Den 25 februari annonserade M, KD och V att de planerar ett utskottsinitiativ för att öka satsningen på äldreomsorgen med drygt 4 miljarder i år. Av deras pressmeddelande framgår också att de vill att satsningen på äldreomsorgen ska bli knappt 4 miljarder högre 2022 och 2023 än vad regeringen planerat för. Med tanke på de brister i äldreomsorgen som har uppdagats i samband med coronakrisen framstår det som ett behjärtansvärt initiativ. Men tyvärr är det ett initiativ som riskerar att trasa sönder ett redan sargat finanspolitiskt ramverk. [Read more…]
Det finanspolitiska ramverket borde skydda mot riksdagsinitiativ som försvagar de offentliga finanserna
2021-03-16 by 6 Comments
Behövs helikopterpengar för att hantera coronakrisen?
2020-04-01 by 9 Comments
Nu när det står klart att coronaviruset kommer ha tydligt negativa konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen på kort sikt frågar sig många vad som är en lämplig politik för att säkerställa att ekonomin återhämtar sig så fort som möjligt. [Read more…]
Nystart för Finanspolitiska Rådet?
2011-09-06 by 1 Comment
I våras meddelade Finanspolitiska Rådets dåvarande ordförande Lars Calmfors att han inte vill sitta kvar i rådet. Efter en intensiv rekryteringskampanj meddelade regeringen så till sist i somras att en ny ordförande, och ett delvis nytt råd, hade tillsats. Professorn och tidigare EU-rådgivaren Lars Jonung efterträder Calmfors. Men även om personerna finns på plats kvarstår frågorna om rådets framtid.
Bakgrunden till rådet är ganska brokig. Under lång tid fanns en liknande myndighet, Ekonomiska Rådet, som bestod av akademiska nationalekonomer med uppgift att analysera samhällsekonomin. Men detta råd verkar ha haft begränsat inflytande i politiken av döma av Tore Ellingsens syrliga uppgörelse i ED. När Anders Borg tillträdde avskaffades Ekonomiska Rådet och istället tillsattes Finanspolitiska Rådet. Liksom föregångaren blev det en myndighet under regeringen, men denna gång med mer uttalad roll att granska regeringens ekonomiska politik.
Men om historiken är brokig är framtiden snarare oviss. Är det rimligt att en liten myndighet med en handfull deltidsanställda forskare och ett litet kansli med två kvalificerade utredare ska kunna mäta sig med finansdepartementets gigantiska organisation med flera dussin disputerade ekonomer? Och är det lämpligt att denna “djävulsadvokat” till myndighet ska kunna utföra sitt uppdrag när den som ska granskas också är uppdragsgivare — och huvudfinansiär (men dock inte enda finansiär eftersom rådsmedlemmarnas fasta arbetsgivare förväntas acceptera att deras anställda utför extramurala uppdrag på betald arbetstid)? Denna relationsproblematik framskymtade tydligt i våras när Borg och Calmfors rök ihop i media.
Rådet kommer nog att fullgöra sin uppgift även framdeles. Det finns bred kompetens bland dess ledamöter och Lars Jonung är pensionerad från EU-kommissionen och kan därför agera relativt oberoende. Men det verkar inte alla hålla med om, och jag har hört viskningar i korridoren om att det är anmärkningsvärt att ha ett “oberoende” råd med regeringen Bildts före detta rådgivare som ordförande.
För att ytterligare stärka rådets oberoende vore det nog lämpligt att flytta ansvaret för rådet från regeringen till riksdagen, en flytt som varit på tapeten en tid. Det skulle öka trovärdigheten i granskningen. En rejäl resursförstärkning genom ett antal kvalificerade assistenter på kansliet skulle nog också ge resultat. Då skulle man verkligen kunna prata om en nystart.
1974
2008-12-22 by 5 Comments
Den debatt som förts i Sverige efter höstens finansmarknadskris har stora likheter med debatten efter oljekrisen hösten 1973. Finansminister Gunnar Sträng ansåg att det ekonomiska läget var så osäkert att det var meningslöst att lämna en ordentlig budgetproposition runt nyåret 1974.
Oppositionen hade under flera år hade anklagat regeringen för att föra en onödigt stram finanspolitik, speciellt i samband med idiotstoppet 1970 och de förlorade åren 1971-72. Nu intensifierades oppositionens protester mot regeringens senfärdighet. Folkpartiet och centerpartiet föreslog att momsen tillfälligt skulle sänkas med 6,5 procentenheter medan moderaterna hellre ville se permanent sänkta inkomstskatter.
Sträng berömde sig själv för att ha stått emot oppositionens expansionskrav under tidigare år, vilket nu gav utrymme för stimulansåtgärder i oljekrisens spår. I slutet av januari återkom han så med ett eget stimulanspaket innehållandes extra utbetalning av barnbidrag och pension, samt borttagen byggmoms.
