Bort från den garanterade pensionen

Stora delar av världens sparkapital förvaltas av pensionsbolag. Vad som händer i dessa bolag är därför inte bara av intresse för bolagen själva och deras kunder, utan det påverkar kapitalallokeringen i hela ekonomin. Intressanta är inte minst de solvensregler som ska säkerställa att pensionsbolagen kan leva upp till sina utfästelser om garanterad avkastning. Dessa solvensregler behandlar — precis som bankernas kapitaltäckningskrav — innehav av statspapper som riskfria, vilket väcker ett antal frågor.

Förutom att Greklandskrisen ifrågasätter det kloka i att behandla statspapper som riskfria, så innebär försäkringsbolagens nya solvensregler att en ökad andel av pensionssparandet kommer att styras över mot statspapper. När en större del av pensionsbolagens innehav ligger i statspapper kommer mindre kapital att finnas tillgängligt för investeringar i den privata sektorn. En möjlighet är därför att staterna i större utsträckning tar över stora investeringsbeslut från marknaden, vilket dock (ytterligare) ökar behovet av att skilja staternas drifts- och investeringsbudgetar (se mitt inlägg om Arlandabanan).

De nya reglerna kommer även att minska avkastningen på de sparformer som omfattas av solvensreglerna. En annan trolig utveckling är därför att pensionsspararna tröttnar på den låga avkastningen och i stället börjar välja sparformer utan garanterad avkastning och därmed utan solvensreglernas begränsningar. En sådan utveckling vore önskvärd, bland annat då solvenskrav och garantiavkastning tenderar att göra pensionsbolagens investeringar pro-cykliska; när aktiemarknaden går bra är bolagen solventa vilket möjliggör mer placeringar i riskfyllda tillgångar som aktier.

För att underlätta övergången mot nya sparformer bör man omedelbart införa full flytträtt för allt pensionssparande. Problemet är bara att även med full flytträtt så kommer de flesta med största sannolikhet att låta sitt pensionsparande ligga kvar där det en gång placerats. Det vore därför önskvärt med någon smart ”nudge” som uppmuntrar folk att flytta sitt sparkapital bort från dagens pensionsförsäkringar med garantiavkastning. Jag har ingen sådan på lager men kanske våra läsare har några bra idéer?

Comments

  1. Joakim says:

    Jonas, du menar satsa pengarna på börs-kasinot? Efter att i ett drygt decennium gjort försök att få mina olika pensionspengar att växa på ett otal fonder i ett otal konton så har jag just gett upp, och gjort precis tvärtom mot vad du föreslår, jag flyttar från fonder till en traditionell försäkring. Jag kanske missar en potentiellt högre avkastning i egna fondplaceringar, men då jag insett att det krävs mer arbete och intresse för sådan egen förvaltning än jag vill och kan lägga ner, så gör jag det enkelt för mig. På en, som du beskriver, högre samhällsnivå så kanske detta inte är eftersträvansvärt, men idag är man ju sig själv närmast…

    • Egentligen hade jag tänkt skriva ett längre inlägg om hur den ökande volatiliteten på aktiemarknaden gör börsen mindre attraktiv och frågan vad detta innebär för de finansiella marknadernas utveckling. Jag håller det inte alls för omöjligt att börsen kommer att bli (och kanske redan är) mindre attraktiv och i ökad utsträckning kommer att marginaliseras. Detta innebär dock inte att företagens behov av extern finansiering minskat utan i stället att det kommer att uppstå nya finansieringsformer. Exempelvis tror jag att riskapitalfonder är en del av denna utveckling och att de kommer att bli allt vanligare i framtiden.

      Alternativen på längre sikt är inte börsen eller statspapper utan det finns betydligt fler alternativ. I någon mån anser jag att är Martin inne på liknande tankegångar i sitt inlägg ”Behöver vi banker?”.

  2. Björn Abelsson says:

    Jag kan se vissa argument för att vissa pensionärer är värda en högre pension än andra. Att man har haft ett välbetalt arbete kan vara ett sådant argument. Att man har valt att spara mer till sin pension än vad som är obligatoriskt i det allmänna pensionssystemet kan vara ett annat.

    Men att råka ha gissat bättre än andra vilka investeringar som kommer att visa sig vara mest lönsamma under ett helt liv har jag mycket svårt att se som ett bra argument för att man ska ha en högre pension.

    Jag anser därför att det är mycket olämpligt att vi som individer själva ska satsa våra pensionspengar på börskasinot. Låt staten eller pensionsfonderna göra detta. De bör ju dessutom ha betydligt större möjligheter att göra rimliga gissningar än vad de allra flesta av har som privatpersoner.

    Jag håller dessutom fullständigt med Joakim att det finns intressantare saker att ägna sin tid åt än att försöka gissa rätt på börsen. Avskaffa premiepensionssystemet och införliva det i det allmänna pensionssystemet!

    • Jag ska genast hälsa mina grekiska släktningar att de ska sluta pensionsspara själva och istället förlita sig på statens pensionsgarantier.

      • Björn Abelsson says:

        Nu pratade ju jag (kanske felaktigt?) om det obligatoriska pensionssparandet i premiepensionssystemet. Var människor som väljer att utöver detta ha ett eget pensionssparande väljer att placera sina pengar har jag inga synpunkter på. Däremot tycker jag att det obligatoriska pensionssparandet bör vara så pass omfattande att behovet av privata kompletteringar inte blir så stort för människor med normala inkomster.

      • Ja, inlägget gällde ju primärt konsekvenserna av de solvensregler som gäller privata pensionsförsäkringar.

  3. Jag håller helt med dig Jonas om det du skriver ovan.

    De listade aktiemarknaderna har levererat modest om inte nedslående avkastning det senaste decenniet, trots hög volatilitet. De gamla sambanden om risk och avkastning verkar inte gälla längre. Pensionskapital med lång sparhorisont borde istället försöka dra nytta av en unik komparativ fördel: Det faktum att utbetalningarna skall ske långt fram i tiden.

    Därför borde det finnas ett alternativ till traditionellt garantisparande och noterade fonder med daglig likviditet, nämligen en sorts ”inlåsningsfonder” där spararna accepterar att pengarna inte kan röras på säg femton-tjugo år, frånsett eventuell direktavkastning, men att de själv bär den fulla marknadsrisken.

    Sådana inlåsningsfonder skulle kunna göra investeringar där illikviditetspremien fullt ut utnyttjas. Jag tänker till exempel på infrastruktur, illikvida låneportföljer och Private Equity.

    Kravet på daglig likviditet för pengar som egentligen har en tjugoårig horisont medför alltså att pensionsspararna får en sämre avkastning som kollektiv betraktat. Den sparare som lyckas pricka rätt dag för småbolagsrallyt i Ukraina eller Dexias kollaps håller kanske inte med mig, men för kollektivet vore det gynnsamt att kapitalisera på de möjligheter som deras långa horisont medger.

  4. Det var många saker igång här. Att risk-allokeringen har nått vägs ände i ett system som bygger på att kapitalisera olika former av informationsövertag för att optimera avkastningen av andras kapital – har den osynliga handen blivit alltför synlig skulle man kanske kunna fråga sig.

    US Fed har problem att förklara hur man ska uppfatta deras policys både internt och externt: vad ska påverkas och hur ska man och vilka uppfattar denna eventuella påverkan?

    Kanske har de högre makterna gripit in…
    http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/09/deus-ex-machina?fsrc=rss

    Intressant i detta sammanhang är att regeringen ökat riskexponeringen för AP-fonden som de ”riskobenägna”, de som överlåtit ansvaret på staten för sina pensioner lägger sina besparingar i, har tydligen gått ner 25% i år.

  5. För mig är hela upplägget med traditionella pensionsförsäkringar obegripligt. Vad är det egentligen man vill uppnå som inte kan uppnås med fondsparande?

    Traditionella pensionsförsäkringar verkar medföra att det är oklart vem som äger vad och hur avkastningen fördelas mellan olika individer och generationer – vilket t ex indikeras av att man använder begrepp som ”solvens” i dessa sammanhang.

    Jag har tidigare skrivit två, kanske förvirrade, inlägg om traditionella pensionsförsäkringar här på Ekonomistas: Traditionella pensionsförsäkringar — ett instabilt system och En friare tjänstepension.

  6. ”För att underlätta övergången mot nya sparformer bör man omedelbart införa full flytträtt för allt pensionssparande. Problemet är bara att även med full flytträtt så kommer de flesta med största sannolikhet att låta sitt pensionsparande ligga kvar där det en gång placerats. Det vore därför önskvärt med någon smart ”nudge” som uppmuntrar folk att flytta sitt sparkapital bort från dagens pensionsförsäkringar med garantiavkastning.”

    Det låter i mina lekmannaöron som ett verklighetsfrånvänt resonemang som troligen skulle ha destruktiva konsekvenser och ställa till besvär för de flesta. Vilken aggregerad mängd arbetstimmar vill du knuffa alla pensionssparande människor att lägga ner på att sätta sig in i pensionsval och löpande göra nya aktiva och informerade val? Vilket alternativvärde har alla den tiden? Vilka effekter har sådana experiment fått i andra sammanhang?

    • En genomsnittlig lön ligger på 30000 kr/månad vilket motsvarar ca 170 kronor i timmen (före skatt). Att lägga några timmar på att förstå och se över sina pensionsförsäkringar (om man nu har några) kostar väldigt högt räknat en tusenlapp. Det krävs inte några stora förändringar i förväntad avkastning för att detta ska bli ditt livs bästa affär. Sedan har jag svårt att se hur ökad flytträtt skulle kunna ställa till besvär och få destruktiva konsekvenser. Däremot är det lätt att se hur dagens system ställer till besvär och får destruktiva konsekvenser. Inte heller ser jag flytträtten som särskilt verklighetsfrånvänd.

      Eftersom jag inte föreslår något specifikt experiment så är det svårt att vilka andra experiment man ska jämföra med. Dock finns det mycket evidens som visar att små förändringar i hur pensionsval utformas får stora konsekvenser för sparbeteendet.

  7. Jesper says:

    Traditionella pensionsförsäkringar är en obegriplig produkt. Garanterad avkastning kan ingen lämna. Varför inte tvinga livbolagen att erbjuda sina kunder att byta mot konventionella fonder i stället? Eller kanske ännu bättre – omvandla alla traditionella pensionsförsäkringar till vanligt fondsparande.
    Pensionssparande är bra för samhällsekonomin, men det ska vara enkelt och utan förvirrande ”garantier” som inte är värda något utan bara skapar problem.

  8. Jonas förslag att tillåta flytträtt behöver inte ses som ett krav på att medelsvensson ska använda kvällarna till att söka på internet för att hitta bästa placering. Man kan istället jämföra det med den viktigaste styrkan i det demokratiska systemet – rösträtten ger en möjlighet att utkräva ansvar. Att en stor del av ens kapital ligger bundet hos ett företag eller en organisation som kan slarva och fiffla hur mycket som helst utan att man kan ”ta sin Mats ur skolan”, känns inte helt tillfredställande. Själv är jag t ex inte helt glad över att mina privata pensionspengar flyttades från Skandia Liv i Sverige, till Old Mutual i Sydafrika, dels för att det ligger väldigt långt bort dels för att det finns en del oroande tecken i landets utveckling. Om det varit tillåtet att flytta kapitalet, hade jag antagligen uttryckt mitt missnöje genom att flytta det till ett annat försäkringsbolag. En flytträtt borde dock göras litet krångligare än ett musklick, t ex att man måste gå någonstans och skriva på ett papper, eller att flytten genomförs över ett års tid och kräver ny bekräftelse varje kvartal. Försäkringsbolagen kommer annars att hävda att massrörelser mellan olika bolag skulle orsaka ineffektivitet, genom att ett bolag plötsligt har 1000 övertaliga handläggare medan ett annat plötsligt har en motsvarande personalbrist, t ex som ett resultat av en avslöjande skandalartikel på Economistas blogg 😉

  9. Det som har hänt med traditionell försäkring i Sverige är att EU regler har saboterat de svenska livbolagens möjligheter att föra en effektiv kapital förvaltning. Tyvärr är de regler som införts inte till för att skydda pensionsspararen utan främst till för att skydda skattebetalare och aktörer på den finansiella marknaden genom att göra det extremt svårt för nya aktörer att etablera sig. Det fungerar precis som inom bankområdet. Staten inför garantier som sedan kräver kapitaltäckningsregler som sedan uttunas och kringås via avancerad planering och intensiv lobbying. Problemet är inte kapital täckning utan problemet är regleringarna tillkomna pga de av politikerna införda formella och informella garantier. Det leder till mer regler och mer planering vilket till syvende och sist drabbar den enskilde spararen genom att denne inte kan uppnå en inflationsskyddad investering med mycket begränsad risk.

    Traditionell, ömsesidig, livförsäkring är den ultimata sparformen för den som inte har tid, inte har kunskaper om sparande. Ömsesidig försäkring är vidare den mest egalitära spar form som finns. Den utjämnar mellan gammal och ung, mellan sjuk och frisk och mellan män och kvinnor. Den tar bort risken av att överleva sitt sparkapital iom att den är den enda sparform som pga sin strikt auktuariella konstruktion kan göra det. Den tar ingen politisk hänsyn, dess enda funktion är att skydda individen och sparar kollektivet. Ingen annan sparform kan ta bort leva länge risken. Vidare är försäkring den enda sparform som tar bort risken att dö i förtid innan du byggt ditt sparkapital. Sist men inte minst pga sin ömsesidiga natur är det även den sparform som har lägst avgifter och mest kostnadseffektiv.

    Den har för den aktive spararen nackdelar.

    – tillgångsallokeringen är 50/50 +-10 % reala tillgångar/nominella tillgångar, för den som är intresserad kan AP3 användas för att benchmarka pensionsförvaltning. När Unit Link försäkring, fonds anknuten försäkring, kom i början på 90 talet konstruerade jag en produkt och gjorde då en extensiv genom gång av kostnader i olika sparformer samt kom fram till att för att i en sådan få samma avkastning som en ömsesidig försäkring så krävde det en tillgångsallokering på 80/20 jfr med den 60/40 allokering de flesta välkonsoliderade bolag då hade.

    – dina pengar är inlåsta och du kan inte ta dem innan 55 år och inte fortare än under 5 års utbetalningstid

    När det gäller traditionell livförsäkring i allmänhet och traditionell pensionsförsäkring så har de nya reglerna i princip ”dödat” traditionell försäkring. Länsförsäkringar har beslutat att inte längre tillhandahålla dessa. Min gissning är att de flesta bolag som idag har en skör balansräkning kommer av de nya reglerna att tvingas göra samma sak. De som blir kvar är de mest solventa Alecta, AMF samt Skandia Liv.

    Det är synd att den billigaste sparformen och den mest trygga sparformen nu har ”dödats” av klåfingriga byråkrater och rädda politiker ivrigt påhejade av banker och fondindustrin.

    Jag vurmar inte själv för denna sparform eftersom jag har en tillgångsallokering som är 90/10 och har kunskaper att göra taktiska omallokeringar samt välja fonder som avkastar över index efter avgifter . I Premiepensionssystemet är vi bara 2 % som har en årlig avkastning över 10 % sedan start. De traditionella livbolagen lämnar de Sjunde AP fonden långt efter sig det senaste decenniet.

    ”Årtiondets bästa livbolag”

    http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/max-matthiessen/pressrelease/view/amf-aartiondets-baesta-livbolag-och-toppar-max-matthiessens-ranking-374360

    • Det var värre än jag trodde. De enda bolag som idag är öppna för nyteckning är AMF, Skandia, KPA, Folksam.

      Länsförsäkringar SPP, Handelsbanken, Nordea och SEB har stängt sin traditionella livförvaltning för nyteckning.

      Så dog en av de äldsta sparformer vi har teknokrat och byråkrat döden!

    • Tack för denna intressanta utläggning. Jag har dock en fråga: borde det inte gå att erbjuda en traditionell försäkring, inom ramen för ett ömsesidigt bolag, utan garanterad avkastning (eller med låg sådan)? Utan denna garanti torde ju solvensreglerna inte vara bindande.

      • Jo, det är kanske möjligt men jag tror att den svenska försäkringsavtalslagen och försäkringsbolags lagen definierar försäkring på ett speciellt sätt för att separera fondsparande ifrån försäkrings sparande.

        När Unit Link kom arbetade jag på ett försäkringsbolag, vid den tiden var de garanterade reserverna 1/4 av totalt kapital, det resterande kapitalet kallas för återbäring och är icke garanterat. Jag frågade då vår chefsauktuarie om det inte var möjligt att låta det icke garanterade kapitalet förvaltas fritt av den enskilde spararen, dvs att skapa ett fond anknutet system inom traditionell livförsäkring. Jag fick då svaret att det gick men att eftersom traditionell ömsesidig försäkring inte var vinstdrivande valde bolagen att satsas på Unit Link via vinstdrivande bolag.

        Det som sedan hände var att svenska livbolag började konkurrera med återbäringsränta, den icke garanterade delen eftersom den garanterade räntan var fastställd av dåvarande Försäkringsinspektionen . Det ledde olyckligtvis till att bolag som var unga och därför inte hade kunde ha en stor andel allokerat till reala tillgångar, mindre än 30 %, gav samma ränta som de med hög andel reala tillgångar, över 50 %, ungefär att jämföra Grekland med Tyskland när det gäller ekonomisk politik.

        Försäkringsinspektionen tillåt detta och 1986 var återbäringsräntan 24,5 % trots att detta dränerade buffertarna genom att tömma återbäringsreserverna och om ni vet kom sedan den svenska fastighets kraschen. Svenska livbolag hade stora tillgångar i fastigheter, obelånade, samtidigt kraschade aktiemarknaden. 2001 kom IT kraschen och Finansinspektionen gjorde då ett ingripande och tvingande livbolagen att sälja av reala tillgångar, detta ledde 2002 till att den svenska börsen hade ett teknisk kursfall på nästan 25 % eftersom de svaga livbolagen var tvugna att sälja. Samtidigt var vissa livbolag tvungna att återta 10 % av det icke garanterade kapitalet. Ett av de värsta byråkratiska missgrepp jag någonsin vart med om

        Sedan dess har svenska livbolag blött, utom de mest välkonsoliderade. Solvens I och snart II och de andra nya EU reglerna blir spiken i kistan. De svaga bolagen har ingen möjlighet att investera i reala tillgångar och om du inte kan investera i reala tillgångar kan du inte reparera din solvens eftersom överavkastningen kommer enbart från de reala tillgångarna.

        Efter de flerdubbla kriserna dubbla kriserna 1993, 2001 och nu 2008 är de svaga livbolagens ställning ytterst prekär. Pga de nya reglerna kan de i princip aldrig återhämta sig. De kan inte lägre konkurrera med återbäringsränta jämfört med de relativt väl konsoliderade. De kommer i princip inte att kunna ge en ränta över den garanterade, runt 2-3 %. De välkonsoliderade kan ge en ränta på på mellan 6-10 %. Följdriktigt har de svagare stängt sina bolag för nyteckning.

        Jag får återkomma med din fråga eftersom jag finner den intressant. Jag är inte helt uppdaterad på den nuvarande lagstiftningen men jag vet att det är tillåtet att ha en garanti ränta som är 0 %.

        Om du vill läsa en av de bästa analytikerna och konsulterna inom traditionell livförsäkring, Unit Link och pensionsförvaltning gå till wwww.pensionsforum.se. Denne har skrivit mycket om solvens, kapital täckning, IAS 19 mm

  10. En rapport från Premiepensionsmyndigheten 2010 om hur det gått sedan starten. http://develop.fafo.no/files/news/7521/Pensionsspararrapporten+2010.pdf

    Jag hittade vidare AP 7 siffror för 2000-2009, -5%, att jämföra med det sämsta livbolagets total avkastning under samma period på 19 %. De bästa hade 42-61 %.

  11. Alex II says:

    Nobel pristagaren Sargent om bankernas insättar skydd:

    In the Minneapolis Fed interview and his February 2010 Phillips Lecture at the London School of Economics, Professor Sargent gave a respectful summary of a criticism of federal bank deposit insurance:

    “The deposit insurance allows shareholders to gamble on favorable terms with other peoples’ money (the tax payers’), and shareholders want to do this as much as possible. The bank is bound to fail sooner or later, and then the government will have to pay the depositors.”

    • Jonas Vlachos says:

      Det är delvis sant men insättningsgarantin gör även att man kan undvika onödiga bankpaniker, vilka exempelvis plågade USA under 1800-tal och tidigt 1900-tal. Det hör även till saken att banker alltid leker med andras pengar – det är vad banker gör. Dessutom möjliggör insättningsgarantin att man prissätter bankernas risktagande ex ante. Eftersom det knappast är sannolikt att staterna skulle låta bankerna gå omkull, så är detta en fördel av en explicit garanti framför en implicit garanti som inte kan prissättas.

      Ibland kan även nobelpristagare ha en förenklad syn på verkligheten.

      • Även England drabbades av regelbundna bank runs under samma period. Det gjorde däremot inte Sverige (som inte heller hade en enda bankkonkurs under 50 (?) år under andra halvan av 1800-talet), Skottland och Kanada. Vad var det som skiljde snarlika länder som USA/Kanada och England/Skottland åt och varför klarade de senare sig så mycket bättre?

      • Ulf Clerwall says:

        Banker leker alltid med andras pengar … jojo ! Men det kallas ocksà kapitalallokering och löptidsomvandling. Alternativt kan man prata om likviditetsproduktion för att möjliggöra investeringar av andra ekonomiska aktörer som annars svàrligen skulle bli av. Om inte bankerna ställde upp med likviditet till bostadsmarknaden skulle det vara lite svàrar för försäkringsbolagen att realisera dom räntor pà reala tillgàngar som dom har gjort…

        Till saken hör nog ocksà dom makroekonomiska förhàllanden som gjort att vi har simmat i en likviditetspool som varit seriöst underprisad. Bankaktiviteter som kräver vansinnigt hög transaktionsvolym (högfrekvenstrading etc) för att vara ekonomiskt meningsfulla har kunnat frodas, genom leverage … vilket ochsà gäller kreditproduktionen i vissa avseenden. Insättingsgarantin har inget med saken att göra. Faktum är att i Europa under krisen har bankernas inlàning fràn hushàllen generellt ökat pga ökat sparande och avsäljning av fonder och andra instrument.

        Sorry Jonas, totalt off-topic, men det var inte jag som började.

      • Jonas Vlachos says:

        Ulf: Jag tror inte våra åsikter skiljer sig här och min poäng med utrycket ”leker med andras pengar” var just den poäng du gör — bankernas värde ligger just i de aktiviteter du beskriver. Dock verkar det uppenbart att vissa enskilda banker kunnat agera ansvarslöst pga insättningsgarantin.

      • Ulf Clerwall says:

        Sargents argument bygger ytterst på idén att insättningsgarantin skulle ha varit grunden för de businessmodeller som lett till och gick åt skogen i krisen. D.v.s dom fonder som vi har spekulerat med är i första hand hushållens insatta medel, i vetskap om att dom är garanterade och därför kostnadsfria. Jag har svårt att se den generella validiteten i det argumentet.

        I min mening sätter Sargent ett likhetstecken mellan insättningsgarantin och implicita garantier rotade i ”too big to fail”. Den första garanterar hushållens medel till en viss nivå och har som bieffekt att förebygga bankpaniker. Men det är inte en allmän likviditetsgaranti som i sig själv stimulerar spekulation eller utvecklingen av businessmodeller vars förutsättning är ständig tillgång till billig inlåning många gånger bortom insättningarna.

        För övrigt kallade ytterst få dessa modeller för ”oansvariga” innan krisen var ett faktum. Snarare beundrade man dom allmänt även i akademia som det nya paradigmet. Om vi tar ”originate to distribute” som flaggskeppet för dessa nya businessmodeller är det inte insättingsgarantin som stimulerat dess framväxt; det snarare annan billig likviditet plus det sätt som Basel II regler har arbitrerats som ligger bakom.

        ”Överlikviditeten” har sin rot i makroekonomisk obalanser. Vi kan diskutera Bernankes idé om ”saving glut” och kinesiska penningreserver ganska länge, men vi fàr nog acceptera att fallet i kapitalkostnaderna över lång tid har en del med saken att göra (jag skriver inte under på österrikiska teser för det). En stor del av den likviditeten har lånats upp av bankerna just för att öka utlåning och placering via nya businessmodeller som inte haft lika stor effekt på behovet av kapital under Basel 2. Vi har arbitrerat Basel 2 reglerna. Från den individuella bankens perpektiv är det fullkomligt legitimt – en anpassning till gällande regler. Att det sen leder till systemisk instabilitet är en annan fråga. Systemet som helhet är nog lite mer än summan av delarna, ibland …

        För billig och för stor tillgång på likviditet har generellt lett till ”för lång” löptidsomvandling (en ökning av gapet mellan aktiva och passiva löptider). Northern Rocks kollaps är det bästa exemplet. NRs businessmodell byggde i huvudsak pà att producera långa bostadslån, titrisera till RMBS och använda likviditeten från försäljningen till en ny runda bostadslån. Likvididetsbasen till verksamheten var inlånad på mindre än 3 månaders löptid. När ABS-marknaden torkade upp stog NR fort med en lånestock som dom inte kunde kränga och inte finansera för att dom snabbt uteslöts ur interbankmarknaden. NR utsattes för en institutionell bankpanik (precis som Bear Stearns och Lehman Bros). Det var när NR bad om nödlån från BoE som hushållens bankpanik drog igång. Vid det laget var dom döda redan.

        Den ytterligare likviditet vi har lånat in för att ”leka med” kommer inte i första hand direkt från hushållen, men från institutionella investerare (försäkringsbolag, pensionsfonder, fondförvaltare av alla schatteringar …). Alla dessa har velat köpa in sig i kreditriskexponeringen; eftersom dom inte kan producera lån till allmänheten själva, går det nödvändigtvis via kreditderivativmarknaderna. Bakom dom institutionnella investerarna finns naturligtvis också hushållens tillgodohavanden (i pensioner, annat fondsparande, liv och kapitalförsäkringar etc.) Normalt. I slutkalkylen, när all finansiell intermediation är eliminerad, är det allid hushållen som bär risken.

        Dexia är ett annat bra exempel. Inte en stor insättningsbas att leka med och en ratio krediter/insatta medel alldeles för hög som skapat ett starkt beroende av kort inlåning (kortare än den hade behövt vara, men om man vill maximera räntemarginalen till bristningsgränsen…). Att kollapsen för ett tag sen inte lett till en dominoeffekt är att Dexia var ”steriliserad” genom att banken tagits ut ur interbankmarknaden redan 2008. Sedan 2008 var den banken inte solvent men hölls artificiellt likvid av Belgien/Frankrike/Luxemburg.

        Insättingsgarantin bör behållas för att skydda privathushållen från en bankkollaps; den behöver inte skydda banken som institution. Låt en oansvarig bank krascha. Skydda hushållen men inte investerarna. Lånar man som institution ut pengar till banker skall man vara medveten om riskerna och inte ha fler garantier än för andra investeringar. Skall vi förbjuda spekulation med hushållens pengar så skall det göras för pensionfonder och försäkringbolag också …

        Slutsatsen från krisen 2007 tills idag är att insättingsgarantin kanske förebygger bankpaniker från allmänheten men inte generella likviditetsproblem i dom businessmodeller som utvecklats innan 2007. ”Originate to distribute” (om vi klassar det som en ”oansvarig” modell) har aldrig varit baserat pà insatta medel men på snabb tillgång pà likviditet på andra ställen. De banker som agerat mest ansvarslöst fram till krisen är dom med liten insättningsbas och högt leverage, d.v.s. djupt beroende av likviditetspoolen som nu torkat bort.

        M.a.o. det är den implicita garantin i toobigtoofail, och för mycket och för billig likviditet som lett till ansvarslöst beteende. Och idag är ingen bank mera solid än staten som backar upp dem: om man tittar pà CDS och OIS spreads idag följer inlàningskostnader och kreditförsäkringspremierna för bankerna striktare ländernas kreditrating nu än innan krisen. Och ländernoteringarna beror nu på om man backar banker eller inte.

        … och förresten är hela diskussionen poänglös när man ser på vad som händer i Portugal, Irland, Spanien … inga insättningsgarantier har betalats ut. I stället har vi stöttat upp banker med likviditets och solvensproblem och nu kör vi över notan till hushållen.

  12. Alex II says:

    Jag uppfattar Sargent att det dom är problemet är både den formella insättargarantin men även den informella, bailouts.

    Saken är just att bankerna skulle ha tillåtits gå omkull, inte bailats ut, aktieägarna skulle inte hållits skadelösa. Bankerna skulle som under krisen i Sverige tagits över.

    Nu har USA och den nuvarande administrationen gjort det värsta av alla världar. Skapat en moral hazard utan dess like samt vakt vilka som är vinnare och förlorare.

    I USA betalar vi de försiktiga generalerna priset, högre skatter, sämre lånevillkor och en förlängd recession pga den förda ekonomiska politiken. De vårdslösa klantskallarna bailas ut. Bank of America, General Motors mfl och alla de som aldrig skulle fått låna pengar tull att köpa hus de aldrig hade råd med.

  13. Alex II says:

    Addendum. Nu verkar även Folksam inte längre orka med. KP även så.

    Enligt mitt resonemang ovan sänker Länsförsäkringar till 0 %.

    Detta är en mycket obehaglig utveckling eftersom en stor del av tjänstepensioner är i dessa bolag. De som drabbas är de grupper som sparar minst och har lägst pension, lågutbildade, kvinnor och unga. (De som inte vill eller kan välja)

    Direktörernas och de högutbildades bolag Skandia Liv och Gamla Trygg Hans är hur solventa och starka som helst. Skandia och gamla Trygg överlever därför att de har haft och fortfarande har Sveriges mest oberoende auktuarier samt Sveriges bästa tillgångsallokerare.

    Jag ger inte längre råd men ni som har pengar i livbolag och kan flytta dessa skicka dem till AMF eller Skandia.

    Pensionsbolag tvingassänka återbäringsränta

    https://www.avanza.se/aza/press/press_article.jsp?article=212186

    Publicerad: 2011-10-25 16:11

    PENSION: Både Länsförsäkringar och Folksam sänker återbäringsräntan på sina traditionella livförsäkringar från den 1 november.
    Den 1 november sänker pensionsbolagen Folksam Liv och Länsförsäkringar Liv spararnas återbäringsräntor, alltså avkastningen på pengar som sparas i traditionella pensionsförsäkringar.

    Länsförsäkringar Liv sänker återbäringsräntan från 1 procent före skatt och avgifter till 0 procent. 

    ”På grund av den finansiella oron har vi sedan i somras successivt dragit ner på risken i våra placeringar och även sänkt återbäringsräntan för att försvara våra nyckeltal. Eftersom läget på finansmarknaderna ser fortsatt osäkert ut sätter vi nu återbäringsräntan på lägsta möjliga nivå, det vill säga 0 procent, som ännu en försiktighetsåtgärd”, säger Jörgen Svensson, vd för Länsförsäkringar Liv.

    Läget på finansmarknaderna är fortsatt osäkert och tradlivbolaget kommer att agera försiktigt den närmaste tiden för att säkra de långsiktiga åtagandena. Därför är det även naturligt att anpassa återbäringsräntan, heter det i ett pressmeddelande.

    I september stoppade Länsförsäkringar Liv möjligheten att starta ett nytt sparande med traditionell förvaltning. Anledningen uppgavs vara att sommarens oro på finansmarknaden med fallande räntor skapade nya, sämre, förutsättningar för sparande i traditionell livförsäkring.

    Folksam Liv sänker återbäringsräntan från 6,0 till 4,5 procent före skatt och avgifter. För verksamhetsgrenen KP Pension och försäkring behålls återbäringsräntan för premiebestämd försäkring oförändrad 11,0 procent.

    Återbäringsräntan omvärderas löpande med hänsyn till finansmarknadens påverkan på den kollektiva konsolideringen, skriver Folksam Liv i ett pressmeddelande.

  14. Andreas SO says:

    Jag har en (möjligtvis dum) fråga som jag tänkte se om någon har ett bra svar på. Hur lämpar sig hedgefonder som pensionssparande/långsiktigt sparande? De har ju som mål att ha absolut avkastning. Jag inser att de flesta eller kanske alla hedgefonder kräver en viss lägsta insättning men ändå.

    • rutger says:

      Jag tror att hedgefonder skulle kunna vara både det bästas alternativet och det sämsta. Klicka bästa avkastning i listorna, på lite olika tidshorisonter och kolla. Många hedgefonder har gått bra, men några har också gått fruktansvärt dåligt. Jag tror det är så att hedgefonderna i större utsträckning finns i botten eller toppen. Det kan nog ha att göra med att dom generellt kör med mer leverage.

  15. miguelgabard says:

    Hej allesammans!
    Nu kommer jag in visserligen drygt ett halvt år senare med en kommentar. Jag är ingen ekonom utan jag arbetar som lärare och är en av dem som har kommit att ”ramla” in i karusellen om det privata pensionssparandet. Jag har inga siffror om hur många människor som har blivit fast i pensionsbolagens olika långbundna, jag-vet-knappt-om-jag-lever-då-placeringar då man riskerar att kasta sina egna arbetade pengar rätt ner i sjön (läs fickorna på finansöverherrar) men det är med säkerhet ett väsentligt antal sopm befinner sig i samma situation. Eftersom jag tyvärr inte kan diskutera på den ekonomiska nivå ni verkar så skulle jag gärna vilja att ni läser lite anspråkslösa men inte desto mindre engagerade texter i samhällsdebatten. Vad skulle vi som har hamnat i en sådan situation kunna förstå för att få en lösning på den? Ni får gärna läsa i min blog http://www.gabard.se/?p=190. Tack för er uppmärksamhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s