Det finns stora skillnader i världen mellan hur de ekonomiska resurserna är fördelade mellan invånarna. USA är ett land som är känt för att ha en ojämlik förmögenhetsfördelning. Är amerikanerna nöjda med det? Eller skulle de vilja ha det annorlunda? Michael Norton (Harvard Business School) och Dan Ariely (Duke School of Business) frågade dem.
I studien som Norton och Ariely genomförde (som också finns i en youtube-version) tillfrågades ett representativt urval på 5522 amerikaner om två saker: 1) Hur de tror att fördelningen av USAs förmögenhetsmassa ser ut idag och 2) Hur de skulle vilja att fördelningen såg ut. Svaret på den första frågan är att amerikanerna tror att landets förmögenhet är betydligt mer jämt fördelad än vad den egentligen är. De sa sig tro att de 20 procent som är rikast sitter på drygt 58 procent av USAs samlade förmögenhet medan den verkliga andelen är 84 procent.
Dessutom skulle amerikanerna vilja att det såg annorlunda ut. När de, i den andra frågan, fick välja mellan tre alternativ på hur ett lands förmögenhetsfördelning kan se ut (alternativen var modellerade efter USAs förmögenhetsfördelning, Sveriges inkomstfördelning och en helt jämn fördelning, men var neutralt presenterade) sa sig en överväldigande majoritet – hela 92 procent – vilja ha en situation där de 20 procent rikaste har knappt 40 procent av tillgångarna. Alltså en betydligt jämnare förmögenhetsfördelning än idag. Resultatet var detsamma oavsett politisk tillhörighet, etnicitet eller kön.
Såvitt jag vet har ingen motsvarande undersökning gjorts i Sverige, men det är intressant att spekulera över vad resultatet skulle vara. Jag skulle gissa att även vi har en felaktig uppfattning av hur förmögenhetsfördelningen ser ut. Så jag ställer frågan till Ekonomistas läsare: vilken av de fyra alternativen i diagrammet nedan tror ni motsvarar Sveriges förmögenhetsfördelning? Det rätta svaret kommer om ett par dagar – antingen i en kommentar till detta inlägg eller separat. (För den noggranne: detta handlar om nettoförmögenhet, alltså exklusive skulder. Det alternativ som visar Sveriges situation använder data från 2007, vilket är det sista året som SCB har förmögenhetsstatistik för.)
Ekonomistas 
Tror att 60-80% har en liten nettoförmögenhet. Några har kanske studieskulder men en del äger sin bostad och har amorterat ner den en bit, netto ett litet överskott.
Här visualiseras det hela på ett fint sätt: http://alliansfrittsverige.nu/wp-content/uploads/2013/06/Sverigekartan.jpg
Jag hoppas att jag inte förstör någon överraskning här, men det verkar som att resultatet i Norton och Arielys studie var en artefakt som kan förklaras av hur man ställde frågan: http://journal.sjdm.org/12/121027/jdm121027.html
Aftonbladet och United Minds gjorde en svensk undersökning, den finns här http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16903360.ab . Detta med en film som påminner väldigt mycket om den amerikanska.
fast nu ser jag att ni också ställer frågan i from av 20-procentsdelar, så samma kritik borde alltså kunna lyftas mot er fråga om vad vi tror om Sveriges förmögenhetsfördelning.
Kimmo Eriksson har också bloggat om sin kritik mot Norton och Arielys studie: http://bloggar.tidningencurie.se/kimmoeriksson/de-flesta-amerikaner-vill-verkligen-inte-ha-ett-egalitart-samhalle/
Lägg till frågan hur man vill att den ska se ut!
Hur relevant är förmögenhetsfördelning vs inkomstfördelning?
En pensionär på östermalm med en amorterad 3 rummare och 15 000 i månaden i pension har kanske en hundra gånger större förmögenhet än en läkare som hyr en likvärvärdig lägenhet på östermalm och som tjänar 60 000 kronor imånaden.
Eller ta en jordbrukare som äger en jordbruksfastighet värd 10 miljoner men tjänar 20 000 kronor imånaden jämfört med en konsult i ett oamorterat radhus och en inkomst på 50 000 kronor i månaden.
