I onsdags passade jag på att fota prislistan på två olika taxibilar som stod och väntade utanför Sheraton i Stockholm.
Taxi Kurirs prislista
Tack vare Vägverkets reglering kan man tydligt utläsa prisinformation på taxibilarnas utsida. Bildkvaliteten är lite dålig, men det viktigaste är förhoppningsvis synligt. Beroende på när på dygnet man åker kostar en taxiresa på 10 kilometer som tar 15 minuter mellan 225 och 275 kronor med Taxi Kurir (det nedersta priset är storbilstaxa) och 840 kronor med ett mindre fristående taxibolag (friåkarens billigare taxor gäller bara vid särskild överenskommelse). Av allt att döma är tjänsten som tillhandahålls densamma i båda fallen, men friåkarens pris är tre gånger högre.
En friåkares prislista
Vägverkets reglering av utformningen av prisinformation på taxibilar är ett exempel på en konsumentpolitisk åtgärd. I detta fall handlar det om krav på att tillhandahålla information, men ofta handlar konsumentpolitik om att begränsa konsumenternas avtalsfrihet om vilka varor de får köpa och vilka avtal de får sluta med företag. Syftet med konsumentpolitik är paternalistiskt, det vill säga att hjälpa konsumenten att fatta bättre beslut för hennes egen skull.
Mycket konsumentpolitik är svår att förstå utifrån traditionell nationalekonomisk teori och konsumentpolitik brukar följdaktligen inte ens nämnas i grundläggande läroböcker i nationalekonomi. Som vi skrivit tidigare här på Ekonomistas (1 2 3 4 5) kan dock beteendeekonomisk forskning användas för att förstå och motivera paternalistisk politik som konsumentpolitik. Denna uppfattning delas dock inte av alla, vilket våra mer libertarianskt sinnade bloggrannar Niclas Berggren (1 2 3 4 5) och Peter Santesson-Wilson (1 2) varit noga med att påpeka.
Taxikunder som åker med dyra friåkare är väldigt svåra att förstå utifrån traditionell nationalekonomisk teori. Det står bortom allt rimligt tvivel att kunder som hoppar in i en tre gånger så dyr taxi trots att billigare bilar står precis bredvid inte fattar ett rationellt beslut. Förmodligen är det framförallt tillfälliga besökare i Stockholm som drabbas av friåkarnas hutlösa priser. Statens uppgift är visserligen knappast att skydda oss från alla felaktiga beslut vi fattar, men i detta fall kanske politikerna är måna om att turister i Stockholm ska få ett gott intryck av staden och inte ska riskera att skinnas av onödigt dyra taxiresor.
Vad kan då politikerna göra om de vill komma till rätta med det här problemet? En uppenbar lösning är en prisreglering, men en sådan riskerar förstås att ha uppenbara negativa sidoeffekter. En annan lösning är att försöka göra prisinformationen ännu mer transparent, men det är inte helt lätt att utforma sådan information på ett bra sätt. Till exempel skulle ett dygnsmedelpris (som kanske dessutom förtydligades med olika färgkoder) lätt kunna manipuleras av taxichaufförer genom att sätta väldigt låga priser på dygnet då man ändå inte jobbar. Någon av Ekonomistas läsare kanske har ett bättre förslag?
Ekonomistas 
Varför bara denna fråga gällande taxibilar? Alla som har köpt ett par jeans vet att det ser likadant ut där. Man köper i princip samma vara, enda skillnaden är hur stygnen på bakfickan är olika för att signalera olika märken, men byxorna kan kosta allt från någon hundralapp till långt över tusen spänn. Ska vi skydda de stackare som inte begriper bättre från att köpa dyra jeans?
Men, invänder någon, de betalar ju för varumärket, för _känslan_ att ha dyra jeans och för exklusiviteten.
Visst, men det är likväl ett rätt korkat val, om man tänker efter lite.
De två bilderna ovan visar ju att det faktiskt finns prisjämförelser, att de är tämligen enkla att göra för den som kan tyda arabiska siffror (man måste inte kunna svenska för att kunna göra en elementär jämförelse mellan taxipriserna ovan), så vad är egentligen problemet? Att inte alla människor är 100 procent smarta 100 procent av tiden?
