Häromdagen lyssnade jag på en intressant diskussion om skattemoral i SR P1:s Filosofiska rummet (programmet sändes 20/12-09). Bland annat avhandlades den svarta sektorns storlek och här uppstod en tydlig klyfta i bedömningen. Neos Sofia Nerbrand menade att Sverige ligger högt internationellt sett med en nivå på runt 20 procent av BNP medan Dalademokratens Göran Greider ifrågasatte Nerbrands siffra och hävdade att nivån är hälften så stor, 10 procent av BNP. Jag visste inte själv svaret och ville därför kolla upp det. Detta visade sig dock vara knepigare än befarat.
Det finns flera olika metoder att beräkna ett lands svarta sektor. En metod, den monetära metoden, utgår från antagandet att kontanter används oftare i den svarta sektorn varför man kan mäta storleken genom att observera kontanthanteringens relativa betydelse. Fördelen med denna monetära ansats är att den bygger på lättillgängliga penningmängdsdata vilket underlättar internationella jämförelser. Problemet är dock att metoden är väldigt känslig för antaganden om bl a penningefterfrågan.
Tysken Friedrich Schneider har i en rad studier använt den monetära metoden och har funnit att Sverige i början av 2000-talet hade en svart sektor på omkring 18-19 procent av BNP, strax över OECD-genomsnittet kring 17 procent (där Grekland ligger högst på 28 procent och USA lägst på 9 procent). Schneiders resultat har dock kritiserats. En studie av Riksbanken från 2004 visar att när samma metod men en annan (och troligtvis rimligare) efterfrågemodell används hamnar nivån i Sverige kring 6 procent. Även Skatteverket (2006, s 219) har uttryckt skepsis gentemot Schneiders siffror då de skiljer sig från andra uppskattningar och dessutom implicerar att nationalräkenskaperna skulle ha varit grovt missvisande under 1980- och 1990-talen, vilket ter sig tämligen orimligt.
De idag vanligaste metoderna (BNP– och disponibel inkomst-metoderna) bygger istället på uppskattningar utifrån nationalräkenskaperna. En tidig studie av Ingemar Hansson (1980) fann en nivå på 4-8 procent av BNI (dvs BNP justerat för internationella faktorinkomstflöden). På 1990-talet gjorde Riksrevisionsverket enkätstudier som visade på nivåer kring 6 procent av BNP. Skatteverkets beräkningar utifrån nationalräkenskaperna från 2006 ger vid handen en nivå kring 4,5 procent av BNP (se diskussion i Skattestatistisk årsbok för 2009, kapitel 10).
I den stora Skattebasutredningen (SOU 2002:47, kapitel 8, sid 297) sammanställdes en rad studier. Figuren ovan visar uppskattningar baserade på nationalräkenskapsmetoder mellan 1970 och 2000. Som synes har nivån sjunkit över tid för att idag ligger på 3-5 procent av BNP. Internationellt sett ligger Sverige i nivå med andra västländer; kring 1980 var den svarta sektorns BNP-andel 4 procent i Österrike, Danmark och Storbritannien men hela 18 procent i Italien (SOU 2002:47, sid 306).
Sammantaget är den bästa gissningen att Sveriges svarta sektor motsvarar ca 5 procent av BNP. Med andra ord verkar både Greider och Nerbrand haft en alltför negativ bild av det svenska skattesystemets effekter, även om de båda i sak inte nödvändigtvis hade fel eftersom bådas gissningar har stöd i tidigare beräkningar (i Nerbrands fall av Schneiders och i Greiders fall av nivån i Sverige på 1970-talet).
Ekonomistas 
Det här ta mig f-n ett av de bästa inläggen jag läst på länge. Att på detta vis klargöra diskussionen och lyfta fram de olika förklaringarna minskar risken för meningslösa “jo-näh, jo-näh”-situationer. När verklighetsbilden är någorlunda genomlyst kan man ju faktiskt komma någonstans. Synd att inte P1 tog kontakt med dig innan. Bra jobbat!
Jättebra att du sammanställer vad olika auktoriteter tror! Ordentligt och till synes neutralt gjort! Tyvärr framstår dock alla siffrorna som ren spekulation i det här sammanhanget. Men jag förstår att man har begränsat med utrymme att förklara detaljer i metod i ett sådant här forum och klandrar dig inte. Att veta vad auktoriteterna tror är långt mycket bättre än att få höra siffror framkastade av politiska tyckare!
Att säga att Nerbrand och Greider haft en “allt för negativ bild” är väldigt snällt uttryckt. Bevare oss för lobbyister som förklädda till “experter” för ut sin politiska agenda.
Håller med jansson ovan. Speciellt när det gäller Nerbrand, hon är inte intellektuellt hederlig.
Vilken tur då att Göran Greider alltid är det!
Hur känsliga är siffrorna ovan för hur man definierar svartjobb?
Med en petig tolkning av svensk skattelagstiftning är ju enormt mycket byten av tjänster (om du hjälper mig snickra ihop verandan får du en halv älg från höstens jakt), barn som hjälper föräldrar och får betalt för det etc. “svartjobb”, men det känns ju inte helt relevant i en internationell jämförelse.
Hej,
jag har varit verksam flera år i östeuropeiska länder och gör ofta analyser av dem. Som en approximation på den svarta sektorn kan man använda transparency internationals korruptionsindex. Sverige har ett bra korruptionsindex på 80 medan Italien (jag har även varit där!), baltikum m fl ligger runt 50. Det stämmer bra med den andel svart ekonomi som man kan se i dessa länder och motsvarar för sveriges del väl artikeln ovan (1-80=20)…
Påståendet “Med andra ord verkar både Greider och Nerbrand haft en alltför negativ bild” känns tveksamt.
Det är en sak att de gissningar som tycks bäst underbyggda antyder att den svarta sektorn utgör en mindre andel av BNP och det är en helt annan sak huruvida de gissningarna är tillräckligt bra för att man ska kunna påstå att verkligheten “verkar” se ut på på ett visst sätt.
Det senare vet vi inte alls. Det är inte självklart att de bäst underbyggda gissningarna kommer nära (eller närmast) verkligheten. Bäst är ett relativt begrepp och kan inte leda till en slutsats i absoluta termer.
Storleken på den svarta sektorn är och förblir högst okänd.
Sloped Mind, detta var ett synnerligen relativistiskt påstående. Du menar alltså att eftersom ingen med säkerhet kan påstå att deras skattning är korrekt är allas gissningar så god som någons.
Jag tror dock att om vi definierar den svarta sektorn på ett visst sätt och kritiskt granskar känsligheten i de beräkningsmodeller som används för att uppskatta dess storlek, så kan vi skikta mellan olika gissningar. Men jag kanske är alldeles för positivistisk i min ansats.
Nej, nu missförstår du.
Jag säger inte att alla gissningar är lika goda. Vissa gissningar är bättre underbyggda än andra. Det är dock inte säkert att den bäst underbyggda gissningen kommer nära, eller ens närmast sanningen.
Låt mig ta ett (löjligt) exempel.
Jag tänker på ett tal som är jämnt. Du ska gissa vilket och gissar på 3. Din kollega gör en lite bättre analys, kommer fram till att talet inte kan vara 3 utan gissar på 2.
Helt klart är den andra gissningen bättre underbyggd, och vi kan skikta mellan dessa två gissningar, men kan man utifrån den slutsatsen säga att talet jag tänker på “verkar” ligga nära 2?
Talet jag tänkte på är i själva verket en googol.
Inom nationalekonomin är man, enligt min erfarenhet, relativt andra vetenskaper jag kommit i kontakt med, väldigt generösa med att se goda modeller och gissningar som goda indikatorer om verkligheten.
Givetvis bör man sträva efter att utveckla goda modeller och skattningar, men man måste samtidigt inse att en modell, som prövats av ett fåtal studier utan att falsifieras, fortfarande bara är en modell och att man faktiskt inte har några vetenskapliga bevis för att den berättar något om verkligheten, och vara försiktig med att påskina att något “verkar” vara på ett visst sätt.
Verkar är ett begrepp som antyder en viss konfidens, som inte kan uppnås endast genom att de alternativa förklaringar som kommer till andra slutsatser kan visas vara sämre.
Modeller är alltid förenklingar naturligtvis, och som du antyder kan det vara svårt (om inte i princip omöjligt) att veta hur nära verkligheten de befinner sig.
I fallet svarta sektorns andel av BNP kan vi ju dock vara lite mer kvalificierade i våra gissningar än personerna i ditt exempel. Vi vet t ex hur stor den vita sektorn är. Därefter kan vi ju faktiskt definiera den svarta sektorn på ett sätt som är mer eller mindre handgripligt, vilket påverkar möjligheterna att uppskatta dess storlek. Visst, det finns nu flera olika definitioner, men om vi har en situation där flera olika definitioner, var och en utgåendes från delvis olika aspekter av de ekonomiska aktiviteterna, faktiskt uppskattar storleken till ungefär densamma kan vi börja försöka kvalicificera gissningarna.
Detta är lite som att göra en metaanalys, dvs att analysera populationen av skattningar och försöka konstanthålla för olikheter i utgångspunkter. Nu har ju inte jag gjort någon kvalificerad sådan i mitt inlägg, men jag tror att det skulle vara i princip möjligt.
Därmed inte sagt att vi kommer att kunna säga hur nära vi kommer den sanna storleken, vilket är störande men knappast avgörande. Vi kommer fortfarande att kunna säga att Schneiders skattning nog är mindre tillförlitlig än, t ex, Riksbankens eller RRV:s.
Det hade kanske varit intressant att veta hur stor den svarta sektorn är i olika delar av landet. Mina fördomar säger mig att den är större i Norrland och i glesbygd där produktiviteten är för låg för fackets lönesättning och höga skatter, och fler har sin inkomst i pension och bidrag.
Intressant idé, David. Skatteverket har tittat lite grann på detta (i sin rapport om skattefusk 2006:4). Intressant nog verkar Norrland vara överrepresenterat bland samvetsköpare snarare än svartköpare (sid 33). Däremot ligger norrlandslänen i topp (eller egentligen botten) på den bedömda chansen att inte åka fast om man skattefuskar (sid 245).
Någon mer systematisk analys av regionala skillnader i svartarbete har jag dock inte sett.