Vilken effekt hade Saltsjöbadsavtalet?
Löneglidning mellan arbetsplatser och sektorer påstås ofta driva upp löneskillnader. Underförstått är att ju mer centralt förhandlade löner är desto jämlikare blir utfallet. Men ny forskning ifrågasätter denna bild. I ett internationellt och historiskt perspektiv verkar centrala löneförhandlingar inte ha någon tydlig effekt alls på länders löne- och inkomstskillnader.
Det är de amerikanska statsvetarna Ken Scheve och David Stasavage som i en nyligen publicerad studie kartlagt hur olika politiska och arbetsmarknadsrelaterade institutioner utvecklats under 1900-talet och hur de påverkat löne- och inkomstspridningen i flera västländer. Framför allt är det de långa tidsserierna som är nytt i denna studie och som sätter de undersökta institutionerna och deras effekter i perspektiv. Fallet Sverige uppmärksammas särskilt eftersom vårt Saltsjöbadsavtal och långa period av vänsterledda regeringar ger god möjlighet att undersöka vilka fördelningseffekter dessa inslag haft.
Forskarnas slutsats är att det saknas stöd för att länder med centrala löneförhandlingar har jämnare fördelning. Inte heller förefaller införande eller avskaffande av centrala löneförhandlingar minska respektive öka spridningen.
Resultaten är kontroversiella inom forskarvärlden, där den nordiska arbetsmarknadsmodellen ofta framställts som en viktig förutsättning för en exceptionellt jämn inkomstfördelning. Sista ordet är förstås inte sagt. I en ganska ny studie från Uppsala universitet diskuteras huruvida den ökade lönespridningen sedan 1985 kan hänföras till just löneförhandlingarnas minskade centralisering. Författarna utesluter inte detta även om det inte verkar ha haft någon större betydelse. För dem som vill uppnå minskad inkomstspridning med hjälp av en återgång till centrala löneavtal ger forskningen med andra ord begränsat stöd.
Ekonomistas 
Det var intressant. Finns det i studien någon alternativ förklaring till graden av inkomstfördelning i Sverige, om de centrala avtalen i sig inte kan förklara den?
Scheve och Stasavage letar är inte i första hand ute efter att finna alternativa förklaringar, även om de funderar över vilken roll ekonomiska och geopolitiska händelser (t ex andra världskriget) kan tänkas ha. Intressant nog är det precis sådant som Jonas Vlachos, Jesper Roine och jag undersöker i vår nya studie av inkomstfördelningens utveckling i olika länder under hela 1900-talet. Där finner vi att några långsiktigt viktiga faktorer bakom ökad inkomstspridning är ekonomisk tillväxt, finansiell utveckling och minskad inkomstskatteprogressivitet.
Det är dock viktigt att inte rusa åstad och helt förkasta löneförhandlingarnas betydelse för lönrspridningen i enskilda fall eller i kortare perioder. Som jag (nu) skriver i inlägget, visar en studie från Uppsala att den ökade lönespridningen mellan 1985 och 2000 inte i vidare hög grad drivits av löneförhandlingarnas minskade centralisering. Men diskussionen lär gå vidare…
“Löneglidning mellan arbetsplatser och sektorer påstås ofta driva upp löneskillnader.”
Samtidigt har ju forskning (t.ex. Calmfors) tidigare visat att centraliserade avtalsförhandlingar ger större återhållsamhet i lönekrav, vilket i sin tur ju borde motverka inkomstutjämning (givet att det är låginkomsttagares lönekrav som hålls tillbaka genom de centraliserade förhandlingarna). Därför är ju dessa resultat inte särskilt revolutionerande i sig. Vem har påstått att det är just centraliseringen av avtalsförhandlingarna som gett Sverige en relativt liten inkomstojämlikhet under 1900-talet? Troligen är det andra faktorer – politiskt styre, skattepolitik, solidariska löneprincipen, osv. – och att utan de centrala förhandlingarna hade inkomstspridningen kanske till och med varit ännu mindre.