Jag tycker inte man kan dra en parallell till jeans. När det gäller jeans finns det en stor mängd människor som
tycker att Acne tillverkar snyggare och mer moderiktiga jeans än till exempel Levis och är beredda att betala för detta (inklusive undertecknad). Om du däremot frågar runt bland taxikunder tror jag du skulle hitta väldigt, väldigt få personer som hävdar att friåkare är värda ett betydligt högre pris än etablerade bolag. Jag kan ha fel, men jag tror till exempel inte det finns taxikonnässörer som vill betala dubbel taxa för att åka med den skruttiga Volvo 940 med kanske 20 år på nacken som brukar stå parkerad utanför mitt hus.
Robert: Volvo 940 lanserades 1991, så den kan max vara 18 år. 😉
Ytterligare en skillnad mellan jeans och taxi är att man oftast har bättre möjlighet att göra rationella val av jeans än taxiresa. När man ska hugga en taxi kan ju utbud och tidsbrist just där och då begränsa din möjlighet att kunna göra ett riktigt rationellt val. Du kanske till och med blir tilldelad en taxi av någon taxivärd och inte har en tanke på att titta på priserna. Då måste man var mycket om sig och till sig för att kunna vara “aktiv konsument”. Och handen på hjärtat, hur många av oss ställer sig och läser en detaljerad prislista innan man kliver in i en taxi? Tillräckligt få kan jag tänka mig för att friåkare ska kunna ta ut sina sanslösa priser.
Prislistorna behöver på något sätt vara enklare så man på bråkdelen av en sekund kan avgöra prisnivån. Kanske man ska komplettera med en tydlig färgkod, där grönt innebär prisvärt, gult betyder att det finns billigare, och ser man rött ska man se upp. Sen är ju frågan av vem och på vilka kriterier som färgerna ska sättas.
Det kan uppfattas som att diskutera gradskillnader i helvetet, men för tydlighetens skull vill jag få sagt att jag alltså rakt inte är libertarian och att jag inte kritiserar konsumentpolitik utifrån abstrakta frihetsargument.
Min kritik mot konsumentpolitik går ut på att välmenande ansträngningar oftast förvärrar problemet, därför att individen slipper lägga krut på sitt beslut när staten utlovar att sköta den saken. Den totala samhällskostnaden för att barnsäkra marknaden kan mycket väl vara större än problemet man vill lösa. Och slutligen är politiker /själva/ producenter av en vara (offentliga lösningar), varför det finns goda skäl att förhålla sig rätt skeptisk till att den politik vi får är välavvägd och väldimensionerad i förhållande till problemet som ska lösas.
En intressant sak med taximarknaden är att sådana där jämförpriser knappast hjälper. En utländsk turist som inte känner till att vi har problem med taxiskojare vandrar knappast från bil till bil för att jämföra priserna. Och en turist eller lokalinvånare som redan är medveten om problemet känner igen en friåkare på hundra meters håll. Som sagt: skruttig bil, illa klädd förare, ingen koppling till etablerat bokningsnummer och allmänt störigt uppträde från den sluskige chauffören.
Nyanlända turister åker först mellan flygplats och hotell, och det är i det ledet problemet enklast kan lösas. Om jag minns rätt får bara seriösa firmor använda det inre taxistoppet på Gbg central. En bra service åt resenärerna.
Min poäng med jeansjämförelsen var nu inte att hävda att det finns ett inneboende värde hos friåkarna, motsvarande varumärket hos Acne, som kunderna vill betala oerhört mycket för, utan att illustrera att grunderna för våra köpbeslut skiljer sig oerhört mycket åt beroende på vem vi är och vilken vara vi är ute efter.
Och eftersom jag klickade fel får jag nu fortsätta min kommentar i en separat post.
Nåväl, den medvetne jeansköparen har förstås koll på både priser och kvalitet och status, och vet därför vad han/hon får för sina slantar. Andra är mer ute efter ett par denimbyxor vilka som helst och kanske går till Dressman.
