För ett tag sedan skrev jag här på Ekonomistas om nationalekonomers språkbruk och hur detta tenderar att reta upp folk utanför vårt forskningsområde. Att säga att en individ har “valt” sin situation utifrån medvetet handlande verkar uppfattas mycket provocerande. Eftersom jag tycker att ekonomer har mycket klokt att säga har jag funderat på hur vi ska kunna förmedla våra budskap utan att reta upp lyssnaren. I helgen fick ett reportage i radioprogrammet Barnaministeriet om Martina, det första privata barnsjukhuset i Sverige, mig att förstå vad det är vi missar att säga.
För att få vård på Martina måste man antingen ha en privat försäkring eller betala den fulla kostnaden för vården. För sina patienter utlovar sjukhuset bland annat snabbare kontakt med specialistläkare. Martina har blivit kritiserat för att bland annat strida mot FNs konvention om att alla barn ska ha rätt till bästa möjliga hälsa(*). På denna kritik svarar Martinas VD Peter Wasmuth: “Visionen är att korta köerna och att sjuka barn ska bli friska fort. Alla har råd, det handlar bara om hur man prioriterar.” Här någonstans förstod jag vad det är vi ekonomer missar att säga när vi pratar om det fria valet och som därför blir så provocerande.
Det vi nationalekonomer menar när vi säger att indivder har valt vissa alternativ är att de har optimerat under vissa bivillkor, dvs givet möjligheterna som bl a ges av individers förmågor, samhällets institutioner, den information inviden har m m har individen valt det som han/hon tycker är det bästa alternativet. Detta innebär ju inte att det är samma sak som att säga att individen skulle ha valt detta alternativ om hon kunde ha valt vad som helst.
Vad leder detta till i frågan om privat barnsjukvård? Jo, att Martinas VD förmodligen har missat detta med budgetrestriktioner, och att Martinas kritiker nog bör slipa lite på sina argument: om Martina erbjuder bättre vård än de svenska landstingen, så är det väl snarare det svenska välfärdssamhället som bryter mot FN konventioner och inte ger alla barn den bästa vården.
Eddie Izzard illustrerar med all tydlighet att våra val beror på vår valmängd:
Ekonomistas 
När man inte vågar eller vill se människors situation utifrån ett socialt/ kulturellt perspektiv eller ett klassperspektiv eller när den ekonomiska teorin inte klarar av att förklara verkligheten då kallar vi val för: optimerat under bivillkor. Om man vill göra allt för att rädda den otillräckliga teorin. Kanske skall man låta praktiken leda diskussionen, inte tvärtom.
Men det är väl ändå ett steg på vägen. Att man erkänner att det fria valet inte alltid är fritt, såsom ekonomisk teori ofta förutsätter.
Sen kan man undra om det inte skulle kunna vara budskapet i sig som retar många och inte bara försöka klura ut “hur vi ska kunna förmedla våra budskap utan att reta upp lyssnaren.”? Är det så skrämmande att inse att budskapet är fel, inte hur man levererar det?
Jonas: Ekonomisk teori har aldrig förutsätt att valet är fritt, i bemrkelsen att prioriteringar inte är nödvändiga. Vad fria val utan bivillkor skulle innebära i praktiken kan jag — eller nationalekonomisk teori — inte förstå. Även om alla på något märkligt sätt skulle kunna få allt, så är det omöjligt för folk att hinna avända sig av allt. Alltså finns det alltid bivillkor av något slag. Kan någon förstå vad ett fritt val utan några restriktioner betyder?
Sedan tror jag att många blir provocerade av att vi lyfter fram behovet av att prioritera både i det stora och det lilla. Att prioritera betyder att man inte bara kan sätta upp lista av önskvärda mål utan att man även måste välja vilka av dessa som är viktigast. Det är jobbigt, både i det stora och det lilla.
Som jag minns det började denna diskussion med att en representant från stadsmissionen reagerade på en skrivning i en rapport om att hemlösa/uteliggare hade valt att leva som de gjorde. På den grunden baseras följande inlägg.
