar att de är Gauss-fördelade, så Gauss-fördelar man.
USAs skattelagstiftning var på 400 sidor 1913, 504 sidor 1939, efter 10 år av skattehöjningar och våldsamma regleringar av Hoover och Roosevelt. Men sedan växte den till 8200 sidor 1945. Under kriget verkar man ha kommit på hur man ska skriva lagar på allvar. Nu är den 74000 sidor lång.
USA övergav liberalismen, laissez-faire, tillfälligt under Wilson och sedan definitivt under Hoover. Storbritannien kring första världskriget och Sverige efter 1945. Det är därför jag tycker att det är så löjligt att tala om moderna “avregleringar” och liberaliseringar. I Europa före 1914 använde man inte pass för att resa.
den version av effektiva marknadshypotesen” som Samuelson argumenterade för, och som i princip alla ekonomer fortfarande tror på, är rätt olik den version Fama argumenterade för (även om han nu påstår att han aldrig gjorde det, trots att han fortfarande gör det). Den senare versionen är dock numera rätt död (och medans allt är relativt så måste du stå rätt extremt långt ut till höger för att kalla Fama Socialdemokrat)
PS:
Samuelson, grovt sett: Du kan lita på den relativa värderingen av olika värdepapper.
Fama, grovt sett: Du kan lita på den relativa såväl som den absoluta värderingen av olika värdepapper.
Självklart så är även Samuelsons version löjlig om du tar den bokstavligt talat, men, med en nypa salt, så tror nog nästan alla ekonomer fortfarande på den versionen.
Spännande artikel får nog läsa boken..
Skriver han något om arbetstimmar i boken? Jag tycker det verkar vara en diskussion som borde kunna föras mer allvarligt. Behöver vi verkligen en 40 timmars arbetsvecka? Speciellt när vi har så hög arbetslöshet?
Om man ser till debatten i EU just nu så talas det ju bara om ökad konkurrens och ingenting annat. Men det går ju inte särskilt bra precis. Tanken om att ekonomi är ett nollsummespel kanske börjar få sig en törn..
Jag kommer inte ihåg om han diskuterar arbetstid explicit (det var ett tag sedan jag läste boken) men samtidigt kan man konstatera att en betydande del av produktivitetsökningen har tagits ut i form av minskad arbetstid. Vi studerar längre, är pensionärer längre, föräldraledigheten har ökat (åtminstone i vissa delar av världen) osv.
Den ekonomiska liberalismen har inneburit att Vattenfall drivits kommersiellt av en ledning som gjort ett av Sveriges sämsta företagsförvärv genom tiderna, kanske det värsta sett till storleken. Liberalismen kräver kroppsvisitation av aktieägarna/besökarna för närvaro under årsstämman!
Är det verkligen liberalismens uttryck vi bevittnar eller är det i själva verket resultatet av en lång trend där företagsledningarna i allmänhet saknar direkta privata aktieägare med bestämmanderätt?
Den ekonomiska liberalismen, om den applicerats, hade betytt att Vattenfall sålts ut till högstbjudande, egentligen aldrig funnits, inte att staten leker företagare.
Fel…Vattenfall är ett utmärkt exempel på naturlig monopol för Sverige. Vattenkraften. Vad som hände efter avregleringen var ett utmärkt exempel på konkurrensbegränsning. Däremot är ledningen av företaget katastrofal vilket rullats upp i samband med t.ex Nuon-härvan. Statliga företag som inte är just naturliga monopol eller i övrigt svarar för kollektiva nyttigheter som inte “lämpar” sig privat produktions bör säljas ut. Banker t.ex. Vattenfall är ett utmärkt exempel på hur regeringar låtit typiska nationella monopol expandera utanför gränserna med förväntat resultat. OPM!
@undertallen; jag kanske skall förtydliga. Staten skall inte bedriva affärsverksamhet utom kärnmonopolet! Varför anser du att liberalism innebär att naturliga monopol bedrivs bättre privat?
Det privata ägandets naturliga drift är ju att söka monopolets fördelar. Oavsett verksamhet.
