Nivågruppering verkar bra. I Kenya

I förra veckan skrev jag ett kritiskt inlägg om nivågruppering i skolan. Nivågruppering kan gynna elever genom att undervisningen kan anpassas till elevernas nivå men riskerar särskilt att missgynna svaga elever. Eftersom vi ofta saknar experimentella studier är det emellertid svårt att dra några riktigt starka slutsatser. Som vi skrivit om tidigare har utvecklingsekonomer i allt högre grad börjat använda sig av experiment och nu har Esther Duflo mfl tagit sig an frågan om nivågruppering. Faktum är att det verkar riktigt lyckat. Åtminstone i Kenya.

I studien fick 121 skolor pengar till en extra lärare vilket användes för att dela in klasserna i två grupper. I hälften av skolorna slumpades eleverna mellan grupperna och i hälften delades de in baserat på sina ursprungliga betyg. Arton månader senare visade sig att eleverna i de nivågrupperade klasserna presterade betydligt bättre än de andra. Dessutom gynnades alla elever, svaga som starka, ungefär lika mycket. De positiva effekterna visade hålla i sig långt efter att experimentet avslutats.

Ett intressant resultat är att det i de nivågrupperade skolorna inte spelade någon roll för medelduktiga elever om de hamnade i den hög- eller lågpresterande gruppen, vilket tyder på att de inte påverkades av hur duktiga deras klasskamrater var. I de icke-nivågrupperade skolorna gynnades däremot dessa elever av att hamna i en klass med duktiga klasskamrater. Eftersom läraren anpassar undervisningen efter gruppen är det därför omöjligt att dra några slutsatser om konsekvenserna av nivågruppering genom att undersöka effekten av kamratpåverkan när eleverna inte är nivågrupperade.

Det är svårt att veta om dessa resultat är giltiga även i länder som Sverige. Exempelvis är klasserna i Kenya stora vilket gör det svårt att individanpassa undervisningen och det finns litet utrymme för speciella stödinsatser. Men det är inte utan att man önskar möjligheten att genomföra denna typ av studier även i Sverige.