Jag tror att invändningen riktar sig mot att det framställs som att individen skulle kunna välja något annat, på samma sätt som jag väljer mellan att åka buss till jobbet eller att cykla. Om det gjordes klart vilka bivilkor som styr den hemlöse individen i dess val tror jag att stadsmissionen hade haft lättare att acceptera skrivningen om individens val.
@ David: Jag tror att du har helt rätt och att jag har lärt mig hur jag bättre ska uttrycka mig i sällskap med icke-ekonomer. För oss finns bivillkoren där utan att vi nämner dem specifikt, men vi kan ju inte utgå från att alla runt omkring oss har läst A-nek.
”Martina” tycks väcka frågor om konsumentpreferenser och om fria val är så ”fria” egentligen.
Intressantare är att ”Martina” visar på problemet med offentlig finansiering av ”fria nyttigheter” (läs sjukvård) och hur man kan ta genvägar mellan de fria nyttigheterna både som konsument och producent baserat på en ojämn inkomstfördelning.
Den som har pengar köper sig förbi flaskhalsar och köer i den fria nyttigheten ”sjukvård” och vet att om ”Martina” upptäcker (diagnosticerar) något allvarligt hos barnet så tar den offentliga vården vid med ett obegränsat erbjudande om tillräcklig vård. Exempelvis, om den förväntade enkla diagnosen halsfluss visar sig vara en blodmalignitet hos mitt barn så resulterar detta i en omedelbar remiss till ”Astrid” (Astrid Lindgrens barnsjukhus) där barnonkologen tar över och står för en högkvalitativ utredning och vård för någon miljon kronor ur den offentliga budgeten.
Vad betyder detta? Jo, samhället låter ”Astrid” (och hennes ”systrar” på vårdcentraler och barnkliniker) ta fullt ansvar för att erbjuda alla svenska barn komplett sortiment av sjukvårdsinsatser, från den allra enklaste till den allra mest allvarliga sjukdom. Med en i förväg maximerad väntetid (s k ”vårdgaranti”) dessutom i vissa fall.
Inse vilken produktkatalog detta motsvarar vid jämförelse med utbudet hos Electrolux, Volvo, Sony-Ericson med flera! En produktkatalog som dessutom uppdateras och utvidgas ständigt i takt med den medicinska utvecklingen. Och, signifikativt för fria nyttigheter, därtill utökas som svar på ökad efterfrågan hos sjukvårdskonsumenten. En oändlig kostnadsspiral där ”Astrid et al” kämpar en vardagskamp för att rationalisera verksamheten (sänkt styckpris) och ransonera utbudet (till var och en efter behov, inte efterfrågan).
Medan ”Astrid et al” roddar runt i barnsjukvårdslabyrinten glider ”Martina” in från sidan och vinkar diskret med erbjudandet om snabb och enkel handläggning av problemet mot betalning. ”Martinas” produktkatalog är betydligt mindre än ”Astrids”, den omfattar i princip från det allra enklaste till det medelsvåra. Är problemet mer än medelsvårt hänvisas patienten till ”Astrid et al”. Där bedrivs vård och diagnostik utan kostnadstak och utan hänsyn till betalningsförmåga.
Sjukvårdproducenten ”Martina” erbjuder genvägar mellan och till fria nyttigheter/offentlig sjukvård för de köpstarka konsumenter, som vill betala sig förbi väntetider och flaskhalsar i den offentligt finansierade sjukvården. Att Martina kan göra det, beror i hög grad på att kunderna/konsumenterna parallellt har en obruten garanti att få forsatt vård via det offentliga systemet om så behövs. Ingen av de presumtiva kunderna ställs inför valet Martina eller Astrid? Det blir Martina och Astrid!
Om sedan någon oljeshejk eller andra extremt rika icke-svenskar väljer att söka vård hos ”Martina” blir det förstås extra bonus för det privata alternativet. Och kanske även för det offentliga sjukvårdssystemet om dessa patienter remitteras vidare till någon av de svenska högspecialiserade kliniker, som, med offentliga medel, skolat specialisterna hos Martina.