Moderaterna anser f.ö. att våra offentliga myndigheter etc skall bli mer affärsinriktade. Inget kan vara mer felaktigt. Varför? Därför att de då börjar utöka sin verksamhetsroll(expandera) samtidigt som de riskerar att förändra sitt uppdrag mot medborgarna. Mycket farligt och vi har redan kunnat se effekterna av nya statliga och kommunala “företagsverksamheter”. Korruptionen tenderar t.ex att öka genom felaktigt samröre näringsliv och det offentliga. Myndigheterna behöver dock bli bättre upphandlare. Men på en del håll förefaller de istället bli sämre pga allt för nära näringslivskontakter. Integriteten riskerar att undergrävas.
Området är elproduktion. Och vattenkraft skulle bara vara ett “naturligt monopol” om det fanns en enda fors i hela Sverige (och förbud för kärnkraft, vindkraft, kolkraftverk, oljekraftverk, gaskraftverk, solceller, dieselaggregat, etc.).
Coase visade i en berömd uppsats som bl a ledde till att han fick Nobelpris, att ett av de typexempel som man brukade ta upp som exempel på naturliga monopol som staten måste ta hand om, fyrar för sjöfarten, inte är det.
Fyrar i Storbritannien finansierades av privata intressenter via hamnavgifter på fartyg som lade till i hamnar i fyrarnas närhet.
Här är “The lighthouse in Economics”:
Click to access lighthouse.pdf
@undertallen; Du har gjort hänvisning förr med samma argument och källa. Man kan inte bara föra över förhållandet i ett land till ett annat, t.ex ditt ex. om forsarna i England(tror jag det var). Vi har ett begränsat antal älvar i landet som folket valt att naturbevara. Respektera detta! Att sälja ut en obegränsad vattenkraft ur folkets ägo vore en katastrof pga att det inte går att diskontera ett tillräckligt högt pris på tillgången. Nederbörden är en obegränsad naturlig cykel medan kraftverken är begränsade till antal och storlek. Lägg till att denna kraftkälla försörjer landet med hälften av all elproduktion.
Pratar vi mini-vattenkraftverk blir saken annorlunda men försöken visar på dåligt intresse.
Fyrar för sjöfarten är inte jämförbar med vatten från himlen till begränsad plats. Visst kan fyr-privatisering funka men exemplet är gammalt. Man får fundera på förekomsten av stordriftsfördelar kontra en massa andra variabler som krav på standardisering, angörings-alternativ etc.
OBS! Med Vattenfall menar jag främst vattenkraften och möjligen kärnkraft…endast. Kärnkraften för att den är så våldsamt dyr i investering etc och att antalet kärnkraftverk är få sett till behovet. Men jag skulle kunna tänka mig en PPI i Sverige om den elintensiva industrin fortfarande har intressen. Övrig elproduktion kan förstås vara privat!
“Coase visade i en berömd uppsats som bl a ledde till att han fick Nobelpris”
Coase fick nobelpris för Coasteoremet och teorin om firman
“, att ett av de typexempel som man brukade ta upp som exempel på naturliga monopol som staten måste ta hand om, fyrar för sjöfarten, inte är det.”
Om staten ger dig rätt att beskatta (eller att ta ut en avgift av) någon annan i gengäld för din investering – så har de tagit hand om det.
rttc:
Vi har fyra oreglerade Norrlandsälvar. Jag vet, jag har en stuga vid Torneälven. Men det har ingenting med monopol att göra.
Du kan köpa ett dieselaggregat, vilket är ett litet kraftverk om du vill, eller om du får (jag har ingen aning om vilka regleringar staten hittar på här).
Vattenkraften är inte obegränsad, men ifall staten inte bestämt att den hade företräde hade privata intressenter byggt vattenkraftverken, vi kunde ha haft dussintals ägare av de stora älvarnas kraftverk.
Med skiffergasen som nu utvecklas blir det antagligen strax lönsamt (eller är det redan) att bygga många stora kraftverk. I Tyskland bygger man nu för fullt kolkraftverk, för man är rädd för “stråååålning” och har bestämt sig för att för “miljöns” skull avveckla kärnkraften.
Jag gissar att anledningen till att vi inte har stora kol- och gaskraftverk i Sverige är att det är politiskt känsligt, inte för att det inte skulle löna sig.
Erik och rttc: Att staten säger att vissa saker får man göra och andra saker får man inte göra betyder inte att områdena därför är naturliga monopol.
