Härom veckan uppmanade statsministern oss att gynna den svenska efterfrågan och därför inte handla kinesiska varor till jul. Utspelet indikerar en mycket snäv syn på stabiliseringspolitikens mål: det är den svenska efterfrågan som ska upprätthållas, även om det sker på bekostnad av andra länders välfärd. Det är tankegångar som är svåra att sympatisera med.
Men jag reagerade även negativt på Bengt Assarssons DN-Debattförslag att momsbefria bilköp — det skulle ju i hög utsträckning stimulera utländska biltillverkare. Vid närmare eftertanke undrar jag om mina reaktioner på de två utspelen är förenliga. Är jag i det senare fallet lika snävt nationalistisk som statsministern? Eller är det just de protektionistiska inslagen i statsministerns utspel som rättfärdigar min negativa reaktion?
Nu var det här kanske två extrema exempel, men liknande frågor dyker ofta upp i diskussioner om lämplig stimulanspolitik. I ett litet land med flytande växelkurs kommer finanspolitiska stimulanser att stärka växelkursen och därmed delvis gynna efterfrågan i utlandet snarare än i hemlandet. Är sådana läckage ett stabiliseringspolitiskt problem, eller är det kanske varje lands moraliska skyldighet att hjälpa till att stimulera världsekonomin?
För mig är svaren inte givna. En naturlig utgångspunkt är att varje land fokuserar på sin egen ekonomi men undviker åtgärder som direkt missgynnar grannländerna.
Länkar: Maria Rankka om Reinfeldts utspel på Newsmill. Richard Baldwin och Simon Evenett på VoxEU om risken för ökad protektionism i krisens spår.
Ekonomistas 
* Alla stimulanspaket ar till for att oka den inhemska efterfragan.
* En reducering av “marginal propensity to import” okar den keynesianska mulpliern, och okar stimulandpaketets effekt.
* Detta sker inte pa bekostnad av nagon alls. En stimulanseffekt uteblir visserligen pa vara narmsta handelspartners, men det ar fortfarande inget nollsummespel – deras situation forvarras absolut inte, men den forbattras inte lika mkt som den skulle ha gjort vid en hog MPI.
Man kan kritisera Reinfeldt, men da bor man antingen kritisera: 1, Den Keynesianska logiken ovan. 2, Stimulanspaket generellt, eller 3, Att i jamforelse med policy B sa star sig policy A slatt.
Vill man få snabba resultet och detta också utan att pengar i större utsträckning läcker utrikes kan investeringar i offentlig sektor vara bra. Och utlandet borde inte se bättre skolor eller sjukvård i Sverige som ett hot. Sedan kanske man bör behandla ordet “nationalism” med försiktighet – är den arbetare som är förbannad för att hans jobb flyttas till ett låglöneland nationalist?
Bjorn – Du menar alltsa att anstallda i offentlig sektor 1, har en mindre benagenhet att konsumera utlandska varor an individer i den privata sektorn, och 2, satter spratt pa pengarna snabbare an inidivider i den privata sektorn. Det tror jag inte pa for en sekund.
Det later mer som du, som gammal vansterjeppe, vill se en storre offentlig sektor och anvander den radande krisen och Keynesianska arguement (som du uppenbarligen inte forstar) for att dolja dina egentliga motiv.
Vad skrev Torbjörn Becker här på bloggen för några dagar sedan? Ur praktisk ekonomisk synpunkt inget konstigt. Det är faktiskt en viss skillnad mellan en fabrik som monterar i huvudsak från utlandet inköpta komponenter och en tjänstetung verksamhet här i Sverige. Mellanläget skulle då vara en industri som är baserad på inhemska råvaror. Under tidigare kriser kunde man stödja lageruppbyggnad där i väntan på bättre tider, men det kan vara en osäkrare satsning idag. Alltså – vill man ha snabba resultat – bör man titta på hålen i den offentliga sektorn.
Bjorn – I den keynesianska modellen sker ALLTID den initiala stimulansen (G) endast pa inhemska varor (effekten ar naturligtvis noll om stimulansen gar till kinensiska risproducenter). Multiplikatoreffekten kommer dock ifran hur de inhemska mottagarna valjer att spendera stimulanspaketet. Forklara garna hur den multiplikatoreffekten blir storre av att den offentliga sektorn okar. (snarare an den, imhemska, privata)
Pontus: Björn har rätt. Om det primära syftet med ett stimulanspaket är mest “bang for the buck” så är offentliga satsningar överlägsna. Men det har inte med konsumtionsmönstret hos offentliganställda att göra. Offentlig konsumtion ger inte ökad privat konsumtion. Detta eftersom vi har ett transfereringssystem(a-kassa) och (höga) skatter. Den som går från arbetslöshet till jobb ökar inte disponibelinkomst fantastiskt mycket. Den som blir arbetslös hamnar inte på gatan. Effekten av offentlig konsumtion kommer av att den ger ordentlig “push” åt privata investeringar. Frågan är varför vi måste jaga mest “bang”? Missförstå mig inte: det är viktigt att stimulanserna blir effektiva. Men de bör inte vara ensidiga. Skattesänkningar är ett utmärkt verktyg för att uppmuntra privat konsumtion. Det verktyget måste användas-ordentligt. Sänkningarna bör i förstahand vara inriktade på inkomst och konsumtions skatter. Den offentliga konsumtionen har släpat efter i trettio år nu så den bör öka rejält också.