Många har en lättvindig attityd till ”Martina” och tycker att hon bara suger upp ett privat budgetöverskott som annars skulle gått till en ny BMW eller till ytterligare en fjällsemester. Strikt privatekonomiskt är det kanske så. Men man kan också fundera över konsekvenserna på annat sätt. Dräneras det offentliga systemet på frukten av utbildningsinvesteringar i och träning av personal när personalen rekryteras till privat verksamhet? Urholkas legitimiteten hos det offentliga systemet med åtföljande minskad betalningsvilja hos allmänheten? Är ökad valfrihet inom det offentliga systemet och mellan offentligt och privat en rimlig väg när vårdefterfrågan och vårdbehov ökar oändligt och vårdresurserna är begränsade?
Det behövs en debatt om ransonering av sjukvård. Även om den måste maskeras till en diskussion om ”prioriteringar i sjukvården”.
För att koppla tillbaka till ekonomers språkbruk så är ju frågan om det även för ekonomer verkligen är lämpligt att använda begreppet val när man talar om hemlöshet som i så många fall sammanfaller med missbruk. Vilka alternativ har en heroinist. Kan man ens tala om ett val under bivillkor? och framförallt även om man kan så är frågan om det sänder det rätt värderingar?
Val kan inte fattas utan alternativ (även om det bara rör sig om val inom vissa ramar). Vissa grupper har väldigt få alternativ om ens några (t.ex. fallet missbrukare). Att använda begreppet val kan av icke-ekonomer uppfattas nog som om man vill understryka denna kontroll och den frihet som subjektet skulle ha. Vilket är ganska osmakligt.
I sjukvårdsfrågan är en annan aspekt som jag tror många icke-ekonomer finner provocerande att vi ekonomer är så strikt utilitaristiska. Om en mamma ska välja mellan att betala vård för sin dotter vars hälsa hon är orolig för så är alternativen inte så lätt att utvärdera för en individ. Har man något alternativ till att hosta upp (egna eller lånade) pengar för att ge sin dotter snabbare vård? Kan föräldrar verkligen förhålla sig så beräknande till sitt barns liv och hälsa när de flesta besitter en så begränsad kunskap i medicin?
Jag tror att för många ekonomer svarar instinktivt ja på den frågan och det provocerar säkert en hel del människor.
“optimerat under vissa bivillkor, dvs givet möjligheterna som bl a ges av individers förmågor, samhällets institutioner, den information inviden har m m har individen valt det som han/hon tycker är det bästa alternativet.”
Individers förmågor = betalningsförmåga? Inkomst. Pengar. Ekonomiska förutsättningar. Monetära tillgångar.
Varför inte uttrycka sig tydligt i frågan? Eller vara mer specifik i vad förmågor innebär om det även är andra saker som åsyftas?
TYDLIGHET!
Jag tror att det som provocerar med begreppet är att restriktionerna på det fria valet kan vara så kraftiga att “residualen” av valfrihet i vissa extrema fall förmodligen är liten i förhållande till andra faktorer som också påverkar ett beslut:
Exempel: en missbrukare som i sin barndom blivit bortlämnad av sina föräldrar och blivit placerad i fosterhem där han/hon blir sexuellt utnyttjad och misshandlad, sedan mobbad under hela sin skoltid, hamnar i missbrukskretsar och börjar missbruka och i den vevan blir hemlös, och i ett kraftigt heroinrus attackerar en helt oskyldig person på stan har naturligtvis gjort valet att attackera alldeles själv.
Även om man aldrig bör ta ifrån vuxna individer ansvar för sina egna handlingar så kan det ju i många fall, som det ovan, vara uppenbart att restriktionerna för valet I SIG är mycklet starkare än den valfrihet som individen upplever. Det kokar väl ner till en semantisk fråga: det är aldrig fel att påstå att individer gör ett fritt val, men det kan ju riskera att i extrema fall leda till fokusförskjutning från sådant som varit viktigare för en individs beteende.
Flera av era inlägg leder till frågan om det finns vissa ämnen (som t ex hemlöshet, prostitution, sjävlmord) som vi ekonomer borde hålla oss borta från. Jag vet själv inte riktigt vad jag står i denna fråga, förutom att jag tror att vi har de utvärderingsmetoder som behövs för att undersöka hur olika politikförslag påverkar även dessa ämnen. Vad säger ni?