@Undertallen; Utgångspunkten kanske skulle vara att tillgången på möjliga kraftverks-uppdämningar är begränsat och att ett monopolsökande privatföretag skulle kunna lägga beslag på eller av staten förvärva denna rättighet/tillgång som ger dem möjlighet att skaffa en av de hittills billigaste formerna av energi till (förvärvs-)priser som alltid kommer att vara för billiga. Jag menar att ett överenskommet pris alltid skulle bli för lågt pga energins outtömlighet. I en demokrati bör man även respektera att det finns andra värden än ekonomiska. Och det är det du kallar “politiskt känsligt” så låt gå för det. Förstår du nu att jag syftar på vattenkraften som en icke-ändlig resurs till skillnad från t.ex fossil energi. Däri ligger t.ex dess naturliga monopol-karaktär. Medborgarna i Sverige äger denna outtömliga resurs (inom landets gränser)där värdet av densamma stiger brant i en värld som representeras av stigande energipriser pga ökat behov parat med sjunkande utbud(tillgångar) och klimatoro(av fossilenergi). Det går förstås enkelt att visa att befolkningen vinner på att vår relativa marginalkostnad för energi hålls nere än att något eller flera privata företag får överta denna fördel. Energi är nationell konkurrenskraft. Inte primärt en subvention. Fråga USA´s alla tidigare regeringar!
Att vi inte har kol-gaskraft beror på tillgången på vattenkraft och teknologi-värderingarna på 60-talet som gjorde att vi klarades oss på nämnda två energislag. “Klimatoro”-majoriteten har bestämt att vi nu istället skall utnyttja andra “klimatneutrala” energikällor av vattnets karaktär för framtiden. Om man lyckas med övergången är förstås osäkert. Skulle man “ge bort” vattenkraften till privata intressen så går vi miste om stora kollektiva värden. Fråga det saudiska kungadömet som tar upp lätt olja för 1-2 eller 6-7 dollar fatet(beroende på hur man räknar)när marknadspriset är 90 dollar.
Skiffergasens reserver är mycket diskutabla. Lönsamheten finns hittills mest kring den lågt hängande frukten tack vare horisontell borrningsteknik och s.k fracking. vid ytan. Kostnaderna för miljöförstöring en är inte ens definierade.
rttck: Alltså din utgångspunkt är att vattenkraft är ett billigt sätt att producera energi och att inget kan konkurrera med den i pris.
Och så menar du att vattenkraften är “oändlig i tiden”. Så länge solen skiner och vattenånga blir till regn finns det vattenkraft.
Den som sitter på vattenkraftverk tjänar mycket pengar som skulle komma privata intressen till del istället för “samhället”. Men detta kan man galant lösa skattevägen, något som farbror staten redan gör genom diverse energiskatter. Så jag ser inte varför staten ska behöva vara ägaren.
Det gör ont i själen att se Suorvadammen, jag hade hellre sett kolkraft och kärnkraft. Att staten skulle vara en bättre ägare kan jag inte se. Staten bestämmer vad den vill oftast.
Om inte “hjärntvättsparagrafen” funnits, att man inte ens får tänka på att bygga ny kärnkraft, hade det nog planerats en hel del, och sedan kanske byggts. Fick man tillstånd att fritt bygga och installera kraft idag så kommer någon att göra det, med de elpriser vi har idag. Elpriset de får bestäms av marginalen, inte av vad det kostar att producera el i Porjus.
Det planeras över 1000 nya kolkraftverk i världen, 2/3 i Kina och Indien:
http://www.guardian.co.uk/environment/2012/nov/20/coal-plants-world-resources-institute
så miljöargumentet att Sverige inte skulle bygga kol- eller gaskraftverk är ganska meningslöst.
En sak: det finns INGA ekonomiska värden. Värden är inte en del av ämnet ekonomi. Människors olika värden ger upphov till varierande efterfråga på ändliga resurser. Eftersom resurserna är ändliga blir de prissatta. Och då är det ekonomi.
@undertallen; Att det byggs 1000-tals kolkraftverk i Asien och att det skulle vara argument för att miljöskyddet därför saknar vikt var nog aningslösaste jag hört på länge. Det är främst oljepriset som på marginalen styr energi(pris-)utvecklingen. Kanske du inte känner till att oljepriserna inte sätts på en balanserad marknad(som du menar styrs av vad alla aktörer ser som sina värden) eftersom hela sektorn består av total vertikal integration med i grunden samma köpare som säljare. “Alla” med egna källor har intressen ända fram till slutkund. Kanske vet du inget heller om hur petrodollarn fungerar?
