Livlig debatt om den demokratiska kontrollen av Riksbanken

I en längre artikel i Ekonomisk debatt och i en debattartikel i Dagens Nyheter, båda publicerade den 28 maj, har jag hävdat att den demokratiska kontrollen av Riksbanken bör skärpas, Riksbanksfullmäktiges utnämningspolitik förbättras och ansvarsfördelningen mellan penningpolitiken och makrotillsynen klargöras. Detta mot bakgrund av att Riksbanken med för stram penningpolitik åsidosatt både inflationsmålet och stödet för den ekonomiska politikens viktigaste mål, full sysselsättning. Detta har resulterat i en livlig debatt med flera inlägg. 

Riksbanken har hela tiden försvarat sig med att en lägre ränta skulle öka hushållens skuldsättning och risker förenade med denna. Men enligt Riksbankens egna beräkningar har styrräntan bara en mycket liten, om ens någon, effekt på skuldsättningen och därför en obetydlig effekt på sådana risker. Dessutom har den låga inflationen i själva verket ökat hushållens reala skuldbörda och därför om något ökat eventuella risker, jämfört med om inflationen hade legat på målet.

I mina två artiklar hävdar jag att orsakerna till Riksbankens misslyckande är att två kontrollmekanismer inte fungerat. Den ena mekanismen är att direktionen ska bestå av sex självständiga personer, som tillsammans kan fatta bättre beslut än en person. Den har inte fungerat eftersom riksbankschefen har fått för stor makt, bland annat för att riksbanksfullmäktige avsiktligt utnämnt direktionsledamöter som stöder riksbankschefen. Den andra mekanismen är riksdagens och Finansutskottets uppföljning och kontroll av Riksbankens verksamhet. Den har inte lyckats hindra att Riksbanken åsidosatt de demokratiskt bestämda målen. Men Riksbankens självständighet får inte hindra en debatt om och kritik av penningpolitiken. Hela syftet med självständigheten är att Riksbanken bättre ska uppfylla målen för penningpolitiken, inte att den ska tillåtas avvika från dem.

Min förslag till lösning av problemen är därför en skärpt demokratisk kontroll av att riksbanken uppfyller de demokratiskt bestämda målen, inklusive ett utökat mandat för Finanspolitiska rådet att granska penningpolitiken och att rådet flyttas till Riksdagen, en bättre utnämningspolitik av fullmäktige samt ett klargörande av ansvarsfördelningen mellan penningpolitiken och makrotillsynen.

Fullmäktiges ordförande och vice ordförande, Johan Gernandt och Sven-Erik Österberg, har sedan i en replik på DN:s websida den 2 juni hävdat att “Svenssons kritik är helt felaktig. Svensson är uppenbarligen färgad av att han haft en annan syn på penningpolitiken än den som Riksbankens direktion efter öppna diskussioner och omröstningar valt att föra. Vi anser tvärtemot vad Svensson påstår att Riksbanken leds på ett demokratiskt sätt och att kontrollmekanismerna fungerar väl.”

Finansminister Anders Borg har däremot i en intervju med Bloomberg den 4 juni öppnat för att låta en oberoende instans granska Riksbanken, mot bakgrund mot . ”Ett sätt att göra det på ett ordnat sätt vore att låta Finanspolitiska rådet granska också penningpolitiken”, sade Borg och lade till att det skulle förutsätta en blocköverskridande överenskommelse om att rådet överförs till riksdagen.

DN har i en huvudledare den 8 juni betonat att det faller på riksdagen att se till att penningpolitiken fungerar och att det är hög tid att se över ramarna för Riksbankens arbete. Men “hittills har riksdagen motarbetat mångfalden av argument i penningpolitiken genom att tillsätta riksbankschefer som håller med varandra”. Ledaren välkomnade också Borgs uttalande om att Finanspolitiska rådet skulle kunna granska penningpolitiken.

In en krönika i Dagens Industri den 9 juni (bara tillgänglig för prenumeranter) har Pär Nuder påpekat att Gernandt och Österberg, genom att stödja direktionsmajoritetens penningpolitik, brutit mot instruktionsförbudet.

Jag har bemött Gernandt och Österberg i en slutreplik på DN:s websida den 10 juni. Jag noterade att de i sin replik förbigått att Gernandt inför tillsättningen av två nya ledamöter 2012 betonade att de nya ledamöterna borde följa den tidigare majoritetslinjen och jag ansåg att en blocköverskridande överenskommelse borde vara möjlig om att Finanspolitiska rådet ska granska penningpolitiken och flyttas till riksdagen.