Jag håller med Marcus. Frågor som prostitution och självmord är precis sådana frågor som ekonomer borde diskutera mer och inte mindre. nonicoclolasos har skrivit en hel del om det på sin blogg
Vet ej om jag har tillräckliga kunskaper i frågan men läst både nek och beteendevetenskap. En väg är kanske att ge mer inflytande åt beteemdevetare i sådana här frågor samtidigt som allt går och bör mätas i pengar (inom ramen för marknadsekonomin) och regressionsanalyser är väl alltid nyttigt.
Att människor gör rationella val när de väljer att leva som missbrukare, prostituerade eller begå självmord tror jag inte ett dugg på. (inte leva ett stigmatiserande a-kasseliv heller)
Så lyssna på beteendevetarna som sysslar med riktig vetenskap utan heltokiga världsfrånvända antaganden, vilka ibland men inte alltid slår slint i ekonomers huvuden, iaf bland de ekonomer som läste mikroekonomi innan beteendevetenskapliga inslag kom in samt bland de som inte orkat hämta upp denna extremt viktiga kunskap.
Martin: att antaganden i teoretiska modeller ibland kan vara väl starka (även om detta inte alls alltid påverkar resultaten) säger inget om tillförlitligheten i empiriska studier, som ju just försöker mäta olika samband utan att anta hur relationerna ser ut.
Så självklart ska nationalekonomer “lyssna på beteendevetarna” och för den delen alla andra samhällsdiscipliner som forskar om frågor som intresserar nationalekonomer. Men det omvända är minst lika sant. Nationalekonomin har kommit väldigt långt i sina empiriska metoder och övning i dessa och i de ämnen som de grundar sig på (matematik och statistik) är en stor del i grund- och forskarutbildningen, mig veterligen ojämförligt större än i andra samhällsdiscipliner. Jag tror alltså att övriga samhällsdiscipliner skulle behöva lägga om sin utbildning radikalt om de ska kunna matcha nationalekonomin i kvantitativa metoder. Huruvida det är önskvärt är en helt annan fråga.
Nej, det är sant. Empiriska verktyg är säkert en oerhörd styrka inom nationalekonomin och gör den till den mest rigorösa samhällsvetenskapen oavsett vetenskaplig metod.
Empiriska studier i all ära men om ekonomer följer upp empirin med modellering av känsliga komplexa psykologiska frågor likt självkontrollsproblem så bör varje sådan artikel bifoga en 10 sidor lång bilaga som förklarar (läs rejäl varningstext) vilka antaganden som modellen bygger på och varför modellen kanske inte är lämplig att använda för policybeslut? När antaganden nämns lite i förbifarten tycks mig inkompetenta politiker dra för stora slutsatser av neks modeller men behöver ju iofs inte vara ekonomernas fel. (T.ex. för skattekonkurrens jag själv tittat på antar man ibl bort transaktionskostnader (nämner det kort) i modeller som får politiskt genomslag, och då på extremt lösa grunder men annan fråga).
Nej, det är sant. Empiriska verktyg är säkert en oerhörd styrka inom nationalekonomin och gör den till den mest rigorösa samhällsvetenskapen oavsett vetenskaplig metod.
Empiriska studier i all ära men om ekonomer följer upp empirin med modellering av känsliga komplexa psykologiska frågor likt självkontrollsproblem så bör varje sådan artikel bifoga en 10 sidor lång bilaga som förklarar (läs rejäl varningstext) vilka antaganden som modellen bygger på och varför modellen kanske inte är lämplig att använda för policybeslut? När antaganden nämns lite i förbifarten tycks mig inkompetenta politiker dra för stora slutsatser av neks modeller men behöver ju iofs inte vara ekonomernas fel. (T.ex. för skattekonkurrens jag själv tittat på antar man ibl bort transaktionskostnader (nämner det kort) i modeller som får politiskt genomslag, och då på extremt lösa grunder men annan fråga).
“Flera av era inlägg leder till frågan om det finns vissa ämnen (som t ex hemlöshet, prostitution, sjävlmord) som vi ekonomer borde hålla oss borta från.”
