Tack vare den bristfälliga tågförbindelelsen mellan den svenska och norska huvudstaden har jag haft tid att läsa klart en intressant och underhållande nyutgiven bok av Richard Thaler och Cass Sunstein. Boken utgår från forskning inom beteendeekonomi — ett fält som Richard Thaler är en av de ledande forskarna inom — och visar hur beteendeekonomi kan hjälpa oss att utforma bättre politik. Trots att boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv är det en läsvärd bok för alla som är involverade i politiskt beslutsfattande (till och med beteendeekonomiskeptikern Stephen Levitt älskar boken). Det är en viktig bok och därför är det här inlägget lite längre än vanligt.
Boken heter kort och gott Nudge. (För den som behöver friska upp innebörden av “nudge” finns en utmärkt Monthy Python-sketch att tillgå.) Huvudbudskapet kan sammanfattas ganska kort. Det finns två sorters människor: Econs och Humans. Econs är de rationella beslutsfattarna som känns igen från traditionell nationalekonomi, medan Humans är mer som folk är mest: de gör systematiska misstag, orkar inte alltid fatta beslut och har inte alltid förmågan att lista ut vad som är bäst för dem. Humans är dock läraktiga och duktiga på att fatta beslut i beslutssituationer som de ställs inför ofta och som ger snabb återkoppling, medan de är dåliga på komplexa beslut som de fattar få gånger i sina liv. Medan Econs alltid fattar optimala beslut, så är Humans duktiga på att välja den godaste äppelsorten i butiken, men sämre på att välja rätt pensionssparande, bostadslån och livspartner. Thaler och Sunsteins huvudpoäng är att de fel Humans gör i stor utsträckning är systematiska och förutsägbara och att beslutsfattare därför kan hjälpa Humans att fatta bättre beslut utan att begränsa deras handlingsfrihet.
Författarna benämner sådan politik libertariansk paternalism och de argumenterar för att både demokrater och republikaner borde vara överens om sådana politiska ingrepp. I USA ansvarar individen själv för att finansiera sina studier, spara till pensionen och teckna en sjukvårdsförsäkring — komplexa och viktiga val där Humans ofta gör fel (eller inte gör något alls).
Thaler och Sunstein (liksom många andra) tycker till exempel att amerikanerna sparar för lite till pensionen. Thaler har i flera tidigare studier visat att väldigt många inte ens gör något aktivt val när det gäller sin pension. (Detta gäller till och med en del av mina nationalekonomiska kollegor som, liksom jag själv, är finansierade med skattefria stipendier och därför står utanför pensionssystemet — ingen av dem jag pratat med har brytt sig om att ordentligt undersöka hur mycket de borde pensionsspara. Om inte ens forskare i nationalekonomi är Econs, vilka är det då?) Thaler och Sunstein visar hur man genom att variera “valarkitekturen” kan åstadkomma enorma skillnader i beteende utan att begränsa människors valmöjligheter. Det kan till exempel få en enorm betydelse om standardalternativet är 1 procent eller 10 procents pensionssparande eftersom väldigt många väljer standardalternativet utan att tänka efter.
I Sverige har vi huvudsakligen överlåtit människors pensionsbeslut till staten eftersom vi har en lång tradition av att lägga medborgarnas liv till rätta med hjälp av social ingenjörskonst. Trots det kan vi lära en del av Thaler och Sunsteins betydligt mer minimalistiska ingenjörskonst. Låt mig nämna tre områden där jag tycker att vi har något att lära.
Pensionsval. I bokens nionde kapitel används införandet av PPM-valet i Sverige som avskräckande exempel. När systemet infördes år 2000 presenterades svenska folket med 456 olika fonder att välja bland och en massiv annonskampanj uppmanade folk att göra aktiva val. Kampanjen var framgångsrik och fick två tredjedelar att göra aktiva val. Mellan år 2000 och 2007 har pensionstillgångarna för de som gjorde ett aktivt val ökat med fem procent, medan de som inte gjort något val sett sina tillgångar öka med över tjugo procent. Svenska politiker var tillräckligt kloka för att välja ett mycket bra standardalternativ, men däremot förutsåg man inte att få svenskar har den kunskap, tid och energi som krävs för att välja vettigt mellan 456 olika fonder. (I samband med elmarknadens avreglering var standardalternativet i stället mycket ofördelaktigt — de som inte aktivt har valt elleverantör får leveranser från den tidigare leverantören men till ett högre s.k. tillsvidarepris!)
Utbildningsval. I Sverige har vi en centraliserad antagning till högskolan vilket innebär att det är väldigt lätt att söka till olika utbildningar (Jonas Vlachos har f.ö. tidigare kritiserat den centrala antagningen här på Ekonomistas). Det är dock inte ett lätt val att välja utbildning och unga människor får väldigt lite hjälp på vägen. Information om förväntad framtida lön och arbetsvillkor tillsammans med andra kvalitetsmått borde finnas lätt tillgänglig för alla utbildningar. Idag möts man i stället av föga informativ reklam för olika lärosäten som mest påminner om bondfångeri och en VHS-katalog med tusentals alternativ.
