Staten är inte flygbranschens bank

Minister Torstensson bör hålla emot flygnäringens krav på stöd

Inte många dagar av lamslagen flygtrafik hann gå innan röster höjdes för statligt stöd till de flygbolag som drabbats av det isländska vulkanutbrottet. Det är svårt att förstå dessa krav.

En grundläggande invändning är att privata företag med likviditetsproblem men som är i grunden solventa bör återfinansiera sig hos sina ägare (som betalar in mer pengar) eller banker (som lånar ut pengar). Den offentliga sfären, och därmed ytterst skattebetalarna, kan knappast avkrävas någon sådan återfinansieringsroll för den privata vinstdrivande industrin (förutom i de fall staten självt är ägare).

Men kanske om det råder brist på kapital hos ägare eller banker skulle man eventuellt kunna motivera en tempoär statlig aktion. Är detta fallet? Absolut inte. Det finns gott om starka kapitalägare i både väst och öst. Och bankerna i västvärlden åtnjuter just nu extremt billiga upplåningsmöjligheter hos centralbankerna, så de har definitivt möjligheter att ge krediter till företag som är kreditvärdiga på sikt. Faktum är att detta ju är själva urtypen för en relation mellan banken och dess kunder; när kunden råkar i tillfällig penganöd kan banken med sitt längre tidsperpsektiv gå in och överbrygga problemen. 

Någon menar kanske att vi just nu upplever en naturkatastrof (vulkanaska som sprids) och att detta motiverar att skattebetalarnas pengar ska ges ut till industrin. Men inte heller det är en hållbar ståndpunk. Varenda bonde har sedan urminnes tider varit tvungen att försäkra sig mot såväl förutsedda som oförutsedda naturproblem. Till och med jordbävningar och andra stora katastrofer finns det försäkringar för. Om flygbolagen saknar adekvat försäkringsskydd mot naturkatastrofer bör den snarare rannsaka sig själv för sin dåliga framförhållning än att begära statligt stöd.

Sammantaget är det svårt att se hållbara skäl till varför den offentliga sfären ska agera bank, eller mecenat, åt illikvida (och förmodligen underförsäkrade) privata företag vilka lika gärna kan söka finansiellt stöd i den privata sektorn — om de förtjänar det. Hoppas nu bara att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) också inser detta.

Låt curlingkvastarna stå

I boken Curlingföräldrar och servicebarn från 2004 beskriver den danske psykologen Bent Hougaard hur dagens unga föräldrar alltför ofta lägger sig i sina barns liv och utveckling alltmedan dessa snabbt vänjer sig vid att bli ständigt uppassade. ”Barnen får för lite motstånd”, menar Hougp1_curlingaard, vilket på sikt riskerar skapa individer utan skamkänsla och sunt förnuft.

Parallellen med dagens statliga industristöd är slående. I USA vill Barack Obama ge stöd till den amerikanska bilindustrin, i Tyskland ombes Angela Merkel låna pengar till Opel och i Sverige haglar kraven på riktade industristöd till alltifrån bil-, småhus- , och byggindustrin. Den svenska regeringen verkar inte heller immun mot vissa av kraven, exemplifierat av exportkrediter till småföretag och extrapengar till bilforskning.

Att stödja krisbranscher är emellertid långt ifrån oproblematiskt. Bilbranschens problem härör t ex från åratal av strategiska felsatsningar och huvudlös kreditgivning vilka nu skapat en djup kris som branschen själv bör ta konsekvenserna av. Skulle staten ge understöd skulle det kunna ge helt fel signaler till andra marknadsaktörer. Däremot bör samhället erbjuda stöd för individer som drabbas av t ex arbetslöshet som en följd avkrisen. Sådant stöd ska dock komma i form av a-kassa, fortbildningspengar och flyttstöd (för hela familjer), inte som industripolitik.

Ytterligare en oroande aspekt av västländernas nationellt inriktade industristöd är att det har undertoner av protektionism, inte minst i Obamas fall, vilket gör det än ekonomiskt osundare.

Den klipske debattören Johan Norberg gav denna statliga industripolitik ett namn: curlingekonomi. Och för att ta denna metafor på allvar bör ekonomer idag ge sina regeringar samma rekommendation som psykologen Hougaard ger curlingföräldrarna: låt curlingkvastarna stå!