På samma sätt är det med taxiåkare. Några är väldigt måna om pris och bolag, andra bryr sig mindre. Visst finns det godtrogna turister som inte har koll på att det finns lurendrejare på taximarknaden, men de tror jag ärligt talat är försvinnande få. Hur beter du dig själv när du är utomlands? Jag hyser inga illusioner om att taximarknaden i Warsawa eller Washington är hårt reglerad och frågar därför alltid efter pris – tills jag ibland till min förvåning upptäcker regleringar på platser där jag minst kunde ana dem.
På samma sätt förhåller det sig naturligtvis med turister som kommer till Sverige. En del är godtrogna, många är det inte. Och på vilket sätt man skulle kunna komma tillrätta med detta förhållandevis lilla problem utan att orsaka långt större skada på andra sätt (t ex brist på bilar, ilskna förare som kräver dricks utan att ge service etc) kan jag inte se.
Appropå jämförelsen med jeans och taxi så tycker jag det verkar som äpplen och apelsiner.
När det gäller en vanlig taxi så vill man ha en acceptabel transport inom rimlig tid mellan A till B. Där skiljer sig ingenting mellan olika taxiåkare och det är svårt att motivera ett högre pris(med vissa undantag, man kan ju betala högre pris för t.e.x limosin, speciellt vid längre transporter) än vad som är standard. Däremot finns det gott om fyllon, turister och lättlurade personer som faller offer för de högre priserna. Paternalismen kan här skydda dessa individer utan att det behöver drabba de mer socialt begåvade individerna som vågar säga nej efter de frågat om priset. Däremot kan det drabba svarttaxin iom att det bättre tydliggör vilka som håller sig inom ramarna.
Om det gäller turister är väl det stora problemet information; att inte alla har koll på vad som är ett rimligt pris och inte tar sig tid att undersöka det. Det är väl något alla turistguider borde ta till sig att ta upp?
Frågan är också hur omfattande friåkandet är. Det kan väl inte vara större än att det inte blir värt för den övriga taximarknaden att följa efter prismässigt?
Andreas J, jag misstänker att det står med i guideböcker, men många turister kommer utan guideböcker. Dessutom försvåras det hela av att friåkarna försöker imitera logotyp och namn från de etablerade bolagen — jag har till och med hört talas om infödda stockholmare som lurats och hoppat in i “Stockholm Taxi” i stället för “Taxi Stockholm”. Ett alternativ är att utforma en tydlig märkning av bilar som håller “rimlig” prisnivå, t.ex. genom en speciell färg på registreringsskylten som skulle vara olaglig att imitera och som så småningom kan leta sig in i guideböcker och dylikt. Frågan är hur man utformar kriterierna för vem som ska få den speciella färgen på registreringsskylten…
För att få en bild av hur omfattande problemet kan man i princip samla in prisinformation från alla registrerade taxibilar och se hur många som har “orimliga” priser. Antalet taxibilar med “orimliga” priser torde stå i direkt proportion till antalet lurade kunder.
^För utländska turister är information på svenska sällan hjälpsam. Däremot finns det flera andra argument till att ha en sådan reglering, så undvik gärna förenklingar.
Jag tycker man skulle ha en form av varningsfärg tillsammans med prisínformationen. Om t.ex. snittpriset överstiger övriga snittpriser från de stora bolagen med säg 20% så skall det vara en röd varningstext!
Här i Korea behöver man dock inte tänka så mkt på det. En typisk kortare taxiresa landar på ca 3000 won, motsvarande 18 svenska kronor. (20 om man köper valuta av Forex)
/Henrik
http://seoul.blogg.se
Kuriosum: Taxiavregleringen genomfördes av s 1990.
Reglerna om tydlig prismärkning mm infördes av den borgerliga regeringen som tillträdde 1991, efter att taximarknaden fått så kallad vildavästern-karaktär.
Du menar att det var rena rama vilda vänstern innan borgarna red in? 😉
Barnförsäkringar är en djungel – kanske den försäkringsform som är mest invecklad och där försäkringsbolagens villkor skiljer sig mest åt sinsemellan. Därför otroligt viktigt att man läser på och jämför. Det är ändå våra barn det handlar om!