Sedan Peak Oil blev ett uppmärksammat och delvis erkänt faktum av bankkollektivet runt 2006 drevs oljepriset på finansmarknaderna upp väsentligt. Olja och dollar(-hedgen) har alltid använts i spekulativt syfte vilket med dagens derivattekniker ännu mer ökat på volatiliteten tack vare nya hedge-instrument. När det gäller kolet finns nya s.k miljötekniker men fortfarande inga sätt att klara koldioxiden. Problemet för många av er s.k marknadsfundamentalister är att ni sällan vill se eller bryr er om processerna från A -till Ö utan ni tror alltid på marknadens magiska hand. Kolet kräver många kemiska processer för att renas. Både i USA och Asien görs detta med enorma miljömässiga konsekvenser. I Appalacherna t.ex jämnas landskapet med marken och vattendrag och människor förgiftas. Allt under en juridisk lobby-produkt som heter Clean Water Act som tillåter det ske. Korruption och verklighet är oftast något ni marknadsfundamentalister alltid bortser från. Bara för att någon annan förgiftar så är det inte lönt att motstå det själv! Är du en cyniker dessutom? Avfalls-lagringen för uttjänt kärnbränsle olöst även det. Den finska nyinvesteringen är hittills en katastrof ekonomiskt sett…..
Varför skall man ge privata aktörer värdet av de få kraftverk som finns och som inte skall få bli fler?
Jag sade, som du nu tycks förstå, att värdet av den “fria” vattenkraften är oändligt. Ett naturligt skäl att bevara som statligt monopol. Varför sälja till ett ständigt underpris? Varför skulle privata aktörer få detta underpris/övervärde istället för medborgarna? Och vad skulle det gagna medborgarna och marknaden som helhet om privata aktörer fick köpa för billigt? Du har fortfarande inte klarat att utveckla detta! Menar du att ett privat bolag då likt Vattenfall skulle börja köpa upp kraft utomlands samt subventionera utländska förbrukare(likt Vattenfall i Tyskland där jag bott) på bekostnad av svenska konsumenter? (Jag hoppas du inser att jag är emot Vattenfall´s nya s.k internationella affärsverksamhet)
Förstår inte kommentaren om tillväxt och välstånd.
För mig är tillväxt inte målet utan medlet, dvs. medlet för att nå välstånd. Det råder således inget motsatsförhållande mellan tillväxt och välstånd – tillväxt är medlet för att nå välstånd.
Däremot så borde politiken (och debatten) bli bättre på att diskutera vad vi vill vi menar med “välstånd”.
Beroende på vad vi menar med välstånd, dvs målet, har jag svårt att se att inte dess medel påverkas! Alltså omdefinieras välståndsbegreppet måste vi även omdefiniera traditionella tillväxt-“mål” som BNP.
Har inte läst boken, så jag undrar vad författaren menar med “tillväxt som övergripande mål”. Vems mål? Hela poängen med liberal demokrati är att man slipper ställa upp på något övergripande mål för vad samhället ska göra.
För mig förefaller det som att de som vill ersätta tillväxt med något annat i förlängningen vill tvinga individer att lägga av med innovation. Det låter repressivt och ganska obehagligt.
Turner menar att tillväxt setts som just som ett övergripande, rätt oantastligt, mål för den ekonomiska politiken. Han beskriver tillväxtmålet som en form av minsta gemensamma nämnare när andra övergripande mål för samhället blivit illegitima, just kanske pga den liberala utvecklingen. Jag är benägen att hålla med om denna beskrivning som ska ses som deskriptiv och inte normativ.
Hans vidare poäng är att det är omöjligt att inte ha ett mål för politiken. Alla val skapar värden och kostnader som fördelas på olika sätt. Det går alltså inte att låtsas som att politiken inte måste ta ställning. Föreställningen att marknadens allokering skulle vara mer politiskt neutral än annan allokering är helt enkelt falsk. Man kommer helt enkelt inte från det politiska valet hur man än försöker.
Turner ser innovativ verksamhet som värdefull, inte minst i sig själv (dvs aktiviteten att hitta på nya saker). Som med allt annat är det dock inte det enda av värde. Hans poäng är att ett ensidigt fokus på tillväxt eller produktivitetshöjande innovationer är repressivt och ger oförtjänst stor vikt åt de värden som skapas på dessa sätt jämfört med andra.