Vilket är det mest relevanta måttet på deras grad av ekonomisk jämlikhet? Inkomst eller förmögenhetsfördelning?
Någon påpekar säkert att pensionären resp jordbrukaren kan sälja sina tillgångar och kraftigt öka sin konsumtionskraft. Detta är sant men förmögenhetsfördelningen i sig blir ändå väldigt missvisande som mått på ekonomisk jämlikhet. Jag tror många glömmer denna distinktion när de besvarar frågan som ställts.
Ett annat skäl är att förmögenhet till skillnad från inkomst inte är något man behöver ha. Detta gör variabeln mycket mer snedfördelad. Den ene köper ett hus, den andre hyr. Någon sparar i aktier, en annan reser för extrapengarna och förmögenhetsspridningen skenar.
Apropå Kimmos kritik:
Arielys fråga åskådliggör maktobalanser på gruppnivå till följd av ägande. Det är mycket möjligt att många, till och med konservativa amerikaner, reagerar om de konfronteras med att de rikaste 20 procenten av befolkningen äger 84 av all egendom, medan övriga 80 procent (varav flertalet själva tillhör denna kategori) delar på de 16 procent som är kvar. Och också skulle önska en jämnare fördelning mellan grupperna.
Samtidigt som samma personer kanske inte reagerar på att en genomsnittlig jätterik person äger miljontals dollar, medan en genomsnittlig uteliggare inte har någon egendom överhuvudtaget. Därför att när man tänker på den genomsnittlige personen går det lätt över i en tanke på individer, och då missar man just maktobalansen som finns mellan *grupperna* (och inte bara mellan enskilda individer).
Det betyder alltså att båda svaren kan tänkas vara korrekta på sitt sätt, även om de är inbördes inkonsekventa (dvs tolerans för stor individuell ojämlikhet men intolerans för stor ojämlikhet på gruppnivå).
En jämnare fördelning av förmögenhet uppnås inte genom jämnare inkomstfördelning utan genom lägre skatter. Hur skapar man annars förutsättningar för sparande om alla lever hand i mun?
Exempelvis genom att kollektivisera en stor del av sparandet genom avtal samt offentliga pensioner och socialförsäkringar? Förefaller mig effektivare än att ge ytterligare hundralappar för de flesta i den grupp du refererar till.
Det finns inget som säger att alla ska leva hand till mun bara för att skatterna är högre. Skatter på 50% gör att du har 50% mindre pengar varje månad i ditt liv. Du är alltså ungefär lika rik som man var för 25 år sedan i Sverige. Då sparade man och levde inte hand till mun. Finns alltså ingen anledning att leva hand till mun idag på grund av att man är fattig.
Svaret är att dessa 50% kanske används till socialförsäkringar som gör att behovet av sparande gått ned, men då tror jag din förklaring förlorar ganska mycket av sin moraliska kraft. Då slutar man spara inte på grund av att skatten gör en fattig, utan för att socialförsäkringar gör en trygg (eller oansvarig, pick and choose :))
Kimmos svarsstudie hade jag inte sett, men den är verkligen intressant. Jag tror dock det kan ligga något i vad Fredrik Andersson Carlö skriver ovan. Kontrasten mellan de båda studierna tyder på att människor i allmänhet inte har så välutvecklade preferenser över hur förmögenhetsfördelningen ska se ut. Precis som Kimmo hävdar i blogginlägget som det länkas till ovan är det få som har “anledning att reflektera över abstrakta kategoriers andelar av nationens samlade nettoförmögenhet”. Gissningsvis bryr sig de flesta inte så mycket om abstrakta fördelningar, utan de mer synliga konsekvenserna av hög ojämlikhet. Utifrån hur man uppfattar effekterna av ojämlikhet bildar man sig en uppfattning om huruvida det borde vara mer eller mindre ojämlikhet jämfört med dagsläget. Den typ av karta som Alliansfritt Sverige visar handlar just om att synliggöra tänkbara konsekvenser av förmögenhetsfördelningen (“ungefär: ojdå, de där rikaste 20% har ju en enorm makt, de skulle kunna tränga ihop alla oss andra uppe i Kirunatrakten”) på ett tydligare sätt. Jag misstänker därför att det blotta faktum att få informationen presenterad som andelar av totalförmögenheten kan göra människor mer egalitära (vilket man kanske indirekt kan utläsa av Kimmos studie?).
Om man har en stokastisk variabel och grupperar utfallen i kvintiler efter utfallet, och jämför genomsnittet per kvintil är utfallet extremt ickeintuitivt, om man inte är fantastiskt tränad i detta. (Om man fann den meningen komplicerad har man åtminstone ökat sin förståelse för varför frågorna i enkäten var omöjliga för de flesta att ge vettiga svar på.)
Superenkelt exempel på detta: slå n tärningar och sortera in resultaten i kvintiler. Vad är genomsnittligt väntevärde för första kvintilen dividerat med sista kvintilen för n=2? n=3? n=100? Jag är garanterat bättre än 99% av Sveriges befolkning på detta, men inte ens jag har någon intuition för fallet n=100. (För n=2 är svaret 2,92, om jag i hastigheten räknade rätt. Gav denna information någon ökad kunskap om tärningskast?)
I det aktuella fallet är de individuella observationerna inte ens normalfördelade utan fördelade enligt någon annan, okänd, fördelning om vilket en normal person vet föga annat än att ena svansen är stor.
Denna undersökning har gjort att jag tappat mycket respekt för Ariely, som jag annars tidigare läst med stor behållning. Han borde verkligen veta bättre.
Annika
Den jämlika inkomstfördelningen ökar förstås låginkomsttagares möjligheter att spara, medan en progressivt hög beskattning möjliggör kollektivt sparande i form av allmänna försäkringar och allmänt ägande (av allt från vinstdrivande företag till offentliga välfärdsutförare). Motsatsen, dvs en ojämlik inkomstfördelning där låginkomsttagargrupper knappt har tillräckligt mycket inkomst för att klara sig (i USA symboliserat av låginkomsttagargrupper som tvingas ha flera parallella jobb för få privatekonomin att gå ihop) kombinerat med låga skatter och lite omfördelning från rik till fattig leder såklart till motsatsen, vilket förmögenhetsfördelningen i USA tydligt visar.
Det den här typen av jämförelser dock tenderar att missa är just det kollektiva ägandet. För att det ska vara rättvisande borde egentligen all offentlig egendom slås ut jämnt på alla medborgare i landet, oavsett inkomst, och alla allmänna försäkringars värde borde beräknas utifrån deras värde för medborgarna (där det skiljer något mellan låg- och höginkomsttagare). Då skulle skillnaderna mellan relativt jämlika länder som Sverige (även om vi i rask takt håller på att sänka vår jämlikhet) och relativt ojämlika länder som USA visa sig vara mycket större.
Micke:
För mig som inte är statistiker framstår det du skrivit som rappakalja, medan jag inte uppfattar frågorna om förmögenhetsfördelning i Norton och Arielys studie som det minsta svåra att förstå. Hur stor del av förmögenheten ägs av de rikaste 20 procenten och hur stor del av förmögenheten borde de äga? Vad är det du tycker är svårt att förstå med den frågan?
Jag förstår inte hur jag ska kunna ha en åsikt i frågan? Jag förstår frågan, men att ha en känsla för vad detta värde “borde” vara är ju helt omöjligt?
Om inte annat skulle en annan fördelning ha oändligt många andra konsekvenser för ekonomins funktionssätt.
Att ha inte ha en åsikt i en fråga är inte samma sak som att inte förstå frågan. Jag har ingen åsikt i frågan om statsministern bör ha en svart eller en blå kostym, men om någon ställde frågan till mig skulle jag inte ha någon svårighet att förstå den.
Min poäng är inte att det är svårt att förstå frågan, utan att folks intuition om hur en sådan här fördelning ser ut är helt fel, även för en fördelning som de tycker är rimlig. Sättet detta förevisas på i videon är lurigt och vilseledande.
Jag har nu läst Arielys paper (http://www.people.hbs.edu/mnorton/norton%20ariely%20in%20press.pdf) och ser att de helt hoppar över exakt hur deltagarna kom fram till sin ideala situation. De redovisar inte ens de exakta värdena som man kom fram till. (F.ö. ett typexempel på någonting som en student skulle få underkänt på oavsett uppsatsens briljans i övrigt, men som kändisar tyvärr kommer undan med. Sorgligt.)
Också värt att notera är att pajen på sid 10 för Sverige inte visar kvintilerna i ordning, vilket är utomordentligt förvirrande, samt att de visar *inkomster* i Sverige men *förmögenhet* för USA. Själva Youtube-videon blandar sedan hej vilt, och anstränger sig att inte specificera begrepp. Man pratar om att en “CEO” tjänar hundratals gånger mer än en genomsnittsanställd. Detta gäller uppenbart bara om man med CEO menar “CEO för någon exklusiv samling bolag (kanske Fortune 100?)”, inte om man menar alla som faktiskt är CEO. Räck upp handen, alla ni som tror att detta var ett misstag som bara “råkade” smyga sig in.
Nåväl, kan han gissa kan jag också göra det. Jag mätte därför “idealgrafen” med linjal på skärmen och estimerade vilka siffror som de skulle ge. Jag kom fram till att den grafen visar på fördelningen 11%/14%/21%/23%/32% (inte 100% pga avrundning).
Dessa siffror är klart märkliga. De är bara lite märkliga om det gällde inkomster men helt obegripliga när det gäller förmögenheter. Jag är inte säker på att de som fick denna fråga funderade något närmare på den distinktionen. Om du gör det, vad kommer du fram till? (Ledtråd: hur stor del av Sveriges förmögenheter är det rimligt att tänka sig att Sveriges studenter har?)
När det gäller förmögenheter är det helt naturligt att en stor del av befolkningen inte har någon förmögenhet att tala om, utan att det är någonting konstigt med det. I själva verket är det konstiga alla som är under 30 år, men har en förmögenhet av någon som helst signifikans. Och mer än en tredjedel av Sveriges befolknig är under 30 år! Det rimliga är alltså att den sista kvintilen har ca 0%, inte 11% (förutsatt att vi vill leva i ett samhälle där förmögenheter tjänas ihop individuellt, och inte ärvs).
Det är vidare extremt osannolikt att fördelningen skulle vara så jämn att tredje och fjärde kvintilen har nästan exakt lika mycket. Det skulle innebära att en alla mellan 40% och 80% har *extremt* lika förmögenheter. Det räcker ju i princip med en Thailandsresa för att åstadkomma en större förändring i sin förmögenhet än så.
Och om den underliggande fördelningen är exponentialfördelad kan man utgå ifrån att skillnaderna mellan varje kvintil är strikt ökande. Det är alltså inte rimligt att skillnaden mellan kvintil 2 och 3 är 7% medan skillnaden mellan kvintil 3 och 4 bara är 2%.
Fast det är klart, om påståendet är “jag tycker att fördelningen skulle vara x för att jag tycker det, och trots att jag inte ägnat fem sekunder åt att ens försöka förstå hur verkligheten skulle vara beskaffad om det förhöll sig så” så får man förstås tycka det. Man har dock ingen rätt att förvänta sig att bli seriöst bemött.
Nu ska vi se här. Jag frågade vad i frågan det var som skulle vara så svårt att förstå i Arielys frågor. Du svarar med att
– kritisera vilka resultat och tillvägagångssätt som redogörs för i studien (relevant för studiens värde, men knappast för frågan om människor kan förstå och ta ställning till olika förmögenhetsfördelningar)
– kritisera att studien använder sig av data för inkomstfördelningen i Sverige snarare än förmögenhetsfördelningen (irrelevant för frågan om människor kan förstå och ta ställning till olika förmögenhetsfördelningar såväl som studiens värde i allmänhet)
– kritisera videon (irrelevant för frågan om människor kan förstå och ta ställning till olika förmögenhetsfördelningar såväl som studiens värde i allmänhet)
– ifrågasätta huruvida människor verkligen kan vilja ha någonting annat än nuvarande samhällsmodell (irrelevant för frågan om människor kan förstå och ta ställning till olika förmögenhetsfördelningar såväl som studiens värde i allmänhet)
– raljera över de som ändå har fräckheten att vilja ha någonting annat än nuvarande samhällsmodell (irrelevant för frågan om människor kan förstå och ta ställning till olika förmögenhetsfördelningar såväl som studiens värde i allmänhet)
Din poäng är alltså inte att det är svårt att förstå frågan, utan att den inte borde ställas eftersom folk “tycker fel” (dvs inte som du). Och så har du mage att prata om seriöst bemötande.
Vad gäller arvsfrågan tycker jag att den är intressant: Om man ser till förmögenhetsfördelningen utifrån åldersgrupp så är det väldigt uppenbart att förmögenhet först och främst ärvs i dagens samhälle, inte tjänas in, se http://www.scb.se/Pages/PressRelease____257032.aspx. Vore du villig att stötta en återinförd arvsskatt? Eller ännu bättre, om vi i teorin kunde skapa en 100-procentig arvsskatt (i verkligheten skulle en sådan sannolikt utsättas för omfattande kringgående) i syfte att garantera så få “gratis luncher” som möjligt, skulle du stötta en sådan skatt?
Du frågade vad som var svårt att förstå med frågan. Jag svarade att det är ointressant huruvida frågan i sig är lätt eller svår att förstå. Det relevanta är om svaren verkligen ger en indikation på vad människor verkligen vill ha.
För att ta en parallell med statsministerns kostym. Är den frågan svår att förstå för människor? Nej. Men antag att det leder till svåra diplomatiska komplikationer om statsministern åker till främmande land med fel färg på kostymen, och att detta faktum är okänt för det stora flertalet respondenter. Är det i detta läge intressant att fästa något som helst avseende vid svaren på frågan? (Ja, exemplet är krystat, men det var du som tog upp statsministerns kostym.)
Vilket system jag vill ha kan jag inte se att jag har beskrivit. Jag tänker inte heller gå in på det, eftersom poängen bara var att påvisa bristerna i studien och tolkningen av densamma. Jag finner det inte mödan värt att diskutera “om vi i teorin kunde skapa en 100-procentig arvsskatt” av ungefär samma skäl som jag inte finner det mödan värt att diskutera “om månen var gjord av ost, skulle det lösa bristen på mejeriprodukter”.
Om jag svara på en annan fråga än du ställde, hur ska du kunna dra en slutsats beträffande frågan? Dvs föreligger någon validitet för att svaren faktiskt är svar på den aktuella frågan.
Micke har helt klart en poäng. Personer under 30 år kan inte förväntas ha någon större förmögenhet, åtminstone inte som de själva hunnit tjäna ihop.
Jag anser att det vore intressantare att kolla på förmögenhetsfördelning inom olika åldersspann. Hur ser fördelningen ut bland 30-35, 40-45, 45-50, 50-55…?
Ser man till den permanenta inkomsthypotesen så borde unga och gamla ha en liten förmögenhet. Störst förmögenhet bör individer ha som snart ska gå i pension. Det hade varit intressant att läsa en artikel om detta.
Var så god, här har du förmögenhetsfördelning i Sverige (2007) utifrån ålder:
http://www.scb.se/Pages/PressRelease____257032.aspx
Som du kan se stämmer det inte att gamla har en liten förmögenhet. Tvärtom har gamla störst förmögenhet. Och även om 15-åringar har lägre förmögenhet än 35-åringar är skillnaden inte i närheten så stor som den borde vara, om förmögenhet framförallt tjänades in. För kvinnor har 15-åringar kanske 70 – 80 procent av förmögenheten 35-åringar har, medan det för män nog är närmare 50 procent. Den stora förändringen i förmögenhet kommer dock när människor når det åldersspann då ens föräldrar brukar dö (såvida de inte avlidit i förtid)…
Micke har helt klart en poäng.
Låt oss anta att alla tjänade 30 000 kr i månaden. Hälften valde att hyra sin bostad medan hälften köpte ett litet hus som dom amorterade på. Hälften av dessa amorterade 3000 i månaden och hälften 1500. De som hyrde nöjde sig med ett sparkonto med 10.000. Dessa skillnader i preferenser skulle efter 10 år leda till att de 25 procenten med mest förmögenhet hade 36 ggr större förmögenhet än dem med minst förmögenhet. Vore det orättvist? Oacceptabelt? Enligt snabba enkäter är svaret ja eftersom folk inte gör en distinktion mellan förmögenhet, inkomst och ekonomisk standard. Troligen glömmer många (förstår ingen) att man behöver multiplicera upp sin önskade gini-koefficient för inkomst för att få sin önskade gini-koefficient för förmögenhet.
Men sluta nu. Att en procent av befolkningen äger 40 procent av förmögenheten förklaras inte av att den procenten består av vanliga knegare som sparat lite extra. Förmögenhet är först och främst ärvd, inte intjänad eller ihopsparad. Se http://www.scb.se/Pages/PressRelease____257032.aspx
Det vore intressant att låta 100 slumpmässigt utvalda personer ta ställning till olika processer för förmögenhetsfördelning utan att veta vilken fördelning de genererar och sedan låta 100 slumpmässigt utvalda personer ta ställning till de fördelningar som processerna gav upphov till utan att veta om de bakomliggande processerna.
Jag tror att en sådan studie skulle visa att folk är marknadsliberala när perspektivet är process och socialister när perspektivet är utfall.
Man kan ha negativ uppmätt förmögenhet utan att det är en katastrof, eftersom humankapitalet inte räknas som en förmögenhet. Att använda kvoter är problematiskt när noll inte har en speciell position i mätsystemet. I fallet här kan det exemplifieras av att kvoten mellan förmögenheter förändras drastiskt om man adderar diskonterat värde av löneinkomster till två personer.
Varför tittar ni inte här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16903360.ab om Sverige?
AB och United Minds har tagit reda på vad svenskarna tycker om förmögenhetsklyftorna.
p-j
Micke:
Ditt första påstående var att frågan var svår att förstå. Först när jag bad dig utveckla vad du menade, och du faktiskt bemödade dig att läsa studien, gick du över till ett resonemang om att frågan är dum eftersom ingen människa rimligtvis kan vilja ha något annat system än det vi har idag (och ville någon nu ändå det så är vederbörande korkad och räknas ändå inte).
Men det spelar ju ingen roll om det här resonemanget var ditt ursprungliga eller en efterhandskonstruktion, det är lika anti-intellektuellt oavsett. Och nej, att världen skulle gå under om vi inte har en elit på en procent av befolkningen som äger 40 procent av all egendom finns det knappast något empiriskt stöd för.
Vad gäller arvskatten var det du själv som drog in frågan om arv. Du pratade om att vilja leva i ett samhälle där förmögenhet tjänas ihop snarare än ärvs. Vi lever inte i ett sådant samhälle idag, istället gäller det omvända. Om du är ärlig med att vilja leva i ett samhälle där förmögenhet tjänas ihop snarare än ärvs borde du vara intresserad av sätt att hindra arv. Men det är inte precis förvånande att du inte vill diskutera det, eftersom du gissningsvis egentligen inte har något större problem med att förmögenhet ärvs snarare än tjänas ihop (snacket om tjäna ihop förmögenhet snarare än ärva brukar vara en retorisk krycka för högerfolk när dessa försöker motivera varför vi måste ha stora förmögenhetsskillnader, snabbt bortkastad så fort diskussionen om förmögenhetsskillnadernas önskvärdhet övergivits). Att du motiverar din ovilja med att det är ett för teoretiskt resonemang är lite skrattretande. Min första fråga var om du ville återställa arvsskatten som avskaffades 2005. Det är ju knappast teoretiskt (men den frågan “missade” du visst…). Min andra fråga är i dagsläget teoretisk, men knappast mer så än frågan om vilka svåra diplomatiska komplikationer färgen på statsministerns kostym kan tänkas få…
“Ditt första påstående var att frågan var svår att förstå. ”
Citation needed. Du har sagt detta tre gånger, nu. Du har också haft fel om detta lika många gånger. Nu är det dags att antingen citera mig eller be om ursäkt för insinuationen.