Vilken effekt hade Saltsjöbadsavtalet?

Löneglidning mellan arbetsplatser och sektorer påstås ofta driva upp löneskillnader. Underförstått är att ju mer centralt förhandlade löner är desto jämlikare blir utfallet. Men ny forskning ifrågasätter denna bild. I ett internationellt och historiskt perspektiv verkar centrala löneförhandlingar inte ha någon tydlig effekt alls på länders löne- och inkomstskillnader.

Det är de amerikanska statsvetarna Ken Scheve och David Stasavage som i en nyligen publicerad studie kartlagt hur olika politiska och arbetsmarknadsrelaterade institutioner utvecklats under 1900-talet och hur de påverkat löne- och inkomstspridningen i flera västländer. Framför allt är det de långa tidsserierna som är nytt i denna studie och som sätter de undersökta institutionerna och deras effekter i perspektiv. Fallet Sverige uppmärksammas särskilt eftersom vårt Saltsjöbadsavtal och långa period av vänsterledda regeringar ger god möjlighet att undersöka vilka fördelningseffekter dessa inslag haft.

Forskarnas slutsats är att det saknas stöd för att länder med centrala löneförhandlingar har jämnare fördelning. Inte heller förefaller införande eller avskaffande av centrala löneförhandlingar minska respektive öka spridningen.

Resultaten är kontroversiella inom forskarvärlden, där den nordiska arbetsmarknadsmodellen ofta framställts som en viktig förutsättning för en exceptionellt jämn inkomstfördelning. Sista ordet är förstås inte sagt. I en ganska ny studie från Uppsala universitet diskuteras huruvida den ökade lönespridningen sedan 1985 kan hänföras till just löneförhandlingarnas minskade centralisering. Författarna utesluter inte detta även om det inte verkar ha haft någon större betydelse. För dem som vill uppnå minskad inkomstspridning med hjälp av en återgång till centrala löneavtal ger forskningen med andra ord begränsat stöd.