Det låter som om du är tillhör precis den grupp som Turner vill nå med sin argumentation. Läs boken!
Problemet med det där resonemanget är att den ekonomiska politiken bara är en del av den totala politiken. Att säga att tillväxt är målet för ekonomisk politik är analogt med att säga att inlärning är målet med skolpolitiken eller avskräckning är målet med försvarspolitiken.
Det övergripande målet för politiken avgörs av ideologisk uppfattning men så länge man inte förbjuder människor att vara lata och sträva efter att roa sig kommer det ske innovation i små steg, dvs tillväxt (om inte i reda pengar så åtminstone i kunskap). Tillväxt är oundvikligt så länge vi inte har koloniserat hela universum.
Turner säger att man inte enbart ska fokusera på tillväxt.
En hel del människor tolkar det som att han vill förbjuda/förhindra tillväxt.
Vilket är allt bevis man kan kräva angående Turners poäng om att något gått snett.
Sammanfattar lite orsaken till dagens finansiella kriser:
http://jessescrossroadscafe.blogspot.se/2013/05/lets-file-this-email-about-greenspan.html
Klockrent för en annan som följt doktorshatten Greeenspan sedan 1991
Jag skulle vilja att vi tittade på orsakerna till att privatbankerna kan skapa krediterna som leder till tillväxt. Det finns nämligen många orsaker till att penningmängden expanderas, det är inte bara oansvarsfulla bankers fel. Först en kort analys av situationen:
87% av alla krediter uppstår i bostadssektorn. 9% av krediterna uppstår i jordbruket. Resterande 4% av krediterna finansierar all annan företagsverksamhet och alla andra privatlån här i landet. Då kan ni kanske skaffa er en bild av hur mycket pengar som går in i boendet. Det har gått så långt att det saknas pengar till företagen eftersom allt går in i bostadssektorn. http://www.piie.com/publications/wp/wp13-3.pdf
Frågan är om det verkligen är bankernas fel att det finns så stor efterfrågan på krediter. Frågan är om bankernas kreditexpansion egentligen bara är ett symptom på ett underliggande problem. Så varför lånar människor pengar från bankerna?
I bostadssektorn lånar vi pengar för att bjuda över andra köpare på marknaden. Det är en slags “kamp” mellan människor som vill få tillgång till en bit mark här på jorden. Vi “slåss” om naturresursen genom att visa vår “ekonomiska styrka” i en auktion. Resultatet av denna maktkamp blir ironiskt nog att en tredje part tjänar pengar. Den som lånar ut pengarna till de stridande individerna tjänar mer ju mer som lånas. Så egentligen tävlar människor om vem som kan betala mest ränta till tredje part. Den som kan detta vinner maktkampen och får äganderätten över naturresursen. Ett abstrakt sätt att slåss om naturresurser.
En “lite” fredligare maktkamp skulle vara att människor tävlade om vem som kunde betala mest jordränta/skatt till samhället för att få tillgång till naturresursen. Då skulle det som tidigare var ränta till banker istället vara jordränta till samhällets välfärd. För varje krona som betalades som jordränta till samhället så skulle räntan till privata banker samtidigt sjunka en krona. Samhället skulle vara den tredje part som tjänade mest på att individer i samhället “slogs” om naturresurser.
Detta skulle kunna uppnås genom att det bara var “samhällets bank” som fick låna ut pengar till de små slagfälten (markförsäljningarna) eller genom att samhället samlade in en viss mängd jordränta oavsett var de stridande parterna lånade sina pengar. Dvs, att samhället inte lämnade så mycket kvar till privata banker. Det skulle inte finnas så mycket mer ränta att samla upp från de olika slagfälten/auktionerna.
Att ta makten över vinsterna som uppstår i konflikter är en ganska intressant metod för att dämpa konflikterna. Då försvinner orsaken till konflikten. Då försvinner möjligheten för de stridande parterna att tjäna på sitt krigande.
Ni kanske ser kreditskapande ur en helt annan synvinkel. Och jag är väldigt intresserad av att ta del av er bild av det.
—-
Enligt SCB:s finansmarknadsstatistik för Januari 2012 är M3 2440 miljarder och bostadslånen 2 130 miljarder. 2130/2440≈87%. Jordbrukets skulder är på 220 miljarder.