Komplexa tjänster. När det gäller till exempel finansiella tjänster och telefoni är det ofta väldigt svårt att få en överblick över vad olika leverantörer erbjuder. Det finns visserligen tjänster på nätet som underlättar valet (till exempel Telepriskollen), men ofta är villkoren i de olika avtalen så komplicerade att det är lätt att ge upp. Thaler och Sunsteins lösning kallar de RECAP: Record, Evaluate and Compare Alternative Prices. När det gäller mobiltjänster handlar detta om att reglera att leverantörerna att ge information om alla relevanta kostnadsberäkningar och hur mycket man tidigare ringt i ett standardiserat format. Dessa uppgifter skall levereras elektroniskt för att enkelt kunna jämföras med olika leverantörer på nätet. Motsvarande krav kan och bör ställas på banker och andra finansiella aktörer som erbjuder alltmer komplicerade finansiella tjänster som ofta är väldigt svåra att överblicka.
Nudge är full av intressanta exempel och kreativa lösningar som skulle kunna hjälpa många av oss Humans att fatta bättre beslut, även om en del är sunt förnuft och Sverige ligger bra till på många områden (t.ex. när det gäller hur enkelt det är att deklarera). Vi nationalekonomer kan också lära oss av boken. Vanligtvis fokuserar vi väldigt mycket på ekonomiska incitament. Ekonomiska incitament är viktiga och kan påverka människors beteende, men ibland finns det både enklare och billigare alternativ. En annan läxa att lära från Nudge är ekonomiska incitament bara spelar någon roll om folk känner till dem — vilket inte alltid är så självklart i icke-transparenta skatte- och bidragssystem.
Ekonomistas 
Angående exemplet med PPM-fonder. Menar författarna att det var reklamkampanjen som syftade till att få människor att göra aktiva val (även om de ej var insatta i problematiken) som var fel, eller menar de också att det var för många val i sig? Skrivningen i din för övrigt välskrivna rescension är lite oklar. Om även det sistnämnda innefattas i deras kritik är det svårt att se hur deras “libertarianska paternalism” skiljer sig från annan paternalism.
Nu tänker jag vara lite kontroversiell. Om vi utgår ifrån att – som författaren skriver – att många människor saknar kunskap, tid och förmåga att göra bra val avseende sitt pensionssparande, vad finns det då som talar för att de kan göra bra val i politiska val? Borde vi ha ett default-alternativ som människor implicit kan uppmanas att rösta på om de inte tror sig veta tillräckligt för att göra ett aktivt val? Kanske kan man vara så fräck att man påstår att en av anledningarna till att utvecklingen i Sverige generellt har varit så bra under 1900-talet (i jämförelse med andra länder) är att vi faktiskt har haft ett sådant alternativ i form av SAP?
En grundläggande skillnad mellan pensionssparandeval och politiska val är naturligtvis att det förstnämnda är ett helt individuellt medan det andra är ett kollektivt val. Dvs. i det första fallet blir det som den enskilda individen beslutar medan i det andra fallet kan det bli tvärtom beroende på vad alla andra fattar för beslut.
Det är vanligt att man mot den bakgrunden börjar tala i termer som “the wisdom of crowds”, etc och menar att demokratiska beslut är bra för då kan enskilda “dåliga” beslut domineras av det stora flertalet “korrekta” besluten. Emellertid är det, som Bryan Kaplan har påpekat i sin läsvärda bok “The myth of the rational voter”, endast slumpmässiga avvikelser som kan åtgärdas med en model av detta slag. Dvs. “wisdom of crowds”-argumentet biter bra på problemet med felaktigt ifyllda valsedlar och andra slumpmässiga variationer i röstandet. Men det fungerar inte alls när det finns strukturella skevheter i väljarunderlaget.
Peter – Precis, just systematiska felbedömningar innebär att ‘wisdoms of crowds’ inte håller. Natuligtvis underminerar detta demokrati som ordningssystem, men det, demokratin alltså, kan fortfarande rättfärdigas som det “minst sämsta”. Personligen anser jag, i likhet med t ex Levitt, att dessa systematiska felbedömningar är överdrivna.
Ledsen att min formulering om PPM var lite otydlig. Thaler & Sunstein är (nästintill neurotiskt) noggranna med att se till att ingen människa någonsin skall fråntas handlingsmöjligheter. När det gäller PPM-valet så kritiserar de främst att staten uppmuntrade folk att göra aktiva val. Det föreslår också en förenklad valprocedur som först går ut att ta ställning till standardalternativet, men vill man inte ha det får man välja mellan ett fåtal utvalda fonder. Tackar man nej till dessa får man välja fritt bland alla fonder. Inget som förändrar antalet valmöjligheter, men ett system som knuffar (nudge) folk i rätt riktning.
När det gäller demokratiska val så känner jag mig inte helt trygg med att det ska finnas ett standardalternativ, även om den sittande regeringen i praktiken ofta fungerar som ett sådant. Jag tror f.ö. inte att demokrati alltid leder till de bästa besluten, men det är ju inte heller därför som vi har demokrati. Den främsta försvaret för demokratin är ju i första hand att vi tycker det är ett moraliskt överlägset system.