Att det finns nåt som heter import är inget nytt. Importen har aldrig varit ett problem och kommer aldrig att bli det. Åtminstone inte vad gäller att utforma effektiva och verkningsfulla stimulanser.
Sen
Vilken harang av nonsens! Offentlig konsumtion okar privata investeringar (helt i motsats till den klassiska crowdin-out effekten), dessutom har den offentliga konsumtionen slapat efter i 30 ar (slapat efter vadda? har inte den offentliga sektorn vaxt narmast kontinuerligt de senaste 30 aren?), och import ar inte, har aldrig varit, och kommer aldrig vara ett problem. Well, for den Keynesianska multiplikatorn sa ar den det.
Jag tror jag ger upp den har diskussionen nu.
Shubila – varför var nivån på den offentliga konsumtionen som andel av BNP lagom för just 30 år sedan? Varför inte för 50 eller 5 år sedan?
Och varför skulle ökat offentligt spenderande vara bättre än ökad privat (tjänste)konsumtion? Såg ett föredrag av (nationalekonomen) Richard C. B. Johnsson för några år sedan där han, helt korrekt, påpekade att det alltid kommer finnas massor av arbete som inte utförs pga skattekilar etc. Sänk momsen och de sociala avgifterna istället, förslagsvis så selektivt som EU tillåter.
Pontus: Konsumtion genererar investeringar. Sambandet är enkelt och gäller oavsett om det är offentligheten eller privat sektor som konsumerar. Hög konsumtion kräver att man bygger ut sin produktionskapacitet. Det är den överlägset viktigaste faktorn till investeringar. Att höja räntan några punkter upp eller ner kan ge liten(om någon) effekt på marginalen. Med andra ord: crowding in är ordentligt mycket större än crowding out. Crowding out förutsätter dessutom en passiv penning politik, vilket det inte finns någon som helst anledning till.
Det jag menade med importen är att det vore ett misstag att underlåta att stimulera för att man, “surprise”, upptäckt att människor importerar. Faktum är att det finns fog att tro att multiplikator effekterna är större i en öppen ekonomi, med import än en stängd utan.
LG: Sedan 30 år har konsumtionen, offentlig som privat, kvävts av den ekonomiska politiken. Den ena är inte bättre än den andra. Vi behöver båda. Och det rejält. Men som stimulans är den offentliga konsumtionen effektivare. Den ger en större “push”. Min poäng är dock att det räcker inte som enda kriterium för ett juste stimulanspaket. Ett vettigt paket kombinerar de två.
Shubila: De flesta analyser av den ekonomiska krisens långsiktiga orsaker säger att den berodde på överbelåning och där tillhörande konsumtion. Dvs folk, framförallt i USA (och på Island), har konsumerat över sin långsiktiga förmåga och detta har finansierats via skuldsättning. Detta är knappast förenligt med att “konsumtionen, offentlig som privat, kvävts av den ekonomiska politiken”. Tvärtom har politiken syftat till att underlätta denna skuldsättning (exempelvis via Freddie och Fannie) och marknaden har gjort detsamma genom att paketera lån på sätt som (verkade) minska riskerna i kreditgivningen.
Det här är nästan legendariskt: “Sedan 30 år har konsumtionen, offentlig som privat, kvävts av den ekonomiska politiken.”. Det är alltså bara att slänga ut alla teorier om överdriven konsumption, överdriven skuldsättning, slit-och-släng samhälle med mera genom fönstret för vårt problem är att nyliberalismen har kvävt konsumptionen…
Emil: Jo. Konsumtionen har kvävts. Om det är nyliberalismens fel vet jag inte. Jag skulle snarare tillskriva detta till vad jag kallar kameral fundamentalism.
Jonas: Den kreditexpansion som ägt rum under senare decennier har kanaliserats till tillgångsmarknader och skapat bubblor. Men frågan är varför inte finansiellt kapital lett till reala investeringar?
I artikeln till denna länk:
http://www.dagensarbete.se/home/da/home.nsf/98770b2ae7748f3541256ce5006dad5f/3f100fa5620480f3c12572f0002a314e?OpenDocument
hittar du en figur över nyinvesteringarnas andel av bnp sedan 50-talet. Det är Lennart Bergs siffror och de visar på en tydligt nedåtgående trend. Mitt svar är att det beror på otillräcklig konsumtion. Som sagt: konsumtion genererar investeringar. Om konsumtionen är otillräcklig kommer finansiellt kapital söka sig till tillgångsmarknader och skapa bubblor.