Efter förhandlingar med (fp) och (c) beslutades i mitten av mars om ett stimulanspaket med extra utbetalning av barnbidrag och förhöjd pension i april, samt en tillfällig momssänkning på ungefär 4 procentenheter mellan 1 april och 15 september.
Figur 1: Privat konsumtion relativt trend. Källa: OECD Economic Outlook och egna beräkningar.
Torbjörn Becker: Höj a-kassan och sänk inte skatten!
2008-12-10 by 30 Comments
Gästinlägg av Torbjörn Becker, föreståndare för SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) vid Handelshögskolan i Stockholm.
Dagens finanspolitiska läge präglas av den ovanligt höga grad av osäkerhet som råder beträffande det ekonomiska läget i Sverige och världen. Förmodligen är detta det den enskilt viktigaste faktorn som regeringen måste beakta i utformandet av finanspolitiken i syfte att få fart på ekonomin.
Torbjörn Becker, SITE
Att Sverige kommer ha en snabbt stigande arbetslöshet, kraftigt minskade privata investeringar och minskad konsumtion är knappast osäkert. Däremot är det inte klart hur hög arbetslösheten blir, vem som blir arbetslös och hur länge. Inte heller vet vi hur mycket investeringar och konsumtion kommer att minska.
Den osäkra ekonomiska situationen spelar en avgörande roll för hushåll och företag. Hushållen vet inte vad de har för budget att planera med på lite sikt och företagen har svårt att bedöma efterfrågan på sina varor och tjänster samt vad nya investeringar kostar. Detta är inte så mycket en fråga om de ”små” marginalerna, av typen ”går min lön upp två eller tre procent” eller ”är skatten 39 eller 37 procent imorgon” utan snarare en fråga om att ha jobb eller inte. Svaret kommer ha avgörande effekt på hushållsekonomin.
Hushållens försiktighetssparande (”precautionary savings”) kommer därför troligtvis bli en mycket viktig faktor som påverkar hushållens sparande och därmed vilken efterfrågan förtagen möter. Denna typ av sparande kan förstås vara fullt rationellt för individen men får till följd att det aggregerade sparandet i ekonomin blir för stort, och det i ett läge när efterfrågan behöver öka för att inte lågkonjunkturen ska förvärras.
Verkningsfulla finanspolitiska paket ska därför fokusera på åtgärder som minskar den osäkerhet som leder till ett alltför stort försiktighetssparande. Eftersom förlorade inkomster vid arbetslöshet är den huvudsakliga källan till detta är det således åtgärder som minskar inkomstbortfallet förknippat med arbetslöshet som ska prioriteras i dagsläget. För att inte bidra till att snedvrida incitament för jobb och arbetslöshet för all framtid bör dessa åtgärder lanseras med ett ”bäst före datum”. Denna policy leder både till att staten på ett effektivt minskar osäkerheten, ökar efterfrågan och att man träffar rätt fördelningspolitiskt, dvs de som drabbas direkt av krisen får hjälp av staten.
Skattesänkningar är däremot inte ett bra alternativ för att minska osäkerheten. Ricardiansk ekvivalens leder redan i sig till att det är ett högst tvivelaktigt instrument om det inte har någon motsvarighet på utgiftssidan i statens budget och i rådande osäkra klimat kan skattesänkningar istället ge upphov till ytterligare sparande istället för konsumtion. I värsta fall kan skattesäkningar leda till minskad konsumtion om allmänhetens eller marknadens förtroende för statens finanser, pensioner etc minskar i ett läge där det redan råder stor osäkerhet om vår ekonomiska framtid.
På utgiftssidan ska man också prioritera offentlig konsumtion och investeringar som snabbt leder till ökad efterfrågan på varor och tjänster i de sektorer som har ledig kapacitet. I dagsläget verkar det onekligen finnas goda skäl för att satsa på renovering av skolor, sjukhus och andra viktiga offentliga miljöer. Stora infrastruktursatsningar som tar flera år att planera innan första spadtaget tas är å andra sidan inte speciellt intressanta som finanspolitiskt verktyg för att hantera en lågkonjunktur och bör därmed endast genomföras i den omfattning de är mer långsiktigt samhällsekonomiskt värdefulla. Långsiktigt önskvärda investeringar på miljösidan är inte heller nödvändigtvis motiverade i dagsläget om vi inte tror att det finns ledig kapacitet där som snabbt kan komma till användning.
Kort och gott, i ett läge där osäkerheten är ett dominerande inslag i den ekonomiska verkligheten gäller det att finanspolitiken går ifrån en del av det effektivitetstänkande (med skattesänkningar och långsiktighet som huvudingredienser) vi ekonomer ofta förespråkar (inklusive jag själv) och fokuserar på åtgärder som angriper problemet vid roten, dvs minskar osäkerheten för hushållen och därmed företagen och snabbt bidrar till efterfrågan på varor och tjänster.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer