I dessa dagar befinner sig 350 nationalekonomer och andra med intresse för politisk ekonomi i Stockholm för den årliga konferensen i Mont Pelerin Society, ett internationellt sällskap grundat av den österrikisk-brittiske ekonomen och nobelpristagaren Friedrich von Hayek. Presentationer på flera olika teman ges, från betingelserna för konstitutionell förändring till varför ekonomer borde bli aktivare i samhällsdebatten.
En höjdpunkt från första konferensdagen var diskussionen som omgärdade den franske ekonomen Gilles Saint-Paul när han presenterade grunddragen ur sin kommande bok The Post-Utilitarian Society. Saint-Paul hyste farhågor över hur den traditionella ekonomiska analysen med sitt fokus på att maximera den totala samhällsnyttan i kombination med en alltmer dominant beteendeekonomisk problemformulering rättfärdigar en ständigt ökande paternalism i välfärdsstaten. När människor agerar blir andra människor nästan alltid påverkade på ett eller annat sätt. Externa effekter uppstår. I den mån dessa externa effekter är negativa innebär strävan efter en maximerad samhällsnytta att de ska elimineras. Ekonomisk teori ger alltså i princip carte blanche för politiker att reglera människors vardag – för samhällets (och i förlängningen deras eget) bästa.
Denna sitution är i sig inte ny, men det som Saint-Paul hävdar är nytt är hur den beteendeekonomiska revolutionen på senare år gett välfärdsivrande politiker stort utrymme för att korrigera människors beteende. Skatter på fett, salt och socker bör införas, liksom förbud mot mobilitelefonsamtal under körning, bebissäten för badkaret (eftersom dessa kan förleda föräldrar att tro att deras barn är helt säkra i badkaret och då lämna dem utan översikt), osv. Och enligt samma logik bör även motorcyklar förbjudas, eller åtminstone beskattas mycket hårdare, eftersom de är långt dödligare än att köra en vanlig bil utan säkerhetsbälte (vilket är förbjudet). Jonas Agell, framliden svensk ekonomiprofessor, förklarade för drygt tio år sedan hur den utilitaristiska teorin underlättar denna regleringsambition:
With a little imagination, it is indeed hard to think of any policy intervention that cannot be rationalized by invoking the right kind of externalities.
Men finns det någon gräns för hur mycket vi kan och bör reglera? När väger egenvärdet av människans rätt till fria val, inklusive rätten att välja fel, större än vilja att med hjälp av regler och lagar åstadkomma största möjliga samhällsnytta? Saint-Paul gav på konferensen inga raka svar på dessa frågor (eller så ville han helt enkelt att man skulle köpa boken). Men han antyder att traditionell utilitaristisk ekonomi inte ger någon vägledning härvidlag utan behöver kompletteras med moraliska och filosofiska värdeargument för individens frihet och integritet. Risken är annars att ekonomerna legitimerar en vidareutveckling av välfärdsstaten till att bli just en sådan “skön ny värld” som Aldous Huxley en gång varnade för.
Lästips: Se bl a tidigare läsvärda inlägg av Ekonomistas egen Robert Östling (särskilt om taxipriser och boken Nudge), och av Niclas Berggren (här och här).
Ekonomistas 
Så vi ska införa någon sorts halv-bra samhälle bara för att… ja varför? För att SFS ska kunna tryckas i en praktisk resepocketutgåva? Det är väl bättre att införa ett bättre samhälle än ett något sämre? Att vägen till det bra samhället inte går via maximerandet av antalet lagar som förbjuder ditt och datt vet väl de flesta utilitarister, är väl inte många som anser att Singapore är himmelriket på jorden?
“När väger egenvärdet av människans rätt till fria val”. Finns det något som helst som tyder på att fri vilja skulle existera någonstans på jorden? Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle fungera , men än värre är att det inte ens finns någon framlagd hypotes om hur hjärnan (eller någon annan kroppsdel) skulle kunna skapa en “fri vilja” i praktiken. Och då faller ju argumentet om att vi måste värna den fria viljan (vad nu det innebär).
Hmm. Som utilitarist har jag svårt att se att utilitarismen skulle leda till ett förespråkande av den totala nanny-staten.
Många regleringar kan naturligtvis motiveras utilitaristiskt, men få utilitarister skulle förneka värdet av individuell frihet, om så bara känslan av den. Även regleringar har ju som bekant negativa externa effekter. Av flera slag.
PS. Det är skönt att Ekonomistas är tillbaka. Jag har saknat alla smarta och lärorika inlägg i sommar!
Fast att vara tveksam till ekonomisk forskning och teorins traditionellt utilitaristiska ansats för att de leder till fel (i detta fall icke-liberala) slutsatser liknar bra mycket den mindre intellektuella vänsterns kritik av nationalekonomin…
Tänk om det faktiskt är så att det föreligger tämligen stora externaliteter och en icke-korrumperad stat därmed kan förbättra de flestas liv ganska mycket?
För övrigt instämmer jag med Daniel Wests PS.
Kloka synpunkter. Jag tänker inte försvara Saint-Pauls ståndpunkt (i den mån jag överhuvudtaget förstått vad han vill uttrycka). Men jag tycker ändå det är intressant att se hur de ekonomiska modellerna är “blinda” för vissa av konskvenserna av sina förutsägelser. Men jag kanske borde läsa boken innan jag fortsätter utveckla tankarna kring detta…
För övrigt är också vi på Ekonomistas glada över att vara tillbaka på banan efter den (lite väl) långa sommardvalan. Som Patrik Larsson på P3:s suveräna humorprogram Mammas Nya Kille uttrycker det: “Men nu kör vi!”.
Jag gillade beteende ekonomin och dess möjligheter. Jag såg den som en räddare i nöden bort från den hårda paternalismen, istället skulle den omvandlas till en mjuk paternalism där den som är förmögen att göra rationella val mesta delen av tiden kunde undvika den hårda paternalismen.
Jag har nu helt ändrat uppfattning. Det visar sig nu att istället för att omvandla gammal hård paternalism, förbud, kollektiva lösningar mm. så ska denna nya mjuka form av mjuk paternalism läggas på toppen. Det innebär att mer och mer av våra val kommer att vara styrda och/eller förbjudna.
Förut var det sociala ingenjörer som Alva Myrdal som i “progressiv” anda ville tvinga oss in i val gjorda av en “upplyst” och bättre vetande samhällsplanerare. Nu har vi istället “Homo Illuminatus”, den upplyste och allvetande beteendeekonomen, byråkraten. En individ som känner alla våra irrationaliteter, i varje stund och över hela vårt liv. Inte bara vårt liv utan alla individer. Denne individ är förmögen att styra våra val så att vi inte fattar, av denne uppfattade, irrationella val. Val som enligt denne “Homo Illuminatus” inte är i vårt eget intresse. För mig är “Homo Illuminatus” en ännu större illusion än “Homo Economicus” var.
Sedan är det för mig mycket underligt att nästan all beteendeekonomisk forskning har utförts på medelklassen. De är irrationella när det gäller sällan förekommande val, hus köp, pension mm. Dessa val har dock för dessa individer en mycket, mycket liten inverkan på marginalen. Dessa individer är för det mesta och i de flesta situationer rationella.
Den beteendeekonomiska forskningen borde istället ha inriktat sig på de individer vars irrationella beslut får livsavgörande konsekvenser både ekonomiskt och hälsomässigt dvs. de som i de flesta situationer och i för det mesta fattar irrationella beslut. Dessa individer är missbrukare, socialbidragstagare, tonårsmödrar, kriminella samt vissa etniska minoriteter.
Kan någon förklara för mig varför medelklassen behöver mer styrning när den i själva verket behöver bli mer friare och ta mer ansvar för sina egna val? Kan någon vidare förklara för mig varför beteendeekonomisk forskning inte inriktats där den mest behövs och sannolikt ger mest effekt, sannolikt livsavgörande?
Jag har bytt ståndpunkt från att vara liberatariansk paternalist till att bli asymmetrisk paternalist. I princip ska endast 10 % drabbas av hård paternalism och möjligen ytterligare 10-20 % av mjuk paternalism a.la. beteende ekonomin. De resterande 70-80 % ska befrias från det paternalistiska oket, lämnas i fred.
Per – fast är det ens entydigt vad en negativ externalitet är? Jag kanske tycker det är värt att vara lågproduktiv en söndag för nöjet att få vara berusad eller trippa på lördagkvällen. Uppenbarligen delar inte svenska staten den uppfattningen utan försöker på olika sätt begränsa (förbjuda) mina möjligheter att roa mig på lördagkvällen. För vissa blir då dessa regler en negativ externalitet. Jag bryr mig kanske mindre om att ett skinande hem (eller vad man nu ska använda söndagen till – redan Ebba Grön skrev ju “Jag hatar söndagar”) än en transcendental upplevelse dagen innan och dagen regler, tillkomna av paternalistiska motiv, berövar mig livskvalitet.
Bara ett exempel. Förbudet att servera fugu är ett annat.
Ja, det är ganska entydigt.
En bakfylla är inte i sig en negativ externalitet av berusning – den drabbar dig själv. Negativa externaliteter uppstår till exempel om berusning och trippande ökar risken att utsättas för, eller utsätta andra för våld, eller om du därigenom sköter ditt jobb (inte hemmastädning så länge du är singel), eller om din konsumtion underlättar för leverantören att öka andra människors beroende.
Se där alkohol- och drogproblematikens utmaning.
Hej alla, intressant diskussion!
Jag tror dock kanske att vi som ekonomer ofta tenderar att överskatta den instrumentella roll som ekonomkåren, inkl beteendeekonomer, spelat och spelar för att förklara paternalistisk politik.
Vi har ju sedan länge ett mycket omfattande system med tvångssparande (oftast kallat pensionssystem), stora inskränkningar i avtalsfriheten med avseende på t ex arbetstider (t ex 40-timmars veckor etc) och arbetets innehåll (sexuella tjänster är ju t ex ofta hårt reglerade eller förbjudna), höga tobaksskatter (som ju inte alls kan förklaras med externalitetsargumentet), samt omfattande säkerhetsregleringar som inte alls eller i ringa grad omfattar tredje part (t ex lag om säkerhetsbälte).
Om detta kan man ju tycka vad man vill, men min poäng är att detta vuxit fram under en tid långt innan beteendeekonomin var populär, och när det med hjälp av standardteorin (baserad på att individen väljer rationellt) var mycket svårt att ekonomiskt motivera dessa åtgärder. En del av dessa system, som ett obligatoriskt pensionssystem, är vi dessutom så vana vid att vi inte tänker på att de rimligtvis måste förklaras till stor del av paternalistiska argument, även om det naturligtvis även finns en del andra argument.
Snarare än att beteendeekonomi lett till en kraftig ökning av frihetsbegränsande regleringar tror jag alltså att beteendeekonomin bidragit till att vi mycket bättre kan förklara varför en stor mängd politiska beslut fattats och fattas, utan att behöva anta att beslutsfattarna varit irrationella eller dumma.
Vad gäller normativ teori anser jag vidare att man som ekonom naturligtvis bör kunna analysera frågor av typen “Givet etisk utgångspunkt A, antaganden avseende individuellt beteende B, företagsbeteende C och marknadsförhållande D, så är policy E optimal” även om man som forskare inte alls håller med om att den etiska utgångspunkten A är den mest tilltalande.
I det aktuella fallet tycker jag alltså att vi som ekonomer bör kunna analysera optimal politik som bygger på att vi inte har några särskilda invändningar mot paternalistiska åtgärder, även om vi som privatpersoner har sådanda invändningar. (Och, naturligtvis, tvärtom så att ekonomer som särskilt mycket tycker om paternalistiska beslut även bör kunna analysera optimalitetsvillkoren baserat på antagandet att vi inte kan använda paternalistisk politik.)
Men Per, en bakfylla kan visst vara en negativ externalitet – mot dig själv i nästa period! Det är väl egentligen en av beteendeekonomins verkliga “bidrag” att vi inte vet vad som är bäst för oss själva utan att vi måste få hjälp med att inte utsätta oss för sådant vi kommer ångra i framtiden.
En intressant exempel på denna tanke finns i ett Working Paper (“Maternal Addiction to Parental Leave”) av tre nationalekonomer i Uppsala. Ämnet är föräldraförsäkring och varför kvinnor tar ut “för mycket” föräldraledighet. Om jag förstått deras modell rätt bygger externaliteten på att ett emotionellt band, snarlikt ett beroende till droger, som till skapas mellan mor och barn under de första månaderna efter födseln. Detta beroende av närkontakt med barnet förleder modern att ta ut mer föräldraledighet än vad hon egentligen vill, eller åtminstone ville före födseln då hon var intresserad av att ha en långsiktigt jämställd inkomstfördelning i hushållet.
Forskarna förslår att denna denna moderns externalitet mot sig själv kan elimineras genom att hon skriver ett kontrakt före födseln där hon t ex avsäger sig föräldradagar.
@ Daniel:
Att lg inte skulle fylla alla kriterier på en economic man håller jag för osannolikt. Följer man min motdebattör i kommentarstrådarna här slås man inte direkt av intresset för hyperboliska prefenser.
Idén med kontrakt där man avsäger sig föräldradagar kan ju utökas. Låt säga att jag vill åka på semester en månad utomlands. Det finns en risk att jag kan utveckla ett emotionellt band (huvva, känslor!) med en person av motstående kön, så starkt att det liknar droger, och därvid förleds att mot min egen innersta vilja önska förlänga resan. Det vore då nyttomaximerande om flygbolaget, resebyrån, arbetsgivare och andra intressenter i målet kan ta fram ett kontrakt och påvisa att min egentliga ochc ursprungliga vilja var att bara vara borta en månad. På så vis undviks att våra beslut påverkas av irrationalitet. Finemang.
Är det inte lite symptomatiskt att det är först när nationalekonomin riskerar att kunna argumentera för reglering snarare än avreglering som någon skriker att vi ska dra i nödbromsen och kanske inte kan bestämma allt med nationalekonomins hjälp?
Kunde man det förut så kan man ju det nu också – när man vet mer. Mindre kunskap kan ju inte göra fältet mer oanvändbart än tidigare?
rättelse: “Kunde man det förut så kan man ju det nu också – när man vet mer. MER kunskap kan ju inte göra fältet mer oanvändbart än tidigare?
Olof: Även om jag delar din grundläggande analys så finns det ju ett annat klassikt skäl för tvångssparande till pensionen: moral hazard. Alla vet att de andra kommer att falla tillföga och bistå med mat och husrum om de inte själva lagt undan till ålderns höst. Alltså utnyttjar en del detta och låter blir att spara. Lösningen blir att vi tvingar alla att spara, men anledningen är inte paternalistisk. Detta kan dock bara förklara “fattigpension”.
40-timmars arbetsvecka kan förklaras genom att det löser koordinationsproblem (vilket även gäller lagstiftad semester). Förbud mot sexuella tjänster kan förklaras av att särintressen inte vill ha oönskad konkurrens. Lagar som den om säkerhetsbälten kan lätt förklaras med externalitetsargument, givet att vi har skattefinansierad sjukvård. Vilken i sin tur kan försvaras av att försäkringsmarknaderna är imperfekta pga informationsproblem. Tobaksskatten är svår men å andra sidan brukar stater vilja beskatta varor med oelastisk efterfråga hårt.
Så nog går det att förklara många interventioner som på ytan förefaller paternalistiska utan att lämna standardmodellen.
Jonas: Jag håller till viss del med. Ovan skrev jag att “det naturligtvis även finns en del andra argument” och en del av de du nämner var vad jag tänkte på.
Moral-hazard-argumentet för pensioner är ju i och för sig högst rimligt, men det kan ju inte förklara varför personer med hög lön (och troligtvis i genomsnitt högre sparande, i absoluta termer) skall behöva spara mer till sin egen pension än de med lägre inkomster.
Koordineringsargumentet kan ju i princip användas för så gott som alla regleringar, men frågan är om denna effekt kan anses vara så stor att den kan förklara sådant som 40-timmarsveckan och semesterlagstiftning? Jag tror det inte.
Däremot tror jag i och för sig att det i dessa fall faktiskt finns viktiga extermaliteter, s k positionella externaliteter till följd av att relativ inkomst motiverar människor, som nog till del faktiskt kan förklara denna lagstiftning, eller varför de flesta religioner har regler om att man inte bör arbeta en dag i veckan, och liknande.
Du skriver att “Förbud mot sexuella tjänster kan förklaras av att särintressen inte vill ha oönskad konkurrens.” Jag vet ärligt talat inte vilka särintressen du tänker på, men spontant känns förklaringen något långsökt.
Visst finns vissa externaliteter av att inte ha säkerhetsbälte, men av externalitetsargumentet vore det enda man brydde sig om skulle det ju vara tillåtet, och kanske rentav uppmuntras, att inte ha säkerhetsbälte över en viss ålder, och särskilt på motorväg, eftersom det övriga samhället ju sparar en hel del på att gamla människor kör ihjäl sig…
Ang tobaksskatten så är faktiskt inte tobak så väldigt prisoelastiskt som man kanske föreställer sig; Baltagi och andra har gjort studier på detta, och jag har för mig att den långsiktiga priselasticiteten för cigaretter ofta ligger på i storleksordningen -0,7. Baserat på optimal skatteteori (utöver de mesta naiva varianterna) är det dessutom svårt att motivera varför prisokänsliga varor skall beskattas högre, och vad jag vet tillämpar vi väl i övrigt ingen sådan differentierad moms eller liknande?
Sammanfattningsvis: Visst finns andra möjliga argument, men jag tror det är svårt att komma runt att nog paternalistiska argument varit, och alltjämt är, viktiga för många existerande regleringar.
Olle,
En grundbult i det socialliberala/socialdemokratiska välfärdsbygget är den generella välfärden dvs att alla ska omfattas oavsett inkomst. Enligt ledande socialdeomkratiska ideologer såsom Jaokim Palme är det själva rationelen. Medelklassen, framför allt den övre medeklassen, får delvis valuta för alla de pengar och avgifter de betalar in till staten. Omfördelningspolitiken “döljs’ på samma sätt som momsen och de sk. arbetsgivaravgifterna. Om det istället vore som i USA att deras variant av moms slås på efter kassörskan har slagit in alla varor samt socialavgifterna betalades hälften av arbetsgivaren och hälften av den anställde (nationa ekonomisk korrekt fördelning) skulle vare sig momsen kunna vara 25 % eller social och pensions avgifterna vara 35-50 % (om även den av kollektivavtalet tvingade tjänstepensionen räknas in).
Vore jag Allians politiker och för en mindre stat skulle jag verka för att göra momsen och arbetsgivaravgifterna tydliga, kräva att de togs ut sist och inte som idag döljs.
Vidare skulle jag ta kraftigt påpeka att 80 % av alla de skatter och avgifter en individ betalar in i skatt över sitt liv återfår denne individ, endast 20 % används till omfördelning och andra statliga utgifter. Jag skulle argumentera att “Varför behöver staten tvångsspara åt mig, vore det inte bättre att staten istället krävde att jag var grundförsäkrad och sedan fick välja min egen lägsta nivå?”
Detta skulle leda till att debatten om skatte- och omfördelningspolitiken skulle renodlas och att kritiken på skattesänkning som trygghets förstörare upphöra, den saknar då grund.
Vidare skulle det leda till en mycket bättre resursanvändning av statens resurser samt behovet av paternalism i välfärdsstaten skulle upphöra för 80-90 5 av befolkningen och istället inriktas på de som verkligen behöver hjälp.
Jag har inget emot vare sig mjuk eller hård paternalism för de som tar emot andra skattebetalares bistånd men jag är extremt emot den på andra områden såsom inom alkoholpolitiken pensioner, sparande samt sjuk och hälsovård för de 80-90 5 som har få eller inga problem.
Beteendeekonomi, men mest den radikala beteendepsykologin den bygger på, är i mina ögon alldeles ypperliga medel att styra enskilda individer samt mindre grupper, arbetsplatser. Men att använda den på aggregera nivå för att politiskt styra hela samhällen grupper är den i princip verkningslös. Det går nämligen inte att känna alla människors val både över tid och över rum.
Jag finner då den hårda klassiska paternalismen bättre, den är i alla fall ärlig. Den är rent ideologisk och döljer sig inte bakom förment altruism och vetenskap.
Olof: Det vore nästan befängt att förneka att det finns paternalistiska inslag i politiken. Precis som du skrev från början är ju frågan snarare om politiken bör vara paternalistisk och i vilken utsträckning befogad paternalism kan förklara den politik vi ser. Frågan blir alltså om en political economy-ansats som bygger på altruistiska politiker som hjälper medborgarna att maximera nyttan medelst paternalism är bättre på att förklara politiska beslut än andra political economy-ansatser.
Även om jag egentligen inte har en aning om hur en sådan jämförelse skulle gå till så kan man ju spekulera. En aspekt är om politiken verkar syfta till att korrigera “beteendestörningar” på en konsekvent sätt eller om det finns motsägelser. Här tycker jag att Alex pekar på något viktigt; hur är en sådan ekonomisk-politisk modell förenlig med att så mycket energi verkar läggas på att dölja politikens egentliga innehåll från väljarna? Skulle ökad kunskap få medborgarna att välja “fel” utifrån sina egentliga preferenser?
Jag ställer inte dessa frågor retoriskt utan håller öppet för att så skulle kunna vara fallet. Men om svaret är jakande måste man även inom andra politikområden ställa sig frågan om det verkligen är optimalt att medborgarna får kunskap om förhållanden och samband. Är den beteendeekonomiska slutsatsen att det kanske är läge att lägga ner konsumentupplysningen?
Jonas,
En av föredragshållarna på Mont Pelerin mötet i Stockholm Bryan Caplan har skrivit en bok där han debunkar myten om den rationella väljaren, “The Myth of the Rational voter: Why Democracies Choose Bad Policies“, Princeton University Press 2007.
Innan boken kom skrev han en kortare artikel om detta, se inledningen nedan. Han tar just upp det problem du diskuterar.
Jag gillar Bryan Caplan och läser honom regelbundet på EconLog och kan verkligen rekomendera att läsa denna artikel.
_______________________________
“The Myth of the Rational Voter” by Bryan Caplan, November 6th, 2006
Alex, jag ser inte riktigt kopplingen. Dessutom anser Kaplan att det är ett problem för politikens innehåll att väljarna är oinformerade. Att få ihop det faktum att politiker jobbar på att dölja politikens innehåll med att politiken påstås syfta till att öka nyttan (med hjälp av paternalism) tyder på att det skulle vara ett problem för politikens innehåll med informerade väljare. Precis tvärtom, alltså.
Jonas, jag tycker att ett sådant test verkar lite underligt.
Det finns väl ingen (i alla fall vad jag känner till) som tror att paternalism förklarar alla eller nästa alla politiska beslut? Vi har ju trots allt ett marknadssystem i botten, och de flesta privata varor (som inte orsakar uppenbara externa effekter) beskattas ganska likformigt.
Vi vet väl dessutom att det ofta finns inkonsekvenser i politiska beslut, vare sig de är relaterade till paternalism eller annat?
Likaså är det väl uppenbart att politiker normalt försöker fokusera på positiva konsekvenser som ett förslag eller en åtgärd innebär, och dölja de motsvarande försämringar för vissa grupper som följer?
Lägga ned konsumentupplysningen? Återigen, oavsett vad man anser om paternalism är det ju uppenbart att konsumentupplysning kan ha ett värde för folk för alla de varor där man inte har uppenbara självkontrollsproblem, som gräsklippare eller tvättmaskiner.
Samtidigt tror jag nog att även konsumentupplysningen faktiskt präglas av en viss paternalism: Jag tror t ex inte att det är en slump att vi sällan ser tester i Råd & Rön över vilka cigaretter som egentligen smakar bäst.
Jonas,
Jag ville visa på att politiker döljer den verkliga innebörden av sin politik eftersom väljaren är så okunnig och har sådana vanföreställningar.
Politiker rider och understödjer dessa väljarens vanföreställningar.
Detta leder till att vi får en pseudodebatt. Den som ljuger och vilseleder bäst samt säger minst om sin egen politik vinner valet.
Jag tycker att det är mycket märkligt att vänsterpolitiker och beteendeekonomer, som som kritiserar marknadsekonomin och anser att vi människor är irrationella och gör felaktiga val, vill helt och håller reglera och styra människors val. De är helt och hållet emot laissez-faire men helt plötsligt är det helt och hållet anhängare av en extremform av laissez-faire när det gäller en marknad, den politiska. De är emot alla fomer av krav på kunskap hos väljaren krav, på sanningsenlighet och varuupplysning när det gäller politiker.
Oerhört märkligt. Det är dock lika märkligt att anhängare av den mycket friare marknad vill införa begränsningar i den politiska marknaden.
Både extrema egalitärer och extrema frimarknadsförespråkare verkar hamna i upplyst despotism, att en allvetande och upplyst individ kan och bör styra olik typer av val. De verkar dela föraktet för den okunniga, förändringsobenägna och oupplysta massan.
Jonas,
Det finns en blog som heter Monkey Cage som just diskuterar frågor om hur människor väljer i allmänna val.
Nedan en blogpost om hur journalister disktuterar taktik istället för innehåll.
——————————————————
Horse Race Journalism, Redux
from The Monkey Cage
Paul Krugman and Matt Yglesias respond to the Washington Post’s ombudman’s finding that their coverage of health care reform has focused on strategy rather than policy consequences.
Krugman suggests some reasons why it’s easier and safer for journalists to write on strategy. Yglesias adds this:
Some research suggests that he is right. In this post, I summarized a nice study by Iyengar, Norpoth, and Kahn. In the fall of 2000, they sent subjects a CD-ROM with campaign stories from the 2000 race and then tracked the attention they paid to different categories of studies. They found:
In short, the actual audience for news wants to hear more about strategy. Why? Probably because they already know what candidate or, in this case, policy they favor — at least in broad terms (e.g., yea or nay on health care reform) — and so they want to know whether their preferred policy is “winning.” That’s what strategy coverage provides them.