Är det verkligen sant att ”vi arbetar mer än någonsin och mår dåligt”?

Vi arbetar mer än någonsin och mår dåligt. Så varför ska vi ens – när maskinerna kan sköta jobbet – bry oss?”. Så börjar en uppmärksammad intervju med Roland Paulsen i modemagasinet Bon som publicerades häromveckan. Den inledningen har två iögonfallande fel och antyder dessutom en tredje missuppfattning om vad ”arbete” betyder.

Det första och mest uppenbara felet har förstås att göra med konstaterandet att vi ”arbetar mer än någonsin”. Sett i lite längre perspektiv så har vi, i takt med att vi blivit rikare, gradvis arbetat en allt mindre del av våra liv. Eftersom idén att vi skulle ”jobba mer än någonsin” satts i relation till tanken att vi kanske skulle fundera på att förlänga arbetslivet kan det vara illustrativt att titta på hur förväntad livslängd utvecklats i förhållande till just pensionsåldern sedan den allmänna folkpensionen infördes 1913. Då sattes pensionsåldern till 67 år samtidigt som den förväntade livslängden var 59 år. Sedan dess har arbetstider förkortats, lagstadgad semester införts och förlängts, pensionsåldern sänkts och gjorts mer flexibel, och inträdet på arbetsmarknaden skjutits fram. Allt parallellt med att förväntad medellivslängd ökat med 23 år (!) till 82 år.

pension_livslängd_ekonomistas

Diskussionerna om att nu förlänga arbetslivet i relation till denna utveckling handlar helt enkelt om att även i fortsättningen kunna behålla dagens pensionsnivåer och offentligt finansierade välfärd. Givet hur mycket som skrivits om dessa frågor de senaste decennierna (se t ex här, här, här och här och alla referenser i respektive text) är det minst sagt märkligt att inte anledningarna är tydligare i debatten och att föreställningen om en konspiration för att få oss att ”jobba allt mer” på sina håll tycks finnas kvar.

Ett annat mer direkt sätt att svara på frågan ”om vi arbetar mer än någonsin” är att försöka uppskata hur många timmar vi i genomsnitt arbetar under en livstid. Detta gjordes till exempel i Finanspolitiska rådets rapport 2009. Bilden nedan visar ”andelen av livstiden i arbete efter födelseår” från födda 1930 till 1970. Trots den uppenbara osäkerheten i denna typ av beräkningar är trenden tydlig. Vi arbetar inte mer än någonsin idag.

Andel av livet i arbete Finanspolitiska_bild

Samma bild framträder i amerikanska tidsanvändningsstudier som också visar att vi har allt mer fritid. Diagrammet nedan, taget ifrån en studie av Mark Aguiar och Eric Hurst, visar förändringar av total arbetstid (marknadsarbete och hemarbete) per vecka jämfört med 1965. Återigen en tydlig trend i riktning mot gradvis mer fritid där nedgången motsvarar ungefär 5-10 veckors extra semester per år.

Aguiar_and_Hurst_fig_worktimesince1965

Det andra felet gäller hur vi mår. Roland Paulsen konstaterar i intervjun att:

”Vi tror att högre BNP per definition innebär bättre liv. Och även om det finns ett sådant samband gäller det inte i all evighet. Vid en viss BNP-nivå upphör sambandet mellan lycka och tillväxt enligt lyckoforskningen. I Sverige uppnådde vi den nivån på sjuttiotalet. Trots att vi har sådan stor ekonomisk rikedom så mår vi betydligt sämre än befolkningen i många andra länder, som har mycket lägre BNP.”

Nej, det är inte riktigt. Det är inte alls vad ”lyckoforskningen” kommer fram till. Till att börja med är det ingen som på allvar tror att ”BNP per definition innebär ett bättre liv”. Det man däremot har konstaterat i ett stort antal studier är ett tydligt positivt samband mellan ekonomisk utveckling (mätt som BNP per capita) och alla möjliga objektiva hälsoutfall (livslängd, spädbarnsdödlighet, antal livsår år med god hälsa, förekomst av olika dödliga sjukdomar, o.s.v.) och även mellan BNP/capita och subjektiva svar på hur hur ”lycklig” man är och ”hur nöjd man är med sitt liv” (två saker som för övrigt inte är samma sak och inte varierar med inkomst på samma sätt; se artikel av Deaton och Kahneman här).

Detta har i sin tur givit upphov till en stor litteratur som försökt förstå sambandet och dess olika mekanismer (se till exempel denna forskningöversikt av Angus Deaton, tidigare Ekonomistas-inlägg om forskning av Stevenson och Wolfers som visar att pengar visst höjer även subjektiva omdömen av hur nöjd man är på alla nivåer, eller detta inlägg på Vox). Det har också resulterat diskussioner och olika förslag om utvidgningar av BNP som mått på utveckling (se t ex Stiglitz, Sen och Fitoussi-rapporten här, eller Marc Fleurbaey’s översiktsartikel ”Beyond GDP: The Quest for a Measure of Social Welfare” i JEL 2009).

Försöker man summera det vi vet så är vi väldigt långt ifrån att kunna slå fast ett tydligt samband mellan lycka och ekonomisk tillväxt. Det som är helt tydligt är dock att det absolut inte är fastslaget att ”vid en viss BNP-nivå upphör sambandet mellan lycka och tillväxt”.

Vad gäller Sveriges nivå i internationella jämförelser så är min läsning av de många olika rankingar som finns att Sverige, om något, uppvisar en högre ”lyckonivå” än vad som skulle förväntas baserat på vår BNP-nivå. Det finns förstås många studier på området och mycket beror på hur stor vikt man lägger på olika komponenter (och vilka BNP-mått man använder). Ser man till FNs senaste publikation på temat, ”The World Happiness Report 2015”, så rankas Sverige på plats nummer åtta i världen. Av de länder som rankas högre (Schweiz, Island, Danmark, Norge, Kanada, Finland, och Holland) så är det bara Finland och Kanada som genomgående har lägre BNP/capita-nivå än Sverige (rankingen skiftar mellan organisationer och beroende på om man mäter i nominella termer eller PPP-justerat etc.). Med undantag för Norge och Schweiz, som är markant rikare per person, så ligger dock de övriga länderna på jämförbara nivåer. Hur detta översätts till att ”vi mår betydligt sämre än befolkningen i många andra länder, som har mycket lägre BNP” förblir en gåta.

Slutligen, vad gäller premissen ”att maskinerna kan göra jobbet – så varför bry sig?” så vittnar den om en märklig bild av vad det betyder att ”arbeta”. Arbete är nämligen inte av en bestämd uppsättning uppgifter. Vi har i alla tider automatiserat vissa uppgifter för att snart komma att ägna oss åt andra. Uppgifter och arbeten som tidigare inte fanns har uppstått och sådant som historiskt sett verkligen inte betraktades som ”arbete” är sådant många idag tjänar pengar på. Sammantaget har denna utveckling tveklöst lett till förbättringar av våra liv.

Så varför ska vi bry oss? Jo, för att det finns en lång rad intressanta och viktiga frågor som har med arbete, välmående och förhållandet till automatisering att göra. Många av dem hänger samman med fördelningsfrågor då det bakom de genomsnitt som redovisas ovan finns mycket olika utvecklingar i olika dimensioner för olika grupper i samhället. Det finns också en rad viktiga frågor som har med relationen mellan t ex självupplevd tillfredsställelse med livet och ekonomisk utveckling att göra. Den bästa utgångspunkten för dessa diskussioner är dock knappast: ”Vi arbetar mer än någonsin och mår dåligt”. Eftersom vi inte gör det.

Comments

  1. Micael Kallin says:

    Härligt med klargörande och intressanta fakta! Ännu mer intressant är dock frågan hur tendentiös och ovetenskaplig man får vara som dr i Sociologi. Paulsen, som själv väljer att arbeta, får väl betalt av skattepengar för att delvis via undervisning sprida sina fantasifloskler och opportunistiska idéer?

  2. Två frågor som uppstår omedelbart:
    1. Den första grafen visar ”medellivslängd”, något som påverkas bland annat av exempelvis barnadödlighet. Spädbarn som dör kommer ju dock varken betala in till pensioner eller ta ut dem, så det finns egentligen ingen anledning att ha med dem i diskussionen. Hur ser utvecklingen ut om man i stället undersöker kvarvarande medellivslängd vid, säg, 20 års ålder?
    2. Den andra grafen: varför slutar den år 1970? Ser utvecklingen likadan ut sedan dess?

    • Johan P Larsson says:
    • Pär Nyman says:

      Jag kan besvara dina andra fråga.

      Sådana här beräkningar kräver mycket information om varje kohort. Helst vill vi ju följa en kohort från inträdet på arbetsmarknaden till döden, men då kan vi bara säga hur avlidna generationer har levt sina liv. Vill vi säga något om nu levande generationer måste vi göra antaganden. Ju senare generationer, desto fler antaganden och desto större osäkerhet i skattningarna.

      De fyra viktigaste komponenterna i en sådan här beräkning är när inträdet på arbetsmarknaden sker för varje kohort, hur mycket de jobbar under ”prime age”, när de slutar arbeta samt hur gamla de blir. För personer födda år 1970 (38 år gamla när rapporten skrevs) fanns tillräcklig information för att endast göra vilda antaganden om pensionsålder och livslängd, medan det för senare generationer saknades information även om de två första komponenterna.

    • Micke says:

      Den andra grafen är ju arbete som en del av hela livet utifrån födelseår, så frågan är inte varför den slutar 1970, utan varför den inte slutar tidigare. En person född 1970 är bara 45 år. Hur vet man hur mycket den personen kommer att arbeta under de ca 40 år som återstår?

  3. ”Vi arbetar mer än någonsin och mår dåligt. Så varför ska vi ens – när maskinerna kan sköta jobbet – bry oss?”

    Detta är inte i Bon-artikeln markerat som ett citat från Paulsen. Det ser ut att vara artikelförfattarens egen formulering. Roine borde ha förtydligat det.

    Formuleringen ”Vi arbetar mer än någonsin” kan förstås på flera vis. Roines väljer ”andelen av livstiden i arbete”. Två alternativa mått är (1) antalet arbetade timmar totalt under livet och (2) antalet timmar i relation till samhällets produktivitetsnivå.

    Som jag förstår den s.k. arbetskritiska litteraturen så är det där ganska vanligt att fokusera på 2. En tanke som framförts är att de mycket stora produktivitetsökningar som skett över tid inte i tillräcklig utsträckning motsvaras av minskning i mängden arbetade timmar på grund av ideologiska och politiska hinder.

    Förstår jag statistiken från Finanspolitiska rådet som Roine hänvisar till rätt så räknas där inte utbildning som arbete. Men från individens perspektiv går det att argumentera att mycket utbildning (särskilt eftergymnasial) är en form av arbete. Den som vill arbeta som ingenjör måste t ex i praktiken genomgå en ingenjörsutbildning. En del kompetensutveckling som förr kanske ingick inom ramen för lönearbetet tycks ha flyttats från kategorin ”arbete” till kategorin ”utbildning”.

    Till sist tycker jag det är ynkligt av Roine att släppa igenom förolämpningar som de Micael Kallin kommer med.

    • Micael Kallin says:

      Jag tycker att det är ynkligt att släppa fram anonyma kommentarer – i synnerhet när de angriper namngivna personer.

    • Christian Johansson says:

      Förolämpningar kan vara viktiga som stöd om man har svaga argument.
      Tycker inte artikeln bevisar någonting annat än att den ger känslomässigt stöd åt ideologiska idéer. Man utgår från ett felcitat och använder ord i ett annat sammanhang. Man kan säga att de diskuterar olika ämnen men tror att de diskuterar samma sak för samma ord används. De skulle säkert behöva träffas, synkronisera semantiken och komma fram till att de har rätt båda två men att det är två olika frågor de argumenterar om.

  4. Avlant says:

    Inträde på arbetsmarknaden kan i dammanhanget vara missvisande eftersom studier är arbete (upptar tid och generar värde).

  5. Visst kan man hitta nya definitioner för ordet arbete. Det är dock ganska självklart att samhällsdebatten gäller lönearbete. Och den grundläggande definitionen av lönearbetets villkor finns som ”en dold klausul i kollektivavtalet”, att arbetsgivaren är den som fritt leder och fördelar arbetet. https://lagen.nu/begrepp/Arbetsgivarprerogativet Att det är lönearbetet som diskuteras här framgår för för övrigt av eufemismen att ”förlänga arbetslivet” vilken egentligen innebär att höja åldersgränsen för rätten till pension. Nästa eufemism som krävs för resonemanget är att ”inträdet på arbetsmarknaden skjutits fram”. Som om ungdomsarbetslösheten skulle vara ett resultat av att arbetslösa ungdomar frivilligt avstår från att träda in i arbetslivet.

    Slutligen går det utmärkt att hitta data som gäller både antalet arbetade timmar (dvs. sådana som utförs i form av lönearbete eller av företagare) per år inom hela befolkningen. Detta i Nationalräkenskaperna. Dessutom finns siffror på andelen av befolkningen i arbetsför ålder som är sysselsatta, både i AKU:s Intervjuundersökningar och i den registerbaserade arbetsmarknadsstatistiken.
    Ett diagram som bygger på dessa båda tidsserier finns på http://www.fredtorssander.se/fredpress/wp-content/uploads/2014/10/sysspsysstim.jpg Där framgår att efter den kontinuerliga minskningen av arbetstiden som pågick från åtminstone 1950 till 1980 har arbetstiderna åter förlängts och att detta sammanfaller med den minskade sysselsättningsgraden. Med etablerandet av det som på nationalekonomiska kallas jämvikts- eller den naturliga arbetslösheten.
    Citatet att ”vi arbetar mer än någonsin och mår dåligt” är dock inte särskilt vetenskapligt exakt. Man borde ha sagt att de bland oss som beviljas ett lönearbete eller har möjlighet till förtjänstbringande arbetstid i ett eget företag arbetar fler timmar per år än man gjorde på 1980-talet. Samt att denna ökning av årsarbetstiden har skett samtidigt som sysselsättningsgraden minskats. Vilket innebär en koncentration av det inkomstbringande arbetet genom längre arbetstider för en mindre del av befolkningen. När det gäller ”mår dåligt” är förklaringen såvitt jag vet både överarbetet för dem som får möjlighet till försörjning genom eget arbete och (villkoren i) arbetslösheten för de övriga.
    Men nu står den citerade texten inte som vare sig fråga eller svar i intervjun med Johan Arvendal, utan i ingressen. Vilken torde vara redaktionens ansvar. Och det handlar om en tidskrift som verkar ha rätt begränsade anspråk på vetenskaplighet?

  6. bjornabelsson says:

    Jag fyller 67 år den 20 januari och har blivit uppmanad av vår personalavdelning att säga upp mig till den 1 februari. Det känns inte som en självklart effektiv resursanvändning att tvinga friska medarbetare att sluta, åtminstone inte inom ett yrke där det råder en betydande brist på kompetens och resurser. Nog borde man kunna höja gränsen en del, eller varför inte låta alla som vill jobba så länge de vill och sköter sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt.
    Men det blir kanske skönt att göra andra saker än att tillbringa 8 timmar om dagen på ett kontor.

    • Rolf Byström says:

      Som regelverket är utformat just nu så måste arbetsgivaren säga upp arbetstagaren inom en månad vid 67 fyllda, annars går 67-åringen in på samma regelverk vid uppsägning som övriga anställda. Dvs arbetsgivaren måste ha sakligt grund. Det gör att många arbetsgivare säger upp för säkerhets skull. Det här regelverket är tänkt att skydda arbetstagaren, men får snarare motsatt verkan.
      Arbetstagarparterna har dock uppmärksammat problematiken och vi får hoppas på en förändring. Det hjälper inte dig, men kanske andra efterkommande.
      Lycka till med pensionärslivet!

  7. Roger Pyddoke says:

    Apropå minskande arbetstid blev jag nyfiken på om det finns bra mått på ”obetald” och ”oregistrerad” övertid.

  8. Jag tror inte på en generell arbetstidsförkortning, däremot vore det kanske en bra idé för psykiskt eller fysiskt slitsamma yrken som kräver låg utbildning – där borde arbetstiden sänkas till 6 timmar per dag så att fler kan anställas i skiftarbeten (i synnerhet nyanlända flyktingar) och staten täcka upp övriga två timmar med skattemedel á la tyska minijobbs. Sedan borde det finnas möjlighet att gå ner i arbetstid frivilligt mot lägre lön, dagens kollektivavtal och regelverk är alldeles för stelbent och inriktat på 8 timmars-normen.

    • Johan says:

      Är det verkligen en bra idé att staten subventionerar valet att inte studera vidare?

  9. Herr V says:

    Lite kuvertbaksidesberäkning såhär på kvällen. Vi har alltså minskat vår arbetstid med 1 % över 40 år över diagram 2. 1 % av 75 år är 0,75 år dvs nio månader. Om vi utgår från att vi arbetar 8 h om dagen 5 dagar i veckan innebär det ca 40 månaders arbetstidsförkortning (9/(1/3) och sedan delat med 5/7). Alltså har vi minskat arbetet med ca 4 år samtidigt som vi höjt medellivslängden med 7-8 år enligt graf 1.
    Alltså verkar det som att typ dubbelt så mycket som den totala arbetsförkortningen har tagits ut i ledig tid efter pensionen. Vilket borde betyda att arbetad tid innan pensionen ökat kraftigt.

  10. Utmärkt inlägg Jesper!

    Några kompletteringar: Andel av livet i arbete har fortsatt minska, men bara för män (pga ökat kvinnligt förvärvsarbete) och inte sedan 1990-talskrisen (dvs färre jobbar, men de som jobbar kortar inte längre sin arbetstid):

    http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2012/6/5/andel-av-livets-timmar-i-lonearbete-ur-sou-201228.html

    I Levnadsundersökningarna och socialstyrelsens Folkhälsorapporter finns en hel del som motsäger idén att arbetslivet sliter ut oss i förtid:

    http://bergh.postach.io/post/svd-kronikor-om-folkhalsan-och-arbetslivet

    Kan tillägga att jag stött på Roland i flera paneldebatter och påpekat mycket av detta.

    • Visst har det genomsnittliga antalet arbetade timmar per person under utslaget på hela livstiden minskats. Speciellt i fall man väljer att räkna utslaget på hela befolkningen i stället för att nöja sig med dem som är sysselsatta. Den stora förändringen som genomfördes under krisen 1990 och som sedan har permanentats, är att det minskade antalet avlönade (motsv.) arbetstimmar timmar inte bytts mot betald ledighet utan arbetslöshet och även inkomstlöshet. Den minskade tillgången till tid med inkomst framgår av diagrammet på http://www.fredtorssander.se/fredpress/2012/06/01/stefan-folster-jagar-smitare-undan-arbetslinjen/ Att höja pensionsåldern utan att öka tillgången till inkomstbringande arbete är en logisk fortsättning på den inslagna vägen.

  11. Liten korrläsningskommentar bara: Något är fel på meningen ”Det som är helt tydligt är dock att absolut inte är fastslaget att… ”, bör nog korrigeras.

  12. Oskar says:

    Bra debattinlägg! Dock känns det som att man väldigt enkelt kan ägna sig åt cherrypicking av variabler som bevisar ens poäng i den här debatten.

    Jag ser verkligen fram emot ett svar från RP, gärna här på Ekonomistas. Bereder ni honom den möjligheten?

    • Erik S says:

      Jovisst. Man skulle ju lika gärna kunna skjuta in sig på variabeln ”vi”. Man kan ju inte bara utgå från att det betyder ”svenska folket”, det skulle ju lika gärna kunna betyda ”neurotisk medelålders övre medelklass som läser Bon”. För min del tycker jag det är småaktigt att rikta in sig på tekniska petitesser i en text som är filosofisk och till större delen handlar om den svenska statsideologin ”arbetarism”.

  13. Spännande debatt. Saknar dock i diskussionen (eller missat) effekter av den ökade skillnaden mellan olika grupper. LO-kvinnor och kvinniga lägre tjänstemän har fått det betydligt tuffare, med en ökad andel med sämre hälsa. Arbetade timmar/person kan dock ha minskat beroende på; inte orkar heltid, vård av sjuk anhörig, saknas arbete på vissa tider/dagar (t ex städning dagtid, få kunder – dvs väntar ”flexibilitet”). Här kommer in på en detalj i definitionen av arbete. Att vänta och stå till arbetsgivarens förfogande – är det arbete?

    Genom åren har årsarbetstiden minskat inom flera avtalsområden, dvs att ta ut ökad produktivitet i kortare tid i stället för lön. Sådana önskemål finns även inför näst års avtalsrörelse. Likaså finns fler som vill ha avtal om rätt till kortare arbetstid (med löneavdrag) för äldre. Det är främst områden med högre löner som driver dessa krav. (Den grupp som först lämnar arbetslivet är manliga högre tjänstemän inom bank, finans mm.) Där lönerna är lägre vill man snarare arbeta mer (få heltid, arbeta till 65 trots värk) för att få ihop pengar för dagen och till sin pension. Detta illustrerar att fördelningen av samhällets resurser starkt påverkar individens timmar i lönearbete. Den delen är inte så väl belyst i R Paulsens analys.

  14. Dan Kärreman says:

    Paulsen har skrivit en avhandling om ‘tomt’ arbete och en (utmärkt) bok om arbetsförmedlingen. Roine väljer att recensera en intervju? Där han dessutom tillskriver Paulsen citat som tydligt är artikelförfattarens påståenden? Roine är förvisso nationalekonom, och således van att tala maktspråk i akademiska sammanhang, men det här är under all kritik.

    Paulsens argument är genomgående att den ideologiska särställning som arbetslinjen har i den svensk debatten har lett till program och projekt som är Kafka-liknande och befriade från rim och reson, framförallt det sk fas 3-programmet. En viktig insikt från hans studie av försäkringskassan är att den typen av program inte bara är skadliga för de som hamnar i dem, utan också för de som är satta att förvalta programmen.

    Han har också genomgående ifrågasatt sambandet mellan lycka och materiellt välstånd. Det finns studier som stöder påståendet att sambandet mellan ‘lycka’ och materiellt välstånd luckras upp när ett samhälle når ca 10 000 dollar per capita och år i BNP. Det är riktigt att det finns studier som visar på andra resultat men den enda slutsats som rimligtvis kan göras är att det finns inga bevis på att det finns ett entydigt samband mellan BNP-tillväxt och lycka. Den slutsatsen är mer underminerande för Roines position (som tycks vara att det finns ett samband mellan ‘lycka’ och BNP-tillväxt, annars är inlägget obegripligt) än Paulsens. Roine tycks märkligt nog tro att motsatsen föreligger.

    • Jesper Roine says:

      Min avsikt med det här inlägget var naturligtvis inte att recensera Roland Paulsens gärning i allmänhet utan att kommentera just den intervju som jag refererade till. Jag vet inte var det var otydligt att det var just den intervjun som texten handlade om och inget annat. Inte heller är det särskilt otydligt vad jag menar i början av mitt inlägg. Jag skriver att intervjun börjar med den citerade meningen vilket den gör. När jag senare citerar vad Roland Paulsen har sagt så står det klart och tydligt att det är ett citat. Vad gäller sambandet mellan lycka och materiellt välstånd så är jag bara av uppfattningen att man ska vara noga med vad man påstår att ”vi vet” och ”vad forskningen visat”, speciellt om man själv är forskare, och här är läget faktiskt ganska klart sådant att vi inte vet hur sambandet ser ut. Sambandet som avtar vid 10 000 dollar per capita citeras ofta och beror oftast på ett missförstånd kring vad man ska förvänta sig. Om sambandet ska gälla just tillväxt (och inte absoluta belopp) så krävs det fler kronor för att få till viss procentuell ökning ju högre nivån är. Rätt sätt att plotta sambandet är att använda en logaritmisk skala och då är sambandet nära linjärt…

      • ”Min avsikt med det här inlägget var naturligtvis inte att recensera Roland Paulsens gärning”

        Just därför reagerade jag förvånat på att du (eller någon annan) släppte igenom Micael Kallins förolämpande ifrågasättande av Paulsen som forskare.

        ”Inte heller är det särskilt otydligt vad jag menar i början av mitt inlägg. Jag skriver att intervjun börjar med den citerade meningen vilket den gör.”

        Du citerade en mening som någon skrivit och fortsatte ”Så börjar en uppmärksammad intervju med Roland Paulsen”. En läsare kan spontant tolka det på två sätt. Antingen som ”så lyder ett inledande citat från Paulsen i intervjun” eller ”så lyder intervjuarens egenformulerade ingress (inte citat från Paulsen)”. Vid första anblick tolkade jag det som att du lagt in ett Paulsen-citat. Givet att din text triggat reaktioner som Kallins kan det finnas en poäng att förtydliga inledningen.

        Som sagt ovan, du tycks anta att ”vi arbetar mer än någonsin” ska förstås genom måttet ”andelen av livstiden i arbete”. Men hur vet du att det är det måttet som avsågs av författaren till den mening du kritiserar? Om du inte vet det, hur kan du säga att det är ett ”fel” i texten på den punkten?

      • Joel says:

        Det känns som att det finns en dissonans mellan den vetenskapliga precision som du verkar kräva och intervjuns relativt ovetenskapliga kontext. Om din avsikt var att kommentera hur ovetenskapligt det kan bli när forskare, i det här fallet Paulsen, uttalar sig med oprecisa formuleringar i media, så kunde du ha varit tydligare med det. När det gäller skalan på grafen så tycker jag intuitivt (kan bero på okunskap) att det i en värld med finita resurser i många sammanhang kan vara mera relevant med absoluta mått än med en logaritmisk skala.

  15. Johan Lidbo says:

    Eftersom Roland Paulsen talar om att lyckonivån i länder med ”mycket lägre” bnp än Sveriges skulle vara högre känns det lite malplacerat att jämföra med länder som Norge och Finland. Hur ser lyckonivåerna ut jämfört med länder som faktiskt har mycket lägre bnp?

    • Jesper Roine says:

      Min enda avsikt med jämförelsen var att räkna upp de länder som i FN’s senaste rapport om subjektiv lycka rankades högre än Sverige. Lyckonivåerna i andra länder med lägre BNP står att finna i rapporten som det länkas till i inlägget. I rapporten finns en karta som ger en bra översiktlig bild.
      För att vara övertydlig så ska jag kanske lägga till att det finns förstås andra index och jämförelser, och det bland dessa även sådana där vissa länder med låga bnp tal rankas högt. De olika alternativen och deras olika för och nackdelar diskuteras också i FN rapporten.

  16. Hans Bäckström says:

    Ekonomistas i all ära, men en sån här artikel (möjligen i lätt modifierad form) skulle göra väldigt mycket större nytta i ett mer publikt fora! Satsa på en ”bred” version alltså !

  17. Erik Sandberg says:

    Jesper, du får förlåta en en obotlig felfinnare (som vill leta fel hos en annan felfinnare) men är det inte mer relevant att titta på faktisk pensionsålder än lagstadgad? Enligt OECD har den verkliga pensioneringsåldern (avarage effective age of retirement) i Sverige ökat betydligt de senaste 20 åren. 1995 var den verkliga pensionsåldern nere på 62,7 år (all-time-low) för att sedan stiga till 66,1 år 2012. I verkligheten går vi alltså i pension mer tre år senare än vi gjorde på 90-talet.
    Det översta diagrammet du visar låtsas ju som att 90-talets pensionsreform aldrig ägt rum (jag vet att du inte är skyldig till detta, diagrammet har spridits av regeringskansliet och har förstås ett politiskt syfte).

    Jag har inte läst intervjun med Paulsen men jag gissar att han är överens med dig om den generella trenden på 1900-talet – att vi successivt har tagit ut en del av produktivitetsökningen i ökad ledighet. Frågan är väl om det skett ett trendbrott under de senare decennierna eller ej. Mellan 1920 och 1980 fick vi som bekant 8 timmars arbetsdag, fem dagars arbetsvecka, en första, andra, tredje, fjärde och femte lagstadgad semestervecka och sänkt pensionsålder från 67 till 65 år. Denna kraftiga arbetstidsförkortning skedde samtidigt som den materiella standarden ökade och samtidigt som befolkningen blev allt äldre. Frågan är vad som hänt efter 1980. Har den långsiktiga trenden mot ökad ledighet stannat av? I den politiska debatten är det i alla fall ett tydligt trendbrott. Under mandatperioden 1988-1991 valde den socialdemokratiska regeringen att inte infria sitt vallöfte om en sjätte semestervecka. Och sedan har varken de eller något annat parti tagit upp frågan igen. Strax därpå kom det nya pensionssystemet som gjort att vi går i pension allt senare i livet. Ungefär samtidigt hänsköts frågan om förkortad veckoarbetstid till arbetsmarknadens parter (andra europeiska länder hade under 80-talet övergått till 35-timmarsvecka och länge hade det diskuterats mer som en fråga om ”när” än ”om” Sverige skulle ta nästa steg mot 6 timmars arbetsdag). En viss förkortning av arbetsveckan har skett i vissa kollektivavtal, men det är en ganska marginell förändring jämfört med tidigare. Däremot är vi numera tvungna att plugga längre för att få ett jobb, så inträdet på arbetsmarknaden har, som du skriver, senarelagts. Jag tror ändå det går att tala om ett trendbrott. Trots ganska hög produktivitetsutveckling i Sverige sedan början av 90-talet så har vi inte tagit ut det i ökad ledighet i någon större utsträckning. I alla fall inte i den takt vi gjorde förr.

    • Rolf Byström says:

      Bra replik Erik. Måste dock kommentera två saker. Du skriver att vi ”numera måste plugga längre för att få ett jobb”. Eftersom vi har den högsta etableringsåldern inom EU för inträde på arbetsmarknaden så borde det alltså betyda att Sverige har den högst utbildade arbetskraften? Vilket vi inte har. Då måste vi söka andra orsaker. Sabbatsår, luffa i Australien eller helt enkelt bristande motivation, kombinerat med ett system som tillåter dig att tuffa i halvfart på universitet år efter år.

      Enligt pensionsmyndigheten var verklig pensionsålder år 2013 64,5 år. Ett ganska yxigt mått att använda tycker jag, då man kan förledas att tro att medborgarna då pensionerar sig från arbete. Så är inte fallet.

      2014 var det bara 45 % av kvinnorna som kom från arbetslivet in i pension vid 65, resten kom från andra välfärdssystem. (förtidspension, sjukersättning, arbetslöshetsunderstöd etc) För männen såg siffran bättre ut, om än katastrofal, nämligen blott 56 % som kommer från arbete in i pension. (källa Inspektionen för Socialförsäkring)

      Min personliga uppfattning är att vi i första hand borde lägga krutet på att få den stora massan att arbeta fram till 65, istället för att försöka få ett fåtal att arbeta till 67.

      • Erik Sandberg says:

        Vi är helt överens om att det finns fler orsaker till att etableringsåldern stigit, liksom till att den är extra hög i Sverige. Att vi måste plugga längre för att få jobb är dock en generell trend i hela västvärlden. Sverige har kanske inte den högst utbildade arbetskraften i världen, men vi har likväl den högst utbildade arbetskraften som vi någonsin haft här i Sverige. Ingen generation i världshistorien har utbildat sig så mycket som dagens ungdomar, varken här eller annorstädes. För fyrtio år sedan kunde du gå direkt från grundskola till jobb i industrin, nu krävs gymnasium och gärna även lärlingsplats eller eftergymnasial yrkesutbildning.
        I mitt huvud beror den sena etableringsåldern i första hand på den höga arbetslösheten. Vi har haft permanent hög arbetslöshet ända sedan början av 90-talet (med arbetslöshetstal mellan 6 och 12 procent jämfört med 2 till 4 procent under tidigare decennier). Arbetslöshetsbördan är alltid störst för dem som är på väg in på arbetsmarknaden. Varför det sedan är extra svårt för ungdomar (och invandrare) att etablera sig på just den svenska arbetsmarknad kanske beror på att vi i Sverige har den märkliga kombinationen av att ha å ena sidan hög anställningstrygghet för etablerade på arbetsmarknaden och å andra sidan väldigt många undantag från LAS med tvärtom mycket låg anställningstrygghet. Vi har mycket ”generösa” regler för bemanningsföretag och längre provanställningstider och möjlighet till omotiverade visstidsanställningar som går att stapla på varandra, jämfört med andra länder. Jag gissar att dessa parallella regelverk blivit ett hinder för etablering istället för att underlätta den.
        Ytterligare en faktor som jag tycker att någon forskare borde titta på är sambandet mellan etableringsålder och pensioneringsålder. Inte i något EU-land går folk i pension så sent som i Sverige. Det är ganska slående att Sverige och andra länder med hög utträdesålder också har de största problemen ungdomsarbetslöshet och sen etablering. På samma gång är länder som Danmark, Tyskland och Österrike, där människor går i pension först av alla EU-medborgare, också de länder där ungdomar har haft lättast att få jobb. Jag vet att det inte är på modet inom akademin att hävda att äldres arbete tränger undan jobben för de yngre, men sambandet verkar finnas när man jämför EU-länderna, så jag tycker det vore önskvärt att någon nationalekonom förutsättningslöst grep sig an frågan. Bara som ett tips alltså.😉

        Slutligen så vet jag inte varför Pensionsmyndighetens och OECD-s definition på faktisk pensioneringsålder skiljer sig åt, men jag tror tendensen är densamma med båda sätten att mäta – att vi sedan mitten av 90-talet pensionerar oss allt senare i livet.

Trackbacks

  1. […] Paulsen, forskare vid företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, på ett tidigare Ekonomistasinlägg av Jesper […]

  2. […] förra veckan skrev jag ett inlägg baserat på en intervju med Roland Paulsen där jag poängterade att 1) vi inte jobbar mer än […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 8 420 andra följare