I en analys av vad som gick snett på Island identifierar forskarna Willem Buiter och Anne Sibert fyra aspekter som gjorde landet sårbart: Det är ett litet land med en stor internationellt aktiv banksektor, egen valuta och begränsat budgetutrymme (i förhållande till bankernas möjliga behov). Intressant nog uppvisar Sverige samma svagheter.
I normala fall är det centralbanken–som har sedelpressar till sitt förfogande–som garanterar banksystemets likviditet och agerar som lender of last resort. När ett lands banker har åtaganden i utländsk valuta är det emellertid inte säkert att centralbanken kan spela denna roll. Osäkerhet kring bankernas likviditet även kan få valutans värde att falla vilket får skulden att växa och att då trycka pengar är ingen lösning–det får bara valutan att sjunka ytterligare. Under dessa omständigheter blir det staten som måste garantera banksektorn och om skattebasen är liten i förhållande till bankernas åtaganden är garatin inte trovärdig. När marknaden inser att det inte finns en trovärdig lender of last resort kan systemet kollapsa. Enligt Hannes Gissurarson är detta precis vad som hände på Island.
Lösningen är enligt Buiter och Sibert att byta ut den egna valutan mot euron för att därigenom skaffa sig tillgång till euro-systemets likviditet. Vill man inte ta detta steg argumenterar Buiter och Sibert för att man inte heller bör tillåta en stor internationellt aktiv banksektor.
Island är inte ensamt. Buiter och Sibert identifierar tre länder med samma grundläggande svagheter som Island: Schweiz, Danmark och Sverige. De garantier som ställts ut till bankerna är därför problematiska, om än oundvikliga. Om oron för svenska bankers likviditet ökar kan garantierna i värsta fall skapa en statsfinansiell kris, alldeles oavsett om bankerna egentligen har problem eller ej.
I förhållande till BNP är emellertid inte den svenska banksektorns internationella åtaganden tillnärmelsevis lika stora som Islands. I figuren ser vi att även Schweitz och Storbritanniens internationella exponering är betydligt större än Sveriges. Oroväckande är däremot att även Barry Eichengreen, känd för sin forskning om finansiella kriser, för någon månad sedan pekade ut Sverige som särskilt utsatt.
Gross bank debt in foreign currency (% of GDP). Source: BIS and IMF
Regeringens ytligt sett lite märkliga beslut att strö garantier över banksektorn ska nog ses i detta ljus. Eftersom vår banksektor har de internationella åtaganden den har och då vi knappast omgående lär byta ut kronan mot euron, återstår i dagsläget bara att hoppas på att förtroendet för bankernas likviditet upprätthålls; kosta vad det kosta vill. Vi befinner oss med andra ord i en situation där vi håller andan och hoppas på det bästa. Men kontroll, det har vi inte.
En konsekvens av detta är att initiativtagarna till Finansplats Stockholm kanske borde inrikta sig på ett euro-medlemskap. Utan euron är det annars tveksamt om Sverige kan ta risken att bli ett finansiellt centrum. Eller så kommer finansplatsen aldrig att fungera eftersom sparare tror att det kommer att gå som på Island.
(tipstack till Helena)
Ekonomistas 
Nu är väl inte Sverige så speciellt utsatt (även om vi också sitter djupt i smeten).
Tydligen har enbart den Brittiska banken Barclay en hävstång på 63:1 d.v.s lånat ut 63 gånger mer än tillgångarna – och de är på inget sätt ensamma eller värst. Tänk om du kunde vidga ditt ägande 63 gånger mer än dina faktiska tillgångar och inbilla folk att du har så mycket – vilken trovärdighet skulle du ha kvar om det uppdagades – är det underligt att folk är på vippen till bankrusningar.? Och givetvis måste staten stötta påhittet i alla länder med bankgarantier så att folk inte börjar rusa mot banken för att plocka ut pengarna som inte finns – bankgarantier som staterna inte på något sätt kan hålla. Islands bankers fiktiva storlek motsvarade Islands BNP 13 gånger om – mycket? Jovisst, men Schweiz bankers fiktiva värde motsvarar 10 gånger deras BNP – Belgiens 7,5 gånger deras BNP o.sv, o.s.v . Enbart banken Fortis är uppblåst 2,5 gånger Belgiens BNP.
Intressant artikel:
http://www.atimes.com/atimes/Global_Economy/JJ04Dj01.html
Slutet är riktigt spydigt:
” Är inte Europeerna underbara, så tillitsfulla och naiva i sin syn på världen”
När ett företag går i konkurs eller gjort något olagligt behöver inte de anställda eller resten av landet betala företagets skulder. När en liten bankelit skiter på sig på en korrupt och genomrutten finans”marknad” ska alla betala denna parasitklicks skulder. Riktiga företag konkurrerar om befintliga pengar och kan inte skapa nya. Företag sitter inte heller ihop i en kartell som ytterst matas av mamma staten.
Tycker också det är lite roligt att det inte nämns något om den carry trade som Island utsattes för.
Jag tror att jag förstår argumenten för, och det vore kanske lite läckert med en finansplats sthlm.
Men borde man inte kunna lägga till att vi bara för drygt 5 år sedan hade en folkomröstning; 56 % nej. 42 % ja. Valdel. 82,6 %?
Detta även om ja-sidan satsade mer pengar i kampanjen per väljare än tidigare i något demokratiskt val i världen.
2003 gjorde väl du o Jonung också en studie som visade att väljarna verkade förstå vad en valutaunion innebär? EMU-utredningen 2002 konstaterade att det är svårt att ersätta penningpol med finanspol som stabiliseringspolitiskt instrument.
Nu kanske ditt inlägg inte la in någon eg värdering och frågan om politisk legitimitet fick ses som sekundär. Men ändå… det kanske hade kunna läggas till.
Oj, 2007 gjorde du o Jonung studien men man kanske också kunde ha uttryckt sig, en konsekvens är att initiativtagarna till finansplats sthlm kanske borde lägga ner eller minska ner sitt projekt?
Vi får se hur det går för de baltiska staterna.
Om deras ekonomier kraschar faller Swebank och SEB och därmed det svenska banksystemet. Har dock inte sett några bra analyser av tänkbara scenarios.
Annars är EMU inget perfekt systemvid en finansiell kris. Det krävs en samordning av penning och finanspolitik som saknas. Inte heller är tyskarnas preferens för inflationsbekämpning behjälplig när hotet är ett deflationsscenario.
Vad gör man om t.ex Grekland ställer in betalningarna?
Martin Feldstein skriver t.ex Will the Euro Survive the Current Crisis?
Orsaken är att EMU saknar flexibilitet.
Växelkursrisken reduceras väl i någon utsträckning genom swappar? Om jag minns rätt har t.ex. AP-fonderna som praxis att valutasäkra en stor del av sina utländska investeringar: man vill ha en internationellt diversifierad portfölj, men inte växelkursrisk. Varför skulle inte bankerna i någon utsträckning resonera likadant?
Diagrammet säger då ganska lite: det intressanta är den faktiska exponeringen, d.v.s. växelkursrisken netto dessa derivat.
Jag håller med om att diagrammet inte säger allt. Däremot är staten knappast valutasäkrad för att klara dessa åtaganden. Om man ska se en nackdel med förra veckans ränte sänkning så är det väl att kronan tappade i värde vilket ökat kostnaderna för lånen i utländsk valuta.
Martin: Kul att du uppmärksammat den studien. Tyvärr är den dock rätt oinformativ och säger bara att folk på marginalen varkade ha koll på de kostnader och vinster som euron för med sig. Däremot säger den inte så mycket om absoluta risker utan bara relativa.