På scb:s hemsida hittar jag följande siffror över den genomsnittliga årliga procentuella ökningen för offentlig och privat konsumtion(volym i 2000 års priser) över tid för Sverige:
År offentlig konsumtion privat konsumtion
1950-1959 4,8 2,5
1960-1969 5,5 3,8
1970-1979 3,3 1,9
1980-1989 1,6 2,0
1990-1999 1,0 1,1
2000-2006 0,6 1,4
Klen konsumtion är det övergripande problemet och gäller de flesta(om inte samtliga) länder. Men Usa skiljer sig något från övriga. Amerikanerna har, ur konsumtionshänseende, fört den överlägset bästa ekonomiska politiken. Därför har de också klarat sig bäst om vi jämför bnp/capita(det beror alltså inte på en flexiblare arbetsmarknad).
Detta är den makroekonomiska bakgrunden till dagens kris. Mikroekonomiska faktorer i krisen är naturligtvis, som du säger, vårdslös kreditgivning.
Shubila: Siffrorna du visar säger inte mycket mer än att konsumtionen ökar snabbare i perioder när vi har mer att konsumera. Om man i stället tittar på konsumtionen (privat + offentlig) som andel av BNP är det svårt att hitta en trend. Sedan 1950 har den legat kring 76 procent av BNP. Den har legat en bit däröver perioden 1977-1982 och 1991-1994. Självfallet har den även legat något under 76 procent i vissa perioder, bla 2006-2007. Vet inte riktigt vilka slutsatser man ska dra av detta annat än konsumtionens andel verkar stiga under lågkonjunktur.
Att nyinvesteringarna i Sverige sjunkit kan bero på två saker: (i) vi är mindre benägna att byta konsumtion i dag mot konsumtion i morgon (vilket bla kan bero på demografiska förändringar), eller (ii) utbudet av högavkastande investeringar i andra länder är större än i Sverige (vilket kan bero på inträdet av länder som Kina och Indien i världsekonomin). Troligen är båda förklaringarna relevanta men ingen stödjer din hypotes. Dessutom är din förslagna politik omöjlig på global nivå: om någon konsumerar mer än de producerar måste någon konsumera mindre än de producerar.
Shubila: Dina konsumtionssiffror ser konstiga ut. Var hittade du dem? De stämmer varken med de uppgifter som finns i OECDs Economic Outlook eller med det jag ser på SCBs sidor (se här). Till exempel har jag svårt att tro att privat konsumtion steg snabbare under 1970-talet än under 2000-talet (hittills).
Shubila – det är inte konsumtion som driver investeringar utan sparande. Sparande – in med pengar på banken, köp av nyemitterade aktier, statsobligationer etc, dvs ett kapitaltillskott som sedan företagen/staten kan använda för investeringar. I synnerhet företag tar inte in pengar för att “konsumera” (staten kan väl i viss mån göra det, dvs lägga pengar på tex a-kassa eller sjukvård istället för infrastruktur).
Helt rätt konstaterat av Jonas V: “om någon konsumerar mer än de producerar måste någon konsumera mindre än de producerar”. En titt på bytesbalansen gör det ganska lätt att se vilka länder som har underskonsumerat under senaste decenniet. Nu är det nog upp till Kina, Sverige och andra syndare att börja agera draglok för en gångs skull.
Jonas: Vad jag kan se omkring mig (utan att belägga det) så överkonsumerar och överbelånar sig den svenska arbetarklassen redan. Då faller det ju på dina kollegor och den övre medelklassen i Sverige att inte vara egoistiska och försöka trygga sin ekonomiska framtid i olika sparformer. Dom får väl köpa ett par bilar och några hus till så dom kan bli riktigt lyckliga och en herrans massa tjänster. Eller gör den avtagande marginalnyttan av pengar att du föreslår en skarp progression i inkomstskatteskalor? Har säkert vänt upp och ner på teorin då jag inte är någon ekonom.
Martin: “Har säkert vänt upp och ner på teorin då jag inte är någon ekonom.”
Sist du etiketterade dig själv så var du “närmast nationalekonom”. Så nu blir jag lite konfunderad. Vad är du egentligen?
Marcus: Nära ger inga akademiska titlar eller förbinder någon att bli upphetsad av en hög ekonomisk tillväxt eller känna till alla esoteriska uttryck, typ megasuperdupereffekten som gör att teknologisk utveckling, styrmedel och ekonomiska modeller löser alla problem i tillräckligt god tid. På lång sikt är jag naturligtvis övertygad om att teknologisk utveckling löser allt om vi kommer dit. Tycker ekonomistas är en kul sida med relativt breda inlägg även om jag kan sakna miljöekonomin och störa mig lite på synen att miljön skall integreras i ekonomin istället för att ekonomin skall integreras i miljön. Men jag har lärt mig mkt av att testa argument här (är kul att få svar av etablerade ekonomer) och förstått att jag är för naiv och att alla inte tänker som mig. Tack Gud eller kanske Darwin för beteendeekonomin hur som helst.
Jobbar på Liseberg annars med kul tjänst.
Tack som frågar föresten! Och du var lyckligt gift förstod jag! Lycklig för att du är gift eller gift för att du är lycklig? 😉