Det tycker jag verkligen inte. Tvärtom! Det är just dessa områden som behöver belysas mer med hjälp av forskning, så man kan skapa sig mer välgrundade uppfattningar.
Jag tror inte att vi nationalekonomer ska hålla oss ifrån några ämnen, utan tror att vi ska bidra så gott vi kan där vi kan. Däremot tror jag att det generellt kan vara ett problem att vi använder värdeladdade begrepp som effektivitet, preferenser och nyttomaximering på ett sätt som skiljer sig från den mening begreppen har i allmänhet. Det vill säga där de i allmänhet är positivt värdeladdade, men där de i nationalekonomisk teori inte nödvändigtvis beskriver en positiv situation. Särskilt problematiskt blir det förstås när man använder sådana begrepp i sammanhang där individers preferenser är perversa i den meningen att de inte kan anses gynna individens väl och ve. Främst är det säkert ett problem för att vi blir missförstådda och får svårt att få ut våra resultat, men kanske kan det även finnas en risk i att språkbruket i sig påverkar det sätt vi tänker på?
Kul poäng!
I nationalekonomens värld; “om vi alla bara nyttomaximerar efter våra preferenser så fungerar ekonomin effektivt”.
I verkligheten; “hmm som konsument har jag att välja på 10000 matvaror, 1000 utbildningar, 100 krämer etc etc och i den vevan se Ebba V S fantastiska tips”. Huh nu blev det stress och press; “jag tror jag gör ett rationellt val och väljer cigaretter, lösgodis, läsk, pizza, alkohol, skära mig lite i armarna, prostituera mig, missbruka lite droger och nu det rationella självmordet?”.
Detta är realiteten för många unga tjejer och killar i dagens konsumtionssamhälle. Men faller som optimering under det individuellt begränsande kognitiva bivillkoret då naturligtvis. Så då var den frågan löst! Personligen inväntar jag en era av demokratisk paternalism.
När ska våra politiker börja ta bostadsbristen och de oskäligt höga boendekostnaderna i vårt samhälle på allvar? Då konsekvensen av detta leder till att fler och fler människor vräks och hamnar i hemlöshet.
Så det borde egentligen inte vara några problem att få koncensus att agera mot detta, då alla partier vid förfrågan prioriterar arbetet mot hemlöshet. Men mot för våra politiker kanske betyder till? Då de istället för att agera och tar sitt förtroendeuppdrag gentemot samhället på fullaste allvar, lägger över ansvarsfrågan till hjälplösa social/frivilligarbetare.
Som då i vetskap av hjälplösheten i sin tur känner vanmakt inför mötet med ännu en person som inte har ett tryggt hem att gå till.
Jag tror det är viktigt för allmänheten att få vetskap om, att som social eller frivilligarbetare saknar man de verktyg som behövs för att hjälpa hemlösa människor med deras primära behov efter den ”vård” socialtjänst och våra frivilligorganisationer tycker hemlösa behöver.
Vilket beror på att varken socialtjänsten eller någon av alla ”hjälp åt hemlösaorganisationer” förfogar över egna trygga hem åt våra hemlösa.
Då den rådande ordningen är att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för utsatta människor i kommunen, så hänvisas därför bostadslösa människor utan egna resurser till socialtjänsten. De i sin tur lägger alltmer av sitt hjälplösa ansvar till ännu mer hjälplösa brukar/klient och frivilligorganisationer.
På detta hänsynslösa sätt omvandlas den bostadslöse från att vara en person som saknar bostad till att vara en “klient” med sociala problem. Problem som passar socialtjänsten och de boenden som socialtjänsten och frivilligorganisationer förfogar över.För övrigt ingår det inte heller i socialtjänstens eller övriga organisationers huvudsakliga uppgift att ordna fram bostäder till hemlösa.
Så i och med detta förhållningssätt till våra hemlösa/fattiga har denna ständigt expanderande ”hemlösaindustri” (fattighus) skapats och åter normaliserats i vårt samhälle.
Så på ett strukturellt plan har man därmed skapat ett socialt problem och en arbetsmarknad för redan etablerade av ett bostadspolitiskt problem.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa